Mina år i akademin 1

Vaknar på ett hotellrum. Utanför ligger ett råkallt och dimmigt, och just nu dessutom, mörkt Halden. Är här på resa med Marifuskollegorna. En sista resa i projektet. Det är trevligt, vi möter intressantnta människor och jag lär mig massor. Livet som det ska vara med andra ord, mitt liv, mitt akademiska liv.

Det har aldrig varit självklart detta, att jag skulle vakna utomlands på ett fint hotell, som forskare. Aldrig! Därför är jag väldigt tacksam för det jag fått och det jag har, och därför vill jag fortsätta reflektera över min bildningsresa. Över mina år i akademin, från det att jag antogs till forskarutbildningen, fram till dess att jag disputerade, och vidare över docenttiteln och det som hänt sedan dess, ända fram till nu, i väntan på hur det ska gå med min stora och för mig viktiga bok om kultur som samtal, i omställningen från kulturvetenskap till företagsekonomi.

Efter åren på Göteborgs universitet, som student och med en uppnådd magisterexamen kände jag att jag ville vidare. Jag var inte mätt på kunskap, studier eller högskolan. Jag hade mer att ge, hade ännu inte nått min gräns. Ville vidare. Frågan var bara med vad och vart jag skulle? Jag hade misslyckats en gång att komma in på forskarutbildningen i etnologi i Göteborg. Andra ville mer och hade framför allt en klarare bild över vad de ville skriva om. Vi var många som sökte och bara tre kunde antas. Jag famlade i blindo, kämpade med ett enormt dåligt självförtroende och hade stor respekt för akademin. Den världen var så lockande, så nära, men ändå så långt borta. Där stod jag, med ett ben i bagerivärlden och ett i den akademiska. I ännu ett av livets alla mellanrum. Två år till kunde jag ta studiemedel. Sedan var jag tvungen att ta ett beslut. Än fanns det tid. 

Jag läste vetenskapsteori och socialpsykologi. Runt årsskiftet 1995/-96 satsade jag en gång till på forskarutbildningen i Etnologi i Göteborg, men jag hade fortfarande ingen riktigt klar bild över vad jag skulle forska om. Det fanns ju så mycket som var intressant och på den tiden såg studierna på doktorandnivå helt annorlunda ut. Då fick man välja ämne helt själv. Och man antogs utan några garantier om något annat än MÖJLIGHETEN att få skriva en avhandling och ta FU-poäng. Jag vågade inte tro att det skulle gå vägen, så jag sökte även en vanlig kurs den våren, 20p Kulturvetenskap. Den kom jag in på, men inte på forskarutbildningen. Än en gång föll jag på målsnöret. Det var tungt. Ett hårt slag. Men jag bet ihop och gick med liv och lust in i studierna. Än var inte allt hopp ute och alla möjligheter var långt ifrån uttömda. Och där vände det. Den våren lossnade allt.

Om detta vill jag skriva en serie bloggposter och där vill jag börja. Våren 1996, för det var där jag hittade den första nyckeln. Hur många bloggposter det blir eller hur långa, det har jag ingen aning om, men det känns viktigt att skriva och tänka om detta. Jag vill visa hur det var i akademin då, eller i alla fall ge min bild av den. Jag är som bekant kritisk till hur akademin har utvecklats under dessa snart 20 år. Och det ska bli spännande att dyka ner i minnena och det som finns dokumenterat av tankar, rädslor och respekt. Skillnaden mellan då och nu är stor. Förhoppningsvis kan texterna och dess innehåll leda till förståelse för varför jag är kritik till dagens akademi och vad det är jag är kritisk mot. Hoppas det. För jag är kritisk av en anledning. Det har inte blivit bättre. Återkommer i frågan.

Nu ska jag äta lite frukost, hotellfrukost. Sedan är det möte med turistchefen här i Halden och därefter ska vi till högskolan i Östfold. Sedan åker jag hem till två dagar med skrivande. Återkommer då!