Etnologins historia 3

Etnologi var länge en i princip teorilös vetenskap. Etnologi handlade om det som faktiskt hade hänt. Fem i tolv begav sig det tidiga 1900-talsetnologerna ut i fält för att rädda det som räddas kunde av det snabbt försvinnande gamla bondesamhället. Två spår utkristalliserade sig i sökandet, ett materiellt och immateriellt. Ting och tankar, föremål och berättelser. Allt skulle samlas in, katalogiseras och dokumenteras för eftervärlden. Forskarna som per cykel tog sig ut på landsbygden och som intresserade sig för berättelser och seder kallad sig folklorister, och forskarna som var mer intresserade av föremål, gårdar och odlingslandskap kallade sig etnologer. I början var siktet inställt på samlande och bevarande. Inget var obetydligt eller ointressant, allt ansågs värdefullt och värt att bevara för eftervärlden.

Ämnet har utvecklats sedan dess, men när jag kom som student till Etnologin läste vi fortfarande Arbete och redskap och Land och Stad, där det gamla bondesamhällets idealtypiska samhällen beskrevs med historisk ackuratess. Teorier talades det inte särskilt mycket om. Jag har i en tidigare bloggpost beskrivit min första tenta, som handlade om just den klassiska teorins teorier, som texten nedan handlar om. Idag ser etnologin väldigt annorlunda ut, men det jag beskriver i min D-uppsats är ämnets rötter, etologins identitet. Jag är glad att jag kom till ämnet i en brytningstid, för det gör att jag har en stadig grund att stå på när jag nu står i begrepp att ge mitt bidrag till utvecklingen av forskningen om kultur.

Min kommande bok handlar också om kultur, men den kultur jag studerar är en helt annan än den jag läste och skrev om som D-student. Den kulturforskning jag vill se förverkligad är en forskning som betonar görande och tillblivelse, mer än historia och kontinuitet. Jag tror det behövs mer av den varan och större samt bredare förståelse för hur kultur blir till, i dagens föränderliga samhälle. Hur det var är det tyvärr få som har tid att fundera på. Det är viktigt också, men idag är humaniora hotat och att föra fram det gamla bondesamhället som motiv för ämnets existens tror jag är ett dödsdömt projekt. Därmed inte sagt att det saknar värde, för det gör det. Våra rötter finns där och vi borde ägna historien en tanke, i alla fall då och då, för att se hur lite som skiljer sig mellan dem som levde då och vi som lever idag, och hur annorlunda samhället organiserades.

Teori och empiri är ju intimt sammanhållet i etnologin, ibland är det svårt att skilja dem åt, men jag ska ändå försöka ta teorin först. Evolutionismen som influerat mycket av den allra tidigaste etnologin är en kylig och föga humanistisk teori. Den har använts i många smutsiga och tvivelaktiga syften och den ariska rasens överlägsenhet och bevisen för det är bara ett exempel. Sättet att förhålla sig till "mindre" utvecklade människor och kulturer har tack och lov övergetts. Försöken att från svenskt håll hitta likheter och släktskap i en nordeuropeisk kulturkrets, så som det kommer till uttryck i Gösta Bergs text från 1933, fick förmodligen ett abrupt slut iockmed andra världskriget och det var säkert många forskare som drog en lättnadens suck när man i tid insåg vilka ideal man strävade efter och vilka konsekvenser en sådan forskning kunde få om den utnyttjades på fel sätt. Att förneka att det sker en utveckling hos människor och samhällen skulle vara främmande för mig, men att bygga en teori som utgår från att man själv är skapelsens krona och applicera dess idéer på andra människors kultur och livsstil och rangordna dem kronologiskt bakåt utifrån sig själv, känns fel. Att tankarna med tiden övergetts eller åtminstone modifierats känns bra.

Diffusionismen tillsammans med funktionalismen kan nog sägas vara den första "riktiga" etnologins bas och idag har idéerna integrerats och räknas till etnologiskt allmängods. Att utreda och föra fram funktionen är nu något självklart och upplevs inte som särdeles revolutionerande. Karteringsmetoden kan väl även den fortfarande sägas vara relevant som kunskapsförmedlare och debatten om diffusionsforskningen var ju relevant så sent som 1980, -83. Det faktum att en forskare lever ganska länge och att det tar tämligen lång tid att skriva en väl underbyggd avhandling tror jag är en starkt bidragande orsak till trögheten i dessa sammanhang. Har man lagt ner halva sitt liv på en metod eller en teori så är det nog lättare att kämpa för dess överlevnad än att växla om på ålderns höst. Det behöver ju inte heller vara något negativt att grundligt suga ut allt ur ett idékomplex innan man överger det. Kontinuitet skapar trygghet och trygghet ger mod att bryta konventionerna, därför är det positivt att olika teorier löper parallellt, menar jag. Debatten mellan forskarna i de olika lägren skärper i idealfallet tankarna och leder till större stringens och "sannare" kunskap.

Om vi lämnar diffusionismen och funktionalismen kommer vi kronologiskt till interaktionalismen. Teorin är nära förknippad och oftast kombinerad med metoden "deltagande observation", som jag själv ägnat mig åt och som jag upplever som något mycket fruktbart för insamling av många typer av kunskap. Detta sätt att arbeta ställer stora krav på forskaren och det är mycket svårt att vara säker på att den kunskap man har är med verkligheten i överensstämmande. Frågan är om det överhuvud taget går att göra anspråk på förståelse för mänskligt handlande i en hotad glesbygd, när man som forskare endast varit där under en kort period. Det är väl denna och liknande frågor som manar till eftertanke och källkritik hos forskaren själv och kritiska påpekanden från läsaren. Men som en kompletterande metod och teori tycker jag den är oslagbar i alla former av undersökningar som rör levande människor. Andra teorier som syns mer eller mindre tydligt i litteraturlistan är historiematerialismen, strukturalismen och Ehn / Löfgrens kulturanalys. Den allra senaste postmodernismen och poststrukturalismen är andra tendenser och idéer som pockar på uppmärksamhet, även om de ej syns här.  

Den nya etnologin kännetecknas, tycker jag av en mindre specialisering i teorihänseende. Man ansluter sig numer i allt mindre grad till en teori för att bygga en avhandling på denna. Flexibiliteten har med tiden blivit större. Detta är en styrka hos etnologin, anser jag, då det ger ökade möjligheter att teckna en mer levande bild av det man undersöker. Friheten gör det även lättare att hänga med i tiden och att anpassa sig till den högre graden av föränderlighet som präglar det moderna samhället och den moderna människan.

Intimt sammanlänkad med teorin är, som sagt empirin och många vill ju sätta den i första rummet. Själv anser jag nog att ett ämne som etnologi behöver teoretisk diskussion lika väl som empirisk och metodologisk, det går inte att utesluta något. Jag ska visa hur jag menar genom två exempel: Gotlandsdricka och Småbarns tillsyn och träning, detta är två mycket empiriskt inriktade avhandlingar som föregåtts av ett grundligt fältarbete och materialinsamling. Framställningarna känns dock träiga och enformiga och jag tröttnar lätt under läsningen. Här finns det lite eller inget att diskutera, det empiriska materialet är vad det är och det är svårt att sätta texten i ett större sammanhang. Att Gotlandsdricka består av många citat förmedlar dock en viss närhet men, teorin känns som ett nödvändigt ont som applicerats på slutet av. (Avhandlingsförfattande utifrån ett stort projekt, initierat av någon annan kan vara förrädiskt och det tycker jag att denna tillsammans med Enmarks avhandling visar tydligt.) När jag sedan läser om redskapen som använts i barnavården är det mycket svårt att hålla sig vaken. Även om man som jag har två små barn i den aktuella åldern, känns avhandlingen påtagligt opersonlig och overklig. Detta var två exempel på hur det kan gå om man allt för ensidigt inriktar sig på att redogöra för sitt material utan att föra in det i ett vidare perspektiv. (Jag är kanske orättvis men kunde inte hålla inne med mina intryck.) Andra avhandlingar som är tämligen empiriska, men som till skillnad från dessa två ger mig en läsupplevelse och som väcker mitt intresse är: Kyrktagningsseden, Årets äring och Hästslakt och rackarskam. Eftersom empirin har och har haft en så central plats i etnologin är det svårt att finna någon enhetlig linje i förändringen. Arkivmaterial och frågelistor, som tidigare var den viktigaste formen av empiri har nu fått konkurrens av fältanteckningar och i viss mån video och ljudupptagningar. Empirin har vad jag kan se inte varit utsatt för lika hetsiga debatter som teorin varit, om man bortser från Dauns mentalitetsforskning.

När jag jobbade med denna uppsats läste jag alla avhandlingarna från pärm till pärm. Det tog nästan all vaken tid, men jag vill verkligen veta, förstå och lära mig. Därför blir jag leden när jag som lärare tvingas lyssna på dagens studenter som gnäller över hur mycket det är att läsa. Mycket, i en diffus betydelse av ordet. För vad är mycket och i förhållande till vad? Allt beror på hur mycket tid man lägger ner. Vi lärare planerar för 40 timmars jobb, och det var minst vad jag lade ner som student. Idag erkänner studenter öppet att de i vissa fall lägger 10 timmar i veckan, inklusive föreläsningar. Biologiskt har inget hänt, men kulturellt är allt annorlunda. Det om något är ett viktigt motiv för fortsatta satsningar på humaniora och kulturforskning! Kulturen förändras, men den skapas av oss och vi har sedan att att rätta oss efter den.