lördag 15 november 2014

Fantasins värde

Ledig lördag betyder inte att tankarna tar semester. Tvärt om, när kraven på prestation försvinner pockar alla tankar som inte riktigt fått utrymme under arbetsveckan på uppmärksamhet. Lärarens hjärna är som en tryckkokare ibland. Vissa intryck och tankar kommer till ytan och tränger igenom bruset först när man befinner sig i ett mellanrum, först när pressen släpper och det inte finns några krav.

Sov lite längre, åt frukost, läste tidningen. Tog mig tid för att inte bara läsa, utan även tänka. Låt tankarna flyga och fara. Fastnade för Sam Sundbergs krönika, i SvD, som också finns på nätet. Tänker vidare med hans ord, adderar tankar till hans. Tillsammans når vi längre än var och en på egen hand. Fantasi handlar det om. Det där inslaget i livet och kulturen som är så lätt att glömma bort när man står där mitt i kaos och pressad har att hantera en komplex situation. Fantasi passar synnerligen väl som tema för lördagens bloggpost. Inte för att det är lite lagom trevligt och harmlöst, utan enbart för att det kräver tid och eftertanke, för att förstå värdet av det. Fantasin håller på att utarmas menar Sundberg, och jag håller med. Det är allvarligt.
Det är inte kriminellt att ha dålig fantasi. Men det är oansvarigt. Och att många svenskar brister på den fronten är en viktig utmaning för en kultur- och demokratiminister att ta sig an. I veckan publicerades den årliga rapporten ”Svenskarna och internet”, en intressant insikt i svenskarnas digitala vanor och inställningar till internet.

Till stora delar bekräftar den sådant vi redan haft på känn. Som att fildelning samt läsande av papperstidningar är på nedgång, medan plattanvändande samt betalningsvilja för streamad musik och tv/film är på uppgång. Annat är knepigare att förstå sig på.
Vad har detta med fantasi att göra, kan man undra. Mer än man tror, svarar jag. Är långt ifrån säker på att jag skulle lägga märke till Sandbergs krönika om det via nätet jag läste tidningen, för nättexter är av en annan karaktär än texter publicerade i papperstidningar. På nätet blir framförallt det läst som pockar mest på uppmärksamhet. På nätet blinkar det annonser och rätt som det är flyttar sig texten, just när man fångats av något intressant, för att ge plats för en bilannons. Reklamen i papperstidningen är inte lika påträngande, där är den mer en del av helheten. På nätet är det därför mindre jag som styr blicken och perceptionen, jag matas mer och tvingas oftare på tankar, ord och texter som mer söker upp mig än jag söker upp dem. Detta går ut över fantasin, för det finns allt mindre tid och utrymme för den att få utlopp. Papperstidningen låter mig styra och jag kan vila blicken på något annat en stund, kan titta ut genom fönstret, för det mediet låter mig vila och smälta innehållet i min takt. När jag är redo finns texten kvar där och kommer mig till mötes. På nätet har den ersatts med något nytt, för där uppdateras sidan hela tiden. Ständigt finns det något nytt och mer aktuellt att ta del av. Kanske känns det inte som nätanvändningen påverkar fantasin och dess möjligheter, men det gör den, det visar i alla fall undersökningen tydliga indikationer på.
Under rubriken ”Personlig integritet, övervakning och politik” svarar 19 procent att de är oroade över att ”myndigheterna inkräktar på min personliga integritet på internet” medan 27 procent är oroade över att ”stora företag som Google och Facebook inkräktar på min personliga integritet på internet”.

Det är relativt låga siffror men också en diffus frågeställning om ”oro” förknippad med odefinierade kränkningar av ”personlig integritet”. Nåja. Det mest besynnerliga resultatet i undersökningen är hur som helst att 67 procent av respondenterna instämmer i påståendet ”Jag har inget att dölja”.
Reagerar på detta. Närmare 70 procent av befolkningen anser sig alltså inte ha något att dölja. Inget allt, inte för någon? Antingen är det så man faktiskt tänker, och då undrar jag hur det står till med tänkandet, eller också har man inte tänkt igenom frågan innan man svarar. Det är lika illa det, om inte mer alarmerande. Tänker på studenter som fick underkänt på tentan som rättats här i veckan, på hur många det var som fått U för att de inte läst frågan, utan bara svarat. Slarv, kan det ursäktas med. Men i dagens högteknologiska och genomeffektiviserade samhälle finns inte utrymme för slarv, för det får oerhörda konsekvenser. Det kan vara så att nätet driver fram denna slarvighet, detta ointresse för nyanser och detaljer. Nätet pockar på uppmärksamhet och vi blir serverade enkla budskap. Nätet kräver mindre av oss än papperstidningen på samma sätt som en film kräver mindre än en bok. Långsamma och krävande medier tappar, och snabba och lättsmälta medier vinner. Ett tecken i tiden att ta på största allvar, i sig. Och så var det det här med att inte ha något att dölja.
Resultatet säger lite om huruvida svensken i allmänhet har något att dölja men desto mer om svenskens dåliga fantasi och axelryckningar inför det framväxande övervakningssamhället. Några stickprovsfrågor:

Är du bekväm med att dela egna nakenbilder öppet på internet?

Kontokortsuppgifter?

Nakenbilder på dina barn?

Med namn och adress?

Hade Anne Frank något att dölja?

Förändrades det på något sätt när SS-stövlar i maj 1940 klampade fram längs Amsterdams gator?

Alla har något att dölja för någon. Den som hävdar det motsatta har dålig fantasi. Och bristande fantasi hindrar oss från att tänka klart om övervakningssamhället, precis som den hindrar oss från att tänka klart om klimathot, flyktingpolitik och samhällsförändring i allmänhet.
Att inte ha något att dölja är inte samma sak som att anse att allt man gör kan göras tillgängligt för alla andra. Det jag publicerar på nätet idag är inte självklart okej i framtiden, om det börjar marscheras i takt igen. Idag är Google goda, eller säger sig i alla fall ha vitt mjöl i påsen. Men hur ser det ut om 50 år? Om det vet ingen. Just därför behövs fantasin idag mer än någonsin. Men den finns där inte bara, den måste liksom boken och papperstidningen, värnas. Det krävs först insikt om problemet, sedan måste resurser och tid avsättas och därefter krävs det handling, kollektiv handling.
Alice Bah Kuhnke har sedan hon tillträdde som kultur- och demokratiminister häcklats för att hon slagit fast att kulturen ska vara ”demokratibärande” samt att den ska ge ”intellektuell och själslig stimulans”. Men kanske är de där orden inte helt tomma. Kanske är de ett trevande försök att uttrycka en enkel sanning: Dålig fantasi är en en samhällsfara.
Låt oss hoppas att det finns en plan och en insikt om vad som krävs för att värna samhällets långsiktiga överlevnad. Bristande fantasi och sjuknade förmåga att inse värdet av fantasin är ett allvarligt hot mot samhället så som vi lärt känna det. Nätet är en ny företeelse, som snabbt införs och tränger ut gamla beprövade metoder för kunskaps- och informationsförmedling. Kanske går det för fort? Nätet är här för att stanna och det finns enorma möjligheter, men att huvudstupa bara kasta sig ut i det nya kan visa sig fatalt.Det som en gång avskaffats och sedan faller i glömska måste uppfinnas igen, och för att uppfinna något krävs det fantasi. För att hitta lösningar på kniviga problem krävs det fantasi. För att överleva på egen hand och tillsammans måste fantasin hållas levande. Att den håller på att utarmas och försvinna är ett allvarligt hot!
I en demokrati måste medborgarna kunna tillägna sig tillräckliga kunskaper för att förstå politiska sakfrågor. Men vi måste också träna vår fantasi och empati, vår förmåga att tänka längre och större, att föreställa oss världen som den skulle kunna vara och som den ter sig för andra.

”Svenskarna och internet 2014” visar entydigt att minst 67 procent av oss lider av direkt undermålig fantasi. Men som tur är finns det enkla, smärtfria behandlingar mot denna bristsjukdom: Läs böcker. Se filmer. Gå på teater.
Samtala om det som händer i världen. Gå på café, ta dig tid att reflektera. Lyssna på andras tankar. Planera för eftertanke och värna marginalerna. Låt landets högre utbildning har ett tydligare bildningsmål. Höj studiemedlen, förläng tiden för högre utbildning, och inse värdet av det oväntade. Kort sagt, återupprätta humaniora, satsa på bildning, låt filosofi och kulturvetenskap bli obligatoriskt på alla utbildningar, framförallt på de tekniska och naturvetenskapliga. För det är i mötet mellan som fantasin utvecklas och frodas. Fantasi går lika lite som kunskap att måttbeställas och produceras till lägsta pris. Fantasi är värd sin vikt i guld, men den är nyckfull och kräver ödmjukhet.
Kulturen är mycket riktigt demokratibärande. Och nu är det upp till Alice Bah Kuhnke att åtgärda svenskens dåliga fantasi genom att skapa förutsättningar för ett rikt och tillgängligt kulturliv.
Instämmer i dessa ord, och slutar där, för att ge plats åt fantasin. Läser lite skönlitteratur och tar sedan dagen som den kommer.

Inga kommentarer: