Forskningsperformance, byråkrati och kunskapskvalitet

Vad är kärnverksamheten på högskolan? För vems och vads skull bedrivs högre utbildning, och vem ansvarar för kunskapsutvecklingen? Jag vill att KUNSKAP tydligare placeras i centrum. Det är för kunskapen vi har en högskola, som vi undervisar, forskar och satsar pengar på verksamheten. Tyvärr är det lättare att säga att kunskapen ska vara i centrum, än att faktiskt omsätta tanken i den akademiska vardagen och i praktiken. Studenten, som allt mer (av systemet för högre utbildning) betraktas som en kund, placeras ibland i centrum. Och eftersom högskolan därmed hamnar i ett slags beroendeställning och i kombination med det faktum att kunskap är svårt och komplext, får det konsekvenser för kunskapen, som allt mer förskjuts ut i periferin. Enligt logiken: Är studenterna nöjda är allt frid och fröjd, vilket det naturligtvis inte kan finnas några som helst garantier för. Att placera lärarna i centrum är lika illa, för det skulle innebära att det inte finns några incitament i systemet att hjälpa studenterna. Kunskapen däremot, om den placeras i centrum kommer alla aktörer i den högre utbildningen att tvingas förhålla sig till den och det gynnar lärandet och utvecklingen av ny kunskap. Var kunskapen på riktigt i centrum när forskning och utbildning planeras och organiseras skulle alla tvingas motivera sina krav i relation till kunskapen, inte till något annat.

Kunskapen är idag inte i centrum, vilket ordet forskningsperformance vittnar om. På KK-Stiftelsens hemsida finns en rapport där resultatet av en nyligen genomförd undersökning av landets universitet och högskolor där deras resultat avseende forskningsperformance jämförs. Jag läser

Forskningsperformance mäts i denna rapport med två indikatorer; volymen av externa forskningsanslag och vetenskapliga publikationer samt citeringar. Dessa indikatorer är de mest lämpade att använda i en tvärgående analys av universitet och högskolors forskningsperformance i Sverige. De valda indikatorerna har fördelen att de dels kan ge en ögonblicksbild samt att de kan följas över tid för att ge en bild av påverkansförlopp.

Kunskap kan inte mätas. Tror vi det reduceras människan till en maskin och samhället förvandlas till något annat. Kunskap kan bara bedömas utifrån effekterna som kunskapen har ute i samhället, bland människor. Och dessa effekter är oändligt komplexa. Fast idag är det svårt att få gehör för sådant som inte går att mäta, och därför hamnar annat än kunskapen i centrum. Det framgår tydligt av redogörelsen för vad som ska undersökas och som menas med begreppet forskningsperformance. 

Analysfrågor

Konkret avser vi undersöka följande frågeställningar:

a)
Vi kommer att undersöka om det finns någon skillnad på effektiviteten hos lärosätena, baserat på hur forskningsanslag leder dels till internationell publicerbar forskning och dels attrahering av ytterligare externt forskningsanslag.
b)
Vi kommer att identifiera de lärosäten som har högst, men även lägst forskningsperformance.
c)
Vi kommer undersöka hur utvecklingen i forskningsperformance varit över tid i lärosätena, och identifiera vilka lärosäten som haft den starkaste samt den svagaste utvecklingen.
d)
Vi kommer att jämföra grupper av lärosäten för att identifiera om det finns skillnader i
forskningsperformance mellan: Nya och gamla lärosäten Breda och smala (specialiserade) lärosäten, Stora och små lärosäten (mätt som antal studerande), Lärosäten med stora basanslag och lärosäten med små basanslag.
e)
Vi kommer att undersöka om det krävs en vis storlek (kritisk massa) att uppnå hög forskningsperformance.
f)
Vi kommer även undersöka om det finns skillnader i forskningsperformance mellan lärosäten som har liknande egenskaper, såsom de gamla lärosäten, de nya lärosätena, de specialiserade lärosätena etc.

Sammanfattningsvis genomförs analysen för att få större inblick i betydelsen av basanslag för olika lärosäten och för att få till en debatt om prioriteringarna av forskningsmedel till Sveriges universitet och högskolor

Effektivitet, produktivitet, stark/svag utveckling, attrahering av (externa) anslag är ord som är hämtade från en annan värd än den akademiska. Det är managementspråk. Hur mäter man bildning? Det går så klart inte, så man mäter annat istället. Man letar likt nattvandraren som tappat sina nycklar, inte där man vet att de ligger, utan där det går att leta. Detta gör att mätandet hamnar i centrum, inte kunskapen. Det i sin tur påverkar den akademiska kulturen och ger upphov till en glidning. Vi rör oss allt mer och allt tydligare från kunskap till produktion och makten över verksamheten förskjuts också, frän kollegiet till linjen. Konsekvensen av att man talar om utbildning och forskning på det här sättet blir att det uppstår ett ökat behov av management och ledning, av kontroller och system för säkring av kvalitet. Bildningsuniversitetet håller på att kvävas av New Public Management som bara kan hantera det mätbara och som fokuserar produktion och effektivitet. Att kunskap är och fungerar helt annorlunda rycker systemet åt axlarna åt.

En högintressant bok som behandlar dessa frågor och som försöker förklara hur det kunnat bli som det blivit, inte bara på högskolan utan i samhället som helhet, är Reglernas utopi : om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder skriven av David Graeber. Jag läste den i somras på engelska men nu finns den i svensk översättning. Hittade en recension av boken som jag använder. Den är hämtad från GP och är skriven av Mattias Hagberg.

Vilka är engelskans mest skrämmande ord, frågade Ronald Reagan under en presskonferens i augusti 1986. Och han svarade själv:" I’m from the government and I’m here to help." Ett år senare fyllde Margaret Thatcher i med sina mest berömda ord: "Vi har levt för länge med föreställningen att staten ska lösa människors problem… Men, vet ni vad, det finns inget sådant som ett samhälle. Det finns bara individer – män och kvinnor, och familjer… och de måste först och främst ta hand om sig själva."

Så såg åttiotalets nidbild av välfärdsstaten ut: en väldig och resursslukande koloss, som egentligen inte åstadkom något annat än en skrämmande passivitet.

Sedan dess har nedmontering av staten varit ett kärt ämne för såväl högern som en stor del av vänstern. Nästan ingen politiker vill längre bli sammankopplad med statlig styrning. "Ned med byråkratin", har blivit ett kärt slagord för politiker över hela världen. Mot offentligt styrd välfärd har politikerna satt marknadslösningar och privatisering. Med minskad byråkrati skulle friheten öka.

Men har byråkratin verkligen minskat? Eller har den bara muterat?

Under Alliansen genomfördes den så kallade autonomireformen vars syfte var att öka lärosätenas frihet och självbestämmande. Friheten frön statligt inflytande ansågs vara nödvändig för att högskolorna skulle kunna utveckla sin verksamhet och bli bättre på att skapa ny kunskap. Om det verkligen blivit så råder det minst sagt stor osäkerhet om. Mycket talar för att det i praktiken blev precis tvärt om. Det är ett exempel på en typ av konsekvens som Graebers bok kan förklara, vilket ger oss verktyg att arbeta för förändring.

Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder heter en ny bok av David Graeber, fint översatt av Joel Nordqvist.

David Graeber är antropologen och aktivisten som blev något av en akademisk superstjärna när hans bok Skuld erövrade världen för några år sedan. Den var en monumental genomgång av pengarnas historia som ställde många invanda sanningar på huvudet. I Reglernas utopi gör han samma sak fast i ett mindre format. Här är det inte den detaljorienterade akademikern som håller i pennan utan den flyhänte essäisten. Och här är det inte pengar och skulder som står i centrum utan byråkratin.

Låter det torrt och tråkigt?

Det är i så fall inte så konstigt. Få områden har laddats med så mycket negativ energi som den statliga administrationen. Reagan och Thatcher initierade en omfattande och framgångsrik kampanj med målet att svartmåla allt offentligt.

Men David Graeber är inte tråkig. Han får till och med en lång utläggning om det tyska postväsendets historia att bli brännande politisk läsning. Det är imponerande.

Känns det igen? Även i Sverige finns det starka krafter som vill utmåla staten som något ont. Men staten är vi, det är vårt sätt att organisera samhället. Om vi betraktar staten som ond får det konsekvenser för hur vi ser på statlig inblandning, på skatteuttag och regler och så vidare. Därför finns det stora ekonomiska intressen av att sprida bilden av staten som ond. Retoriken i kritiken handlar om att kritisera staten för dess byråkrati och dess krångliga regler som leder till ineffektivitet. Byråkrati anses vara en statlig uppfinning, och det fria näringslivet blir då den perfekta utopin. Fast Graeber visar att det är precis tvärtom. Alliansens politik har marknadsförts med löften om frihet, enkelhet och effektivitet, men i praktiken har det inneburit ökad administration. Att vi tror att det är tvärtom är ett resultat av lyckad marknadsföring och lobbyarbete. Näringslivets frihet kräver enormt mycket byråkrati och regler!

Det finns i dag en vitt utbredd uppfattning om att samhället blivit mindre byråkratiskt. Tankegången ser ut ungefär så här: Med marknadslösningar och privatisering har samhället befriats från tungrodd administration. Därmed har friheten för den enskilde ökat. Valen har blivit fler och mer anpassade till individen.

Resultatet av denna uppfattning är att staten i dag ses som en döende anakronism, tyngd av tvång och stelbenta regelverk, medan marknaden börjat förknippas med ord som frihet och demokrati.

Men allt detta är i själva verket ett monumentalt missförstånd, skriver David Graeber. Enligt honom lever vi inte alls i en tid av minskad byråkrati. Tvärtom. Samtiden är den mest byråkratiska epoken någonsin. Det är bara det att vi inte ser det.

Kultur fungerar så, den är inte det vi ser eller tror. Kulturen finns mellan och den är komplex och svårtydbar, den kräver tolkning för att avlockas betydelse. Därför är det olyckligt och förenat med stora risker att vi börjar tala om forskningsperformance, för det lämnar fältet öppet för det som hände på Karolinska, som låg i topp i alla mätningar, men där (delar av) verksamhetens konsekvenser var fruktansvärda. Kunskapen var inte i centrum, utan prestationen av det som räknas: Pengar och prestige. Och under mina år i högskolan är den tydligaste förändringen ÖKAD administration och MINSKAD tid för arbete med kunskap och tänkande. Vi sitter i administrativa möten enormt mycket oftare än vi möts i analytiska seminarier. Graeber sätter ord på min känsla och förklarar hur det kunnat bli som det blivit.

Dagens byråkrater och dagens byråkratier ser helt enkelt inte ut som gårdagens. Den gråa statstjänstemannen är utbytt mot en glättig privatanställd strateg och den hårt arbetande mellanchefen på vårdcentralen mot en flyktig konsult.

Under nyliberalismen har staten och marknaden växt samman till ett enda väldigt administrativt system, såväl nationellt som internationellt. När David Graeber ska sätta ord på samtiden säger han att vi lever i den "totala byråkratiseringens tid." Nästan allt i våra liv struktureras och organiseras av detta maskineri. Dag för dag minskar utrymmet för politiskt nytänkande och för radikala framtidsvisioner.

Byråkratiseringen växer fram inifrån och den hämtar kraft från personalen och medborgarna som därmed omedvetet binder ris för sin egen rygg. New Public Management och dess företrädare omfamnas som räddare, som frihetens och enkelhetens riddare. Trots att det i praktiken leder till mer administration och minskad kunskapseffektivitet möts problemen som systemet ger upphov till av krav på mer regler, mer mätning, kontroll och fler utvärderingar. Motiverat av att skattemedel måste användas effektivt. Det är kusligt hur mycket dagens samhälle liknar det samhälle som George Orwell beskrev i sin bok 1984. Reglernas utopi hjälper oss se och förstå detta och ger oss verktyg att arbeta för förändring.

Nyliberalismen är för David Graeber inte i första hand en ideologi utan en administrativ teknologi för att överföra makt från offentliga byråkratier till privata. Det kan vara smart att hålla i minnet att några av världens mest omfattande och toppstyrda byråkratier är banker och storföretag.

Det som sker händer mitt framför ögonen på oss, inte i det dolda. Det är vi själva som gör det med eller mot varandra. Det är inte bättre analysverktyg, mer statistik eller mätningar som krävs. Vad som behövs är balens mellan olika typer av kunskap, och en mångfald av ämnen som på olika sätt försöker förstå samhället. Effektivisering av utbildning låter kanske bra, men det är bara en konsekvens av att kunskapen inte är i centrum. Är det KUNSKAP vi vill ha måste vi tänka om, för kunskaps- och lärande processer kan inte effektiviseras. Hur mycket man än försöker och vad man än mäter så finns det inga genvägar till verkligt, användbart vetande. Bildningsuniversitetet behöver återupprättas och kunskapen måste placeras i centrum, annars kommer förmågan i samhället att se, förstå och analysera det som händer att utarmas och då finns inget skydd mot människor som Macciarini och andra som utnyttjar systemet för egen vinning.

Övertygar David Graeber? Både ja och nej. Intuitivt känns den bild han förmedlar trovärdig. Den förklarar många fenomen i vår värld. Samtidigt brister hans framställning i empirin. Essäerna saknar många gånger hårda fakta som kan underbygga bilden av samhället som totalt byråkratiserat. Det är synd. För David Graeber är helt klart något mycket viktigt på spåren. Han har en ovanlig förmåga att öppna upp vardagen och peka på oväntade samband. Han berikar debatten om samhället.

Finns det hårda fakta som stödjer Graebers tes, eller handlar det om saker som inte går att mäta? Det är en avgörande fråga, som allt för sällan ställs. Evidens är viktigt, ingen tvekan om det, men för mig som kulturforskare leder det tanken i helt fel riktning att kräva evidens. Jag undersöker förutsättningar för förändring och utvecklar verktyg att tänka med för att arbeta med långsiktig hållbarhet. Det är komplexa problem som förenklas till oigenkännlighet om svaren måste förenklas. Vetenskap är inte en verksamhet, vilket tanken om forskningsperformance bygger på. Vetenskap är en mångfald av olika verksamheter, med olika kunskapssyn och kunskapsmål, olika verktyg och sätt att garantera kvalitet. För att kunna tvinga in verksamheten i en struktur som gör det möjligt att mäta och öka effektiviteten krävs att verkligheten anpassas efter kartan. Vi såg hur det gick på Karolinska. Frågan vi måste ställa oss är värt risken? Det fanns uppenbarligen evidens nog att anställa Macciarini, och kvalitetssystemen gav honom grönt ljus. Utifrån ett forskningsperformance-perspektiv var allt frid och fröjd, vilket också ledningen för Karolinska hävdade ända tills de tvingades avgå. Och det faktum att det var en journalist som avslöjade missförhållandena visar hur lätt det är att synen förvrids på det sätt som Orwell beskriver i 1984, och som Graeber visar i sin bok. 

Därför är Reglernas utopi ett fantastiskt underlag för diskussion och reflektion. Men den är alltför tunn för att slå hål på nyliberalismen på allvar. För det krävs fakta. Sanna byråkrater lyssnar nämligen inte på något annat – vare sig de sitter på ett departement eller på en internationell storbank.

Kanske är det just det som är problemet, att sanna byråkrater har makt att lyssna bara på det som gynnar deras fortsatta makt? Så länge högskolans forskningsperformance är hög finns inga problem, eller? För att komma någon vart och för att bygga ett hållbart samhälle behövs det absolut evidens, men framförallt behövs det reflektionsförmåga, tid att tänka och insikt om vilken typ av problem vi har att hantera och vilka riskerna är.

Kunskapen behöver placeras i centrum och bildning måste vara målet med högre utbildning!