Bildning, hållbarhet och alla förenklingars förbannelse

Hur står det till med bildningen idag? Och med hållbarheten? Ingen säger sig vara mot, så det är nog bra, kanske du säger. Vi har andra och mer akuta saker att oroa oss för, varför bry sig om det alla vill och ingen är motståndare till? Just därför, svarar jag, måste vi bry oss. Eftersom alla vill och ingen är mot är det paradoxalt nog få som anser sig ha tid och råd och intresse, för bildning, hållbarhet och allt annat som är viktigt men som tar tid, kräver koncentration och som utmanar och ställer det invanda på huvudet. Just därför är vi alla mer illa ute än vi tror, för det räcker aldrig att ha en åsikt, det krävs handling också, kollektiv handling.

Bildning och hållbarhet är komplexa problem, är hägrande visioner som man bara kan närma sig, inte mål som kan nås och bockas av på en lista. Redan här visar sig problemen, för det som vid en första anblick ser ut att vara enkelt är i själva verket något helt annat. Att det är svårt är inget problem, problemet är istället att det finns en utbredd (men helt felaktig) övertygelse i samhället om att det är enkelt. För att vi ska kunna komma någon vart krävs således att vi först gör oss vän med den tanken, att vi omfamnar komplexiteten och svårigheterna. Och att fler agerar, tillsammans!

Ju mindre vi talar med varandra, desto lättare är det att villfarelser utvecklas, lever vidare och sprids. Och när tillräckligt många är övertygade förväxlas tro med visshet. Vi står och väger vid en brytpunkt här. Bildningens och hållbarhetens verkliga försvarare, det vill säga de som dels insett och omfamnar komplexiteten och som inte räds problemen, dels är beredda att göra sig omaket att skrida till handling, håller på att förvandlas till en krympande minoritet. När vi är i det läget, och det kan mycket väl vara så att vi redan är där, då kommer bildningens förkämpar och hållbarhetens försvarare att uppfattas som ett hot (det kostar på att krossa drömmen om den där kakan som kan ätas och behållas) mot rådande övertygelse/villfarelse om vad bildning och hållbarhet är. Låt oss hoppas att vi inte är där, att vi aldrig hamnar där.

Jag lever på hoppet, även om det hänger på en skör tråd. Även om ljuspunkterna blir allt färre och trots att molnen hopar sig vid horisonten. I gårdagens val i USA verkar strategin ha varit att det är viktigare att stoppa Obama än att drive en egen politik, vilket känns igen i Sverige. Ingen är aktivt för något och det har gått så långt att den som är det betraktas som en kuf. Jo, det är så jag känner mig, som ensam och missförstådd kuf, som en som inte fattar vinken. Som en bakåtsträvare. Fast det är inte så jag ser på saken och jag har verkligen rannsakat både mig själv, mina ståndpunkter och läget i landet och världen. Om jag har fel, snälla, snälla, tala om det för mig så att jag kan ägna min tid, energi och mitt liv åt något vettigare än att fäktas mot väderkvarnar. Vill inte tro att det är vad jag gör, men det är så det känns ibland när tystnaden är kompakt, när alla stretar på i sin bubbla för att få sitt liv att gå ihop, samtidigt som helheten vittrar söner och grunden för allt urholkas. Jag väljer att leva på hoppet och skriver här i väntan på den vändning som måste komma, förr eller senare.

Återkommer ofta till boken, som jag ser som en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar. Nätet är bra på sitt sätt, men det kan och får inte ERSÄTTA boken! Inte om det är bildning och hållbarhet vi vill ha, det vill säga verklig bildning och en hållbarhet mer värd än pappret och bläcket på dokumenten där utfästelserna sätts på pränt. Tyvärr håller även boken på att förvandlas. Jag har som bekant skrivit en bok om kultur och samtal, vars undertitel är Vetenskapsteori för ett hållbart samhälle. I förrgår fick jag "positivt" besked från ett (som jag uppfattar) seriöst förlag. De vill ge ut boken, säger de. Men de säger också att den är smal, vilket gör att de vill ha full finansiering. Därför positivt inom citationstecken, för det innebär att jag inte bara har jobbat gratis när jag skrev boken och korrekturläste den, jag måste dessutom punga ut med 80 000 kronor. Om jag vill bli utgiven vill säga. Inte längre självklart att jag vill det. Förra boken bidrog jag med 20 000 kronor till förlaget, vilket kändes just, för vi delar då på risken. Nu får jag dels göra allt jobb, dels ta hela den ekonomiska risken. Förlaget har allt att vinna och inget att förlora. Så ser det ut idag. Hand upp den som anser att detta gynnar bildningen!

Min bok är smal och den stryker inte läsaren medhårs, liksom många av texterna här på Flyktlinjer. Inte för att det finns något självändamål med det, utan för att det är enda sättet att nå bildning. Förlagen är ekonomiska aktörer som agerar på en marknad, det är inte deras fel att fel att det blivit så här. Jag förstår och ingen skugga faller på förlaget som vill ge ut min bok. Visst är jag besviken, men jag vet ju hur det ser ut där ute. Jag är som kulturvetare väl insatt i rådande spelregler och kulturella klimat. Ändå blir jag förvånad, kanske mest över min egen reaktion. Jag hoppades att jag inte skulle få det hopplösa svaret som jag nu fick. 20 000 kronor och min arbetsinsats är jag beredd att satsa, men inte mer än det. Söker med ljus och lykta efter stipendier och tryckbidrag, men det går trögt. Min arbetsgivare har inga pengar, för böcker anses inte meriterande och inbringar därför inga intäkter till högskolans drift. Vetenskapsråden resonerar på samma sätt. Återstår stiftelser och andra som fortfarande försvarar bildningen och som kan tänka sig att gå in med stöd. Även arbetet med att söka bidrag kan jag tänka mig att göra, gratis. För bildning är viktigt för mig och jag är beredd att göra vad som krävs. Men det finns som sagt en gräns för vad jag som enskild och ensam aktör är beredd att göra. Kanske det får bli en e-bok ändå, men eftersom alla kan ge ut sådana, eftersom det inte finns någon som helst garanti för att någon annan går i god för eller tror på kvaliteten i texten är det i princip liktydigt med bokens död. Det som stör mig är att bokförlaget dock uppenbarligen tror att det finns potential att nå ut med boken, för annars skulle de ju inte vilja ge ut den. Risken är dock allt för stor för dem, så den vill de att jag ska ta. Ännu ett av tillvarons alla moment 22. Hur jag än gör är jag en förlorare. Fast den största förloraren är samhället och den uppväxande generationen, som går miste om kunskapens frukter och som riskerar att ärva en förödd jord.

Igår på löpsedlarna stod det: "Forskning visar att dålig söm kan ge Alzheimers", vilket gör mig matt och än mer uppgiven. Den typen av förenklingar och missförstånd, som sprids som löpeldar eftersom iögonfallande rubriker och löpsedlar säljer lösnummer och ökar mediehusens kassaflödet är ett dubbelriktat problem. Dels leder det till en förenklad syn på kunskap och forskning, vilket försvårar det redan allvarliga läget. På högskolan stångar vi oss blodiga mot den synen på forskning. Många och dyra, onödiga timmar tvingas vi lägga på problem med handledning och rättning av omtentamina, vilket gör att tiden som finns för att undervisning minskar än mer (och lägg därtill det faktum att många studenter arbetar extra eller heltid vid sidan av studierna för att få det att gå ihop). Dels leder till att synen på bildning förändras och till att det blir ännu enklare än det redan är att förvilla allmänheten och få miljövidriga förlag att se hållbara ut.

Slutar där, för alla vet och förstår redan vad detta riskerar leda till. Tar mig upp ur stolen och ut i världen istället, för att göra vad jag kan för att försvara bildningen och kämpa för ett mer hållbart samhälle.