Drömmer om ett mänskligare samhälle

Om systemen för organisering av vardagen och kontroller av olika slag verkligen ska fungera krävs att de anpassas till människorna och verksamheterna som ska kontrolleras och organiseras. Det behövs kunskap om och förståelse för begreppet människa. Kunskaperna och kompetenserna som finns och vårdas inom humaniora och samhällsvetenskap måste uppvärderas. Vi måste sluta tala om mer eller mindre nyttiga och värdefulla vetenskaper. All kunskap är viktig. Ingen kan på förhand avgöra vad som är mer värt än något annat, för ingenting är per definition ont eller gott. Bra eller dålig, ond eller god, är en värdering. Olika kunskaper kan fungera mer eller mindre bra, till det ena eller andra, och det kan finnas större eller mindre efterfrågan på olika typer av kunskaper. Så klart, men att säga att naturvetenskap är nyttigt och att humaniora är onyttigt är ett ovetenskapligt, subjektivt värdeomdöme.

Ett hållbart samhälle är ett samhälle där människor inte bara kan kan överleva, det räcker inte. Människorna måste kunna leva ett godtagbart liv, enligt generella definitioner som till exempel FNs deklarationer om mänskliga rättigheter. Rättigheterna är inte objektiva, men de är framtagna i samförstånd och (i princip) alla länder har skrivit under dem. Det är inga kontroversiella regler och skulle det visa sig att andra behov uppstår kan reglerna enkelt omförhandlas och modifieras. För att skapa den typen av regler behövs dock kunskaper om vad en människa är och hur människor fungerar. Mänskliga rättigheter som utgår från en orimlig idealbild av människan fungerar aldrig i praktiken. Det torde inte vara ett kontroversiellt uttalande, men så fort den tanken överförs till näringslivet eller till högskolevärlden händer något. Då är det plötsligt den per definition imperfekta människan som ska anpassa sig efter de perfekta systemen.

Det går att ska perfekt fungerande system, men om vi accepterar tanken om att sådana system ska styra och reglera människor liv och mänskliga verksamheter, tvingas människan inte bara underordna sig utan även acceptera bilden av sig själv som ofullkomlig. Det är en farlig och instrumentell uppfattning som strider mot allt vi vet om människan. Att vara människa är inte ett val och det går inte att ändra på funktionen. Människan är ingen maskin! Människan är som människan är, på gott och på ont. Människan har en hel massa extraordinära egenskaper, men även en egen vilja och en hel massa andra egenskaper som inte är perfekta. Människor blir kära, kan vara giriga, svartsjuka och så vidare. Människor blir trötta, tappar lusten och koncentrationen. Människor kan också fokusera och lyfta sig själv i håret, och har man tur är är på rätt plats vid rätt tillfälle kan man komma att anses excellent. Tillfälligheter och sammanhang, förutsättningar och förmågor samspelar och gör och till dem vi är. Om vi accepterar tanken på att ideala system har rätt och människor har fel strider det mot grundläggande mänskliga värden. Ändå gör vi det, i jakten på pengar och effektivitet, för att "spara" tid och för att öka lönsamheten. Det är inte hållbart, för det går ut över människan som systemen skapats för att bidra till byggandet av ett bättre samhälle.

Jag har inte läst och är inte särskilt insatt i Martha Nussbaum. Hon är en i raden av tänkare som jag har kvar att fördjupa mig i och lära mig av, men hon brukar ofta nämnas i rättighets- och hållbarhetssammanhang. Hon har tillsammans med många olika typer av forskare tagit fram 10 punkter som hon på goda grunder menar att alla människor kan enas om. Hittar en sammanställning av punkterna i Lärarnas Nyheter. Och dessa punkter tänker jag borde vara vägledande i arbetet med att förändra systemen som alla moderna samhällen är beroende av.

Nussbaum har – i samarbete med personer som representerar skilda politiska, religiösa och etiska ståndpunkter – arbetat fram en lista i tio punkter med förmågor som alla människor bör tillförsäkras.

De två första punkterna handlar om så grundläggande förmågor som liv och kroppslig hälsa. Som förutsättningar för liv och hälsa nämner Nussbaum tillgång till näringsriktig mat och tak över huvudet.

Vi här i Sverige, de flesta av oss, har tillgång till detta. Men det är långt ifrån självklart att alla som arbetar på olika platser i världen för att tillverka varorna och tjänsterna som vi vill köpa till lägsta möjliga pris är garanterade dessa rättigheter.

Den tredje punkten rubricerar hon ”kroppslig integritet”. Under den ryms en rad förmågor som miljoner och åter miljoner kvinnor runt om i världen berövas genom patriarkalt förtryck och våld: Att kunna röra sig fritt, suveränt kunna bestämma över sin kropp, gå säker för övergrepp, sexuellt utnyttjande och familjevåld, samt förmågan till egen sexuell tillfredställelse.

Dagens hårt reglerade arbetsliv är säkrare än någonsin förr, men hur fritt är det? Och hur väl skyddas den personliga integriteten, när allt ska övervakas och kontrolleras, följas upp och utvärderas? För att få ett jobba idag finns det många som tvingas förhandla bort sin rätt till integritet, för att kvalitetssäkringssystemen så kräver, som ju är omänskliga och perfekta.

I punkterna fyra och fem övergår Nussbaum från de kroppsliga till de andliga och intellektuella förmågorna. Det handlar om fantasi, känslor och konstnärligt skapande – förmågor som måste odlas av en lämplig utbildning.

Hur kvalitetssäkras något så pass komplext, anexakt och föränderligt och kontextberoende som konst och kunskap, där friheten från förhandskontroll och alla typer av måluppfyllelsetvång (som bygger på tanken att man på förhand vet vad man ska komma fram till) är direkt kontraproduktivt? Alla med bara ett hum om konstens och kunskapens villkor vet att det är omöjligt, ändå anpassar man sig. För alternativet är att inte alls få möjlighet att utöva sin passion. Även det är en mänsklig egenskap, att acceptera och anpassa sig, inte sällan mot bättre vetande.

Den sjätte punkten, som hon kallar ”praktiskt förnuft”, betecknar Nussbaum som särskilt viktig. Den är samtidigt något svårgripbar för läsare som ännu inte har trängt in i hennes tänkande. Det handlar om människans förmåga att se sig själv och de förhållanden hon lever under, och kunna sätta det i relation till andras liv och andra möjliga levnadsförhållanden. Om man lever i umbäranden eller är utsatt för förtryck från sin omgivning ska man kunna se detta och betrakta det som möjligt att förändra.

Avsaknaden av detta praktiska förnuft är förfärande stor idag. Kvalitetssäkringen av den högre utbildningen bortser helt från detta då det är allt för vagt för att passa in i systemets rigida kriterier som måste vara mätbara. Praktiskt förnuft är lika komplext och svårt att definiera som kvalitet, lika svårgripbart och föränderligt som människan som har det och som omsätter det i praktisk handling.

Punkterna sju och åtta behandlar människans förhållande till sin omgivning – de människor vi har omkring oss, men också djur och natur. Vi ska ha förmåga till omtanke om andra, att delta i olika former av social interaktion, ha sinne för rättvisa och kunna knyta vänskapsband.

Denna punkt strider direkt mot själva grundtanken med New Public Management, där konkurrens anses vara den viktigaste kvalitetsdrivande faktorn. Omtanke om djur och natur, mellanmänsklig interaktion och tid att knyta vänskapsband går på tvärs mot marknadsekonomins fokus på ekonomi och växande vinst. Och när pengarna anses viktigare än människorna är det människorna, djuren och naturen som drar det kortaste strået. Den logiken tar många avstånd från och jag ser ingen som försvara den. Ändå går den tydligt att identifiera som styrande princip i många av dagens verksamheter.

Något oväntat skriver Nussbaum att vår förmåga till omtanke om djur och natur varit den mest kontroversiella när hon diskuterat frågeställningarna med människor från skilda kulturer. Punkten har tillkommit på skandinaviskt initiativ, medan deltagare från andra delar av världen, främst Sydost-asien, helst inte ville ha den med. De sade sig avsky djur och tycker att vi inte behöver bry oss så mycket om naturen så länge det finns människor som lider nöd.

I avsaknad av pengar hamnar människor i nöd, och i enlighet med logiken om olika behovs angelägenhetsgrad är det inte så svårt att förstå att människor i den fattigare delen av världen resonerar så. Människan är både biologi, psykologi och kultur, en komplex och föränderlig helhet som aldrig går att förstå utanför sitt sammanhang. Det är något som ett "perfekt" system har svårt att hantera, men som det måste kunna hantera för att inte ge upphov till negativa mänskliga effekter.

Som punkt nio sätter Nussbaum förmågan att kunna skratta, leka och njuta av fritidsaktiviteter.

Hur ser det ut med detta idag? Finns det tid och förståelse för det i det strikt kontrollerade och hårt effektiviserade arbetslivet och den krympande vardagen som allt mer måste användas för återhämtning inför nästa arbetsdag, eller till att utföra sysslor som det inte finns tid för på jobbet. Allt fler blir allt mer desperata när konkurrensen hårdnar och mer och mer av det som tidigare tagits för givet förhandlas bort. Arbete är pengar och pengar är livet, eller är det en orättvis beskrivning? Ibland är de så det känns.

Först på tionde och sista plats placerar hon de politiska och ekonomiska förmågorna som möjligheten att delta i samhällsarbete och att inneha egendom. Det ska nog inte tolkas så att hon betraktar dem som mindre viktiga, men att hon ser de föregående punkterna om liv, hälsa och relationer till den närmaste omgivningen som grundläggande också för det politiska och ekonomiska.

Dagens samhälle bygger på motsatta principer. Ekonomi och politik/makt är viktigare än hälsa, relationer, kreativitet och medmänsklighet. Så länge vi anser att ekonomi är viktigast och är övertygade om att konkurrens driver kvalitet kommer människan att tvingas anpassa sig efter systemen, för det som prioriteras där går på tvärs mot allt vi vet om människan och människoblivandets förutsättningar.