Några ord om Jan Björklunds (förödande) forskningspolitik

Sakta går vidden av katastrofen på Karolinska upp för världen, och både det anrika institutet och kunskapsnationen Sverige dras i smutsen. Om det inte vore för att världens mest prestigefulla vetenskapliga priser delades ut av företrädare för det svenska vetenskapssamhället skulle man kunna skaka på huvudet, utropa: KLÅPARE, och sedan fortsätta ägna sig åt vardagen i vetenskapen. Nu är det inte så, Karolinska är ett av de vetenskapliga toppinstitut som den förra regeringen öste pengar över i sin huvudlösa jakt på ett svenskt Nobelpris. Lejonborg och Björklund "visste" nämligen att kunskap växer bäst genom att man toppar laget och koncentrerar anslagen till några få. Många bloggposter har det blivit, som skrivits i förtvivlan över den synen på kunskap. Och när skandalen nu rullas upp är förtvivlan inte mindre, tvärtom! Hur kunde bli så här?! Hur i … kunde vetenskapen gå med på detta? Varför bjöds inte mer motstånd? Svaret är enkelt: PENGAR! Detta är bara en av saker i raden som pengar gör med människor.

Kunskap kan bara med vetande belönas! Om vetenskapens mål är ett annat än kunskap och om drivkraften för att söka kunskap är en annan än viljan att veta mer och bättre, om inte kunskapen är belöning nog, är det inte vetenskap som forskarna ägnar sig åt. Det är en förödande jakt på pengar eller prestige, som förvandlar människor till iskallt beräknade maskiner som (i fallet Macciarini bokstavligen) går över lik i jakten på framgång och pengar. 2012 skrev Jan Björklund på DN-debatt, under rubriken: ”Lägg jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna”. Nu vet vi resultatet. Hur var det nu med den där Atlantångaren? Och varför får Björklund inga frågor om sin syn på det han skrev och drev igenom då,  idag? Jag läser, och förtvivlan jag kände redan då blir inte mindre av det som har hänt och som vi uppenbarligen ännu inte sett hela vidden av.

Forskningspolitiken har under lång tid styrts av en socialdemokratisk jantelag, där det inte har varit fint att satsa på ”elit”.

Den där jantelagen satte Sverige på forskningskartan. Kunskap tar tid att bygga upp, liksom förtroendet för vetenskapliga institutioner. Det som jag tror retade mig mest med Björklund när han ansvarade för forskning och utbildning var hans tvärsäkerhet. Han visste, och hade vinden i ryggen. Nu skulle allt ställas till rätta och en forskarelit skulle skapas, Sverige skulle nå världsrykte och det skulle ske under Björklunds pass så att han kunde sola sig i glansen. Cynismen kände inga gränser, och nu vet vi hur det gick. Självklart var det inte detta Björklund ville, men han och Alliansen har del i skulden för det som hände, för det är deras syn på kunskap som banade vägen för Macciarini. Jantelagen satte Sverige på kunskapskartan och gjorde vårt land till ett föredöme. Björklunds elitsatsningar har raserat över 100 år av strävsamt arbete och generationer av satsningar.

Några steg togs i rätt riktning i den förra forskningspropositionen, 2008, men mycket mer behöver göras för att vi ska lämna jantelagen bakom oss, för att vi ska förmå få fram de allra bästa forskarna.

Forskare är inte som fotbollsspelare. Vem som är bäst vet ingen, för det är inte så forskning fungerar. Kunskap är oändligt komplext och vad som är kvalitet i forskning går aldrig att avgöra enkelt, en gång för alla. Och försöker man göra det hamnar annat än kunskap i centrum, det växer fram ett behov av mätinstrument, utvärderingsprogram, målstyrning, kvalitetskriterier och inte minst ledarskap. Allt det som förpestar min forskarvardag och som gör att jag får allt mindre tid att göra det jag är utbildad för. Just nu och sedan månader tillbaka sliter forskargruppen jag är en av ledarna för med utvärderingen av vår verksamhet. Forskningen har satts på paus och allt fokus måste läggas på att visa att vår verksamhet håller högsta klass, för att vi inte ska riskera att bli av med anslagen. Exakt vad man sysslade med på Karolinska alltså. När vi lämnar jantelagen bakom oss, som är ett slags kvalitetssäkringssystem som fungerar som en klocka, som inte kostar ett öre, och som dessutom inte tar tid från kärnverksamheten, ligger fältet fritt för fuskare som Macciarini. Karolinska trodde att de värvat forskningens motsvarighet till Zlatan Ibrahimovic, fast det är bara det att kvaliteten i Zlatans arbete kan bedömas vid varje match, av alla. I fortboll går det att värva ett drömlag. Forskning däremot är en ALLDELES för komplex verksamhet för att styras mot mål på det sätt som Björklund självsäkert deklarerade i debattartikeln i DN.

Därför kommer det att finnas fyra punkter som handlar om detta i den forsknings- och innovationsproposition som jag om några veckor överlämnar till riksdagen. Totalt innebär detta att över tre miljarder under den närmaste tioårsperioden satsas på svensk elitforskning.

Tre miljarder kan få vem som helst att börja rucka på sina principer, och när pengarna är målet blir det viktigare hur det man gör framstår än hur det faktiskt fungerar, vilket Macciarini utnyttjade hänsynslöst. Jantelagen må vara grå och tråkig, men den fungerar BEVISLIGEN. Hur Björklunds elitsatsningar fungerar vet vi och på bara några år har det som tog hundra år att bygga upp raserats. Atlantångaren som skulle vändas körde liksom Titanic, med kaptenens goda minne, rakt in i isberget och sjönk. I jakten på framgång, pengar och prestige är risktagande en del av vardagen. Hur kunde det bli så här? Svaret finns i Björklunds debattartikel, och ska Sverige kunna bli en verklig kunskapsnation måste vi göra upp med det som står där för den synen på kunskap är ett allvarligt hot mot kunskapen.

1. Elitprogram för yngre forskare. Ska vi locka de skarpaste individerna till en forskarkarriär och förmå dem att vilja stanna där måste förutsättningarna vara goda. För yngre forskare måste det finnas tydliga karriärvägar och möjligheter att bygga upp sin egen forskning. Det handlar om att forskarna ska kunna pröva nya idéer och vägar, självständiga från tidigare handledare. 

Därför ska de allra duktigaste yngre forskarna kunna få ta del av ett nytt elitprogram som skapas hos Vetenskapsrådet. För detta kommer regeringen att föreslå 50 nya miljoner kronor per år. Vetenskapsrådet förutsätts använda lika mycket av sina befintliga anslag. Forskningsprojekt sträcker sig oftast över ett antal år. Det innebär att Sverige under en tioårsperiod satsar närmare en miljard kronor enbart som stöd åt de allra duktigaste yngre forskarna.

Avskaffa alla elitprogram och låt jantelagen garantera kvaliteten. Satsa på bredd, för det är ur den som kunskapen växer!

2. Rekrytering av internationella forskare. Forskning är en internationell verksamhet – både kunskap och individer förflyttas snabbt över gränser. För att skapa bästa möjliga forskning i Sverige måste vi kunna locka duktiga utländska forskare hit. Sveriges andel av världens befolkning är drygt en promille. Det betyder att långt mer än 99 procent av världens intelligens finns utanför Sverige. 250 miljoner kronor per år föreslås för att landets rektorer ska kunna handplocka några av de allra bästa internationella forskarna till sina lärosäten, och också ge dem rejält med forskningsresurser under ett antal år. Regeringen satsar därmed närmare 2,5 miljarder kronor under en tioårsperiod till detta.

I rest my case!

3. Minskad byråkrati för forskare. För att kunna ge forskare utrymme att ta de risker som behövs för att nå viktiga genombrott krävs långsiktig finansiering. Vetenskapsrådet får därför i uppdrag att skapa program som riktar sig till eliten bland de etablerade forskarna, för att dessa under en längre tid, sju till tio år, ska kunna ägna sig åt forskningsprojekt med hög risk och också stor potential. Och det är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar.

Avskaffa all byråkrati. Björklund talade om att byråkratin skulle minska, men hans utbildnings- och forskningspolitik resulterade mer och en stadigt växande byråkrati som gör att lärare och forskare ägnar mer tid att hantera papper, dokument och att sitta i möten, än åt forskning, lärande och kunskapsutveckling.

4. Fördela nya medel utifrån kvalitet. En stor del av statens forskningsanslag, mer än 13 miljarder kronor per år, går direkt till landets universitet och högskolor.
Men det måste finnas ekonomiska incitament för forskare och lärosäten att sträva efter högre kvalitet. Det lärosäte som gör strategiska prioriteringar av forskningen, som profilerar forskningen och kan lyfta fram det som håller högsta kvalitet och avveckla det mindre bra, ska premieras. Därför ska forskningsmedlen fördelas utifrån kvalitet. Den forskning som får internationellt genomslag ska belönas, liksom den som förmår attrahera medel också från andra finansiärer. 

En större andel av medlen ska framöver omfördelas efter kvalitet. Dessutom ska nya medel till universitet och högskolor fördelas efter kvalitetskriterier. På så sätt driver vi på för högre resultat.

Kvaliteten har stadigt sjunkit, och sjunker fortfarande, på grund av den kunskapsvidriga utbildnings- och forskningspolitik som så här i backspegeln framstår som obegriplig. Hur kunde vi tillåta att akademin och skolan såldes ut och att kunskapen som mål övergavs? Och vad säger Björklund idag? Då sa kan, självsäkert:

Sverige ska förbli en framstående forskningsnation. Men vi är ett litet land och kommer aldrig att kunna bli bäst på bredd och volym. Trots detta har vi goda förutsättningar att ligga i täten på flera områden. Under lång tid har vi prioriterat satsningar på bredden. Nu är det hög tid att satsa på spetsen.

Eller hur?! Det enda det är hög tid för, om det nu inte rent av är försent (låt oss hoppas att det inte är så), är besinning. Jantelagen: KOM TILLBAKA, ALLT ÄR FÖRLÅTET!