Begrepp är verktyg, inte sanningar. Begrepp ska användas!
Tyvärr finns det en mycket spridd missuppfattning om att vetenskap handlar om
att bevisa saker, att det ÄR si eller så. Både inom akademin och utanför. Viss
vetenskap handlar om det. En allt större andel av forskarna ägnar sig åt den
typen av forskning, de bevisar saker. För det är så makten vill ha det och det
är vad som premieras. All vetenskap fungerar dock inte så och handlar inte om
det. Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA, världen, människan, livet. Och det man
undersöker fungerar på olika sätt, därför måste respektive vetenskap anpassas
efter respektive kunskapsmål, annars är det inte vetenskap man sysslar med, då
är det konsultverksamhet. Ska man undersöka kultur behöver man verktyg,
begrepp. Eftersom kultur hela tiden förändras går det inte att bevisa något om
den. Innan de ”vetenskapliga” resultaten når beställaren (politikerna och
finansiärerna) och allmänheten (som betalar för arbetet) har kulturen som var
på ett sätt ändrats. Och framtiden existerar per definition inte, om den vet
INGEN något i detalj. Den som säger något annat ljuger!
Begreppen då, vad är det för verktyg? Hur kan de användas?
Tänk om man någon enda gång kunde få komma så långt i sitt resonerande innan
man avfärdats, förutom här på bloggen då. Tänk om det var så att vi levde i ett
samhälle som verkligen var intresserad av sin egen existens och dess
förutsättningar, hur det fungerar, på riktigt. Tänk om det ändå var så. Då hade
många av problemen vi idag brottas med kunnat hitta sina ösningar. Då hade vi
tillsammans kunnat röra oss i rätt riktning, istället för att som nu famla i
blindo och tjafsa om vem som har rätt, EGENTLIGEN. Hade vi verkligen velat veta
hade vi kunnat vara så mycket mer effektiva, hade vi kunnat använda våra
resurser så mycket bättre. Tänk om begreppen kunde tas på allvar, istället för
att som idag hånas som flum. Tänk om vi tog livet och kulturen på allvar
istället för forskarna?
Begrepp är förslag på ”sanningar”, eller försök. Låt oss
säga att … Det är så man använder begrepp, genom att använda dem i sitt liv,
sin vardag. Begrepp hjälper en att se saker man annars inte ser, men det är
inte (kultur)forskarna som äger dem eller som kontrollerar resultatet, det är
viktigt. Kulturvetenskap är en mycket mer demokratisk vetenskap, för dess
kunskapsobjekt är allas. Kulturen skapar vi tillsammans, forskare och
allmänhet, makthavare och resten av världen, i en ömsesidig process av
kollektiv tillblivelse. Och begreppen kan man om man vill se som ett slags
vektorer (med reservation för att jag inte riktigt är insatt i matematiken,
något jag dock jobbar på, för att bli en bättre kulturvetare), ett slags
riktningsgivare. Låt oss säga att, till exempel könstillhörighet, är en
kulturell konstruktion i mycket högre grad än en biologisk realitet. Låt oss
säga att det är så och låt oss agera som om det vore sanningen om oss
människor. Låt oss se vad som händer och vad den tanken omsatt i kollektiv
handling gör med oss och vår värld, vårt samhälle. Låt oss säg att … Om det
handlar begrepp. Kulturvetenskap, eller ja, inte all kulturvetenskap men i alla
fall den kulturvetenskap som jag är intresserad av och jobbar med, handlar om
att skapa begrepp och om att undersöka olika begrepps problem och förtjänster,
som verktyg betraktade.
Genus är ett bra och pedagogiskt exempel på ett användbart
begrepp. Genus är ett begrepp, ett verktyg. Det är ingen sanning, inget bevis
för något. Fast det går absolut att forska mer konventionellt om kön/genus,
också. Är det ett rimligt antagande? Behöver begreppet modifieras? Stämmer det
med naturlagar och biologins och världens konstitution? Om detta går det att
forska, men genus är och förblir ett tankens verktyg, en vektor för kulturell
förändring, en omkopplare av tankar och handlingsreglerare. Därför tjänar det
inget till att klaga på kulturvetare som uttalar sig om genus, så länge
forskaren inte hävdar något som det inte finns täckning för. Jag aktar mig noga
för att uttala mig om hur det ÄR, om jag inte vet, säkert.
Tillsammans kan vi utnyttja kunskapen som mänskligheten
äger. Jag skulle vilja se mer av den varan, mer av ämnesövergripande samtal, om
hur vi skapar det bästa och mest hållbara samhället. I det arbetet behövs både
bevis och verktyg, både sanningar och begrepp. Vi klarar oss inte med bara en
av sätten att se på kunskap, båda, i SAMVERKAN måste vi använda.
Att jag skriver om detta och vill vara tydlig med den
skillnaden, just idag, handlar om två saker. Dels rättade jag klart de 250
tentorna i vetenskapsteori som jag varit upptagen med sedan förra veckan. Där
jag fått läsa, om och om igen, att Positivism är mer vetenskapligt än
Hermeneutik, för positivismen söker säker kunskap och hermeneutiken levererar
osäkra, subjektiva, tolkningar. Få tar frågan på tillräckligt allvar för att se
och förstå att det är två LIKA VETENSKAPLIGA kunskapstraditioner, med OLIKA
kunskapsmål. Dels handlar det om Fotbollsgalan som sändes på TV4 häromdagen,
som kommenteras ivrigt på sociala medier igår och idag. Sveriges meste landslagsspelare ignorerades tydligen i år igen, för att hon är kvinna och för att kvinnors kulturella värde är mindre än mäns. Inta av några biologiska sanningar om människokroppen, utan bara för att den tankebild vi har om män och kvinnor hindrar oss att uppskatta det kvinnor gör. Läser i GP, vad Eric Hilmersson skriver, som uppenbarligen använder andra verktyg för att förstå, än Svenska Fotbollsförbundet och TY4.
Ska vi skita i det här med jämställdhet?Sådär framskrider världen. I väntan på sanningen gör vi detta och annat, mycket värre, än detta med och mot varandra. Allt bara för att vi har bestämt oss för att vetenskap är och kan bara vara en och en enda sak; Sanningen. Lägg därtill lite ekonomi och tidsbrist, som leder till sökande efter effektivitetssvinster, och bilden av det samtida Sverige framträder klart och tydligt. Risken är stor att vi snart inte har någon humaniora, av samma skäl som vi inte förmår uppskatta kvinnors prestationer.
Ska vi göra allt för att få tjejer att lägga av med fotbollen?
I så fall gör vi allt rätt just nu.
Ni förstår såklart att frågorna är retoriska. Självklart kan vi inte avbryta det långsamma, enträgna arbete som har gjort att småflickor, unga tjejer, kvinnor i dag kan svara fotboll på frågan om vad som är deras hobby, intresse, glädje eller rentav yrke.
Det har varit ett arbete i konstant motvind, utfört av outtröttliga pionjärer som Pia Sundhage, Elisabeth Leidinge, Anette Börjesson - och Therese Sjögran.
Jag kan inte hennes historia, vet inte hur hon hade det som liten, men hon har alltså nu, vid 37 års ålder, lyckats med den osannolika bedriften att göra 200 landskamper.
200 jävla landskamper. Vilken otrolig bragd.
Så för att uppmärksamma detta faktum, och hylla denna fotbollshjälte som gjorde sin första landskamp 1997, var alltså tanken att en punkt på Fotbollsgalans program skulle ägnas åt just det. Åt just henne. Åt en av damfotbollens främsta utövare genom tiderna.
Men nej. Galan drabbades (surprise) av tidsbrist. Något var tvungen att strykas från programmet. De ansvariga gjorde en snabb överläggning och kom fram till det enda rimliga i deras värld: Vi stryker hyllningen till Sjögran.
Vill vi verkligen att det är så här det ska vara? Uppenbarligen, för det är så här vi agerar, trots att ingen och inget tvingar oss till det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar