Dunkla texter och klara tankar

Gårdagens Under Strecket innehöll en mycket intressant text som jag inte vill lämna okommenterad. Den handlar om sanningen, om skrivande och om förmågan att läsa och uttrycka tankar. Den handlar om människans förhållande till sanningen och är således en analys av kunskapens roll i praktiken, i samhällen genom tiderna. Den inleds med följande ord.

Är det dunkelt sagda alltid det dunkelt tänkta? Innan våra dagars klarhetsideal satte filosofer en ära i att formulera sig kryptiskt, mångtydigt och rentav exkluderande – inte minst om tankarna ansågs farliga – enligt en ny bok om klassiska esoteriska texter. 

Inte minst om tankarna ansågs farliga är det viktigt att de inte är allt för klara. Dessutom finns det massor av saker som människor inte vill veta om sig själva och ännu mer som man inte vill att andra ska veta. Låter man som kulturforskare någon läsa ens analys av det som finns dokumenterat på band händer det ofta att den som intervjuats reser invändningar, mot TOLKNINGEN. För det var inte så de menade, eller detta vill de inte att andra ska tro om dem. När det som bokstavligen sägs bildar underlag för en tolkning där forskaren läser mellan raderna och går på djupet och när orden relateras till annat, sätts i ett sammanhang händer något.

När någon annan uppfattar mina tankar och ger sin syn på det som blev sagt, är det självklart alltid jag som har tolkningsföreträde? Sanningen om mig är problematisk på det sättet, för den finns alltid inne i mitt huvud. Och antingen är den min, men då måste man acceptera att den som har makt kommer att kunna påverka bilden som andra får av hen mer än den som inte har makt. Eller också ligger sanningen i betraktarens ögon, och då kan det uppstå andra problem, för vad händer då med obehagliga sanningar som allmänheten borde få tillgång till?

Problemen med sanningen och dunkla tankar är många, men aldrig ointressanta och alltid väldigt viktiga för en demokrati som vill fortsätta vara demokratisk. Därför är Understreckaren, skriven av Carl Rudbeck viktig. Framförallt är den viktig för att den visar på betydelsen av humaniora. För, som Rudbeck skriver...

Kan det vara så att vi i dag är så förblindade av klarhet att vi inte längre rätt förstår att läsa gamla texter? I dag tar vi för givet att filosofer klart och tydligt formulerar sitt budskap och gör allt som står i deras makt för att undvika det dunkla och det mångtydiga; bland en analytisk filosofs främsta plikter ingår den att uttrycka sig så tydligt som möjligt. En filosofs uppgift är att bringa ljus och klarhet där det tidigare rått mörker och förvirring. Bertrand Russells vanligen glasklara prosa har blivit det stilistiska och intellektuella idealet.

Så ungefär lyder den förhärskande åsikten sedan mer än hundra år. I dag ifrågasätts den sällan. En orsak är att filosofin numera är ett tryggt akademiskt arbete där utövarna i hög, kanske alltför hög, grad skriver för varandra och publicerar sina alltmer specialiserade rön i alltmer specialiserade tidskrifter. ”Oklar, motsägelsefull, otydlig” har i den akademiska filosofiska miljön blivit skällsord som kan förstöra en annars lovande karriär.

I en kultur där klarhet hyllas och det som uppfattas dunkelt fördöms, där kommer den som uttrycker sig dunkelt att få problem, oavsett varför eller på vilket sätt det uppfattas dunkelt. Och när den tanken väl vunnit gehör hos en bredare massa och hos makten ligger ansvaret för det som sägs hos den som talar, hos folket och makten som kan kräva klarhet, för det är enklare att hantera. Även om enkelheten är skenbar! Här ser jag kopplingar till skolan och till den högre utbildningen. I kursvärdering efter kursvärdering får vi läsa att Mats Alvesson är flummig och obegriplig. Sådana texter, texter som inte klart och tydligt, stringent och pedagogiskt uttrycker det som behövs för att klara tentan vill man inte tvingas läsa. Denna typ av kritik kan uttryckas för att vi lever i en kultur där klarhet hyllas som ett högt ideal. Men det leder till att allt fler, allt oftare, behöver anstränga sig allt mindre. Och det i sin tur leder till att förmågan att ta till sig abstrakta texter minskar, samt att förmågan att tänka kritiskt utarmas.

Det har inte alltid varit så här. Får man tro Arthur M Melzer har det faktiskt nästan aldrig varit så här. Under mer än 2 000 år – säg från försokratiker som Herakleitos och åtminstone fram till en bit in i på 1800-talet – har den klarhet som blivit den moderna filosofins ideal varit ett sällsynt undantag. Filosofin har då varit delvis esoterisk, ett ord som kommer från grekiskan och som betyder inre eller intern. I filosofiska sammanhang har det kommit att syfta på aldrig klart formulerade åsikter som ändå kan uttryckas på flera sätt – genom medvetna motsägelser eller fel, beröm av något som egentligen ska tolkas som kritik av något annat och på många, många andra sätt.

Det har inte alltid varit så. Samhället förändras hela tiden och det kan mycket väl komma en tid då makten ser annorlunda ut, en tid där vissa sanningar anses farliga och därför måste tystas. Att där och då ropa på mer resurser till humaniora och till utbildning i kritiskt tänkande kan man anta är omöjligt. Idag ser det ju inte ut så, tvärtom talar sig alla varma för humaniora. Men tyvärr räcker inte resurserna till för allt man vill, och som av en olycklig slump får humaniora stryka på foten. Vi har inte råd just nu, vi prioriterar annat som är mer angeläget. Det är en farlig väg att gå, även om den känns enklare och smidigare. Intellektuell förmåga är dock som med kondition och muskler, den måste underhållas för att kunna användas där och när den behövs. Idag sparas det oroväckande mycket på humaniora! Det kan komma att stå oss alla dyrt, i alla fall alla vi som tror på demokrati, öppenhet och alla människors lika värde.

I dag har detta sätt att skriva filosofi i stort sett glömts bort, dagens filosofer verkar ta för givet att nutidens ideal är lika gamla som filosofin själv. Av olika anledningar har vi, det vill säga flertalet av dagens filosofer, förträngt detta – med ett stort och betydande undantag: Leo Strauss, som ofta ensam och kritiserad läste klassikerna i ett esoteriskt ljus, eller kanske är dunkel ett i sammanhanget mera rättvisande ord.

För att råda bot mot denna glömska har nu Melzer skrivit sin på många vis lysande ”Philosophy between the lines: The lost history of esoteric writing” (University of Chicago Press). Med nit, lärdom och skarpsinne driver Melzer, som är professor i statskunskap vid Michigan State University, sin tes att vi inte rätt kan förstå gamla tiders filosofer om vi inte beaktar deras esoteriska retorik. Arroganta modernister kan lätt komma att se primitiv förvirring när det i själv verket är fråga om noga uttänkta strategier med flera olika mål.

Glömska kan uppstå av många olika orsaker. För att annat kommer emellan, av försumlighet, okunskap och så vidare. Och så kan den uppstå medvetet, genom informerat ointresse, vilket kan sättas i system av makten. Det är vad humaniora kan sägas ha drabbats av, och när detta kombineras med en växande lättja bland befolkningen, mindre tid och ork för eftertanke och analys, då förstår man hur viktig tankarna som presenteras av Rudbeck är.

Ända fram till ungefär upplysningen var de flesta filosofer övertygade om att tillgång till sanningen helst borde vara förbehållen en liten grupp, medan några av upplysningens mest radikala och modiga filosofer satte dagens agenda eller i alla fall den agenda som numera kan räkna med läpparnas bekännelse: det finns ingen sanning som är så farlig att den inte kan spridas överallt, alltid och till alla.

Esoterismen under antiken, medeltiden och renässansen var alltså ofta ett sätt att hålla de filosofiska sanningarna inom en liten, utvald krets. Skälen till varför man ville göra det är flera. Den försokratiske filosofen Herakleitos lär sålunda ha gjort sina tankar medvetet dunkla så de inte skulle låta banala. Platons strategi var att använda Sokrates alltid ifrågasättande metod för att därmed sätta flera idéer i spel samtidigt och på så sätt förhindra entydiga tolkningar. Aristoteles är ett knepigare exempel. Melzer vill också här visa att det finns ett esoteriskt skikt, medan andra, som den eminente Ingemar Düring, ganska bryskt avfärdar sådana hypoteser. Även om Melzer skulle ha fel om Aristoteles så skjuter det ändå inte hans tes i sank. Han har samlat ihop en imponerande citatsamling där filosofer från antiken och framåt menar att det inte är möjligt att klart och tydligt framföra sitt budskap, utan att man måste linda in det, göra det underförstått eller på flera ställen i en text sprida ut vad som egentligen hör samman. Sedan är det upp till läsaren att dra de riktiga slutsatserna. Rousseau skrev att han bara beskrev trädets grenar medan läsarna fick gissa sig till hur stammen såg ut. För intelligenta läsare borde det inte vara något problem. I ett brev till sin vän Guicciardini skrev Machiavelli: ”Jag säger aldrig vad jag tror och jag tror aldrig vad jag säger och om jag någon gång råkar tala sanning döljer jag det i så många lögner att den är svår att hitta.”

Ta vilket nyhetsinslag som helst och läs det eller lyssna på det med Machiavellis ord i färskt minne. Nuonaffären, olika företags relation till Luxemburg och inte minst politiker som uttalar sig om skola, vård och vägbyggen. Sanningen är inget i kraft av sig själv, den drivs på av den som har makt. Och ju mer makt vi ger enskilda, individer eller organisationer, desto större inflytande får ett fåtal mäktiga över det stora flertalet. Förmågan att uttrycka sig och att avkoda underliggande budskap, förmågan att läsa och tänka kritiskt och insikten om när klarhet och dunkelhet är anbefallt, är samhällsbyggande egenskaper som oroväckande snabbt håller på att utarmas.

För att rätt förstå dessa tänkare måste vi göra oss fria från dagens fördomar som premierar den explicita ytan och i stället lyssna till abbé Galianis råd till en vän: ”Läser du inte det vita? Läs det vita, läs det som jag inte skrev och vad som ändå finns där…”

Hermeneutik är läran om att läsa det vita, det som inte står där men som ändå finns och påverkar. Förmågan att tolka har alltså i högsta grad en hållbarhetsaspekt, för det samhälle som inte har den här förmågan eller där den är koncentrerad till några få, är ett samhälle som ligger vidöppet för makten, vilken aldrig självklart har sin och min och folkets goda som sin högsta prioritet, eller marknaden som bara ser pengarnas värde och som gladeligen offrar en osäker framtid för en säker vinst idag. Utan humaniora blir livet fattigare och farligare. Tänk på det nästa gång du knorrar över en text som inte omedelbart öppnar upp sig eller en tanke som du inte omgående förstår. Tänk på att ...

Det finns ingen nyckel för att rätt läsa esoteriska texter. Funnes en sådan vore de ju inte längre esoteriska.

För att kunna avfärda det dunkelt tänkta krävs alltså att man har förmågan att läsa OLIKA typer av texter. Så är det klarhet man vill ha, är det dunkelhet man måste förstå. Som sagt, det finns inga genvägar till något som är värdefullt, för fanns det det skulle det man vill ha inte vara värdefullt. Tänk på ordspråket, Lätt fånget, lätt förgånget. Det man mins bäst och längst är inte det enkla, det klara och det som inte bjuder något motstånd för det är som vitt socker för hjärnan, eller en deckare av Sveriges mest SÅLDA författare.