Det finns inga genvägar till kunskap

Är Sverige en kunskapsnation? Att Sverige vill vara det råder det ingen tvekan om, men om vårt land verkligen är det, på riktigt, är oklart. Inger Enkvist skriver i SvD om den senaste OECD-rapporten som borde väckt mer uppmärksamhet än den faktiskt gjorde. Den innehåller en rad indikatorer som varje land med ambition att vara en kunskapsnation borde ta på största allvar.

Rapporten väcker frågor om information och desinformation. OECD upprepar alltså att Sveriges självbild av att vara en kunskapsnation inte stämmer med verkligheten.

Den 11 februari, dagen efter publiceringen av den nya rapporten, var svenska tidningar fulla av de amerikanska primärvalen, medan OECD-rapporten bara blev en kort notis. Det är förstås inte fel att informera om valen i USA, men det är fel att inte påminna allmänheten om att en fjärdedel av 15-åringarna i Sverige inte skulle förstå något alls av artiklarna i fråga.

Förnekelse av fakta och förringande av signaler om att något inte står rätt till ... Har Sverige råd att inte ta rapportens resultat på allvar, efter skandalen på Karolinska? Jag anser inte det. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och är i akademin för att lära mig mer, för att utvecklas och för att jag där får möjlighet att vara med och förvalta kunskapsnationen Sverige. Jag oroas över signalerna från OECD och tror att vi behöver en annan syn på kunskap för att kunna komma till rätta med problemen i skolsystemet.

Eva kommenterade gårdagens bloggpost om betydelsen av intellektuella utmaningar, som jag menar är vad som krävs för att kunna växa. Det var många tankar, så jag väljer att svara här, i en ny bloggpost, för ämnet är angeläget.

Vad har du för tankar kring att andelen studenter i varje årskull som påbörjar och slutför en högskoleutbilning måste sjunka om kraven på kurserna skärps? Tänket kring att så många som möjligt ska få chansen att studera har redan blivit i det närmaste självklart. Vad ska de göra? Vilka jobb ska de ta? Det är visserligen inte universitetens problem utan politikers uppgift, i slutändan mest individens eget ansvar.

Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha. Tänker inte så mycket mer och eller djupare än så, för det är en självklarhet. Jag vill se högskolan som en plats där kunskapen står i centrum och där kraven är höga för det är enda sättet att vårda och värna kunskapen. Det betyder inte att jag vill lämna någon i sticket. Många borde få chansen, och ju fler desto bättre. Vad de som av olika anledningar inte klarar av att ta sina poäng och kurser ska göra har jag ingen aning om. Det är upp till samhället, det är ett gemensamt problem. Kraven på arbetsgivarna kan och borde öka. Varför anställer man inte? Varför klagar man bara på dåliga villkor? Visst förstår jag företagens räkenskaper måste gå ihop, men om det finns miljarder i bolaget att dela ut till cheferna så borde det finnas utrymme för omprioriteringar. Samhället är alla vi tillsammans, det är egentligen bara det jag menar. Även företagen har ett ansvar för kunskapsnationen Sverige.

Undrar också hur du ser på att studenter som inte klarar kurserna går om kanske inte bara en gång utan flera för att de inte klarar kurser. Skulle det verkligen ses som ok? Nu är det ju så att om man väl blivit registerad så kan man omregistera sig i stort sett hur många gånger som helst tills man äntligen klarar tentan. Kanske är det inte så vanligt med så tålmodiga studenter men jag vet att de finns.

Jag är som sagt för en inbjudande högskola där alla ska få chansen att försöka, och tålamod och ihärdighet bör premieras. Lärande är ju ett resultat av handling, av hårt arbete. Jag ser inga problem här och bidrar det till att konkurrensen om platserna ökar så gynnar det ju kunskapsutvecklingen.

Som en parentes här kan jag berätta att jag på senare år gått om två kortare kurser utan att ens prova att tentera pga för hög svårighetsgrad. Däremot har jag lärt mig mycket av kurserna, inte minst att mer verbalisera tänkandet , dvs göra det mer medvetet, något som inte behövts i samma utsträckning i tidigare utbildning - till gymnasielärare! (Kan man överhuvudtaget tänka utan språk?) Att detta med att tänka djupare skulle vara svårt för mig visste jag inte. Jag hade ju nära toppbetyg från min hemkommuns pluggymnasium under tidigt 90-tal. Det säger något om den skolform jag fostrats i. Jag blev en hejare på faktarabbling i humanistiska ämnen, mästare i gloskunskap i latin och tre moderna språk och utvecklade ett fenomenalt minne för detaljer som behövdes inför ständiga oförberedda små prov på just detaljer.

Oerhört intressant reflektion Eva! Jag tror du sätter fingret på precis det jag far efter. Differentieringen av examinationer och examinationer i nära anslutning till föreläsningar och övningar leder till ytliga kunskaper, och det är en dålig grund att stå på för ett land som vill vara en kunskapsnation. Vi är idag så fixerade vid målen och genomströmningen att vi glömmer vikten av djupinlärning. Kunskap och tänkande tar tid. Det räcker inte bara att förstå det, det krävs även att hänsyn tas till det när utbildningspolitiken utformas. Återigen, kunskapen måste vara i centrum, annars har vi ingen kunskapsnation. Ingen tjänar på att betygen som delas ut inte motsvarar personens kunskaper och förmågor.

Nå åter till saken här... Kan man låta "misslyckade studenter" ta upp plats, i synnerhet om de blir allt fler om kunskapskraven höjs och utbildningsplatserna kanske färre (på naturlig väg)? Under en övergångsperiod kanske många då vill hålla sig kvar och kämpa på eftersom platserna ökat i attraktivitet.

Det här är kanske inte heller universitetens problem men förmodligen måste man då till en början införa en gräns för möjligheten att omregistrera sig.

Som sagt hur höjda krav och konsekvenserna av det ska lösas i praktiken, har jag ingen aning om. Jag vänder mig dock mot uttryck som misslyckade studenter. Alla som vill lära och som försöker är på väg mot bättre kunskaper och att betrakta det som ett misslyckande är olyckligt. Det är ett språkbruk som vuxit fram i en resultatfixerad skolmiljö. Misslyckanden är bara ett problem om vi väljer att se det så. Jag ser misslyckanden som första steget till kunskap. Vi borde omfamna misslyckande och uppmuntra fler att försöka. Vi borde hjälpa varandra att komma framåt och ta oss förbi hindren. Sänks kraven för att det anses skamligt att misslyckas, sänks kunskapen och alla blir förlorare.

Funderar också kring det här med social snedrekrytering. Finns det verkligen något som talar för att studenter från så kallade studieovana hem verkligen efter avslutat utbildning klarar sig lika bra som andra studenter med samma utbildning? Även där tänker jag mig att ens bakgrund präglar en mer än att man kan skyla eventuell torftig uppväxt med utbildning. I alla fall så gör nog inte all typ av högre utbildning det idag. Bildar inte en (stor?) grupp av dessa tänkta klassresenärer ett slags proletariat inom sitt yrkesområde, om de ens alltid lyckas få arbete inom sitt område.

I ett samhälle där kunskapen verkligen är i centrum kommer den som vet mest att bli en vinnare, oavsett bakgrund. Och det är ju därför Sverige vill vara en kunskapsnation, tänker jag. Om utbildning bara handlar om att ta en examen kommer bakgrund och social status att spela större roll. Högre krav och kunskapen i centrum är ett demokratiprojekt! Bara så kan individens egenskaper och ambitioner vara det som fäller avgörandet.

Och är det ens alltid självklart att samhället, t ex genom många högskoleplatser, ska bidra till att utjämna skillnader mellan människor? Vissa arbeten kommer alltid att behöva utföras. Behöver alla arbeten högre utbildlning för att utföras bättre? Knappast!

Tydligare kunskapsfokus och högre krav accentuerar väl snarare skillnaderna? Och det blir verkligen individens kunskaper, personliga kompetenser och ambitionsnivå som fäller avgörandet. Alla kan inte lyckas, för då blir framgången ingenting värd, enligt principen lätt fånget lätt förgånget. Är det inte just det vi ser idag, att utbildning betraktas som en formalitet, vilket leder till bristande engagemang och att uppmärksamheten riktas mot annat? Alla arbeten behöver verkligen inte högskolekompetens, och blir det så är det bara ännu ett tecken på att det gått inflation i kunskapen.

Det finns inga genvägar till kunskap och lärande!