Lita på lärarna och lämna skolan ifred

Hur uppstår kunskap och vad främjar lärande? På vilken grund ska den svenska skolan och kunskapsnationen Sverige vila? Och är detta verkligen frågor som forskningen kan svara på, som det finns evidens för? Är det genom att externa parter (självutnämnda experter), ovanför huvudet på både elever och lärare, debatterar skolan, som kvaliteten värnas och en bred bas av kunskap växer fram? Är det mer styrning och kontroll, mer information och fler utvärderingar, som är grunden för lärande, eller är det mindre? Ska skolan, dess verksamhet och kunskapen stå i centrum, eller går det med hjälp av ledning och management att driva fram önskade resultat. Lyssnar vi på den organisations- och ledarskapsforskning som företagsekonomen Mats Alvesson bedrivit under 20 års tid och som han presenterade på Brännpunkt i helgen är det inte hårdare styrning och mer New Public Management som leder till bättre kunskaper och högre kvalitet. Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl menar dock just det, i sitt svar på replikerna till deras debattartikel. Debattörerna hävdar att skolan behöver mer New Public Management, inte mindre.

Vår artikel om effekterna av New Public Management (NPM) i skolan (SvD Debatt 8/2) har åtföljts av två repliker. I den första repliken anklagar Sten Svensson och Daniel Suhonen oss för att vara ”närmast religiöst övertygade”. Enligt dessa debattörer ”vill [vi] inte inse” att marknaden och NPM har skapat problemen i svensk skola (SvD Debatt 9/2).

Men vem är det egentligen som är religiös? Vi baserar vår artikel på en SNS-rapport, där vi går igenom ett hundratal empiriska studier om effekterna av information och NPM i skolsystemet. En av oss (Heller Sahlgren) har i en annan bok analyserat flera hundra studier, svenska och internationella, om val och konkurrens i skolsystemet.

Jag tvivlar inte en sekund på att det finns studier som visar både det ena och det andra, men frågan kvarstår, är det genom att hänvisa till studier och genom att debattera skolan som grunden läggs för kunskapsnationen Sverige? Och är det mer ledning och styrning som behövs? Alvesson svarar visserligen inte på deras artikel (och de väljer att inte kommentera hans), men hans gedigna forskning om just ledarskap (både i skolan och näringslivet) visar att det är långt ifrån självklart att det är ställt bortom varje tvivel att Heller Salgren och Jordahl har ett case och borde lyssnas på.

Var är Svenssons och Suhonens forskningsgenomgångar? Var finns studierna som visar att NPM har orsakat försämringarna i skolan? Deras replik är full av dimridåer och halmgubbar, men saknar helt hänvisningar till vad forskningen säger.
Det är tråkigt att Svensson och Suhonen inte tycks förstå eller vilja diskutera den empiriska forskningen kring NPM. De skriver att ”enskilda skolor” – de högpresterande – kanske gynnas av konkurrens och av att resultaten offentliggörs, men att ”förlorarskolorna” – de lågpresterande – inte gör det.

Hur bevisar man att något inte fungerar? Vill man inte så går det inte, det är allmänt bekant. Svensson och Suhonen skriver om grunden för kunskap och lärande, och de har ett passionerat förhållande till skolan och värnar kunskapsutvecklingen. De har vidare en djup förståelse för vad det är för verksamhet som skolan är, hur komplext det är att främja lärande. De vill inte bevisa något och är inte intresserade av att debattarea skolan, de vill optimera förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling. Och med rätta tvivlar de på att kunskap och lärande är kvaliteter som går att med hjälp av ledarskap tvingas fram efter beställning. Kunskap kan inte effektivt produceras på samma sätt som man tillverkar bilar! Svensson och Suhonen värnar skolan och kunskapen och skriver utifrån beprövad erfarenhet, som delas av oerhört många lärare. Skolan är inte en produktionsenhet, vilket Heller Salgren och Jordahl okritiskt utgår från. Debattörerna talar därför förbi varandra, vilket är vad debatter tenderar att leda till. Därför, och med stöd i Alvessons forskning, hävdar jag fortfarande att Heller Salgren och Jordahl har fel och att deras syn på skolan och lärande är förödande för allt vad bildning och långsiktig kunskapsutveckling heter. Och då spelar det ingen roll hur många studier de kan rada upp, för det finns alltid lika många studier som pekar i en annan riktning. Så ser det ut idag. Världen är fylld till brädden av tidskrifter där forskare producerar texter som sedan lever sitt eget liv.

Men detta är inte vad forskningen säger. I Storbritannien har nationalekonomer analyserat effekterna av att Wales i början av 2000-talet avskaffade skolrankingarna som infördes på 1990-talet. De finner att resultaten sjönk i Wales jämfört med England på grund av detta – vilket delvis har gjort att Wales idag presterar sämre än England i Pisa. Dessutom finner de att likvärdigheten också sjönk, eftersom de högst presterande skolorna i Wales inte påverkades av reformen.

Skolor PRESTERAR inte! Mäter man så får man ett resultat, det är så det fungerar. Och jämför man kommer det att visa sig att det finns skillnader. Inget av det betyder dock att kvaliteten i kunskapen som cirkulerar i samhället eller att lusten att lära och förståelsen för komplexiteten i all utbildningsverksamhet ökar. Kunskap är inte samma som resultatet i ett antal vetenskapliga artiklar. Bildning är inte fakta eller evidens. Heller Salgren och Jordahl, liksom så många andra, är fixerade vid RESULTAT, MÄTBARHET och EFFEKTIVITET. Deras debattartikel ligger således helt rätt i tiden och skolpolitikerna jublar. Med stöd i denna typ av forskning kan man skära ner på skolans resurser ännu lite mer, för med rätt ledarskap och mer NPM, det visar ju forskning, kan "kvaliteten" garanteras. Politikerna kan i alla fall i efterhand skylla på att besluten tagits med stöd i forskning.

Likaså indikerar annan engelsk forskning att det, tvärtom vad Svensson och Suhonen påstår, framförallt är de lägst presterande skolorna som höjer sig på grund av skolinspektioner. I Sverige finner forskare också att friskolekonkurrensen har gynnat elever i kommunala skolor lika mycket som elever i friskolor. Friskolor är inte mer (eller mindre) effektiva än kommunala skolor, men deras konkurrens höjer resultaten för alla. Dessa forskare finner även att friskolekonkurrensen har minskat Sveriges fall i den internationella undersökningen Timss – inte ökat det.

Detta är endast ett par exempel. Våra böcker innehåller många fler studier som ger stöd för att NPM har små till medelstora positiva effekter inom skolan.

Och Mats Alvesson visar med stöd i sin forskning att ledarskap i praktiken leder till följarskap och att fler regler och mer kontroll resulterar i att fokus flyttas från kunskapen och innehållet, den vardagliga verksamheten i klassrum och föreläsningssalar, själva grogrunden för lärande och kunskapsutveckling, till det som mäts. Lärare som, liksom jag, har vigt sina liv till kunskapen och som har ett passionerat förhållande till skolan och dess kärnverksamhet, vet av egen erfarenhet att NPM förflyttar fokus. Och vi är många som förtvivlat tvingas stå vid sidan av och titta på när detta sker. Trots att alla verkliga lärare vet att kunskapen (som är en kvalitet, inte ett resultat) utarmas och intresset förflyttas mot det som mäts och jämförs, tvingas vi acceptera att samhället ser oss som ett särintresse som kan köras över. Mer styrning och fler kontroller kommer aldrig att förändra detta.

Svensson och Suhonen verkar med andra ord inte veta vad de pratar om.

Samma kan sägas om Heller Salgren och Jordahl, vars intresse för skolan och vardagen i klassrummet är obefintligt, i alla fall visas inget av det i debattartikeln. Det enda de är intresserade av är att leda sina teser i bevis, vilket är omöjligt för deras grundpremisser är felaktiga och deras fokus missriktat. Deras resultat liknar resultatet som ledningen för VW producerade. Mätresultat, inte kunskapsresultat.

Den andra repliken, av Göran Hestner, är mer resonerande, men även den helt befriad från empirisk evidens (SvD Debatt 10/2). Hestners bärande argument är att vår plädering för NPM ”vilar på inkorrekta antaganden om mänskligt beslutsfattande”. Problemet är igen att vår artikel, liksom våra underliggande böcker, vilar på hundratals empiriska studier. Att avfärda allt detta i en teoretisk handvändning håller inte – speciellt eftersom empirin inte stödjer Hestners teori.

Återigen, Mats Alvesson är en forskare som nått världsrykte för sina studier om ledarskap och beslutsfattande. Och hans forskning ger inget som helst stöd för det Heller Salgren och Jordahl hävdar. Alvessons slutsats är att New Public Management leder till Tomhetens triumf. Och många, många lärare delar den uppfattningen, med stöd i egen erfarenhet av att bedriva undervisning i dagens skola och på högskolor och universitet. Erfarenhet väger dock, som slutrepliken visar, lätt som en fjäder när "experterna" debatterar skolan över huvudet på lärarna som de menar behöver mer ledning, men som jag menar behöver frihet, förståelse och arbetsro.

Vi är rädda för att replikerna på vår debattartikel illustrerar ett allvarligt problem: att kunskap, forskning och evidens står så lågt i kurs i skoldebatten. Det är paradoxalt att en debatt om vad som värnar utbildningskvalitet kan frikopplas från fakta och empiriska studier i ämnet. Endast en evidensbaserad skolpolitik har förutsättningar att vända de svenska elevernas svaga kunskapsutveckling.

Allt handlar om kunskapssyn och vilken typ av forskning man väljer att luta sig mot. Dessutom handlat det om vad man menar utgör den bästa grunden för kunskapsutveckling och verklig kvalitet i lärandet. Skolan ska inte DEBATTERAS, skolan är alldeles för viktig och angelägen för alldeles för många i ett alldeles för långt tidsperspektiv för att malas ner i en kortsiktig och destruktiv debatt. Vad skolan behöver är lugn och ro, tid för tänkande och förståelse för komplexiteten i uppdraget. Lärare behöver känna sig litade på, inte smutskastade och tillplattade av forskare som vill få uppmärksamhet för att boosta sin karriär.

Ett talande empiriskt exempel på vad NPM gör med utbildning och forskning, hur den synen på kunskap som Heller Salgren och Jordahl företräder, påverkar vetenskapen är händelserna på Karolinska. Så går det när pengar och prestige, jakt efter höga placeringar i olika rakningar sätta i fokus, istället för kunskap, lärande och verklig kvalitet, som ifråga om kunskap inte går att mäta. Alla som verkligen bryr sig om kunskap, lärande och verklig kvalitet vet att det som hände på Karolinska är en effekt av att fokus i verksamheten förskjutits, och det verkliga problemet är att samhället inte litar på lärarna och att lärandet inte lämnas ifred. Avslutar denna bloggpost med ett citat från en annan artikel, skriven av två gymnasielärare, 2012, som jag instämmer i.

Skolan har i många avseenden blivit en arena för vissa yrkesgrupper (sällan lärare) att göra karriär på, och här väger resultatredovisningar och löften om förändring tungt. Lärarna, som stannar i verksamheten medan en mandatperiod övergår i nästa och chefer klättrar vidare, tänker ofta mer långsiktigt när det gäller skolutveckling. Skolans systematiska kvalitetsarbete måste grunda sig i vilka förutsättningar lärare behöver för att kunna bedriva god undervisning.

Liksom miljöpolitiken måste utbildningspolitiken sträva mot hållbar utveckling. Om detta vet lärarna ett och annat.