Jag, nomaden

I rörelse, alltid på väg. En nomad både i tanken och som livshållning. Känner mig hemma där, identifierar mig med den som lever rotlöst, följandes och som anpassar sig efter omgivningens skiftande krav och förutsättningar. Utan mål, men med ständigt förändrade visioner rör jag mig genom livet, rummet och tillvaron. Jag förbereder mig, men planerar inte. Lyssnar och lär, men är inte intresserad av betyg och examina, titlar eller positioner (om de inte ger mig möjlighet att vara i rörelse och underlättar kunskapsutvecklingen). Jag, nomaden. Gillar den bilden, den identiteten.

Flyktlinjerna, tillvarons möjligheter, det som fungerar. Det är vad jag har i sikte, det är vad jag söker. Nyckfulla, gäckande vägar fram. Plötsligt finns de bara där och då gäller det att vara på tårna. Med åren har jag lärt mig vara det, på tårna, redo att haka på. Har en mental ryggsäck packad och kan i hast ge mig av om det öppnar sig en möjlighet. Det är så jag ser på kunskap, som en nåd att stilla bedja om, som något som bara finns där om och när förutsättningarna är de rätta. Det är så jag vill organisera mitt eget lärande och det lärande jag arbetar med på högskolan. Det ser jag som kungsvägen till insikt och innovation. Inspiration i kombination med transpiration. Några garantier för framgång finns inte och därför är kunskap så oerhört värdefull, för att man inte kan planera för den. Med rätt sinne och med stöd i erfarenhet ökar dock chanserna att man hittar vad man söker. Lite som när man är på svampjakt, man letar och letar, och letar. Plötsligt står man mitt i ett hav av trattkantareller. Eller så indikerar hunden eller grisen att här finns det tryffel. Plötsligt händer det, sägs det i reklamen. Så är det med kunskap. Plötsligt händer det.

Nomaden är ödmjuk, uppmärksam och följsam. Överallt finns skiftningar och nya öppningar, flyktlinjer som kan innebära skillnaden mellan liv och död. Tricket är att inte fångas fullständigt av möjligheten, att inte fullkomligt slukas av guldet som flyktlinjerna kan liknas vid. Guldfeber är en fara som hela tiden lurar där ute. Det är lika med döden, för tillgången understiger med råge efterfrågan. Om det är det enda man vill ha, om det är det enda som räknas, har nomaden förvandlats till något helt annat; Till en målsökande robot. Ödmjukheten försvinner och vägen fram är ett hinder på vägen mot målet: DEN GLIMMANDE GULDKLIMPEN. Allt annat bleknar i jämförelse. Det är det enda som räknas!

Trogna läsare av flyktlinjer bör inte bli förvånade över tankefiguren, karakteristiken och beskrivningen av olika sätt att tänka och leva. Nomaden brukar ställas mot stadsbyggaren, men här handlar det inte om dynamiken mellan att vara stationär och rörlig. Rörelser kan vara statiska och flexibla. Nomaden är flexibel i sitt sökande utan mål. Motsatsen är att vara målinriktad och fokuserad, det vill säga avstängd från intryck och impulser, okänslig för invändningar. Nomaden är allt annat än det. Liksom dagens skolpolitik och kunskapssyn. Maniskt målsökande, fullt upptagen med planering och uppföljning, går poltiken konsekvent miste om flyktlinjer efter flyktlinje. Möjlighet efter möjlighet förbigås i jakten på målet: Världens bästa skola, Nobelpris och ära. Kunskap för kunskapens skull förkastas. Så går det som det går också. En förblindad poltik med ett enda mål, som dessutom har krav på sig att vara effektivare och effektivare, leder till utarmning. Målet är det enda som räknas. Den hägrande guldklimpen vid änden av regnbågen.

Frekvens och resonans är två begrepp som fungerar som synonymer för olika sätt att se på kunskap. Idag är kunskap något som ska överföras, utan informationsbortfall, från system till elev, så snabbt och effektivt som möjligt. Tid är pengar och kunskapen får vackert underordna sig. Med planering, kvalitetsuppföljning, utvärderingar och målsäkringsstrategier ska det gå. Måste det gå, för det finns ingen annan väg ... Eller gör det det? Jag menar att det gör det, i enlighet med ovanstående tankar. Resonans, tänker vi så kring kunskap istället öppnar sig helt andra möjligheter och vägar fram. Resonans uppstår mellan lärare och elev, mellan studenter och professorn som delar med sig av sina insikter och erfarenheter. Resonans går att lära sig hantera, går att göra något av, men den kan inte detaljstyras. Det krävs mer av ödmjukhet och nyfikenhet, en vilja att testa även osäkra och nya vägar, för att lyckas och några garantier finns som sagt inte.

Nomaden är inte målsökande. Nomaden är öppen för och letar möjligheter. Ständigt i rörelse, alltid på väg. I tanken och kroppsligt. Nomad kan man välja att vara, men kanske är det framförallt något man föds till. Jag har inte valt den vägen, det är vägen som valt mig. I perioder har jag lättare att vara och leva som jag, och i andra tider är det svårare. Kontexten eller kulturen kan vara öppen och välkomnande, eller stängd och bestämmande. Individerna kan övervakas och misstänks, eller litas på och befrias. Just nu är nomaden inne i en svårt tid, för kontrollen är hård och frihet och tillit är bristvaror. Därför bidar jag min tid, hoppas på förändring.

Väntar på våren är vad jag gör. På befrielsens stund. En akademi med högt i tak, där nyfikenhet och prestigelöshet är adelsmärken. En akademi där sökandet, rörelsen och vägen är viktigare än målet. Det är vad jag drömmer om och väntar på att fler ska inse fördelarna med, för den väg vi slagit in på nu fungerar uppenbarligen inte och inget talar för att mer av samma ska ta oss ur (kunskaps)krisen. Pendeln kommer att svänga, våren är på väg. Vänta bara, vänta.

Lägger handen mot stäppens släta golv av gräs och känner en svag rörelse. Vid horisonten i öster ser jag ljuset komma. Något håller på att hända, ingen tvekan om det. Något, än så länge oklart vad ...