torsdag 11 februari 2016

En kropp utan organ 19

Kroppen utan organ är ett undflyende begrepp. Ett sådant begrepp som kan reta gallfeber på den som söker SÄKER kunskap. Trots att det torde vara uppenbart för alla att kravet på evidens i ALLA lägen och för alla typer av påståenden är orimligt och missvisande, är det ändå det enda godtagbara svaret idag. Det finns gott om aspekter av livet som ej går att kvalitetssäkra eller finna evidens för. Hur bevisar man till exempel att något som en kropp utan organ INTE existerar? Och vad skulle poängen med ett sådant bevis vara? Deleuze och Guattari leder inget i bevis, de undersöker världen utifrån olika perspektiv och försöker förstå förutsättningarna för alternativa vägar för tillblivelserna som realiseras mellan då och sedan. Kroppen utan organ är ett försök, ett tankeverktyg. Låt oss säga att ... Vi gör ett försök. Det ger perspektiv och organiserar intryck. Begrepp hjälper en att tänka förbi det man redan vet och ger perspektiv på det invanda.
We still have not answered the question of why there are so many dangers, and so many necessary precautions. It is not enough to set up an abstract opposition between the strata and the BwO. For the BwO already exists in the strata as well as on the destratified plane of consistency, but in a totally different manner.
Kroppen utan organ är ingenting och ändå gör den skillnad. Kroppen utan organ påverkar sammanhang och ger stadga åt det som ska formas. Jag tänker på BWO som mellanrum, vilka ser olika ut beroende vem som studerar dem och varifrån. Är jag trött och behöver tid att tänka är tystnaden en befrielse, men om jag delar den med någon som är i desperat behov att att uttrycka sitt hjärtas mening blir tystnaden eller mellanrummet en möjlighet, för hen. Sammanhanget är det samma, men beroende på vem och varifrån upplevs det olika. Det är ett sätt att förstå kroppen utan organ, som ett allestädes närvarande mellanrum. Ett öppet och odefinierat utrymme mellan delarna som bygger världen. Kroppen utan organ både påverkar och påverkas, liksom organen som utgör kroppen eller helheten.
Take the organism as a stratum: there is indeed a BwO that opposes the organization of the organs we call the organism, but there is also a BwO of the organism that belongs to that stratum. Cancerous tissue: each instant, each second, a cell becomes cancerous, mad, proliferates and loses its configuration, takes over everything; the organism must resubmit it to its rule or restratify it, not only for its own survival, but also to make possible an escape from the organism, the fabrication of the "other" BwO on the plane of consistency.
Det handlar om balans, tänker jag. Strävan efter balans är kroppens utan organ modus operandi. Verkan är olika beroende på om man närmar sig jämvikt eller om balansen håller på att försvinna. Kroppen utan organ finns överallt och påverkar allt och alla olika, i strävan efter balans. Jämställdheten, finns det de som säger, har gått för långt. Det är lögn. Jämställdhet handlar också om balans och går den "för långt" är det inte jämställdhet längre, utan något annat. Samma med kroppen utan organ, när balansen rubbats och kroppen inte längre fungerar löses både den och delarna upp och sammanhållandet tappar sin förmåga att hålla ihop. Kroppen utan organ är liv, kan man också säga. Det som ger organismen liv och håller kroppen levande. Viljan att fortsätta vara vid liv. 
Take the stratum of signifiance: once again, there is a cancerous tissue, this time of signifiance, a burgeoning body of the despot that blocks any circulation of signs, as well as preventing the birth of the asignifying sign on the "other" BwO.
Kroppen utan organ hindar organismen från att upplösas, men den hindrar även kroppen från att implodera under sin egen tyngd. Balans, som sagt. Strävan efter balans är alltid dubbelriktad. Lika hotande som upplösning är för livet, riskerar sammanhållningen att bli kvävande. Total kontroll är lika förödande för livet och balansen som ingen kontroll alls. Kroppen utan organ bevakar och reglerar, förändrar och balanserar. Ständigt i rörelse, alltid på väg, överallt, alltid.
Or take a stifling body of subjectification, which makes a freeing all the more unlikely by forbidding any remaining distinction between subjects. Even if we consider given social formations, or a given stratic apparatus within a formation, we must say that every one of them has a BwO ready to gnaw, proliferate, cover, and invade the entire social field, entering into relations of violence and rivalry as well as alliance and complicity.
Kroppen utan organ är allt och inget, beroende på vem man frågar, när man frågar, hur man frågar och vart man är på väg. Det går inte att komma närmare en beskrivning eller en definition av kroppen utan organ, för så fort man hittat en definitiv beskrivning, en distinkt definition eller ett sätt att låsa fast begreppet upphör det att existera för ändamålet. Och det är som det ska, för kroppen utan organ måste vara det obestämda, annars är den något annat. Kroppen utan organ är som den är, inte som vi människor vill att den ska vara. Kultur fungerar på samma sätt, eller kanske kan man säga att det är samma sak? Fast det är också missvisande. Ingenting kan vara som något annat, allt är som det är. Det finns inga original, inga fundament och ingen objektivitet. Bara tillblivelse och förändring, rörelse och interaktion. Skillnad som upprepas och upprepas igen. Kroppen utan organ håller samman och löser upp, beroende på vad som behövs för att upprätthålla något slags balans.
A BwO of money (inflation), but also a BwO of the State, army, factory, city, Party, etc. If the strata are an affair of coagulation and sedimentation, all a stratum needs is a high sedimentation rate for it to lose its configuration and articulations, and to form its own specific kind of tumor, within itself or in a given formation or apparatus. The strata spawn their own BwO's, totalitarian and fascist BwO's, terrifying caricatures of the plane of consistency.
Agens handlar det om, förmågan att göra skillnad och viljan att vara på väg. Kroppen utan organ gör skillnad mellan, aldrig i kraft av sig själv och inte på egen hand. Andas in, andas ut. Ge liv, ta liv. Hotas balansen måste något göras, annars hotas livet. Och balans är aldrig utan blir och förändras. Gravitation är en verkan som uppstår mellan kroppar. Den är ingenting i sig, den uppstår och påverkar delarna ömsesidigt. Tänk om det var så vi såg på kunskap, som något obestämt som alla närmar sig från olika håll. Tänk om ...
It is not enough to make a distinction between full BwO's on the plane of consistency and empty BwO's on the debris of strata destroyed by a too-violent destratification. We must also take into account cancerous BwO's in a stratum that has begun to proliferate. The three-body problem. Artaud said that outside the "plane" is another plane surrounding us with "an unillu-minated extension or a menace, as the case may be."
Vad är verkligt, vad är fantasi? Spelar det någon roll om övertygelsen är stark och man agerar som fantasin var sann eller som sanningen var fantasi? Hur avgörs den typen av frågor och vem bestämmer? Tankarna dyker upp i mitt huvud när jag kollar runt på nätet och försöker bilda mig en uppfattning om Artaud och hans syn på världen. Jag reser inga anspråk på att ha förstått, och det spelar heller ingen roll, för letandet efter mening och brottstyckena jag finner hjälper mig framåt i mitt tänkande. Och det är detta som arbetet med begrepp handlar om. Att förstå världen och livet bättre, att lära sig leva i ett liv i balans. Filosofin har inget egenvärde, den får mening i relation till hur verktygen används. Jag lär mig ingenting av Deleuze och Guattari, jag lär tillsammans, med, inte av dem. Det händer något mellan deras texter och min läsning. Orden som hamnar på skärmen uppstår mellan, och när jag läser och reflekterar över innehållet förstår jag både filosofin och mig själv bättre. Vad kroppen utan organ betyder egentligen är en värdelös fråga, för den leder ingen vart. Ett sådant svar blir en upprepning av frågan. Meningslös redundans.
It is a struggle and as such is never sufficiently clear. How can we fabricate a BwO for ourselves without its being the cancerous BwO of a fascist inside us, or the empty BwO of a drug addict, paranoiac, or hypochondriac? How can we tell the three Bodies apart? Artaud was constantly grappling with this problem. The extraordinary composition of To Be Done with the Judgment of God: he begins by cursing the cancerous body of America, the body of war and money; he denounces the strata, which he calls "caca"; to the strata he opposes the true Plane, even if it is only peyote, the little trickle of the Tarahumaras; but he also knows about the dangers of a too-sudden, careless destratification.
Viljan till makt och herravälde, strävan efter kontroll. Fullkomlig kontroll. Den som säger sig ha den är förfärande förförande, för trots att det är första steget mot undergången finns det en enorm lockelse i tanken. Längtan efter en tillvaro helt utan problem, där alla mål nås och inga (obehagliga) överraskningar drabbar en är en evig dröm. Likafullt är det en dröm, för världen och verkligheten ser inte ut och fungerar inte så. Verkligheten är inte, den blir och den som lovar kontroll, måluppfyllelse och säkerhet, ljuger. Ingen vet något om framtiden. Den svenska skolan och det svenska utbildningssystemet borde vara fredat från den tanken. Ändå är det där den frodas och tas emot med öppna armar, inte av lärarna och forskarna, men av politiker och allmänhet. Äntligen gör vi oss av med allt flum, all osäkerhet. Vi skär bort dödköttet och effektiviserar verksamheten. Kunskapen blir ett mål som definierats på förhand, och utbildning blir en trygg resa i välkänd terräng. Snabbast till målet vinner. Utbildning upphandlas idag till lägsta möjliga pris och tiden i utbildning ska kortas. Effektivitetens piska viner, kunskapen kuvas och trygghetens lugn sänker sig över skolans värld. Allt för att öka vinsten. Det är av ekonomiska skäl skolan kontrolleras, inte av intellektuella. Skolan har förändrats till oigenkännlighet, men så länge budgeten är i balans och pengaflödet kontrollerat och så länge som kvalitetsindikatorerna uppfylls, finns ingen anledning till oro. Att undervisningen allt mer handlar om att okritiskt överföra information och kontrollera att den lika okritiskt tagits emot korrekt, spelar ingen roll. Att lärarna klagar är inte att undra på, och förresten avfärdas de ju som ett särintresse. Kunskapen ska kontrolleras, till varje pris. Det går sådär, det är de flesta överens om. Tyvärr väger drömmen om kontroll tyngre än kunskapen, som inte går att kontrollera eftersom den handlar om det vi ännu inte vet. Visste vi kunde forskningen läggas ner, för då vore det ingen forskning. Där är vi inte än. Skolans kropp utan organ kämpar för fullt med att försöka förstå hur balansen i processen ska kunna främjas. Utbildningssystemet är i uppror och alla har en åsikt. Förhandlingar pågår och läget är allt mer desperat. Ansvariga famlar i blido och det enda medel man har ät mer av samma. Kunskapsbalansen är långt borta. Men vi kommer dit, förr eller senare. För strävan efter kontroll är inte hållbar, hur många anhängare den än kan locka till sig.
Artaud was constantly grappling with all of that, and flowed with it. Letter to Hitler: "Dear Sir, In 1932 in the Ider Cafe in Berlin, on one of the evenings when I made your acquaintance and shortly before you took power, I showed you roadblocks on a map that was not just a map of geography, roadblocks against me, an act of force aimed in a certain number of directions you indicated to me. Today Hitler I lift the roadblocks I set down! The Parisians need gas. Yours, A.A.—P.S. Be it understood, dear sir, that this is hardly an invitation, it is above all a warning." That map that is not only a map of geography is something like a BwO intensity map, where the roadblocks designate thresholds and the gas, waves or flows. Even if Artaud did not succeed for himself, it is certain that through him something has succeeded for us all.
Tänk om vi kunde så på kunskap på det sättet, som något som flödar genom samhället och som skolan kanaliserar. Kunskap är en kraft, en rörelse. Den går inte att kontrollera, i alla fall inte med mindre än att rörelsen stannar upp och dör ut. Kunskap är som livet, förändring, rörelse, tillblivelse. Lärarens roll är att hantera lusten att lära, att kanalisera viljan att veta. Hjälpa fram, lösa upp hinder och peka på framkomliga vägar. Läraren går före och visar vägen, men hen vet inte vart resan bär. Kunskap handlar om att upptäcka och skapa. Lärande är att höja sig över sin förmåga och handlar om att klättra upp på och sträcka sig förbi jättarnas axlar som dagens kunskap vilar på.

Politikerna kan kontrollera flödet av resurser och tillgången på utbildningsplatser, men bör inte frestas att försöka kontrollera mer än så. Lärarna kan kontrollera förutsättningarna för lärande, kan stötta och hjälpa elever och studenter, uppmuntra och utmana. Gör lärarna mer än så tar de på sig ansvaret för lärandet och då är det inte lärande längre, för lärarna vet ju och är där för att hjälpa eleverna lära och studenterna studera och utveckla kunskap om sådant som ännu är okänt. Eleverna i skolan och studenterna på universitetet ansvarar för och har kontroll över sin vilja att lära, och önskan att veta. Om viljan inte finns och om det enda man önskar sig är betyg, poäng och examina, (och om det också är vad som förväntas av eleverna/studenterna) har skolan slutat vara en SKOLA. Kanske är det där vi är? Kanske utfördes en lyckad behandling, men tyvärr dog patienten ... Ett talande exempel på det är att man i akademin förr hade tid att mötas förutsättningslöst och nyfiket, men idag finns bara tid för strikt kontrollerade och målsäkrade möten.

Ansvaret för kunskapen är allas, och den uppstår mellan, när det råder balans i utbildningssystemet. Kunskapen är X-faktorn i ekvationen, det okända, det vi ännu inte vet, riktningen vi rör oss in i framtiden med. Kunskap är utbildningssystemets kropp utan organ. Tänker jag så blir det som händer begripligt. Lika sorgligt är det, men i alla fall begripligt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

I sista stycken skriver du om kunskapen, att den uppstår "mellan" när det råder balans. Längre upp är den en kraft och rörelse. Menar du med "mellan" ungefär detsamma som Martin Buber? (Har sett att du nämnt honom i några bloggposter så antar att du har koll på hans tänk.) Det han kallar den levande relationen är alltså det som du benämner kunskap? I så fall är jag med och förstår det du skrivit om saken i ett helt annat ljus. Då behöver jag inte kommentera eller ställa så mycket frågor mer utan bara läsa din blogg i lugn och ro.

Språket är för övrigt verkligen ett fängelse. Det mesta jag tänker kring undervisning, lärande och kunskap bygger jag på Bubers tankar, inte minst de som kommer fram i Om uppfostran, Det mellanmänskliga och Dialogens Väsen utgivna av Dualis.

Eva

Eddy sa...

Det låter som du förstått innehållet på det sätt som jag velat förmedla tankarna. Dialog i Bubers mening är som jag förstår saken kompatibelt, om än inte identiskt, med Deleuze, men det är å andra sidan det viktiga, att man använder de texter, teorier och begrepp som fungerar för en själv för att komma vidare i sitt tänkande.

Min favoritliknelse om kunskap är den om kejsaren av Kina som hör en näktergal sjunga så vackert att han vill ha den i sitt slott. Därför låter han fånga in och sätta den i bur. Fast då tystnar den, för den sjunger bara i frihet. Tänk om det var så vi såg på kunskap och lärande. Jag tror att det vi sysslar med nu är förödande för allt vad utveckling heter.

Kommentera dock gärna, och kritik är också välkommet. Det är så man lär, genom att förklara för andra.