Vaknar bland orden. Ligger kvar i sängen. Nattens tankar löses sakta upp och dagens måsten tränger sig på. Håller kraven stången ett tag till. Vilar i mitt eget tankeuniversum. Här trivs jag, här känner jag harmoni. Orden, de inte riktigt ordnade tankarna, kraven som ännu inte är tvingande, språket. Där finner jag ro, upptäcker jag livet, löser jag kultur- och kunskapsrelaterade problem, lär jag känna mitt jag. Mellan nattens mörker och arbetets krav, finns ett värdefullt mellanrum. Ett universum, mitt universitet. Där både kan och får tankarna följa sin egen logik.
Mitt sätt att lära, upptäcker jag allt mer, handlar om att bara vara där. Resten av dagen fyller jag på, rör jag mig genom livet och vardagen, samlar jag på mig intryck, läser, upplever, utför. Sedan somnar jag. Och det är där och då det händer. Kunskap och lärande, händer. Så fungerar det för mig i alla fall. Jag fyller hela tiden på. Hjärnan fungerar som ett slags reservoar. Jag har svårt att i vardagens brusande flöde sortera intrycken. Därför lärde jag mig tidigt att framförallt inte glömma vad jag har svårt att förstå. Så det gör jag, fyller på alla möjliga typer av intryck, och samlar på frågor. Sedan är det under natten som lärandet, händer, för det är så det känns. Magi. Jag är ödmjuk inför kunskapen, kanske just därför. Vetande är en ömtålig kvalitet, för mig är det i alla fall så.
Kanske är det därför jag är känslig för allt som hotar kunskapen, allt som riskerar att hindra mig att lära, för kunskapen är en söt och närande frukt. När jag efter många år och mycken möda lyckades ta mig innanför skalet på den vill jag inte vara utan dess nektar.
Ännu en stund kan jag hålla arbetets krav på armlängds avstånd. En stund till kan jag vila i språket, bland orden och tankarna som ännu inte riktigt antagit någon form, men som ser lovande ut. Det fyller mig med tacksamhet, hopp och ger kraft och mod. Idag behöver jag det mer än vanligt. För idag ska jag rätta tentor. 200 texter på allt mellan en till sju sidor har jag här bredvid mig. Tre sidor står det i anvisningarna, men det betyder uppenbarligen inget. Och jag vet av erfarenhet att språket heller inte betyder något, för de allra flesta kommer det att bli en chock att få läsa mina kommentarer. Många av studenterna kommer för första gången i livet att bli korrekturlästa. "Det är första gången någon klagar på mitt språk", får jag höra ibland. Och av den anklagande tonen hör jag var den som säger detta anser att problemet ligger, hos mig. Känslan förstärks av frågan: Vad är det du vill ha, som jag brukar få vid genomgången innan tentan. Vad vill JAG ha?! Det är inte jag som sökt mig till högskolan, som går en utbildning? Det är inte jag som ska visa vad jag kan.
Pulsen ökar. Frustrationen tränger genom. Vill inte. Vill vila en liten stund till. Vill vara i mitt eget språk, bland mina ord och tankar, här där jag har kontroll. Vill inte läsa det jag måste. Hela min kropp sätter sig på tvären. Ändå måste jag. Det är en del av arbetet, att bedöma studenternas arbeten. Tänk om det ändå var det jag gjorde, bedömde intresserade medmänniskors självständiga arbeten. Tänk om jag fick läsa texter som bearbetats, där skribenten lagt sig vinn om att orden stämmer överens med tanken. Tänk om jag slapp misstänka, och inte fann mig tvungen att skriva i marginalen: Har du läst igenom texten själv? Alldeles för många texter som produceras på landets högskolor idag har aldrig lästs av någon, förrän de landar på mitt bord. Jag är tvingad att läsa. Om jag bara möttes av intresse, av tacksamhet för att jag faktiskt gör det, och dessutom kommenterar. Tänk om vi efteråt kunde ha ett samtal om lärande och språkets magi, skrivandets vedermödor och lyckan som uppfyller en när man får till en vacker mening. Tänk om ...
Detta är den första skriftliga inlärningen. Det brukar bli bättre längre fram. Vissa kommer att fatta vad det handlar om. Och det finns alltid någon som sticker ut och briljerar. Och så klart skriver majoriteten texter som fungerar. Men alldeles för många har problem. Alldeles för många går genom det svenska utbildningssystemet utan att förstå vilken roll språket har och vilken kraft som finns i skrivandet. Jag tycker synd om dem, för på högskolan är det sista gången i livet någon är tvingad att läsa deras texter. Ibland använder jag exemplet med rekryteraren som sitter där med 200 ansökningar och CVn som ska gås igenom för att gallra fram kandidater att intervjua för tjänsten som utlysts. Hur tror ni den resonerar, som stöter på en text där första meningen är helt obegriplig? Tror ni hen läser vidare och lägger den texten i högen med intressanta kandidater? Eller åker den i papperskorgen, utan vidare åtgärd? Alldeles för många studenter går det ödet till mötes och det tragiska är att de inte förstår vad som är felet, om säger om, de inte lyssnar på den som i all välmening uttalar sig om deras språk. Om detta sprider sig riskerar vi hela vår kultur och det svenska språket på sikt. För om allt fler bryr sig allt mindre kommer underhållet att bli sämre och efter ett tag accelererar förfallet. Där är vi inte än, men vi närmar oss med oroväckande hastighet.
Språket och orden. Tänker på dem. Dröjer mig kvar här, även om jag inser det hopplösa i det, för tentorna ligger där och ingen kommer att rätta dem om jag inte gör det. Och ju förr jag tar tag i uppgiften, desto snabbare blir jag färdig och kan ägna mig åt läsande och skrivande. Eget skrivande och läsning av texter där författaren verkligen lagt sig vinn om att språket fungerar och att jag som läsare inte ska gå vilse i djungeln av ord.
Längtar dit! Snart, bara 200 texter står mellan mig och den känslan. Tar ett djupt andetag. Sätter på lite kaffe. Och bara gör det som måste göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar