Svenska Dagbladet publicerade idag, i pappersversionen av tidningen, andra delen i en serie artiklar om övervakning. Den första delen finns på nätet. Tänkvärd läsning, även om ämnet inte är nytt och trots att det inte saknas kunskap om fenomenet. Vi är övervakade och vi övervakar varandra. Frågan är inte om och vad, utan varför vi så okritiskt låter oss snärjas? På den frågan finns inget enkelt svar, liksom är fallet med med alla andra frågor som är livsavgörande och fundamentala. Frågorna som formar oss som människor har inga givna svar. De frågorna är som framtiden oundvikliga, men fundamentalt öppna. För sådan är världen ordnad.
Därför behövs humaniora och därför är bildning så viktigt. Inte för innehållet eller kunskapen i sig, men för kompetenserna som arbetet med innehållet och frågorna ger. Vanan att hantera komplexitet, förståelse för det ofattbara, insikt om världens oöverblickbarhet, den typen av kompetenser som idag betraktas som förlegade, onödiga och därför något vi både kan och bör dra ner på. Humaniora handlar om det okontrollerbara och visar hur stor del av tillvaron och livet som är just okontrollerbart. Humaniora är en avslöjande vetenskap, återkommer därför än en gång till tankemodellen om barnet som ser att kejsaren är naken och som vågar säga det som behöver sägas. Därför behöver vi humaniora, för att inte snärjas av krafter som inte leder till något gott.
Ingen kan lita på någon! Därför måste vi göra just det, lita på varandra. Annars är vi dömda till övervakning, för om jag inte kan lita på dig kan du inte lita på mig, kan ingen lita på någon. Det är sanningen och det rätta svaret på frågan, Vem kan man lita på? Och därför bör frågan inte ställas, för den leder oss alla ut på ett sluttande plan. Vi knuffar varandra allt längre och längre ut, tills vi nått punkten där det inte finns någon återvändo.
Övervakningssamhället är högteknologiskt, men det är samtidigt mer primitivt än något samhälle mänskligheten skapat. För teknologin övertar det som gör oss till människor och accentuerar det omänskliga. Ett samhälle där ingen litar på någon är ett samhälle fyllt av primitiva vildar som bara ser till sig själva. Ett samhälle utan tillit är inget samhälle, det är en djungel där den starke alltid vinner, där makten härskar oinskränkt.
Tillit är som kunskap och bildning, inget man har, men något man kan skaffa sig. Något man bör skaffa sig om man vill bli en bättre människa och något samhället bör satsa på och värna, om samhället vill bli bättre för fler och mer hållbart. Övervakningssamhället bygger på samma feltänk som tanken om att en bred samhällelig kunskapsbas kan ersättas med ett fåtal experter. Tillit är en ömtålig mänsklig kvalitet som kräver förståelse, engagemang och uthållighet för att växa. Liksom bildning, som också är en ömtålig kvalitet, för att kunskapen ska komma samhället till gagn, måste den spridas ut i populationen för att göra nytta.
Tillit och bildning kan inte tvingas fram, bara lockas. Och det finns inga garantier, det går bara att hoppas på att det ska fungera. Övervakning är ingen lösning, det är både en del av grundproblemet och en accelerator av problemen som teknologin sägs lösa. Det är som att bekämpa eld med bensin eller dricka saltvatten för att släcka törsten.
Den som skolats inom humaniora och är bildad ser sambanden, förstår logiken och har lärt sig agera på tidiga varningssignaler. Humaniora utgör därför en nödvändig buffert mot tillvarons alla diffusa hot. Humaniora är en verksamhet som ökar förståelsen, som sprider kunskaper om det mänskliga och som ger utövaren kompetens att lita på medmänniskorna (inte för att de förtjänar det, utan för att det är irrationellt på en kollektiv nivå att inte göra det, oavsett om medmänniskorna inger förtroende eller ej) och att arbeta mer med kunskap, för kunskapens skull. Humanioras värde är svårt att definiera, men tar vi bort det kommer kostnaderna att skena och riskerna att öka dramatiskt. Därför måste vi satsa på bildningen ändå, även om det är svårt att förklara varför.
Klimatfrågan kan användas som ett exempel. Där invaggas vi alla i en falsk trygghet av att det förs samtal på högsta nivå, av att det tas beslut och att det förs protokoll. Hotet känns mindre hotfullt av att någon gör något, men skrapar man lite på ytan inser man snart att det kanske till och med bidrar till att öka faran och riskerna. Läser om Kyotoprotokollet på DN-Debatt och ser att det finns samband. Författarna till artikeln är, John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, och ordförande i Finanspolitiska rådet, Per Krusell, professor vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet och Jonas Nycander, professor vid Meteorologiska institutionen, Stockholms universitet. De avslutar artikeln med följande ord.
Vi skrev inledningsvis att Kyotoprotokollet varit verkningslöst. Sanningen är nog att det har varit direkt skadligt, eftersom det har skapat en illusion av att något görs åt koldioxidutsläppen, och därmed blockerat andra vägar. Det är dags att vi inser detta och byter spår.Det hög tid att vi inser en massa olika saker, och byter spår. Samhällets hållbarhet är en komplex fråga som mer än något annat kräver tillit och en befolkning med en en hög grad av bildning. Experter och spetskompetens må vara användbart, men utan stöd från en bred allmänhet med kunskaper om OLIKA saker och förståelse för komplexitet, riskerar samhället som vi känner det att gå under.
Detta kan vi lita på, även om vi inte kan, men ändå måste, lita på varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar