Terminologicentrum, språkets upplösning och pengarnas makt

Besluten tas ett efter ett. De flesta på rationella grunder. Vi måste spara. Det är onödigt. Vi moderniserar och effektiviserar. Behoven har förändrats. Skälen som anförs som motiv för besluten är många och olika. Här finns dock ett underliggande mönster. Förändringen pekar i en speciell riktning. Det är oroande att inse att det inte har med partifärg att göra, för nedmonteringen av grunden för samhället fortsätter under den nya regeringen. Mönstret som utkristalliserar sig kräver en speciell kompetens för att upptäckas och det som oroar mig är att den håller på att försvinna. När humaniora och kulturvetenskap rationaliserats bort finns inga hinder för fortsatt nedmontering längre. Att tvingas se på när det sker är plågsamt och att vakna till ännu ett beslut som pekar i samma riktning gör mig uppgiven. Idag på DN-Debatt läser jag om nedläggningen av Terminologicentrum, eller i alla fall avskaffandet av det statliga stödet. Okej, jag erkänner att jag inte visste att det fanns ett sådant centrum innan jag läste om dess nedläggning. Men jag känner igen mönstret och jag instämmer i Svenska Akademins kritik!

Att försvara Terminologicentrums fortsatta existens med bibehållet statligt stöd är, sammanfattningsvis, att försvara en verksamhet som oegennyttigt och utan vinstutdelning arbetar på att i språklagens anda utveckla, tillgängliggöra, ja möjliggöra svensk terminologi.

Som språkvårdande institution befinner sig Svenska Akademien i den ovanliga men uppfordrande situationen att vid sidan av Terminologicentrums övriga delägare rikta en allvarlig men också hoppfull maning till regeringen att ompröva sin inställning och inte – i syfte att spara några få miljoner – tvinga en väl inarbetad och omvittnat allmännyttig verksamhet att upphöra.

Den socialdemokratiska regering som för fjorton år sedan gav Terminologicentrum dess uppdrag att ”genom terminologiarbete verka för en effektiv fackspråklig kommunikation i svenskt näringsliv och i samhället” är i dag en förebild att ha för ögonen.

Några få miljoner i besparing alltså. Än en gång ett huvudlöst beslut som drabbar kulturens område, som slår mot språket. Det finns ju där och behöver ingen stöttning, är det så man resonerar? Språket är grunden för kulturen, är grunden för samhällets långsiktiga överlevnad. Jag sitter och rättar tentor för tillfället. Har snart plöjt genom 200 texter författade av studenter på högskolan. Det finns undantag, men den trista sanningen är att språkförmågan generellt är bristande, och den blir sämre och sämre för varje år. Jag får gissa mig till vad studenterna menar och när jag påpekar detta riskerar jag att få kritik. Beslutet att inte längre stödja Terminologicentrum riskerar i förlängningen att utarma stödet till alla som arbetar för att försvara språket. Besluten tas ett och ett, men mönstret är tydligt.

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Det finns ett tredje förslag i den senaste budgetpropositionen, som på samma vis som de två nyss nämnda kan ses som ännu en ogenomtänkt idé, där syftet uppenbarligen är att göra en mycket liten besparing, men där den fiskala vinsten (i det här fallet knappt 4 miljoner) ej står i någon som helst proportion till den skada som kommer att uppstå, inte minst i det långa loppet. Det handlar om nedläggningen av Terminologicentrum (även kallat TNC – ursprungligen Tekniska nomenklaturcentralen).

Det är för mig obegripligt det som sker. Besluten som tas är huvudlösa i sig och konsekvenserna av besluten riskerar att spä på en redan alarmerande utveckling. Känner hur kraften rinner ur mig, hur orden och tankarna bjuder motstånd. Det är plågsamt att skriva om detta. Men jag känner att jag måste, för annars resonerar jag som så många andra, att det får någon annan ta tag i. Det är precis det som är problemet, att det gemensamma föraktas idag. För besparingarna slår konsekvent mot det vi förvaltar tillsammans. Nedskärningarna är en konsekvens av försvaret för individen, för jaget. Utan språk blir vi dock ensamma. Utan en väl utvecklad, kollektiv, språkförmåga kommer vi inte att kunna kommunicera och när vi inte kan utbyta tankar kommer vi allt mer att likna djur och den enda lag som då finns är djungelns lag. Jag överdriver och raljerar, visst gör jag det, för att överleva. Men om vi extrapolerar och följer tankens och beslutens riktning ser vi mönstret. Ingen vet vad som kommer att hända, men riskerna är uppenbara. 

Det arbete som utförs av det lilla Terminologicentrum kan verka oglamoröst, men är av stor vikt. Vilket visas av att det i någon form har pågått ända sedan mitten av 1930-talet, då det som så småningom skulle bli denna institution startades av Ingenjörsvetenskapsakademien. Så vad sysslar man med? I den mån man inte själv tar fram svenska facktermer, samlar man ihop nya termer och definitioner från en rad olika håll, bearbetar dem och gör dem tillgängliga för alla. Från allra första början fanns det ett rent praktiskt behov i bakgrunden: att inom olika branscher och verksamheter kunna bruka en terminologi som är klar, likformig och entydig.

När jag läser tentorna tvingas jag se på när språket löses upp, för det jag läser är allt annat än klart och tydligt och även om orden som används är de samma så har de inte samma betydelse, ens i samma tenta ibland. Det är som förståelsen för ordens mening håller på att gå förlorad, som om dagens studenter (vilka är morgondagens beslutsfattare och chefer) tänker: Du fattar vad jag menar. Och det gör jag så klart när vi talar med varandra, men när jag bara har texten att utgå från är det omöjligt. Orden spelar roll och ju mer avancerade tankar som ska kommuniceras desto viktigare är det. Därför är detta neddragningsbeslut allvarligt! Allt hänger ihop och om regeringen inte bryr sig om språket, hur ska jag då kunna motivera mina studenter att skriva väl och "jobba med språket"?

Men det är inte bara de som i dag arbetar inom vården, it-sektorn, bygg och industri et cetera som behöver de där nya termerna och definitionerna. Vi behöver dem alla för att det svenska språket ska kunna utvecklas, och leva. Alla kan dagligen och stundligen ser hur det engelska språket breder ut sig, och ingenstans är denna utveckling så tydlig som just vad gäller olika typer av fackspråklig terminologi. Det är här som svenskans reträtt på olika områden är som allra tydligast – detta fenomen som språkvetare kallar ”domänförlust”.

Så om man önskade driva på den olyckliga utveckling som innebär att svenskan tappar mark till engelskan, skulle man knappast kunna tänka sig en bättre åtgärd än att just lägga ned det lilla Terminologicentrum. Man sätter in stöten där vårt språk är känsligast: uppkomsten av nya tekniska termer.

Mönstret är som sagt tydligt. Men vem läser debattartiklar idag? Vem bryr sig om vad några mossiga akademiledamöter säger? Allt hänger ihop. Nedmonteringen går snabbare och snabbare. Jämfört med klimatförändringarna är detta en hållbarhetsaspekt som är minst lika allvarlig, men långt mindre känd. Att allmänheten inte ser vad som håller på att hända, att gemene man inte förstår riskerna, det är inget märkligt, så har det alltid varit. Det nya och oroande är att politikerna inte förstår vad de gör, att landets högsta ledning inte bryr sig. Det är obegripligt att man kör över de högst utbildade på detta sätt, att vi som samhälle betraktat inte lyssnar på forskare längre. Att humaniora betraktas som ett särintresse med orimliga krav på resurser. Att ekonomin styr så pass mycket idag. Det skrämmer mig!

Inte för att detta skulle vara syftet. Men det kommer att få den effekten. Det verkliga skälet är insvept i luddig byråkratprosa: ”för att finansiera prioriterade satsningar”. I stället är det tänkt att denna verksamhet ska leva på intäkter från undervisning och konsultverksamhet. Det är en ”principsak” för regeringen.

Om denna princip kan tre saker sägas.

För det första skulle man kunna begripa om den myntats av en högerregering av Margaret Thatchers snitt. I den världen finns som bekant ingen gemensam nytta, utan man betalar som kund när man nyttjar en viss tillgång. Man bortser då från att en av de saker som gör oss till ett samhälle är att vi gemensamt betalar för en viss infrastruktur, oavsett hur eller när vi utnyttjar den. Och Terminologicentrum är en viktig del av vår språkliga infrastruktur, utan vilken vi alla blir långt fattigare än de sparade 4 miljonerna gör staten rikare. Men frågan är: hur kan detta vara en princip för en socialdemokratisk regering?

En berättigad fråga, som jag tyvärr inte tror kommer att besvaras. För det går inte att försvara beslutet. Däremot går det att ducka och vänta på att Terminologicentrum faller i glömska, liksom humaniora, kulturvetenskap, bildning och det svenska språket. Kämpar hårt för att inte hemfalla åt hänsynslös raljans, men det är svårt när dumheten så uppenbart och med maktens goda minne regerar.

För det andra är principen helt ny, en uppenbar tjänstemannakonstruktion. När Terminologicentrum fick sin nuvarande form år 2000 – som aktiebolag utan vinstuttag – var det för att den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville ha det just så. Och man gav då ekonomiskt stöd utan förbehåll. Stödet fortsatte sedan utan reservationer under den borgerliga regeringen. Vilket också måste ses i relation till språklagens tolfte paragraf, där det sägs: ”Myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.”

Vilket för oss till den tredje iakttagelsen. Om Terminologicentrum reduceras till en privat konsultfirma – vilket ingalunda garanterar dess fortlevnad, inte ens i starkt förkrympt form – skulle man få sälja sina tjänster till företag som kräver äganderätt till det beställda materialet. Resultaten skulle inte, som nu, kunna läggas in i Rikstermbanken, där all ny terminologi samlas, för vem som helst att bruka. Och Rikstermbanken skulle snabbt förfalla.

Allt och alla håller på att reduceras till privata konsultfirmor, till sin egen lyckas smed. Marknaden bestämmer och tar över allt mer. Sådant är mönstret som allt färre har förmågan att se. Och när tillräckligt många slutar se och och förstå kan allt fler beslut i samma riktning tas allt allt oftare och den kollektiva rörelsen mot total upplösning kan accelerera. Humaniora och språk är som fjällräven (som Mitt i naturen handlade om här i veckan) utrotningshotade arter. Utarmningen av den biologiska mångfalden är ett lika allvarligt hot som kulturens förflackning och språkets upplösning. Ingen kan leva av pengar och guld, enbart. Men det är i den riktningen vi rör oss.

Terminologicentrum kommer alltså att gå mot avveckling därför att dess allmännyttiga språkverksamhet inte är tillräckligt lönsam. Den är till hälften beroende av statligt stöd. Budgetförslaget är ett förräderi mot den roll som denna institution spelar sedan mer än sju decennier.

Terminologicentrum har förvisso inte legat på latsidan när det gällt att finna extern finansiering, utöver statsbidraget. Men det är ingen lätt uppgift, särskilt som alla har glädje av resultatet men få är beredda att betala – ett ej okänt fenomen vad gäller allmännyttiga tillgångar. Branschorganisationer och myndigheter är naturliga samarbetspartner, men de måste liksom alla andra prioritera i sin verksamhet. Terminologiarbete ger inga snabba vinster, och ska heller inte göra det. Det är en långsiktig verksamhet. Och det är ett av skälen till att det ända sedan slutet av 1940-talet har skänkts statlig hjälp.

 Pengarnas makt över tanken är stor. Kommer vi som samhälle och mänsklighet att fatta det innan det är försent? Det står skrivet i stjärnorna och avgörs på samma sätt som rådande situation. Genom beslut som tas ett efter ett och genom vardagliga handlingar, kollektivt, av oss tillsammans.