För vems eller vads skull håller vi på? Kanske har det med åldern att göra, men jag är för ung för att tappa tron på det jag gör. Därför skriver jag, tänker jag högt om vardagen i akademin. För att inte tappa tron, för att sätta ord på känslan. För vems skull har vi en högre utbildning, och vad är det vi mäter när verksamheten utvärderas? Vad menar vi med kvalitet, och varför i herrans namn MÅSTE verksamheten mätas, utvärderas och kontrolleras? För vems skull håller vi på? Jag vill arbeta med kunskapsutveckling, men systemet jag verkar i bryr sig allt mindre om kunskapen, lärandet och allt som verkligen betyder något. Tiden som finns i min tjänst för att utvecklas och tänka nytt existerar snart inte alls. Den tiden har minskat förfärande snabbt. Vi mäter, planerar, kontrollerar, utvärderar, och vi skapar och omskapar allt oftare systemen som ska säkra kvaliteten. Den oundvikliga konsekvensen blir att vi ägnar allt mindre tid åt det som ska mätas, planeras och utvärderas. Kvalitet är idag ett ord, en form, något som debatteras, och en angelägenhet för alla utom för dem frågan angår: Elever/studenter och lärare/forskare. För vems skull har vi en högskola?
Kunskap och lärande är kvaliteter som inte bör blandas ihop med kvalitet, för det är två helt olika saker, ordens likhet till trots. Kvalitet i lärande och kunskap är inget som går att mäta, för det handlar om helt anda saker och väsensskilda mål än de standardiserade modeller som idag diskuteras och ständigt omvärderas. Kunskap och lärande går inte att effektivisera, ändå tvingas elever, studenter, lärare och forskare in i system vars enda mål är just det: EFFEKTIVISERING. Kostnaderna ska sänkas till varje pris, så lyder ekonomernas lagar. Och korten villas bort med hjälp av talet om KVALITET. Ingen vill ha sämre kvalitet, självklart, men vi får inte högre kunskapskvalitet och bättre lärande för att vi mäter, mäter igen och ständigt byter system för utvärdering av verksamheten. Utan tid för lärande, tänkande och utbyte av tankar, kan ingen kvalitet rörande innehållet i den verksamhet som skola och utbildning ansvarar för uppstå. Kvalitet är något som kräver speciella kompetenser för att uppstå. Och det behövs tid att tänka och förståelse för att tänkande tar tid och att resultat inte kan stressas fram. En strikt kontrollerad skola är ingen plats där kreativitet och kritisk analytisk förmåga kan odlas. För den som vet och förstår är det enkelt att inse detta, för kvalitet är inget i sig själv, det är en relationell egenskap som finns mellan aktörerna vars verksamhet bedöms. Finns ingen tid att vårda relationerna kan ingen verklig kvalitet uppstå!
Kvalitet är en föränderlig och relationell egenskap. Uppfattningen om vad som är god kvalitet ändrar sig över tid och påverkas av dels synen på den som skapat det, dels vad som händer i världen och det omgivande samhället. Kvalitet kan inte räknas fram och inte avgöras en gång för för alla. Kvalitet är en fråga man ständigt måste återkomma till och hålla aktuell. Idag finns ingen tid för detta, vilket är set största hotet mot allt vad verklig kvalitet heter. För att öka förståelsen för begreppet kvalitet krävs att man utvecklar kompetenser som finns inom humaniora. Istället skjuter man på budbärare och lägger ner humaniora, för att dess resultat inte går att mäta. Kvaliteterna som finns inom humaniora och vårdas av humanister kan och får inte samlas hos ett fåtal, "experter", vilket är en annan konsekvens av rådande syn på kvalitet. Expert blir man genom kollektivt erkännande, och det är lika lite som kvalitet en egenskap som är entydig. Förståelse för komplexitet är A och O för att kunna värna kvalitet i forskning och utbildning.
Överallt och ständigt söker människan efter en fast och evig referenspunkt som kan fungera som stöd för alla uppfattningar. Sanningen är ett exempel på denna strävan, liksom övertygelsen om att det är en evig, universell och otvetydig egenskap. Så är det inte. Och därför behöver förmågan att tänka kritiskt och analytiskt inte bara hållas levande och utvecklas, utan även spridas så vitt och brett som möjligt i populationen. Bara så kan samhället vaccineras mot makten som ligger i vördnaden inför mästare, vilket som synes påverkar våra uppfattningar om vad som är kvalitet. Makt korrumperar och gör det svårt att se och bedöma vad som är vad, oavsett om det handlar om kvalitet eller sanning.
Humaniora är viktigt för det ger oss verktygen som behövs för att bli bättre på att lära sig lyssna mer på vad som sägs, än vem som talar. Allt och alla hänger ihop, därför kommer all kunskap och alla uppfattningar inifrån helheten, aldrig utifrån. Det finns ingen utsida, ingen objektivitet och följaktligen finns heller inga tillförlitliga metoder för att mäta kvalitet. Kvalitet är liksom kunskap och kultur resultatet av samverkan. Fler behöver förstå detta och även lära sig hantera den insikten, för allas skull. Fixeringen vid mäta är förödande för allt vad verklig kvalitet i utbildningssammanhang heter. Och debatten i riksdagen idag kommer inte att ta Sverige ett enda steg närmare en högre utbildning som verkligen kännetecknas av kvalitet, för det är formen man talar om, inte innehållet. Utan insikt om vad som ska mätas kan något verkligt resultat aldrig nås. Så är man heller inte överens. Linjeorganisationen har sin syn, och forskarna sin. På Brännpunkt blir det tydligt, när några rektorer försvarar det system som ska debatteras, och några professorer förkastar samma system. Är man inte ens enig INOM högskolan, hur ska då politikerna kunna ta några beslut rörande högre utbildning som faktiskt fungerar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar