Upp till kamp, mot metoden!

Metod blir allt viktigare inom vetenskapen, för att garantera överförbarhet och underlätta test och utvärderingar av resultatet. Detta görs i effektivitetens namn, för att garantera största möjliga nytta för minsta möjliga insats. Om det är kunskapsmässigt relevant eller ens bra att göra och tänka så är inte så viktigt. Vad får detta sätt att tänka för konsekvenser?

John Law, som är en av företrädarna inom ANT, har i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter och (Law 2006:143ff) menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldig och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken. Latour (1998:79) har i linje med sådana tankar visat hur och varför man bör tillägna sig ett arbetssätt som ”istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen.” Den enda princip man behöver följa blir därmed strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas. Jobbar man efter sådana principer kan man ha nytta av Latours motto: don’t fill in the blanks (2005a:246), det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt.

Kultur, till exempel, kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras genom att redogöra för de spår som handlingarna lämnar efter sig och de empiriska belägg som finns på förbindelser mellan enskilda element/aktörer. En vanlig, åtminstone till vardags, förklaring är annars ofta att ”det sitter i kulturen.” Och om vi ska vara lite självkritiska, har vi inte alla lite till mans och i alla fall någon gång hemfallit åt sådana förklaringar? Jag har i alla fall det (se t.ex. Nehls 1999). Men om forskare gör det, då blir det lätt en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund. Om man tänker rätt på saken vet man att kultur består av aktivt handlande. Utan handling ingen kultur.

En sådan praxis öppnar upp för ett annat förhållningssätt till det vetenskapliga arbetet, vilket är en insikt som även sociologen Sten Andersson förmedlar i sitt ”bokslut” över 40 år av ”socialfilosofiska funderingar om vetenskapens gränser” (2004:230ff). Andersson menar att man rent allmänt inte kan konstatera att berättelser varken är sanna eller falska, i någon positivistisk mening. Det som utmärker en bra berättelse, menar han, är i första hand inte att den ”överensstämmer med fakta” eller är en ”avbild av verkligheten.” En bra berättelse är något som griper tag eller berör, som fängslar och känns meningsfull att lyssna till. Berättelser, menar Andersson, har inte primärt någon relation till ”fakta”, däremot upprättar den relationer till andra människor. Och det är något som etnologer inte borde vara främmande för. Utgångspunkten är att det måste anses vara egalt om man använder enkäter, djupintervjuer, statistiskt material, teoretiska analyser, positivistiska metoder, hermeneutiska utgångspunkter, fallstudier et cetera. Alla vetenskapliga genrer kan generera bra, intressanta och framförallt användbara berättelser. Och när man väl har accepterat begreppet berättelse som en relevant och användbar definition på det vetenskapliga författandet (utan att för den skull tumma på kravet på en öppen och väl genomlyst forskningsprocess), då upplöses många av de traditionella vetenskapliga uppdelningarna. Men det vore väl i så fall inte en dag för tidigt. Vad spelar det för roll vad man kallar sig, egentligen? Och vilken nytta har samhället haft av de vetenskapliga revirstriderna som lett fram till dagens starkt differentierade vetenskapsvärld? Det är dags att frigöra sig från de tyngande bojorna, träda ut ur bunkrarna och göra sig vän med samt i de vetenskapliga framställningarna integrera tanken på att vad som i framtiden kommer att komma ut av alla de tänkbara ”blandäktenskap” – som skulle bli fallet om man lyssnade mer på varandra mellan de olika disciplinerna – inte går att förutsäga.

Vetenskapligt arbete som utgår från sådana premisser handlar om att våga släppa taget om resultatet och acceptera det faktum att detta alltid, hur ogärna man än vill det, kommer att leva sitt eget liv när det väl lämnar forskarens dator. Och detta möjliggörs genom att man även inom vetenskapen vågar inse att vad man gör är att skriva berättelser och att man med hjälp av dessa försöker övertyga mottagarna om att det man kommit fram till är betydelsefullt och korrekt. Latour (1998:59ff) menar att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt är att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende till sig och framställa sina verksamheter som viktiga knutpunkter i det samhälleliga nätverket.

Ett annat sätt att bedriva vetenskap, det som många ANT-forskare har valt, är att sträva efter att presentera analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten engagerar läsaren och får honom eller henne att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär och genom vardagliga handlingar ständigt förändrar, det samhälle och den kultur som kulturvetaren skriver om och samtidigt lever i tillsammans med resten av befolkningen. Men för att nå dit måste man göra sig av med övertygelsen om att ett specifikt ämne skulle kunna vara uttömt efter en avhandling. Man måste göra sig av med alla tankar på att ett forskarsubjekt skulle kunna äga den rätta tolkningen av en stor teoretiker, vilket medför att alla som vill använda denne antingen måste rådfråga ”gurun” eller ta strid för att själv efterträda honom eller henne på ”tronen.” All oro för om man har den ”rätta” tolkningen av en teoretiker är hindrande.

Det som betonas inom ANT är vad som görs med teorierna, resultatet av analysarbetet, inte hur de tolkas. Latour (1998:11ff) gör det genom att propagera för att samhällsvetare i sina analyser ska vidga perspektivet och göra sig av med alla distinktioner mellan samhällelig/teknisk, mänsklig/djurisk eller mikro/makro. Och då får man i analysen aldrig på förhand ha någon åsikt om vilka aktörer som ska och vilka som inte ska räknas. Man får heller inte ha någon förutfattad mening om aktörernas storlek, dess förmåga till påverkan/inflytande, eller i frågan om vad som är verkligt och overkligt, vad som är nödvändigt och vad som är oväsentligt, eller vad som är tekniskt och vad som är socialt. Latour menar att samhällsvetare inte ens får begränsa sig till studier uteslutande av ”det sociala”, vilket han menar är att dela upp verkligheten i olika nivåer. Samhällsvetaren får/kan inte, utan väl underbyggda argument och utan analys, bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller kulturella aspekter av samhället. Vad som efterfrågas är med andra ord en vetenskaplig förutsättningslöshet som gör skäl för namnet.