Heidegger, vara och tid 26 (förtydliganden om Mannet)

Förra posten, insåg jag när jag började skriva, ville lite för mycket och det fanns lite för lite tid. Jag vet dock av erfarenhet att bästa sättet att komma vidare i sin lärprocess är att använda tiden klokt och sedan sätta punkt, för att sedan stanna upp och reflektera över det som blev sagt. Och finns det behov går man tillbaka och bringar reda i det man med lite distans ser i en annan dager. Får man dessutom hjälp att se svagheterna av kloka och omtänksamma läsare som ger en tips och pekar på problem är det naturligtvis mer än välkommet och värdefullt. Christopher Kullenberg skrev följande som kommentar på förra posten om Heidegger, och jag låter hans ord bilda utgångspunkt för en fördjupning av begreppet mannet.

Fast jag tror inte Heideggers fenomenologi vill gå bortom subjekten, det vore nog en omöjlig Cartesisk manöver. Här tror jag snarare att närheten till Husserl är tydlig, speciellt i begreppen "för-handen" och "till-handen". Tingen vi omger oss med och varat (därefter Mannet) som sådant är oss till-handen i betydelsen att vi kan använda oss av dem utan att tänka eller reflektera. Vi är ontiskt kastade i en värld som inte är vår egen.

Att ställa ett ting "förhanden", alltså att inspektera det som något annat än vad som täckts över av det tillhandenvarande mörker som lägger sig över allt "vardagligt", blir endast möjligt i exceptionella fall. Men här är inte filosofin lösningen. Exemplet med den trasiga hammaren (som kommer lite senare) är ett exempel på hur ett ting framträder och uppenbarar sig. Men, när det kommer till Mannet (denna hemska massvarelse) så är det snarare ångesten som gör att vi ser att inget (Intet) finns.

Fenomenologin tänker jag mig, handlar om att skilja mellan det ontiska och det ontologiska. Bortom subjekten inser jag att Heidegger inte vill ta sig, och jag inser även att filosofin är ett begränsat verktyg. Bra och viktigt. Vill man med hjälp av Heidegger försöka förstå varat, i sig får man förbereda sig och ta vara på tillfällena. Där och när de uppenbarar sig. Kanske kan man säga att det handlar om att reflektera över det oreflekterade, om att tänka om det otänkta? Att förstå begränsningarna i det mänskliga varat och inse att både biologin och kulturen, vanan och konventionerna, påverkar perceptionen och ställer sig mellan upplevelsen av världen och varat och världen i sig själva, det är där jag hamnar när jag tänker kring det jag läst, skrivit och det Kullenberg skriver.

Och därmed återvänder jag till den avslutande delen av den förra bloggposten, för att se om det går att komma lite längre med distans till det jag skrev i förrgår. Vardaglighetens subjekt (du och jag och alla andra, förstådda ontologiskt) benämner Heidegger som sagt mannet:

’Vem’ är inte den ene eller den andre, inte man själv och inte vissa och inte summan av alla. Detta ’vem’ är ett neutrum, mannet.” (s. 149)

Jag, i obestämd form, alltså. Hen kanske? Inte jag som i mig själv, eller du som person. Det handlar om jagens upplevelse av att vara subjekt, i världen. Inte summan av alla subjekt eller upplevelser av att vara individ, utan ett slags individuellt moment eller individuell aspekt av varat. Ett begrepp att tänka med och ett ord att använda för att tala om just denna (ontologiska) aspekt av varat. Det som förenar alla människor, det mänskliga. En "hemsk massvarelse" skriver Kullenberg, och jag antar att det handlar om  ansiktslösheten. En människa i plural, men ändå ingen människa. Så här i backspegeln och med vetskap om Heideggers politiska hemvist är det lätt att tänka på partidagarna i Nürnberg, på Leni Riefenstahls Viljans triumf. Ändlösa rader med uniformerade soldater som marscherar i takt. Anonyma människor tillsammans med andra, förenade av sitt mänskliga vara, men inte reducerade till det.

Tidigare visades hur den offentliga "omvärlden" alltid redan är till hands och medombesörjd i den närmaste omvärlden. I utnyttjandet av offentliga kommunikationer, i bruket av nyhetsväsendet (tidningar) är alla varandra lika. Denna medvarandravaro upplöser fullständigt den egna tillvaron i "de andras" varaart, men på så sätt att de andra i än högre grad försvinner i sin skiljaktighet och uttrycklighet. I denna opåfallandehet och icke-fastställbarhet utvecklar mannet sin egentliga diktatur. Vi njuter och roar oss så som man njuter; vi läser, ser och bedömer litteratur och konst så som man ser och bedömer; men vi drar oss också tillbaka från den "stora massan", så som man drar sig tillbaka; vi finner det "upprörande" som man finner upprörande. Mannet, som inte är något bestämt och som är alla, om än inte som summa, föreskriver vardaglighetens varaart. (s. 149)

Mannen är det sätt vi människor är i vardagen och den position varifrån världen och varat upplevs ontiskt. Inte helt säker på att jag hänger med i alla svängar här, men det känns som jag får ihop det genom att skriva och tänka som jag gör. Genom att tala om människan som "vem" eller "man" och eftersom fokus ligger på relationen mellan människor och helheten där jag blir man för dig och vi berövas våra ansikten inför de andra på samma sätt som de förlorar sina konturer i vår upplevelse av dem, håller jag med om att perspektivet blir skrämmande. Det som det unika och individuella utlånas och som människan blir en utbytbar del av en föränderlig helhet. Och Heidegger talar också om mannet som en diktatur som har alla i sitt grepp. Vardaglighetens varaart andas meningslöshet och inför det kan man bli uppgiven. Det känns deterministiskt på något sätt. Jag tror inte tanken om var och en sin egen lyckas smed eller på individens unicitet, men massvarelser är ett obehagligt perspektiv som leder tankarna i en riktning dit vi nog ska akta oss för att gå.

Mannet är emellertid lika lite förhanden som tillvaron överhuvudtaget. Ju mer öppet mannet uppträder, desto mer ogripbart och fördolt är det, men desto mindre är det också ingenting. För ett fördomsfritt ontiskt-ontologiskt "seende" blottas det som vardaglighetens "mest reala subjekt". Och om det inte är tillräckligt som en förhandenvarande sten, så avgör detta inte på minsta sätt dess varaart. Man får varken förhastat dekretera att detta man "egentligen" är ingenting, eller hysa uppfattningen att fenomenet blivit ontologiskt tolkat när man till exempel "förklarar" det som ett i efterhand sammanslaget resultat av flera subjekts förhandenvaro tillsammans. Tvärtom måste utarbetandet av varabegreppen omvänt rätta sig efter dessa oavvisliga fenomen. (s. 150f)

Ju närmare vi är oss själva och ju mer närvarande vi är, desto mer ontisk är upplevelsen av världen. Kunskap om varat kan alltså bara nås genom filosofiska manövrer och distansering, genom att lära sig se världen och varat med andras ögon och kanske från evighetens synvinkel? Det går inte att uppleva mannet, lika lite som det går att uppleva varat ontologiskt. Det handlar om analytisk kunskap och filosofisk insikt om individens perspektiv på varat och livet. Okej, det tror jag att jag kan stå för fortfarande, att det går ihop med vad som hittills blivit sagt. Men det finns något uppgivet i ovanstående citat. Som om mannet är människans öde, som om det är något man måste acceptera och "rätta sig efter", vilket kanske inte är självklart. Därmed inte sagt att det går att avfärda tanken lättvindigt. Jag vill verkligen försöka förstå Heidegger, men jag vill inte bli hans lärjunge. Jag vill läsa kritiskt, men på hans tänkandes premisser.

Den vardagliga tillvaron hämtar den förontologiska utläggningen av sitt vara från mannets närmaste varaart. Den ontologiska tolkningen följer i första hand denna utläggningstendens, den förstår tillvaron utifrån världen och anträffar den som inomvärldsligt varande. Inte bara det; även den varamening utifrån vilken dessa varande "subjekt" förstås låter sig den "närmaste" tillvaroontologin förges av "världen". Men då världsfenomenet självt blir överhoppat i detta uppgående i världen, träder i dess ställe det inomvärldsligt förhandenvarande, tingen. Det varandes vara, som är-med-där, fattas som förhandenhet. På detta sätt möjliggör uppvisandet av den närmaste vardagliga i-världen-varon som positivt fenomen insikt i roten till förfelandet av den ontologiska tolkningen av denna varaförfattning. Det är den själv i sin vardagliga varaart som till att börja med förfelar och fördöljer sig själv. (s. 152)

Tillvaron måste förstås utifrån världen, inte utifrån jaget. Det är det fenomenologiska perspektivet, och det är lättare sagt än gjort, så klart. Descartes klarade det inte, men Heidegger reser anspråk på att ha hittat en metod för att i alla fall glimtvis nå insikt om varat så som det är i sig självt, ontologiskt. Jag existerar i världen och världen existerar i mig, men mannet är inte jag och jag är inte mannet. Fast mannet påverkar ändå min upplevelse av världen och att vara i världen, och visst är det skrämmande. Kanske bör man använda insikten om detta för att kämpa emot?

Den förhandenhet som nämns i citatet fastnar jag i, och mina associationer går till Lacan och hans begrepp det reala, som är ett slags tomhet, tysthet. Det reala är ett slags rent vara, före tolkningen av upplevelsen och sorteringen av intrycken. Kanske har Lacan hämtat inspiration från Heidegger?

Vet inte om jag, eller läsaren blev så mycket klokare, men det kändes bra att få avsluta resonemanget utan att vara på språng, och fördjupa helheten i lugn och ro. Återkommer inom kort med fler tankar och vidare resonemang om Heidegger, Varat och tiden.