Låt oss dra lärdom av det som hände på Karolinska

Onsdagen var lång och intensiv, fylld av uppgifter som krävde mitt fulla fokus. Vände hemåt helt dränerad på kraft, men lycklig, för det kändes som jag nådde fram till studenterna som examinerades. Vi talade om kunskap och om hur texterna som seminariebehandlades kunde förbättras. Många arbeten var redan väldigt bra, framförallt var de ambitiösa, men allt kan alltid bli bättre. Snart är det dags att jobba med examensarbeten och kurserna innan är förberedelser för det, och för livet efter utbildningen. Det som gjorde mig glad var att vi inte talade om regler, manualer eller hur man måste göra, vi talade om hur man kan tänka för att resultatet av studenternas arbete ska bli ny och viktig kunskap. Vi talade om hur man utvecklar självständighet och vässar sin analytiska förmåga. Seminarierna var konstruktiva och framåtriktade. Ovanligt, men mycket glädjande. I ett sådant klimat, där studenterna tar eget ansvar för sitt lärande och sin kunskapsutveckling är det lätt att vara lärare, men det är också lätt att vara student.

Jag får ofta kämpa i motvind i min kamp för att placera kunskapen i centrum. Akademin håller på att förvandlas, vilket jag ofta återkommer till här på bloggen för att lufta frustrationen och som ett led i min strävan efter att inte tappa sugen. Akademin som jag sökte mig till var en plats där det fria sökandet efter kunskap stod i centrum, idag håller akademin på att bli en plats där forskare, lärare och studenter följer regler och styrs mot externa mål och där pengarna är viktigare än vetandet. Jag vill ägna mig åt kunskapsutveckling och menar att utbildning på högskolan ska handla om lärande för livet, inte om att får en examen så fort och enkelt som möjligt. Därav glädjen i förrgår. Det kändes som jag nådde fram till studenterna med det budskapet, och min belöning är att de förstod och att de insåg något viktigt som de har nytta av resten av livet. Jag vill inte ta åt mig äran för något som studenterna gör, jag ser min roll som lärare som möjliggörare, som ett slags trampolin man kan ta spjärn mot när man hoppar ut i livet. Skolor presterar inte, skolor skapar möjligheter! Skolor och forskningsinstitut ska inte jaga pengar eller prestige, utan bygga livslånga relationer med studenter som vill och sedan också lyckas i livet. Deras tacksamhet och samhällets långsiktiga hållbarhet är det enda som betyder något. Kunskapen måste vara målet och pengarna medlet, inte tvärtom!

Forskning och utbildning handlar inte om regelföljande, för det tar fokus från innehållet och kärnverksamheten. Får man inte misslyckas kan man inte lyckas. Elitsatsningar skapar osund konkurrens, bygger murar och vänder människor mot varandra. Universitet ska vara öppna plats för sökande, inte produktionsanläggningar som värnar lönsamhet och döljer affärshemligheter. Högskolan behöver en annan etisk kompass än den som idag tvingas på forskarna. Och etik, som det står om i SvD, är och får aldrig bli regelföljande. För då handlar det inte längre om etik. Jag håller med Mikael Hoffman om det!

En uppenbar risk är att det egna etiska ansvaret kan komma att reduceras till ”vi följde regelverket”, något som ligger obehagligt nära ”vi följde bara order”.

När kvalitet ska granskas och verksamheter utvärderas krävs det regler och kriterier och det är viktigt att resultatet går att följa upp, jämföra och mätas. Så ser det ut idag, det anses vara en sanning att det är enda vägen till kvalitet, men det leder förfärande lätt och ofta till krav på regler och struktur. Det är olyckligt även om reformerna införs med de bästa intentioner. I praktiken visar det sig nämligen väldigt ofta att regelföljande blir viktigare än att ta egna initiativ. Det som mäts blir viktigare än den vardagliga verksamheten. Exempel på detta finns överallt. Och när det utkrävs ansvar och om ett dåligt mätresultat påverkar budgeten eller ger dålig publicitet, förflyttas fokus från den vardagliga verksamheten och dess kvalitet, till det som mäts och utvärderas. Det blir plötsligt viktigare att reglerna följs (eller orderna, vilket dagens allt tydligare fokus på ledarskap, som är samma andas barn, handlar om). Allt för att man i efterhand ska ha ryggen fri. Forskningsetik är en delikat uppgift, och den visar att det inte finns några genvägar till verklig kvalitet.

Den etiska plattformen för vård och för forskning inom vården är en­tydig. Det finns ingen gråzon utan i stället krävs det att alla tar sitt ­ansvar oavsett organisationstill­hörighet och regelverk. Däremot finns det exempel – som i Macchiarini-affären vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset – där man uppenbarligen förväntat sig att någon annan än en själv eller den egna organisationen ska ta ansvaret för etiken.

Etiskt förhållningssätt baserat på Helsingfors­deklarationen ingår i både grund- och forskar­utbildning inom hälso- och sjukvården. Principen är att alla som vårdar en patient måste kunna ta det ansvar det innebär – särskilt när vården även har inslag av klinisk innovation och/eller forskning. Det är viktigt att veta när det är forskning för då måste tillstånd sökas enligt etikprövningslagen. Men ­oavsett om det är forskning eller ej, och oavsett om en etikprövningsnämnd godkänt en klinisk prövning eller ej, så måste de som är direkt ansvariga för vården göra ett eget ställningstagande kring om den vård de ger är i linje med deras etiska ansvar och uppfyller de lagkrav som ställs på hälso- och sjukvård.

Etik handlar om individuellt ansvar och om förmågan att göra kloka bedömningar som ligger i linje med rådande föreställningar om rätt och fel. Det handlar om förmågan att tolka och om förmågan att förstå och hantera komplexitet, samt om att inte förtrösta och ge upp bara för att det är svårt eller för att inte finns några enkla och tydliga svar. Detta är kunskaper och kompetenser som vårdas inom humaniora. Jag har länge känt behov av en kurs eller ett kursmoment där frågor om etik, vetenskapsteori och hållbarhet diskuteras tillsammans och i relation till varandra. Det behövs sådana övningar på alla utbildningar och i de flesta yrken, inte minst för att möta kraven på kontroll, tydlighet och regler som ska följas, vilket blir följden när ansvaret allt tydligare flytts uppåt i hierarkin och (det föreställda) behovet av chefer ökar. Att skapa lärandemål för en sådan kurs är dock svårt, och har man inga tydliga, mätbara mål anses kursens kvalitet inte kunna garanteras. Därför hamnar den typen av kurser i ett slags moment 22. Det så som låsningar skapas och utveckling förhindras.

Detta förefaller ha fallerat vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset. Före­trädare såväl för akademin som för vården valde att från ett etiskt perspektiv betrakta det hela som klinisk innovation vid direkt livshotande tillstånd. Därmed ­satte de både etikprövningslagen och hälso- och sjukvårds­lagen ur spel. Ansvaret för detta måste vila tungt på Karolinska Institutet som byggt upp en särskild forskningsenhet inom regenerativ medicin med det uttryckliga målet att bygga en forskningsenhet i världsklass; rekryterat forskare till kombinationstjänst inom akademi och vård; samt presenterat verksamheten i pressmeddelande som forskning.

Hur kunde det bli så här? För att Sverige ska kunna återupprätta sitt rykte som kunskapsnation krävs att vi går till botten med frågan. Vi behöver ett slags sanningskommission, tror jag, för kunskapen är alldeles för viktig för att lockelsen att utse en eller några få syndabockar ska få ta överhanden. Vad vi behöver är förståelse för hur saker och ting hänger ihop och hur kraven på kontroll och utvärderingar påverkar kulturen på sjukhus och forskningsinstitut. Något sådant efterlyses också av Nobelpristagaren Arvid Carlssons (med flera)i en debattartikel i DN.

Diskussionen om Paolo Macchiarini-tragedin bör inte begränsas till att handla om vilka konkreta missgrepp som begåtts av olika befattningshavare inom Karolinska institutet (KI). Ännu viktigare är att analysera de politiska beslut som bäddade för att denna katastrof alls kunde inträffa.

Håller med om detta, och det var också därför jag valde att påminna om Björklunds debattartikel från 2012, där han talade om behovet av elitsatsningar och värvning av internationella toppforskare, vilket är vad som öppnade dörren för Paulo Macciarini och som fick ledningen på Karolinska (det var på deras hemsida jag hittade länken till debattartikeln) att fullkomligt tappa huvudet. Visst är det problematiskt att utifrån ett fall, en person, förkasta ett helt system. Men lika illa är det att utan att gå till botten med frågan avfärda kritiken, bara för att det handlar om en person, ett fall. Människor har dött. Det är på riktigt. Låt oss inte glömma det. Vad är det för system som inte klarar av att stoppa en sådan som Macciarini? Är det värt risken att hålla fast vid ordningen?

Som statsråd fick Lars Leijonborg för sig att Sverige behöver koncentrera mer av sina resurser till ett fåtal universitet. Tanken var att fler svenskar skulle föräras Nobelpris om ett svenskt lärosäte (ett ”Nobeluniversitet”) kunde avancera till en hög position i den internationella rankningen. Och för att nå detta mål avsåg man att allokera mer av statliga medel till några utvalda lärosäten så att dessa skulle få råd att rekrytera utländska toppforskare. Som när en medioker fotbollsklubb tack vare en rysk oligark värvar sig till en ligaseger.

När regeringen 2008 gjorde en vällovlig satsning på forskning avstod man därför från att höja lärosätenas basanslag liksom från att öka de fritt sökbara medel från vetenskapsrådet (VR) om vilka alla forskare kan konkurrera. För att de nya resurserna främst skulle tillfalla de mest resursstarka lärosätena, som till exempel KI, valde man i stället att öronmärka mer än 5 miljarder kronor för ett antal specificerade områden – som av statssekreteraren Peter Honeth på oklar grund bedömts som särskilt lovande – och låta lärosätena tävla om dessa medel för uppbyggandet av så kallade Strategiska Forskningsområden (SFO).

Till domare utsåg man VR som tillkallade utländska experter vars uppgift det blev att avgöra vilket lärosäte som lyckats nominera de mest slagkraftiga konstellationerna av forskare. Det feltänkta i denna handläggning har diskuterats på DN Debatt (30/7 2009).

Pengar påverkar människor på olika sätt och när det handlar om mycket pengar kan konsekvenserna bli allvarliga. Och om man medvetet talar om behovet av konkurrens och regeringen efterlyser Nobelpris och lockar med stora belopp påverkar det synen på vad som är en rimlig risk, liksom uppfattningen om vad som är etiskt försvarbart. Jakten på pengar och prestige förblindar. Och plötsligt, utan att någon riktig vet hur det gick till, handlar verksamheten inte om kunskap längre, utan om att komma först, om att tjäna mest och om att vinna ära och berömmelse. Hur man gör det kan lätt bli en underordnad fråga, om vinsterna är tillräckligt stora. Girigheten tar helt enkelt överhanden och tränger undan lusten att lära och viljan att veta. Det blir viktigare var man publicerar sig och hur mycket pengar man drar in. Plötsligt är det inte forskning man ägnar sig åt, utan kamp på liv och död. Det handlar inte om forskares personlighet, utan om effekter av systemet för tilldelning av medel.

Ett av de utvalda områdena var stamceller. Helt enligt plan tilldelades KI:s stamcellsforskning ett av de största anslagen – 30 miljoner kronor per år – vilket bland annat möjliggjorde inhandlandet av Macchiarini. Anslaget var femårigt, men tanken var att det skulle permanentas om den därpå följande utvärderingen utföll gynnsamt.

Givet de summor som stod på spel är det kanske förståeligt att KI, när man i maj 2014 avrapporterade sin stamcellssatsning, inte kunde motstå frestelsen att lyfta fram Macchiarinis förment lyckade transplantationer som nummer två i listan över viktiga genombrott. Trots att man då visste att operationerna hade stoppats för att tekniken inte fungerade, och trots att man hade varnats för att Macchiarini kunde ha gjort sig skyldig till forskningsfusk.

Arvid Carlsson pekar här på något häpnadsväckande. Jag som utomstående visste inte detta, men jag har svårt att tro att det är sant. Fast det förklarar ju agerandet på ett logiskt sätt och det som vi alla uppfattade som obegripligt och huvudlöst får här en logisk förklaring. När det som räddas kan, till varje pris måste räddas, för skadan är ju redan skedd och alla inblandade vet vad man har gjort och hur man resonerade, tar man kanske till alla medel man har. Man kan till och med ljuga i TV. Pengar gör detta med oss människor och därför tror jag det är viktigare att se till att det inte händer igen, än att jaga syndabockar och dela ut straff till dem som ertappas. Det handlar om ett systemfel och är en konsekvens av beslut tagna någon annanstans, långt tidigare. Därför är det dit blickarna måste riktas, inte för att sätta dit någon, utan för att lära oss mer om hur det kunde bli som det blev så att vi kan skapa system som fungerar och minimera risken att det händer igen.

Efter tv-dokumentärerna har KI anfört att man inte betraktar Macchiarinis operationer som forskning och att dessa därför inte angick KI. Givet hur man avrapporterade sitt SFO-anslag är detta ett argument som aldrig borde ha framförts.

Kort efter det att SFO-rapporten hade inlämnats inkom till KI två anmälningar gällande Macchiarini, av vilka den första avfärdades och den andra länge blev liggande. Entusiasmen för att genomföra en fuskutredning avseende den forskare man just lyft fram som en av sina ledande stjärnor var sannolikt extra måttlig så länge SFO-utvärderingen pågick.

Hade KI:s rektor insett de ohyggliga konsekvenserna av Macchiarinis framfart får man förutsätta att inte ens äventyrandet av ett årligt anslag om 30 miljoner hade fått honom att avfärda anklagelserna och förhala utredandet. Men den pågående SFO-utvärderingen bidrog säkert till att man i det längsta klamrade sig fast vid hoppet att kritiken var obefogad. Den olyckliga tävlan om megaanslag som utbildningsministern Leijonborg introducerade har härmed medverkat till den katastrof som KI-ordföranden Leijonborg nu har att hantera.

Forskning ska handla om KUNSKAP och drivas framåt av viljan att veta. Vi är många som länge påpekat riskerna med elitsatsningar och ekonomisering av verksamheten på högskolor och universitet. Att just Lejonborg är rektor på just det universitet som tjänat mest på hans och Alliansens forskningspolitik känns minst sagt unket. Jag brukar säga att jag vigt mitt liv åt forskningen och därför känns det extra trist att läsa detta. Här går jag och gnetar och tänjer mig till det yttersta för att få tid att forska och skriva, i stark motvind dessutom för min kulturvetenskapliga forskning anses inte tillräckligt fin eller nyttig för att satsas på. Talade nog var det en journalist som med hjälp av kritiskt tänkande och analytisk förmåga (kompetenser som är humanioras adelsmärke) avslöjade skandalen. Tänk om det fanns humanister på Karolinska, också, för att bevaka att kunskapen verkligen stod i centrum och att etikdiskussionen faktiskt hölls levande. Tänk om man inte var fixerade vid framgång till varje pris, utan tog det lite varligt och samarbetade istället. I ett system där man inte får misslyckas kommer man förr eller senare att drabbas av bakslag och ju mer som står på spel desto större blir katastrofen. Systemet är riggat för detta, det får sådana konsekvenser.

Den 13 maj 2015 kunde den externa granskare KI så småningom anlitat, Bengt Gerdin, konstatera att Macchiarini hade fuskat. Men två veckor tidigare hade den av VR med flera genomförda utvärderingen av SFO-satsningen hunnit fastslå att KI:s stamcellsforskning är ”on the frontline” och borde beviljas förnyat anslag. Förhalningsstrategin hade alltså varit lyckosam.

Cynismen känner inga gränser. Hur var det nu igen, med den "kvalitetsdrivande" konkurrensen? Det skulle jag vilja att någon frågar Jan Björklund om, eller Leijonborg, eller Hellmark Knutsson för den delen. Den sittande regeringen har inte aviserat några drastiska förändringar rörande anslagsfördelning eller i synen på vad som är bra och angelägen forskning. Under de senaste åren har förändringarna som Alliansen beslutade om snarare slagit igenom med full kraft, med följden att det idag finns ännu mindre möjlighet att bedriva forskning i tjänsten för det stora flertalet av landets forskarutbildade människor som staten investerat enorma summor i. Sammantaget ett GIGANTISKT slöseri med resurser. Till vilken nytta? Hur kan det anses bidra till kvalitet att närmare hälften av min arbetstid måste ägnas åt att se till att utvärderarna av arbetet blir nöjda? Jag har ingen tid att möta kollegor i vetenskapliga seminarier, för alla är upptagna med att sitta i möten som handlar om att förhindra att högskolan, forskningsanslagen eller utbildningen drabbas av anmärkningar och tillståndet dras in. Får man inte misslyckas kommer man aldrig att lyckas!

Under senare år har svensk forskningsfinansiering präglats av ett omvänt samband mellan omsorgen i de vetenskapliga bedömningarna och de utdelade beloppens storlek. När VR tar ställning till blygsamma individuella anslag sker detta genom att experter i fältet ingående granskar och jämför enskilda forskares förtjänster (så kallad peer review). Men när mångdubbelt större belopp skall fördelas i så kallade excellenssatsningar är bedömningarna alltid långt mer godtyckliga.

Vetenskapens adelsmärke är det kritiska tänkandet, och den ansökan som jag och några kollegor filar på kommer att nagelfaras in i minsta detalj. Vår ansökan kommer efter granskningen att utsättas för mördande konkurrens med en massa andra ansökningar i urvalet där närmare 90 procent av ansökningarna sorteras bort. Tänk om vi kunnat använda den tiden till att forska istället. Eller tänk om miljonerna (miljarderna? och då har dödsfallen och lidandet som experimenterandet med plaststrupar resulterat i inte tagits i beaktande) som Macciarini kostat svenska skattebetalare hade delats ut till svenska forskare istället. Tänk vad mycket ny och användbar kunskap det skulle kunna resultera i. Den kritiska granskningen borde vara mer kritisk ju mer pengar det handlar om. Att det istället är tvärtom säger allt om systemfelet och den skeva kunskapssynen i akademin idag.Framgång och prestige, pengar och priser är viktigare än verkligt vetande.

Det är därför tidstypiskt att utvärderingen av SFO-miljöerna, som alltså skulle ligga till grund för ett möjligt förevigande av denna flermiljarderssatsning, var påfallande ytlig. Man nöjde sig med att ånyo tillkalla internationella bedömare, som slapp prioritera mellan olika projekt, och som genomgående var artigt uppskattande. På lösare boliner har sannolikt aldrig forskningsresurser fördelats i Sverige.

Man vill gråta och jag måste kämpa för att inte drabbas av uppgivenhet. Hur kunde det få gå så långt? Varför satte ingen stopp tidigare? Tyvärr är det nog bara ännu en konsekvens av ekonomiseringen av samhället och vetenskapen. Pengar gör detta med oss människor. Det enda som får mig att orka kämpa vidare är omsorgen om kunskapen och viljan att veta. Jag blev forskare för att få möjlighet att ägna mig åt att söka och utveckla kunskap, därför stannar jag kvar. Jag lever på hoppet om att kunskapen och förnuftet till slut ska segra.

Det finns tveklöst framgångsrika inslag i KI:s stamcellsforskning. Men pinsamt nog lyfte VR-utvärderarna fram strupoperationerna som särskilt ”ground-breaking”. Man ifrågasatte inte att det går att skapa en fungerande luftstrupe genom att låta ett plaströr bada i stamceller, och hade sannolikt inte uppmärksammat att Macchiarinis redlighet hade ifrågasatts exempelvis i tidskriften Nature. Det skedda motiverar en diskussion av följande frågor:

1. Var det klokt att överge de kollegiala styrformerna vid svenska lärosäten, och i stället införa den företagsinspirerade linjeorganisation som lett till att all skuld för det skedda nu läggs på en person – KI:s rektor – samtidigt som styrelseordföranden Leijonborg avsvär sig allt ansvar? Vi tror att tragedin hade kunnat undvikas om man slagit vakt om den traditionellt akademiska styrform som bland annat innebär att prioriteringar föregås av ingående kollegiala diskussioner. Att den förra regeringen koncentrerade makten över svenska lärosäten till en handfull rektorer med vd-ambitioner, vars lekmannadominerande styrelser är för okunniga om akademiska förhållanden för att kunna utöva ett balanserande inflytande, har drastiskt sänkt kvaliteten på beslutsfattandet, inte bara vid KI.

Kunskap är ett kollektivt projekt. Det finns inga stjärnforskare, det är ett uttryck för önsketänkande. Ingen människa eller forskare är en ö, alla samverkar och står på axlarna av tidigare generationers tankemöda och arbete. Att utse fixstjärnor och hälla pengar över dem blir ett slags dans kring en gyllene kalv, ett uttryck för avgudadyrkan som är så långt man kan komma från forskning och kritiskt tänkande. Det glada åttiotalet, all over again, nu i akademisk tappning. Ett slags omvänd logik kickar in när skandalen är ett faktum, då läggs all skuld på en enda ansvarig som offras. Det är ett drama som upprepats gång på gång i mänsklighetens historia, men det enda vi lär av historien är som sagt att vi inte lär av historien. Jag trodde ärligt talat inte att forskningen så snabbt och så okritiskt kunde förändras på det sätt som den bevisligen gjort. Och det är fortfarande svårt att ta in vidden av problemet.

2. Är det rimligt att fördela miljardanslag till forskning på så lösa grunder som skedde i samband med SFO-satsningen? Vi menar att man framgent bör avstå från alla så kallade excellenssatsningar som inte är förenliga med en fungerande peer review-process.

De borde inte behöva nämnas, det borde alltid vara självklart! Ju mer pengar desto hårdare granskning, hur kan någon få för sig att något annat är acceptabelt? Kanske den som tjänar på upplägget? Om kunskapen och möjligheten att få forska inte är belöning nog tycker jag man bör betrakta forskaren med skepsis. Forskare som drivs av annat än viljan att veta hör inte hemma i akademin. Det borde vara en aspekt att ta hänsyn till när man utformar en hållbar forskningspolitik.Forskning är en kollektiv verksamhet, en lagsport där man samverkar och hjälper varandra, där man delar med sig av sina resultat och riskerna man identifierar.

3. Gagnas svensk forskning av skärpt konkurrens mellan lärosätena, där till exempel KI satt i system att värva duktiga forskare från andra svenska universitet? Vi tror att en tävlan mellan forskare (oavsett lärosäte) om individuella anslag utgör ett långt mer effektivt sätt att allokera medel till den bästa forskningen. Och vi befarar att rektorernas fokus på rankningslistor och varumärke, där djärva rekryteringar ses som högsta formen av så kallat akademiskt ledarskap, bäddar för nya bakslag.

Att toppa laget är en variant av den naiva tron på att det finns genier. Det är ett ovetenskapligt tänkande som inte hör hemma i akademin. Forskare ska samverka, inte ställas mot varandra! Forskning handlar om att utveckla samhällets och mänsklighetens kunskaper, inte om att strida för att nå personlig framgång. Kunskapen måste vara i centrum, och pengarna ska vara ett medel, annars kommer forskning förr eller senare att handla om annat än vetande. Drar vi inte lärdom av det som hänt finns en uppenbar risk att förtroendet för forskningen utarmas, och då kommer det att bli svårt att motivera några satsningar på forskning överhuvud taget. Låt forskare få vara forskare och återupprätta det kollegiala ledarskapet, för kunskapens och kvalitetens skull.

Bengt Gerdins, den forskare vars granskning och underkännande av Macciarinis forskning ifrågasattes av Karolinskas ledning, skriver också på DN-debatt. Det är ingen rolig läsning, men viktig och den väcker även den en hel massa frågor som också måste lyftas och reflekteras över för att komma tillrätta med problemen.

Skandalen som rör kirurgen Paolo Macchiarini och hans verksamhet har innehållit ett ormbo av mörkläggningar, felbedömningar och lögner. En av kärnfrågorna där KI slingrat sig är den om Paolo Macchiarini fuskat med sin forskning om konstgjord luftstrupe eller, på formellt språk, uppvisat vetenskaplig oredlighet.

Jag fick för lite mer än ett år sedan i uppdrag från KI att vara sakkunnig för att bedöma detta och inlämna ett ”särskilt yttrande”. Hanteringen av processen efter detta är märklig, högst oprofessionell och speglar en anmärkningsvärd syn på sakkunnigrollen.

Gerdin är inte den förste sakkunnige att bli överkörd, vilket i sig är allvarligt. Varför utse någon om dennes granskning eller utlåtande sedan inte beaktas. Det är också slöseri med pengar. Varifrån kommer uppfattningen om att beslut kan beställas fram? Är det en konsekvens av att vetenskapen ska drivas som företag, med hjälp av riggade undersökningar som visar på det som företaget eller organisationens ledning vill ge sken av? Läser till exempel på Västtrafiks hemsida om att kundnöjdheten ökar, igen. Fast jag känner ingen som är nöjd med verksamheten. Och jag vet ju vilka frågor som ställs, vem de ställs till, när de ställs och hur frågorna ställs. Jag är övertygad om att en extern, vetenskaplig och kritiskt granskad undersökning skulle ge ett helt annat resultat. Fast en sådan undersökning är man inte intresserad av, vad människor faktiskt tycker gynnar inte företaget. Minns att Karolinska lovade att tillsätta en egen undersökning, et vill säga en undersökning vars resultat man har kontroll över. En konsekvens av New Public Management! Vetenskap ska handla om kunskap, och kunskap kan inte beställas fram. Därför är NPM förkastligt! Kunskap handlar om att veta, på riktigt, inte om att ge sken av att det som sägs är korrekt och vetenskapligt. Vetenskapen får aldrig snylta på akademisk renommé, för det är ett kapital som tar oerhört lång tid att bygga upp men som kan raseras på väldigt kort tid.

I maj 2015 blev mitt yttrande klart. Det visade att Paolo Macchiarini fuskat i sin forskning. Tre månader senare, i augusti, valde KI representerat av sin rektor Anders Hamsten, rektors rådgivare Jan Carlstedt-Duke samt den som är högst ansvarig för forskningen på KI, dekanen för forskning Hans-Gustaf Ljunggren, att stick i stäv med min bedömning fria Macchiarini från anklagelsen. Detta gjordes utan att på en enda punkt visa att jag hade fel.

Det agerandet är en skam för allt vad vetenskap heter och att det bara är Hamsten som tagit sitt "ansvar" och avgått visar bara hur stort och utbrett problemet är, hur inbyggt tänkandet är i det system för forskning och utbildning som dagens vetenskap är beroende av och som många forskare gjort sig en karriär inom och därför självklart försvarar. Det är förödande för kunskapen, och på sikt även för ekonomin, för en nation som säger sig konkurrera med kunskap kommer aldrig att kunna dölja bristen på vetande i längden. Ju längre vi väntar med att gå till botten med vad som hänt och hur det kunnat hända desto högre blir kostnaden för att rätta till problemen. Jag är inte ute efter någon, jag vill se förändring och kämpar för att kunskapen ska vara i centrum.

Först när medierna i form av tre SVT-dokumentärer i januari visade vad som hänt backade KI och sade från ledningshåll att utredningen om fusk skall tas upp igen. Man gjorde detta utan att medge att beslutet i augusti var felaktigt. I stället anger man att nytt material kommit fram som motiverar det nya beslutet.

Vad detta nya material består i är inte klarlagt. Det har sagts vara det bildunderlag som visats i SVT-dokumentärerna, nytt material från Island där en patient bodde, resultatet från opublicerade råttförsök, eller nu sist, manipulerade bilder. Även om det tillkommit nytt material så är sanningen att allt som visades i de tre SVT-dokumentärerna som gällde fusket fanns i det material som jag fick från KI för mer än ett år sedan. Det kan bara tolkas som att KI fortfarande inte anser att de felaktigheter jag påpekat speglar forskningsfusk, eller att man nu försöker skyla över att man fattade fel beslut i augusti 2015. För att i någon mån försöka belysa vad KI inte anser vara forskningsfusk väljer jag att kort ge tre exempel.

Jag lider med Gerdin, för han har så klart rätt. Han har inget att vinna på att mörka något eller fara med osanning. Han är professor emeritus. Jag drar mig till minnes utbildningsdagen jag var på i Stockholm, våren 2011. Där talade en annan professor emeritus, i statsvetenskap. Han talade om relationen mellan linjeorganisationen och kollegiet, och han sa att det bara är galna doktorander och professorer som blivit emeritus som talar från hjärtat och säger som det är. Alla andra är i dagens system allt för rädda om sin position. Jag minns även hur Björklund seglade in i salen efter att professorn talat klart, och berättade för oss forskare hur det är. Att allt han sa just hade motsagts av en meriterad forskare som talade med stöd i egen forskning betydde ingenting för Björklund, som betraktade forskare som ett särintresse bland andra. Är det kunskap vi vill ha finns inga genvägar! Gerdin och andra som liksom han talar med stöd i forskning eller kritisk granskning är dem vi borde lyssna på.

1. Macchiarini säger att ytan på en inopererad luftstrupe började täckas med epitelceller redan efter en vecka, något som skulle vara ett verkligt gott tecken. Jag lyckades inte påträffa något underlag som visade att man ens hade undersökt detta. Macchiarini sade i sitt svar att resultat från undersökningen fanns i hans forskningslaboratorium. Hamsten och medarbetare valde att tro på detta osett. Om resultatet av undersökningen hade kunnat påträffas och hade visat vad som påstås hade allt varit väl. Nu har inte ens Macchiarini själv lyckats hitta resultatet och kan därför inte stödja sitt påstående.

Finns inget stöd är det inte forskning. Forskning handlar om att ALDRIG hävda något som det inte finns belägg för. Är man osäker ska detta tydligt redogöras för! Rubbar vi på den principen kan vi lika gärna lägga ner verksamheten. Saker ska kallas vid sina rätta namn!

2. Macchiarini säger att en inopererad luftstrupe börjat täckas med epitelceller, att blodkärl börjat växa in och att det inte fanns någon infektion vid undersökning efter två månader. I verkligheten fanns inga tecken på att detta var sant, och dessutom fanns det både bakterier och svamp i det prov man undersökt. Det bör påpekas att detta är viktigt eftersom lyckosamheten i operationen bland annat kräver att blodkärl skall växa in i luftstrupen, och att den inte skall infekteras med bakterier eller svamp.

En lögn är en lögn även om den kommer från en aldrig så meriterad toppforskare, och ju större förhoppningar det finns knutna till en forskare desto mer allvarligt är sveket. Och när en fuskare hålls bakom ryggen av ledningen är det ingenting annat än en skandal. Ett system där detta är möjligt är ett katastrofalt system för högre utbildning och forskning.

3. Macchiarini skriver att luftvägen är i det närmaste normal 12 månader efter inoperation av en konstgjord luftstrupe. I verkligheten var det inte sant. Den ena lungans luftrör var närmast totalt förträngt och måste hållas öppet med ett metallnät för att luft skulle komma ned, och dessutom fanns ett hål, ett läckage, från en av skarvarna till omgivningen. De som anmälde fusket hade visat detta, jag har fått filmer från KI som visade detta, och det är beskrivet i journalen. KI bedömde trots detta att det inte var oredligt att ge en sådan förskönad beskrivning av vad som i själva verket var ett komplett misslyckande. Till yttermera visso sades från KI efter SVT-dokumentärerna att detta var något de inte hade kännedom om.

Varför? Det är en gåta, men bara för den som inte vill inse vad pengar gör med människor. Jakten på prestige och miljonanslag gör alla ledningar för alla organisationer fartblinda, det är ingen nyhet, det händer hela tiden, särskilt om insynen i vad som händer bakom institutionernas murar är dold. Därför är forskningens adelsmärke öppenhet och transparens. Det finns en orsak till att riktiga forskare delar med sig och granskar varandra, det kan ingen managementkonsult i världen ställa sig över eller ändra på. Lärdomen måste bli att vi ska lyssna på forskare och att det kollegiala ledarskapet bör återupprättas.

De tre nämnda exemplen som är tagna från min utredning är alla nämnda i de aktuella SVT-dokumentärerna, men är inte exempel på forskningsfusk, enligt KI:s ledning i form av Hamsten, Carlstedt-Duke och Ljunggren, samtidigt som de händelsevis utgör viktiga hörnstenar när Paolo Macchiarini argumenterar för att han av det aktuella plastmaterialet lyckats tillverka och använda luftstrupar som fungerar på människor.

Självklart kan en sakkunnig ha fel. Det har hänt förr och kommer att hända. Men ett överprövande av en sakkunnigs bedömning kräver extra stor omsorg, och måste kunna motiveras. Så har inte varit fallet här. KI redovisar således inte på någon enda punkt hur det kommer sig att man anser att det jag bedömt vara fusk trots allt inte är fusk. Skillnaden i bedömning är så stor att det är osannolikt att KI-trojkan över huvud taget detaljgranskat samma material som jag innan de fattade sitt beslut att fria Paolo Macchiarini.

Detta är vad som oroar mig: En överprövning av sakkunnigbedömningen utförs på ett helt ytligt sätt utan kontroll av underlaget och presenteras på ett sätt som ger intryck av att vara avsiktligt.

Kanske är det detta som är den verkliga skandalen, det verkligt allvarliga problemet och det tydligaste exemplet på att det handlar om ett fel som är inbyggt i systemet. 

Slarvigheten i överprövningen styrks bland annat av påståenden från KI-ledningen att delar av vad jag nämnt här är nyheter, och inte blev uppenbara förrän de visades i SVT-dokumentärerna. Ansvaret för en sådan tendentiös, ofullkomlig och rättsosäker process har förstås de tre som internt gjort bedömningen, rektor Hamsten, rådgivaren Carlstedt-Duke och dekanen Ljunggren.

Hamsten har redan visat sig ha kurage och mod att erkänna att han har gjort en närmast total felbedömning och fattat sitt personliga beslut baserat på detta. Har de övriga två som gett honom råd, och därmed är minst lika ansvariga för beslutet, samma kurage? Så länge dessa två finns kvar i ledande befattningar måste även ”det goda KI” acceptera att det är svårt att återfå förtroendet för KI.

Det talas ibland om den mänskliga faktorn, och detta är ett paradexempel på just det. Det som behövs är dock inte en annan ledning, mer management eller tydligare regler, utan ett system och en akademi som anpassats till hur människor faktiskt fungerar, inte ett system för tilldelning av medel som bygger på en idealiserad bild av människan. Om denna typ av saker sker någon annanstans i samhället eller näringslivet går det till nöds att ursäkta, men sker det inom vetenskapen är det oförsvarbart.

Alla universitet använder sig av sakkunniga i olika sammanhang. Ett sakkunniguppdrag avseende forskningsfusk är ett otacksamt uppdrag. Vid ett tidigare ärende på KI hotades sakkunniga med miljonbelopp och flera som tidigare varit sakkunniga vid utredningar om forskningsfusk säger till mig: ”Aldrig mer”.

Det borde vara ett akademiskt hedersuppdrag, men är i verkligheten det motsatta. Macciarini är den som kammat hem miljonerna, medan Gerdin ifrågasatts för sitt gedigna och verkligt viktiga arbete. Han är hjälten och den som borde belönas, och rollen som sakkunnig borde tilldelas de allra bästa. I jakten på excellens gör vi tvärt om, för det är så systemet är riggat. För kunskapens skull borde systemet ändras, men så länge kunskapen inte är i centrum för vetenskapen kommer det inte att bli så.

Den viktigaste bevekelsegrunden för att tacka ja till ett sakkunniguppdrag avseende forskningsfusk är altruism och tron på att uppdraget är viktigt. Ersättningen är låg och arbetet är tidskrävande och besvärligt. När sakkunnigrollen behandlas som skett här, och den sakkunniges bedömning körs över utan minsta motivering utmanas verkligen altruismen och frågan uppstår: vilket råd skall jag ge den något yngre kollega som tillfrågas av KI när frågan om forskningsfusk uppstår nästa gång? Den som får frågan kan ringa mig.

Att den tanken ens luftas är allvarligt. Gerdin har agerat i omsorg om kunskapen och av kärlek för akademin och om han och forskare som honom börjar tvivla på systemet är det en signal att ta på allra största allvar, för han och alla andra (verkliga) granskare av vetenskaplig kvalitet är grunden som allt verkligt vetande vilar på. Förstår vi inte det är det ute med oss, förr eller senare.