Genier och frälsare har inget med kunskap och forskning att göra

Tänker på detta med genier, på människans begär efter lösningen, svaret och den frihet från ansvar som går att knyta till den där drömmen. Geniet är en utifrån kommande kraft, en frälsare. Plötsligt finns han (för sinnebilden av geniet är en man) bara där, och han ser det vi inte ser och har med sig häpnadsväckande, oväntade lösningar på problemen som vi vanliga, vardagliga, dödliga, samhällsmedborgare inte förstår. Geniet lyfter ansvarets börda från våra axlar och frälser oss från all oro, alla problem. Det är samma typ av dröm som drömmen om evighetsmaskinen. Enkla lösningar som i ett slag fixar det som behöver fixas, enkelt, snabbt och effektivt. En lockande dröm, men det är och förblir en dröm, en omöjlig längtan efter något som bara existerar i tankens universum.

Letar lite på nätet och hittar en krönika i DN av Karin Johannisson, från 2010. Citerar delar av hennes text, och tänker min vana trogen vidare med hjälp av orden och tankarna. Samtalar med och lär mig av, det jag läser.

Men frågan är viktigare än så. De många kinommentarerna [googlar på ordet, men hittar det bara på en enda sida på nätet, Johannissons krönika. Vad betyder det, eller är det ett korrekturfel?] har gällt den frihet till normlöshet som odlats inom kulturvärldens manliga genikult – inte bara av genierna själva utan också av omgivningen som tycks älska dem intill flathet och förstumning.

Att jag överhuvudtaget tänker på genier handlar naturligtvis om händerna på Karolinska och debaclet runt kirurgen Paulo Macciarini. Han är en normbrytare, och han sågs som en frälsare av många. Han var en utifrån kommande kraft, en stjärnforskare som rekryteras från utlandet (den där oceanen av möjligheter som ligger bortom vårt trista, välbekanta samhälle) för att lösa våra problem och sätta Sverige på kartan. Kärleken, förstumningen och flatheten som Macciarini möttes med uppvisar pinsamt många likheter med H C Andersens berömda saga: Kejsarens nya kläder. Samma dröm, samman förundran, flathet och okritiska dårskap här som där. Den som ger sken av att att vara geni behandlas annorlunda, vilket gör att den kritiska granskningen sätts ur spel. Vem är jag att kritisera?

Men varför, egentligen, måste geniet vara manligt? Sedan antiken har han modellerats på den manliga kroppen. Begreppet kopplades till tanken att vissa individer var i besittning av en gudomlig utvaldhet och inspiration med snudd på dårskap och en särskild manlig alstringskraft. Själva ordet kommer av genius som betyder manlig skyddsande, ett gudomligt väsen. Renässansen tog bilderna av denna gudainspirerade och fertile dåre vidare. Geniet är inte en gud men som en gud. Han är inte en dåre, men som en dåre.

Paulo Macciarin sågs som en gud och behandlades som en gud, ett tag. När han kom hit behandlades han så. Sedan betraktades han, först av några få och sedan av allt fler, som en dåre. I början villa alla sola sig i glansen av hans ryktbarhet, sedan vill alla som haft beröring med honom två sina händer. Dramaturgin är välbekant. Alla med kunskap om och intresse för världslitteraturen känner igen mönstret. Det är humanioras nytta och meningen med bildning, att lära sig se igenom skenet och förstå betydelsen av kritiskt tänkande. Vet man hur lätt det går att förföras, förstår man hur viktigt det är att vara vaksam och hur problematiskt det är att bygga en akademi vars hela infrastruktur är konstruerad för att främja tillbedjan av genier.

Genikulten handlar om kön men också om vårt kluvna förhållande till begreppen normalitet och dårskap. Normaliteten är önskvärd, men bara om den tillåter gränsöverskridningar. Dårskapen är önskvärd, men bara inom bestämda gränser. Ingen vill vara mer dåraktig (eller knappast ens genialisk) än att förbli innesluten i normaliteten. Geniet älskas för att han vågar bryta sönder tvångets bur och röra sig bortom konventionens regelsystem. Men det har varit ett spel med hög risk, och i direkt proportion till den status publiken är villig att ge honom.

Strupar av plats som badas i stamceller. Forskning vid randen av det möjliga. Normbrytaren Macciarini lovade runt och litades på, för han var ju ett geni, och genier förväntas bryta mot normer och göra det omöjliga. Innan konsekvenserna av hans arbete avslöjats älskades han. Och även efter att problemen börjat visa sig togs det risker för att hålla drömmen vid liv. Karolinska spelade ett högst spel och tog enorma risker, men de stod hela tiden i proportion till den status Macciarini hade som genialisk toppforskare. Och det var ju det som ansvariga politiker beställt: Ett Nobelpris, till varje pris.

Tänker vidare. Hittar en Ledare, från igår, också i DN, med rubriken: Gör upp med genikulten. Där står mycket klokt. Bland annat detta.

Vad utmärker ett framgångsrikt forskningsuniversitet? I december 2013 gick en sammanslutning av europeiska toppuniversitet ihop med lärosäten i USA, Australien och Kina för att slå fast tio viktiga kännetecken.

Den första punkten i det så kallade Hefeiuttalandet går att sammanfatta ungefär så här: Sakkunnig, oberoende och kollegial (peer) kontroll. Lojalitet till idén om transparens och meritokrati.

Det låter lika ädelt som abstrakt, men att förstå den konkreta innebörden och värdet av principerna är inte särskilt svårt när de verkligen försummas.

Hur behandlas sakkunniga i akademin idag? Hur oberoende är forskarna, och vilken makt har kollegiet över universitetens ledning och arbetets mål och organisering? Sakkunniga körs över, forskningens ska generera pengar och kollegiet är maktlös. Forskare kontrolleras, men inte av forskare utan genom omfattande, externa utvärderingsprogram. Lojaliteten till idén om transparens har helt försvunnit. Idag är det högskolornas PR avdelningar som bestämmer över informationsutbytet, och ekonomerna som bestämmer över resten av verksamheten. Forskare, vanliga dödliga forskare, vi som utför grovarbetet, som inte är genier eller toppforskare, betraktas som helt vanliga arbetare som ska utföra standardiserade uppgifter enligt på förhand uppgjorda, kvalitetssäkrade manualer. Jag hårdrar och extrapolerar, sätter ord på min känsla. Riktigt så illa är det inte, men beskrivningen ligger helt klart i farans riktning.

En del av förklaringen till att KI:s ledning först tillät och sedan mörklade misslyckandet med Macchiarinis plaststrupar kan tillskrivas dåligt omdöme. Men ett system som så starkt präglas av idén om ”excellens”, som är hierarkiskt styrt och där lärosäten uppmuntras att spegla sig i enskilda forskares stjärnglans gör sig sårbart.

Det är också tydligt att principen om sakkunnig, oberoende och kollegial kontroll inte har fungerat i samband med och efter operationerna. En belgisk forskare som varnade tidigt ignorerades, likaså de visselblåsande läkarna på Karolinska och den utomstående granskaren Bengt Gerdin.

Lars Leijonborg, som nu är styrelseordförande för KI, har kanske en dubbel skuld. Hans idéer om högskolestyrning har bidragit till att göra rektorn enväldig, sannolikt också till att odla en genikult inom universitetsvärlden.

Regler är till för att följas, och det gör landets högskolor och universitet. Det är vi tvingade till, annars riskeras anslag och tillstånd. Men forskning är inte det samma som att bygga bilar, forskning handlar om att röra sig i okänd terräng mot mål som ingen vet något om på förhand. Sökandet efter kunskap är att leta i det okända efter det man inte visste fanns. Den synen på kunskap och forskning avskaffade Björklund, i sin fåfänga jakt efter Nobelpris. Var han förblindad av genikulten? Hur det än är med den saken måste vi nu stanna upp, tänka efter och göra rätt!

Nobelpris låter sig inte kommenderas fram. Framgångsrika forskare hämtar inte inspiration ur en gudomlig källa av genialitet. Genombrott alstras på platser där duktiga akademiker fostras, gnetar, misslyckas, kritiskt granskar varandras resultat och – ibland – gör viktiga upptäckter. Det är ett oglamoröst system.

Det var så universitetet såg ut när jag var student, och det var i en sådan miljö jag fostrades till forskare och under några år arbetare som Lektor. Sedan kom nyordningen, och mitt arbete, min strävan och allt jag lärt och tror på ansågs förlegat. Det är nya tider nu, nya regler. Anpassa dig eller dra. Regler är till för att följas. Gilla läget. Så sa man innan Macciarini, innan det avslöjats att kejsaren var naken. Kanske kan det bli ändring på det?

Att gå till botten med Macchiariniskandalen borde innebära en genomlysning av tendenserna till toppstyrning och genikult inom akademin. Det är ytterligare skäl för regeringen, och de borgerliga partierna i riksdagen, att ta tjuren vid hornen. De borde börja med att tillsätta en haverikommission.

Word på det! Eftertänksamhetens kranka blekhet har gett mänskligheten långt mer visdom och kunskap än snabba cash och flashiga genier. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem!