Ludwig Wittgenstein, (ännu) en filosof att tänka med 1

Texter och tankar att tänka med. Filosofer som inte bevisar hur det är utan undersöker världen som den levs och blir till. Det är jag ständigt på jakt efter. Jag vill inte undervisas, eller informeras, jag vill samtala. Dagens bloggpost handlar om det lika mycket som det handlar om Wittgenstein, som är en nygammal bekantskap. Hittills har jag mest läst om honom, till exempel i Ray Monks lysande biografi som jag läste, eller snarare slukade, under doktorandtiden. Hans tankar om kunskap och språk intresserar mig. Det finns något där och därför ska jag läsa Filosofiska undersökningar, så fort jag bara hittar en lucka i tiden. Läsa den på riktigt, inte bara bläddra i den. Tyvärr finns det allt för lite tid ägna sig åt den typen av aktivitet. Och om jag har problem, då har samhället problem. För det är många, och skaran växer, som inte ens förstår vad de går miste om. Läsningen är en konst, en samhällsbärande konst. En kompetens att värna. Tyvärr är det ingen självklarhet. Tyvärr måste det uttalas och upprepas. Därför sprider jag Daniel Sandströms krönika i dagens SvD. Allt oftare hinner jag inte läsa dagstidningen, även om jag vill det. Hur många börjar sina dagar med att LÄSA en dagstidning? Vad händer när allt fler läser allt mindre? Sandström skriver.

Vi ser att läskunnigheten försämras hos unga och vi oroas. Men frågan speglar egentligen ett vuxensamhälle som tar lätt på läsningen. Nyhetslogiken – som bejakar att något kan missförstås och därmed debatteras – sätter nu agendan för kulturens samtal, medan litteraturkritiken blir ett lätt byte för mediekrisens käftar. Kritiken kallas in när nyhetslogiken kräver det, i övrigt är den oönskad, satt på svältkost.

Det är allvarligt. En professionell litteraturkritik skyddar inte bara specifika verk, utan också läsning och tolkning som en nödvändig samhällelig verksamhet. I förlängningen är en professionell kritik också ett skydd för orden, så att de inte förvanskas. Litteraturen kan betyda många saker, men den kan inte betyda vadsomhelst utan att språkets integritet eroderas.

Därför är litteraturkritikens utplåning också en politisk fråga, en fråga för en kulturminister med demokratifrågor på sitt bord. Och därför är också ministerns egna inlägg i kulturdebatten oroväckande. Spelar det någon roll att kulturministerns texter uppfattas som ovanligt floskulösa?

Ja, faktiskt. Antingen ser hon inte själv flosklerna, och uppvisar en bristande kompetens som läsare. Eller så tror ministern att vi medborgare inte känner igen flosklerna när vi läser dem. Båda svaren ger för handen att läsning – trots alla försäkringar om motsatsen – är en grymt undervärderad konst.

Det är allvarligt, lika allvarligt som klimatförändringar och hotet från det stora landet i öster där synen på homosexualitet förändras snabbt i en tragisk riktning, vilket visar på bildningens bräcklighet och betydelsen av att den och läsningen försvaras. Hoten mot läsningen är många, och de kommer inte bara utifrån. Dagstidningen hotas dels av att allt färre läser, men också (och detta hänger så klart ihop) av att mediehusen ägnar skrivandet allt mindre intresse. Utgivning av tidningar och böcker handlar idag inte om långsiktig överlevnad och rimlig lönsamhet för verksamheten, det handlar om PENGAR. För alldeles för många företag i branschen handlar det BARA om pengar. Inte minst därför vill jag läsa Wittgenstein. Och denna dag av skrivande väljer jag att inleda med att en lite längre reflektion över hans tänkande, med utgångspunkt i Knut Olav Åmås lysande Understreckare, som får ge form åt mina tankar. Inser att det blir en lång post, så jag inser att den får delas upp. En text vid inledningen av dagen, och en vid slutet.

För femtio år sedan låg den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein och dog på en vindskammare i Cambridge. Det sista han sa innan han somnade in den 29 april 1951 vid nyss fyllda sextiotvå, var en hälsning till vänner som inte hann fram: "Berätta för dem att jag haft ett underbart liv".

Människors ord på dödsbädden ska man ta med en nypa salt. Jag har hört att Wittgensteins sista ord var: Filosofi var mitt liv. Ingen aning om något av detta stämmer, men det spelar så klart mindre roll. Kanske vill jag att den information jag fått, och jag tror det var av Monk, men det kan också vara av Gunnar Fredriksson, som också skrivit (en något kortare) biografi om Wittgenstein. Var man läser spelar mindre roll, det viktiga är att man läser och inte minst att man bryr sig om och värnar språket. För språket finns där inte bara. Språket är tankens medium. Språket är en sammanhållen helhet, en multiplicitet, bestående av olika delar där texten är en och människorna som levandehåller språket och utvecklar det är en annan. Dagstidningarna och boken är också delar i helheten, som alltså måste värnas mot alla upptänkliga hot. Ekonomi, tidsbrist, lättja, oförstånd och så vidare. Skolan har med andra ord en central uppgift här, också. Hur gör vi, vems tankar värnas idag?

Vad återstår i dag av Wittgensteins tänkande? Att filosofin kan visa oss nya sätt att se på världen.

Den tanken gillar jag. Filosofi och teori som ett slags omriktare, om det har jag skrivit här i veckan. Wittgenstein är inte en filosof som skapar begrepp, han är mer analytisk och resonerande. Men hans filosofi kan fungera på samma sätt. Världen betraktad utifrån Wittgensteins perspektiv är en annan än världen betraktad från bolagsstyrelsernas perspektiv, eller politikernas. Världen är på detta sätt aldrig en och den samma, inte människornas värld. Fysiken må vara den samma, men världen som bebos av människor är av en annan kvalitet. Där spelar språket och tanken en avgörande roll. Det har jag lärt av Wittgenstein.

Jag uppfattar angelägna delar av hans filosofi som etiskt och existentiellt motiverade. Den etiska nivån åskådliggör varför hans problem är hans problem. Då avser jag etik i en mycket vid mening, där etik rör sig om sätt att vara i världen. Etiska värderingar tillför oss ingen ny kunskap. Måhända insikt, men inte kunskap. För Wittgenstein handlar etiken om det som inte kan gestaltas såsom problem: de som är direkt formulerbara och lösbara.

Etik är et annat ämne som jag kommit att intressera mig allt mer för på senare år. Etik är som sagt ett problem som inte går att lösa, och det är också ett problem som inte går att formulera. Etik är liksom kultur ett komplext problem. Det handlar om problem som bara går att hantera, inte avgöra en gång för alla. Etiken är rörlig och för att kunna hantera sådana problem måste man själv befinna sig i rörelse. Wittgenstein är själva sinnebilden för ett rörligt intellekt.

Detta beror på att att etiska insikter inte kan härledas ur fakta. I Tractatus Logico-Philosophicus hävdar Wittgenstein: "Vi känner att t.o.m. om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda. Visserligen finns det då icke längre någon fråga; och just detta är svaret".

Idag lever vi i en värld byggd på fakta. Evidens är kunskapens motsvarighet till ekonomins (fram till 1970-talet)  guldmyntfot. Kan du inte presentera evidens är dina kunskaper värdelösa. Den akademiska kulturen är besatt av fakta. Vetenskaper som ifrågasätter det sättet att forska och tänka kring kunskap, vetenskaper som forskar om ämnen som mer liknar etiken, till exempel humaniora, ifrågasätts, motarbetas, tystas och hotas av nedläggning. Ibland är avsaknaden av en fråga svaret. Vissa frågor har inget givet svar. Förstår man inte det kommer man inte att kunna hantera fakta och evidens heller. Kunskap är verktyg, inte sanningen. Världen och kulturen kan lika lite som kunskapen och etiken, kontrolleras. Kunskap är kartan och livet är landskapet som vi har att orientera oss i, med hjälp av kartan. Allt för ofta gör vi tvärt om. Därför behöver vi filosofer som Wittgenstein!  

Såväl etiken och estetiken som logiken ligger för Wittgenstein utanför de områden där man kan formulera frågor som har vetenskapliga, språkligt utformade svar. Han betraktar inte filosofin såsom en disciplin som maximalt ska utveckla allmänna teorier eller system, för att med deras hjälp kunna penetrera väsentliga drag hos verkligeten. Den art av insikt som filosofin ger, är bland annat en insikt i gränslandet kring och villkoren för språkets begriplighet och dess enorma mångfald. Det är en praxisfilosofi som åskådliggör att det finns inbyggda, ömsesidigt formande relationer mellan språk, handling och verklighet.

En handlingsfilosofi och filosofi i handling, det är så jag förstår Wittgenstein. För det finns i kulturen djupt inbäddade och ömsesidigt skapade relationer mellan språk och handling och det är på det sättet som människornas värld uppstår. Genom interaktion, med språket som medium. Utan språk ingen kultur, och utan kultur inget språk. Det borde vara självklart, men är det inte. Idag håller vi på att montera ner språket, bit för bit. Bokutgivning är inte längre en kulturbärande insats. När mitt bokmanus (som jag skrivit på fritiden, gratis) fann sitt förlag och jag fick en offert står där att förlaget menar att boken är intressant, men smal. Därför kräver de full kostnadstäckning och kan inte erbjuda mig något arvode för första upplagan om 500 exemplar. 84 000 kronor måste jag skaffa fram om jag vill ge ut boken på Gidlunds. Det är så det står till med kulturen i dagens Sverige. Att det ens finns några bildningsförsvarande förlag kvar är ett under. Jag är väl insatt i läget och ingen skugga faller på förlaget. Problemet är enormt mycket större än så. Bildning, språk och filosofi är en nationell angelägenhet. Därför är Daniel Sandbergs krönika om läsning som en grymt undervärderad kompetens så oerhört viktig. Och om det är så att kulturministern bara har floskler att komma med, eller om det är det enda sättet att få folket att lyssna ock förstå. Då är vi alla riktigt illa ute!

I ett brev till en vän skrev Wittgenstein om "Tractatus": "Allt som många i dag endast babblar om, har jag i min bok fastlagt, därigenom att jag tiger om det".

Tystnaden är idag en bristvara. Mellanrum fylls med innehåll i jakten på effektivitet. Wittgenstein förstod värdet av tystnad och hans undersökningar av språket tog honom till dess begränsningar. Han är en filosof för vilken både kunskapen och det som inte går att veta är viktigt. Han är en tänkande filosof som fokuserade mer på innehållet än på formen, mer på kunskapen än på karriären. Han levde filosofi och såg det inte som ett arbete. Han läste och tänkte för att förstå, inte för att tjäna pengar. Vem gör så idag? Vem får göra så idag? Är det bra att ingen gör så, kan göra så eller får göra så? Vad händer med språket, kulturen och kunskapen om och när humaniora sätts på undantag? Sanningen är att det vet vi inte, för det går inte att veta. Framtiden skapas i handling och vi har att hantera konsekvenserna. Därför behöver vi språket och bildningen, för att inte stå handfallna när den dagen kommer då vi behöver kunskapen och kompetensen som idag uppfattas meningslös, utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Allt handlar om perspektiv, som sagt.

Detta utgör den andra, oskrivna, enligt hans egna utsagor mest angelägna delen av filosofin. I "Tractatus" råder det således en retorisk jämvikt mellan det sagda och det outsagda: "Det outsagda (det som för mig framstår som mystiskt och som jag är ur stånd att formulera) utgör på sin höjd den bakgrund mot vilken det jag kan utsäga, får mening."

Kulturen kräver balans och jämvikt, liksom kunskapsutveckling gör. Livet handlar om att andas in OCH ut. Tystnad är tid för eftertanke och mellanrum är platser att vårda, allt för jämviktens skull. Ibland märker jag att en dåligt uttryckt tanke, en slarvigt formulerad idé, har lättare att trigga andra till egna tankar som kan hjälpa mig framåt i mitt tänkande, vilket därigenom inte längre är mitt tänkande utan vårt gemensamma arbete för ökad insikt. Så vill jag se på kultur och på kunskap, som resultatet av ömsesidigt skapande. Och då blir miljön och språket centrala aspekter av helheten som ger oss den kunskap vi behöver för vår långsiktiga överlevnads skull. Helheten, allt för lätt glömmer vi den idag. Allt för enkelt och allt för ofta tar vi genvägar till mål vi inte ens själva är säkra på är bra för oss. Vi går miste om mycket om vi talar om allt, speciellt om vi talar om det som inte går att sätta ord på. Vissa saker bara måste man acceptera: För det är så världen fungerar, och det kan ingen människa i världen ändra på!

Vad är det som äger rum i övergången från tidig till sen filosofi hos Wittgenstein? Vi finner såväl kontinuitet som brist på sådan. Författaren önskade publicera "Tractatus" och "Filosofiska undersökningar" tillsammans, i ett band, därför att de nya tankarna bara skulle kunna komma i rätt dager genom att ställas mot hans tidigare tänkesätt. Wittgenstein skylde inte över inkonsistenser i sitt tidigare tänkande. Han talar om grova fel där, men han såg inte på hela sin unga filosofi som förfelad.

Kontrastverkan, är det vad det handlar om? Kanske, men jag lämnar detta nu. Tar paus och återkommer i eftermiddag med fler tankar om Wittgenstein, filosofi, kunskap och kultur.