Bildning behövs 12

Till vad använder vi tiden som livet består av? Det spelar roll. Om vi stressar genom tillvaron i en evig jakt på effektivitet utan plan för hur tiden som blir "över" ska användas, om vi "sparar" tid för sparandets skull eller för att tid är pengar, kommer en sådan sak som bildning att betraktas som en onödig kostnad. Om pengar anses viktigare än allt annat formar det samhället, och så klart även synen på kunskap.

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den tolfte av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

När och där kunskap ses som en kostnad, som något man vill ha men som ställs mot andra utgifter, framstår det som logiskt att pressa priset. Då får man både det man vill ha och man sparar pengar. Eller så kan man få för sig att tiden i utbildning och lärprocessen kan skyndas på. Fast det kräver att kvaliteten i verksamheten kan garanteras, och det kräver objektiva mätinstrument och externa kontrollorgan. Det sättet att tänka bygger på två grundläggande fel. 1. Lärande tar den tid det tar, det går inte att skynda på utvecklingen av kunskap! 2. Kontrollapparaten som krävs för att garantera kvaliteten kostar väldigt mycket pengar och kräver enormt mycket tid. Slutsatsen kan därför bara bli: Det finns inga genvägar till kunskap!

12) Bildning förutsätter mycket ledig tid, och den har vi inte

Kanske är det så. Bildning förutsätter ett fritt eller ledigt förhållande till omvärlden. Den kräver att man utvecklar sina intressen på egen hand. Det går inte att lära ut hur man grips av en roman eller ett stycke musik, men det finns lärare som kan berätta om en bok på ett sätt att man som elev börjar tro på dennes erfarenhet.

Om människor inte har tid för att mötas, eller om mellanmänsklighet ersätts med teknik, tvingas varje individ själv ta ansvar för saker som i en kultur präglad av högt socialt kapital med täta relationer självklart uppstår och överförs mellan människor. Det spelar roll hur vi använder tiden vi har, eller livet vi fått. Tid är inte pengar, tid är LIV. Villfarelsen om att tid är pengar är psykologisk och växer ur människans längtan efter ett bekymmerslöst liv där alla önskningar kan uppfyllas. Det är ekonomernas, managementkonsulternas och Stefan Fölsters visioner och drömmar som spridit sig i samhället och som påverkar synen på kunskap. Kulturella upplevelser sprids idag via marknadsföringskanaler eller i sociala medier. Det gör något med synen på vad en upplevelse är, för bara det som blir viralt kan räkna med (ekonomiskt) stöd. Upplevelser som är av det mer krävande slaget, upplevelser som bara människor kan förmedla till andra människor i möten, löses upp och försvinner under radarn.

Frågan om hur vi använder vår tid är inte privat, det är en i högsta grad allmängiltig och samhällsangelägen fråga. Vi har exakt lika mycket tid idag som för 50 år sedan, eller vi har i praktiken mer tid idag, för vi lever längre och är friskare. Frågan är hur vi förvaltar tiden och vad vi fyller den med. Tidsbrist är bara ett skäl om den ursäkten accepteras som en ursäkt. Alla har tid, men kanske inte lust, eller så finns det annat man hellre vill. Om Sverige ska bli en kunskapsnation och om vi på allvar oroas över kunskapsutvecklingen och bildningen i landet är synen på tid och tidsanvändning den kanske viktigaste frågan. Det spelar roll!

Å andra sidan har den fria tiden minskat och den minskar alltjämt. Ännu på 1980-talet var det inte ovanligt att man studerade fram till en ålder av 27 eller 28 år, och därefter gick man ut i yrkeslivet. Senast med införandet av Bolognaprocessen 2007 – alltså med införandet av ”A-nivån” (”bachelor”) som lägsta yrkeskvalificerande examen – har denna ålder sjunkit med i snitt fem år. Visst kunde man ha slösat bort ett halvt decennium. Men tiden var också en möjlighet för att kunna bilda sig. Och dessutom: allvarligt talat finns det även idag tid för hur många fritidssysselsättningar som helst, inklusive golf och segling och ändlöst surfande på nätet. Brist på tid finns sällan, brist på vilja desto oftare.

Alla vet att tänkande tar tid och att vägen mot bättre vetande aldrig är rak. Ändå accepterar vi dagens syn på utbildning, som en kostnad. Det är av alla de saker som pengar gör med vårt sätt att tänka. Och visst kan vi bestämma att en Filosofie Kandidatexamen bara ska ta två år, eller ett. Vi kan lotta ut eller sälja högskoleexamina också. Allt är möjligt i en demokrati, om vi bara är överens om att det är klot och önskvärt. Om det är bra är en helt annan sak. Vi får den kunskap vi betalar för och kvaliteten står i direkt proportion till tiden som läggs ner och vilka prioriteringar som görs.

För en tid sedan berättade Sveriges Radio om ett rykte, som kulturjournalisten Jan Gradvall lär ha skapat. Ryktet säger att i Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf.

Budskapet är förmodligen propaganda, därför att franska affärsmän faktiskt inte är så mycket annorlunda än svenska. Med den skillnaden att många pratar sämre engelska men har bättre manér. Det blir ”inte okej” (som Stefan Löfven uttrycker saken) för det. Hur nöjd kan man egentligen vara med en sådan brist på bildning? Eller hur dyrt får det bli innan man förstår att bildning är minst lika nödvändig som yrkeskvalificerande kunskaper, i alla avseenden?

Utan bildning blir samhället torftigt och när alla bara ägnar sig åt sina egna, personligt utformade upplevelser, i ensamhet, finns allt mindre att prata om. Prat om pengar är sällan utmanande och livfullt, det leder mest till konflikter. För pengar påverkar människor på de mest subtila sätt, vilket Daniel Kahnemans forskning visat. Det är dyster läsning för alla som lever i tron att pengar är det högsta goda. Pengar bygger inte relationer, utifrån ett ekonomiskt perspektiv är mellanmänskliga relationer snarare ett hot.

Härförleden publicerades en debattartikel där New Public Management försvarades. Artikelförfattarna menade att det inte var mindre NPM som behövdes, utan mer. Någon dag senare kom ett svar, inifrån skolans värld. Gymnasieläraren Göran Hestner skrev ett mycket klokt, initierat och bildningsfrämjande inlägg på Brännpunkt.

Men hur tenderar denna managementlogik att fungera inom utbildningsbranschen?

1. Konsumenter är bara delvis rationella, och inte på det sätt som managementsystemet förutsätter. Så länge elever och föräldrar vanligen hellre föredrar glesa kunskaper med höga betyg framför mer gedigna kunskaper med lägre betyg så fungerar inte managementmetoder på det sätt som önskas. Tvärt om kan alltså ”VW-fusk” (det vill säga att sätta höga betyg oavsett om det är motiverat eller inte) komma att belönas av konsumenten. För det som väger mest är ändå de dörrar som betygen öppnar, inte hur tung kunskapspackning man har med sig när man går igenom dem.

Det är en enorm och avgörande skillnad mellan att ha rationell förmåga, och att vara rationell. Det behövs inga ingående studier av människor för att inse att så är fallet, men i en värld där pengarna är viktigare än kunskap (särskilt om det handlar om humanvetenskaplig forskning) så kan forskarna köras över av drivna säljtyper som vet hur orden ska läggas för att uppnå den effekt som önskas. Skolans ekonomisering bygger på en ekonomisk logik, och det gör även försvaret för NPM, så det är inte konstigt att man inte förstår lärarnas invändningar. Om skolan betraktas som vilken produktionsanläggning så behöver man naturligtvis inte lyssna på personalen. Men är det kunskap och bildning man vill ha måste man lyssna på den som vet och förstår, inte på den som gapar högst eller har mest pengar och makt.

2. Skolor åker inte på rejäla böter. Man kan med stor noggrannhet fastställa fusk med kväveutsläpp. Men man kan inte utvärdera skolor med sådan säkerhet. Så länge man inte kan visa att en aktör inte följer skollagen så har skolverket inget artilleri att sätta in. Och det är inte olagligt med diskrepans mellan resultat på centrala prov och slutbetyg. Och även om extern rättning skulle kunna leda till att sådan diskrepans ökar så straffar inte systemet detta; torgförandet av sådan diskrepans kan till och med leda till att vissa söker sig just dit.

Pengar påverkar omdömet, och eftersom det är hopplöst svårt för att inte säga omöjligt att komma tillrätta med betygsinflation påverkar pengarna även kunskapen. Skolan är ingen utgift och ingen produktionsanläggning, skolan är en investering. Och vårdar man inte det kapital man sätter in, det vill säga barnen och deras lärande, kommer resultatet inte att bli bra. Det handlar om vad man ser som kapital, och idag är pengar det enda som räknas, och ekonomin vårdas av skolföretagen, det visar börskursen och vinsten man plockar ut. Och eftersom kunskapskvalitet är notoriskt svårt att mäta kommer bildningen alltid att dra det kortaste strået, särskilt som det tar tid och kräver engagemang.

3. Individer avkrävs inte ansvar. Vi kan bevisa existensen av en programvara i en databox som manipulerar utsläppsvärden. Men vi har inga möjligheter att syna en rektors subtila signaler till en lärare, att om inte mängden F sjunker så kan löneutvecklingen eller jobbet äventyras. Inte heller kan vi granska en individuell lärares betygsbedömning med någon tillfredsställande säkerhet. En lärare kan alltid klara sig genom att hänvisa till att eleven visat goda muntliga kunskaper under lektionerna. Fristående aktörer behöver för övrigt med undantag av centrala prov inte ens arkivera elevers skrivna resultat. Inte lätt att granska då!

Subtila signaler och kulturella klimat är allt för vaga TILL SIN NATUR för att kunna studeras objektivt, därför faller New Public Management ihop som ett korthus, vid en närmare granskning som utgår från ett KUNSKAPSPERSPEKTIV. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv blir mätbarheten viktigare, liksom konkurrensen och jämförbarheten. Vad man mäter, jämför och konkurrerar om spelar inte så stor roll så länge det är samma saker över hela linjen. Kunskap och bildning går inte att mäta, dess värde är dessutom ett helt annat. Bildning gör oss till bättre människor, och är per definition inte perfekta. Det kan bara maskiner vara. Det vet alla bildade och humanvetenskapligt skolade människor, men har man pengar behöver man kanske inte bry sig om sådana petitesser.

De förslag som Heller Sahlgren och Jordahl för fram som stöd för New Public Management i skolan är givet deras antaganden om hur människor fungerar, begripliga om än otillräckliga. Men framför allt tycks det mig som att de vilar på inkorrekta antaganden om mänskligt beslutsfattande.

Så fort man skapar ett system där ens personliga ekonomiska eller positionella utveckling (vinst, lön och karriär eller för den delen möjligheten att få behålla sitt arbete över huvud taget) med liten risk att mötas av sanktioner kan påverkas positivt av att man grumlar sitt rättspatos eller ser mellan fingrarna, så kommer människor givetvis att agera i enlighet med de villkor systemet erbjuder. Detta gäller såväl elever, lärare, skolledning som olika typer av huvudmän.

Om detta har filosofen Torbjörn Tännsjö skrivit en tänkvärd debattartikel utifrån händelserna på Karolinska. Skandalen kring Paulo Macciarini visar med all önskvärd tydlighet varför New Public Managment bör hållas på armlängds avstånd från skolans och forskningens värld. Jakten på pengar och prestige grumlar omdömet och det finns ingenting i människans konstitution som kan hindra att det blir så. Viljan är stark, och intellektet kan vara briljant, men över känslorna rår varken viljan eller intellektet. Därför måste KUNSKAPEN vara i centrum i hela utbildningssystemet.

Våra hjärnor är nämligen så beskaffade att de dels är kortsiktiga, (kortsiktiga intressen och snabba behovstillfredsställelser dominerar vårt beslutsfattande och sker även i de fall de är långsiktigt oförståndiga; det långsiktiga upplevs avlägset och abstrakt, vilket till exempel visar sig i det faktum människor röker) dels drivs enligt principen resursekonomi: om det är mindre lustfyllt (mer smärtsamt) och där med mer energikrävande att vara lojal emot abstrakta ideal än emot alternativen så står sig idealen vanligen slätt i konkurrensen om individens uppmärksamhet på både kort och lång sikt.

Min till synes cyniska bild av hur människor tänjer på gränser och ideal i syfte att nå personliga fördelar behöver inte ens ske medvetet. Som aktör inom ett visst system så är risken nämligen stor att man kontamineras av dess dynamik. Hela evolutionsteorin bygger på att vi har denna förmåga att anpassa oss och hjärnan är mycket uppfinningsrik när det gäller att – givet förändringar i den omgivande miljön – skaffa sig vad den uppfattar som evolutionärt motiverade individuella fördelar.

Om de ekonomiska ramarna för såväl gymnasieskolor som högskolor/universitet görs avhängiga den kvantitativa genomströmningen (ping, Dick Harrison!) eller den kvalitativa bedömningsangivelsen (betygsnivån) så leder det oundvikligen till devalverad lojalitet emot det egentliga kunskapsuppdraget. Detta leder i sin tur till betygsinflation och vad värre är, till glesare kunskaper. I förlängningen får vi ett fördummat samhälle som i sin tur medför en fördummad framtida statlig styrning som kanske inte ens vet att begreppen "episteme”, ”techne" och "fronesis" existerar än mindre vad de står för.

Bildning behövs, för det är den enda medicinen som hjälper mot cynismen som ekonomiseringen saknar motståndskraft mot. Visst tar det tid att utveckla bildning, men det tar inte längre tid än något annat som anses viktigt eller värt att sträva efter. Och tid är som sagt det enda vi har.