Bildning behövs 13

Tänker tillbaka, till hösten 1991 då jag började studera kultur. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med på universitetet och jag fångades omgående av insikten om att det fanns något som hette kultur och att detta något både kan och bör undersökas vetenskapligt. Fascinerades av insikten om att kultur rymmer så många olika dimensioner och av tanken på att kunskap om kultur är så mångfacetterad och även tillämpbar på så många olika håll. Med åren har jag allt mer kommit till insikt om att kulturvetenskap inte bara är en akademisk angelägenhet. Kultur är ett ämne som rör alla, kunskap om kultur handlar om bildning. Det finns inte en väg in i kulturen, det finns alltid många och olika vägar. Därför är kulturvetenskap bildande.

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den sista av de 13 bloggposterna som handlat om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

13) Bildning består i att man sysslar med vackra ting 

”Fascinerande”, kan damerna från Östermalm säga när de går på konstutställning. ”Oj, så vackert”, heter det när de går omkring bland gamla hus i Toscana, utan att ha en föreställning om att denna traktens skönhet är bunden till en lång historia av våld, förräderi och utpressning. Och ”så spännande” säger man när man av någon anledning känner sig tvungen att säga någonting vänligt utan att ha den minsta aning om saken. Eländet med dagens föreställning om ”kultur” består i att den enbart ska kunna bejakas. Tyvärr betyder det att ta kulturen alltför lätt. 

Kultur är ingen linjär process med en tydlig början och ett definitivt slut. Kultur är förändring och resultatet av ömsesidig tillblivelse. Det är inte så att kulturen kommer först, och sedan studiet av den. Kultur skapas genom att den studeras, levs och bråkas med. Därför kan ett resonemang om kultur inte vara rakt och stringent för det vore att göra våld på verkligheten. Kultur är som livet, ofta något man först i efterhand får upp ögonen för och förstår. Ändå är vi alla mitt uppe i den. Gemensamt står vi begravda till halsen i kulturen och den kan bara studeras inifrån. Kultur är på riktigt och inte att val man gör.

Kulturvetenskaplig kunskap kräver en väl utvecklad och speciell pedagogik för att nå ut till allmänheten, till dem kunskapen angår. Bara så kan kunskap om kultur bli användbar. Det finns dock en uppenbar risk att kulturvetaren anklagas för att vara flummig och därför avfärdas som ovetenskaplig, för att resultatet inte stämmer överens med rådande kulturellt upprätthållna förväntningar på hur ett vetenskapligt resultat ska se ut. Det är bara en i raden av kulturens många inneboende paradoxer. Att sprida insikter om kulturens karaktär är många gånger otacksamt, men nödvändigt. Allt för enkelt och allt för ofta skjuter man budbäraren när kunskapen går på tvärs mot det man anser sig veta eller det man håller för sant. Den inställningen möter kulturvetare ofta. Och som lärare på högskolan får man ibland höra: ”Men kan du inte bara tala om hur det är.” Problemet är att det är just det jag gör, talar om hur det är eller snarare hur det blir. Kultur är till sin natur komplex och motsägelsefull, att säga något annat vore lögn och förbannad dikt. Ändå är det kulturvetaren som får klä skott för verklighetens oöverblickbarhet, när mottagarens frustration växer på kvadraten av ansträngningen för att förstå och få kulturen att passa in i den vetandets ram som gäller. 

Problemen att förstå handlar i hög grad om att förväntningarna på kunskapen inte stämmer överens med resultaten som presenteras. Förstår man det har man kommit en lång väg mot insikt om kulturens karaktär och förutsättningar för förändring. Insikten om att människan är en teckentolkande varelse som överallt söker mening tillsammans är viktig att ha med sig i livet, och det är vad bildning handlar om. Både och form och innehåll, don och funktion. Alla är medskapare till kultur, även den mest rabiata kulturförnekaren.

En stor del av konsten, och den förmodligen intressantare delen, består i onda, fula och destruktiva gärningar. Den som gått igenom några kurser i personlig utveckling och ännu inte (som alla andra som gjort samma sak) hittat sitt ”bättre jag”, bör göra ett försök med att studera romanen ”Infinite jest” (1996) av David Foster Wallace – för att lära sig förtvivla. 

Kultur kan vara skön och vacker, men eftersom den är som livet rymmer den enormt mycket mer än så, också. Kultur och bildning är två sidor av samma sak. Bildning är kultur och kultur är bildning, insikt om både det som är och det som skulle kunna bli är kunskaper som ger mening åt tillvaron. Utan mening och förståelse för hur mening uppstår blir livet torftigt. Därför är bildning inte grädden på moset, utan grunden för allt. Förutsättningen för ett gott liv är att det vilar på en stabil grund av kunskap om tillvarons alla eventualiteter och möjligheter.

Den som vill veta vad döden är, efter att paradiset lagts ner, kan till exempel läsa Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” (1983) eller ”Gerald’s game” (1992). Och den som ännu tror att mänskligheten ständigt är på väg mot en bättre framtid borde gå tillbaka till John M Coetzee, Nobelpristagare år 2003, för att utsätta sig för ”Djurens liv” (1999). Efter lektyren ter sig även Hans Roslings statistik lite annorlunda, då får han skälla hur mycket han vill. 

Kultur är sättet på vilket ett samhälle reflekterar över sig själv. Och bildning består i att vilja se sanningen i vitögat. Få finns som vågar.

 Länge studerade jag kultur genom att läsa och ta till mig vad andra gjort och tänkt. Auktoriteter på området finns det gott om. Kultur som vetenskap är ett stort och mångfacetterat område. Det var det första jag märkte när bilden klarnade. Det finns olika skolor, och man strider inte sällan hårt för sin uppfattning, sitt perspektiv, sin unika definition. Det är också vad man förväntas göra inom akademin om man vill göra karriär, som alltså är ett kulturellt skapat och kollektivt upprätthållet sammanhang. När jag insåg det var jag på väg att ge upp, för det var inte för att strida jag sökte mig till akademin, inte för att debattera och vinna dueller. Det var för att lära och fortsätta söka förståelse för den värld vi lever i. Som tur var hittade jag efterhand likasinnade, sökande och kunskapsintresserade, bildningstörstande kollegor som förmedlade tips. Det ena gav det andra, och efter några års arbete hittade jag fram till och in i det tankeuniversum som jag fortfarande bara är i början av att förstå. Jag är inte på långa vägar färdig och vill heller inte bli färdig. Jag vill fortsätta studera, lära och samtala om det jag ännu inte vet. Det är vad bildning handlar om: Självreflektion och viljan att veta, även om svaren på frågorna ibland är obehagliga och utmanande.

Filosoferna Deleuze och Guattari har lärt mig oerhört mycket. Jag ser dem som några av mina viktigaste lärare och läser deras texter kontinuerligt. Återkommer ständigt till dem och upptäcker hela tiden nya kunskaper genom att jobba vidare med texterna. Deleuze och Guattari skriver på ett sätt som tvingar mig att tänka vidare på egen hand. Kunskapen växer så att säga fram mellan. Mellan filosoferna och deras tankar och ord som utgör ursprungstexten, och i mötet mellan deras text och min hjärna i vilken orden processats genom olika slags samtal. Resan slutar emellertid inte där. Kultur och bildning är en ständigt pågående, kollektiv och ömsesidigt föränderlig process. Mellan orden och den som läser händer något unikt, varje gång. Även om orden är identiska är mediet de förmedlas med aldrig sig likt. Eftersom världen ständigt förändras och eftersom ingen läsare är den andre lik förändras även innebörden i texten genom varje nytt möte.

Resultatet av möten, utfallet av handlingar, vardagen om man vill, är ett sätt att se på bildning. Som ett ständigt pågående samtal. Kultur är inget, den blir och det är blivandet som är det centrala, liksom med bildningen. Och om resultatet eller utfallet av tillblivelsen är bra eller dåligt, konstruktivt eller destruktivt, viktigt eller trivialt, bestäms av och i det aktuella sammanhanget.