Igår var jag på Akademikernas Högskolepolitiska forum, arrangerat av Saco, på Hotell Hilton vid Slussen i Stockholm. Temat för konferensen, som var välbesökt, var hållbarhet. Inledningstalare var Johan Rockström som höll ett mycket intressant anförande. Jag har, som enda svensk känns det som, missat hans sommarprogram. Tydligen byggde talet delvis på det han sa där. Inga nyheter egentligen, inte för mig som intresserat mig för frågan. Och det är också anledningen till att det inte blivit av att lyssna. Nu fick jag dock chansen, och det är jag glad för. Många bra och hoppfulla tankar blev det. Jag känner och tror som Rockström att 2015 var året då det vände. Nu har allvaret sjunkit in och den som inte äntrar tåget kommer högst troligen undra vad som hände när vi som insett allvaret kör förbi dem. Framförallt kommer klimatskeptikerna att få allt svårare att vinna gehör. Under 2015 enades många viktiga aktörer om saker som man aldrig enats om tidigare. Läget är allvarligt, men det finns hopp. Insikt och enighet är det första och svåraste steget att ta, sedan handlar det bara om fokus och ihärdighet.
Rockström berättade att mänskligheten runt 1950 gick in i en ny period i historien, antropocen. Vi lämnade då den tidigare perioden holocen, som är den geologiska period som människan vuxit fram och formats i. Forskarna är hyfsat eniga om att något hände där, runt 1950. Fram till 1990-märktes emellertid inte mycket, men där och då slutade haven och naturen buffra växthusgaser. Från runt 1990 har mänskligheten dividerat om hur signalerna ska tolkas. Hela tiden har skeptiker pekat på oenighet mellan forskare och tveksamheter i resultatet som lagts fram. Idag är dock "alla" eniga om att mänskligheten måste agera, kraftfullt och tillsammans, om jorden inte ska utmana tröskelvärdena som, om de passeras, sätter igång oåterkalleliga, exponentiella förändringsprocesser. Höjningen av jordens medeltemperatur med max två grader är en sådan tröskel, som forskarna idag är hyfsat ense om inte får överträdas. Händer det vet ingen vad det får för effekter. Med kniven mot strupen har politiker och även företrädare för näringslivet insett att något måste göras och att ingen annan kommer att göra det åt oss. Vi måste agera om en hållbar utveckling ska bli möjlig. Vem lurar vi om vi inte gör det, och vem får betala priset? Vi, och våra barn. Vi har inget val!
Trycket på ekologin måste minska. Mänsklighetens, vår livsstils press på naturen och varandra måste minskas, annars tippar allt över och oåterkalleliga processer sätts igång som ingen har koll på och som inte går att kontrollera. Än så länge kan vi tillsammans se till att vi inte hamnar där, men tiden är knapp. Fram till för inte jättelänge sedan var mänskligheten liten på en stor planet, sa Rockström, men idag är den stor på en liten. Det är inte hållbart. Hållbar utveckling är inte lägre ett val, det är en nödvändighet. Och det gäller alla parametrar, för de är intimt sammanflätade med varandra. Det går inte längre att skilja mellan ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Alla aspekterna måste beaktas och betraktas som ett och samma system. Balans är målet. Hållbarhet handlar liksom jämställdhet och demokrati om balans.
Två sätt finns att förhålla sig till frågan om hållbarhet. Det ena sättet är att se det som ett sätt att hindra undergången. Ett problemorienterat synsätt som ger luft åt domedagsprofeter och som fokuserar på hoten och farorna. Ett bättre och mer hoppfullt sätt är att arbeta mer främjande, salutogent, att arbeta med det som fungerar. Jag tror att det är vägen fram, ett tillblivelseorienterat perspektiv. För ser vi så på hållbarhetsfrågan kan alla redan idag agera för att främja en positiv utveckling. Redan dag finns dessutom vinster att göra på det sättet att agera, socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Vägen till hållbarhet är inte en ökenvandring på väg mot frälsning, utan ett mer konstruktivt sätt att leva bättre redan idag.
Det räcker inte att veta hur, vad och när samt att ta beslut. För att hållbarhetsarbete ska bli hållbart krävs handling, i vardagen, av många. Hållbarhet är en livshållning och en inställning som måste genomsyra allt som görs, hela tiden. För att politiken, näringslivet och vetenskapen ska kunna samverka krävs engagemang och stöd från djupet av mänskligheten och alla världens befolkningar. Hållbarhetsarbetet är aldrig någon annans ansvar, alltid mitt, på ett eller annat sätt. Det finns inga enkla lösningar, bara hårt, gemensamt arbete. Gemensamt är nyckelordet, och gemenskap är ett vackert ord. Klyftorna som vuxit fram i kölvattnet av politikens misslyckande måste åtgärdas, för allas skull. De där 62 rikaste människorna på jorden, eller den rikaste procenten av befolkningen, har INGENTING att sätta emot resten om alla agerar tillsammans. Resurserna behöver fördelas för att nå social balans, makten behöver spridas och synen på ekonomi måste förändras så att det aldrig kan vara lönsamt att exploatera något eller någon. Det är inte så svårt egentligen. Kan vi skapa ett hållbart system är det sedan bara att leva vidare i trygg förvissning om att våra personliga beslut leder oss och världen i rätt riktning. Så måste det gå till, annars finns ingen räddning. Tilliten till människans intellektuella förmågor måste nyanseras och bättre harmonieras med hur det faktiskt ser ut och fungerar.
Här identifierar Rockström en viktig statsvetenskaplig utmaning: Hur kan politiken bli mer potent? Hur kan demokratin hävda sin makt över ekonomin, som inte ens kan bevaka sin egen långsiktiga överlevnad? Det är en knäckfråga. Ekonomin är idag ett mål. Den behöver mer och tydligare betraktas som ett medel! Som sagt, ingen aspekt av hållbarheten får överordnas någon annan, för då handlar det inte om hållbarhet längre. Rockström sa, och jag kan bara instämma: Det finns ett ekonomiskt TAK, och ett socialt GOLV. Politikens uppgift är att balansera samhället däremellan. Exponentiell och evig tillväxt är lika förödande för livet på jorden som hänsynslöst utnyttjande av fattiga människor som i desperation över att tvingas konkurrera med andra lika desperata människor sänker sin lön.
Ett tecken på att något har hänt och att synen förändrats är att påven engagerat sig i frågan. En an världens mäktigaste religiösa ledare visar tydligt stöd för vetenskapen. Läser om det unika dokument som han undertecknat, där han försvarar livet på jorden.
Dokumentet kommer att innebära att påven når ut till ca 1,2 miljarder människor globalt och förväntas därmed ha större slagkraft än någon annan miljöorganisation. Påven har även tidigare förmedlat budskapet att vi måste skydda miljön från mänsklighetens girighet, men nu tar han alltså ytterligare krafttag till förmån för klimatförändringarna.Rockström ingav hopp genom att peka på vikten av mellanmänsklig samverkan och tvärvetenskap. Ingen enskild kan lösa ett problem som är allas och problemets komplexitet och alla dolda samband som finns gör det omöjligt att komma fram till en lösning. Det är en stor och svår utmaning vi står inför. Därför måste vi samverka, och alla kompetenser och insatser är lika viktiga i det arbetet. Vi är alla del av livet på jorden och bara genom att nå balans i fördelningen av makt och resurser kan en hållbar värld skapas. Vi har skapat problemen tillsammans, därför måste vi lösa dem gemensamt. Och INGENTING säger att vi måste ha tråkigt eller att det innebär enorma uppoffringar, det handlar om hur vi ser på och värderar vandra, miljön och innebörden av ett gott liv.
Francis har positionerat sig som en radikal påve med tydliga uttalanden om mänsklighetens framfart i olika sammanhang. Austen Ivereigh’s nya omtalade bok ”The Great Reformer”, Francis and the Making of a Radical Pope, är en biografi av hur påven formats till den han är idag med stora visioner och vilja att reformera.
Det är den här typen av visionära, tydliga och modiga ledare som vår värld behöver för att vi ska lyckas vända utvecklingen att bli långsiktigt hållbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar