Ludwig Wittgenstein, (ännu) en filosof att tänka med 2

Fortsätter där jag slutade i morse, nöjd med dagens insats. Avslutar veckans arbete med att tänka med Wittgenstein, så som han kommer mig till mötes genom Knut Olav Åmås Understreckare.Jag satte punkt i morse, mellan den tidige och den sene Wittgenstein, mellan Tractatus och Filosofiska undersökningar. Låter reflektionerna kring den sene Wittgensteins tänkande ta mig in i helgen.

Medan "Tractatus" framställer en strukturell filosofi, kan man säga att "Filosofiska undersökningar" snarare tar fasta på själva tänkandets metod. Wittgensteins framställning vilar på förutsättningen att kunskapens mest fundamentala form är den praktiska, den som visserligen är en förutsättning för allt vetenskapligt tänkande, men som aldrig redovisas i de vetenskapliga teoriernas rapporter. Den logik och den erfarenhet som ligger i denna praxis kan aldrig redovisas rent formellt.

Ren kunskap är vetande där all kultur skalats bort. Men är det vetande då, eller solipsismer? Ord utan kontakt med omvärlden. Objektivitet är idealet, men är det möjligt? Det är inte givet och därför något vi borde tala om och tänka kring. Forskning är praktik och kultur lika mycket som det är vetande. Kunskap är en helhet bestående av en hel massa olika "saker". Det krävs någon som vet och någon som är ovetande, något slags relation behövs också. Dels mellan forskaren och världen som undersöks, dels mellan forskaren och det omgivande samhället. Språket är viktigt, för utan förmedlingsmedier uppstår ingen KUNSKAP. Det krävs igenkännande för att insikter ska bli kunskaper. Utan erfarenhet och praxis ingen vetenskap. 

De klaraste dragen i kontinuiteten mellan tidig och sen filosofi hos Wittgenstein kommer till synes just i denna hans syn på filosofi som en aktivitet, inte som en uppsättning doktriner. Och detta handlar om filosofins uppgift som en klargörande instans, inte som producent av utsagor. Filosofi är inte en naturvetenskap och den är inte hypotetisk-deduktiv i sitt tillvägagångssätt.

Klargörande är vad humaniora handlar om, att SÖKA insikter och svar som fungerar. Tanken om och strävan efter att etablera kanon är motsatsen till den filosofi som jag läser in hos Wittgenstein. När jag bläddrar i Filosofiska undersökningar är inte sanningar jag tar del av, det är inblickar i tankeprocesser, mer än något annat. Det jag lär mig av Wittgenstein är hur jag kan tänka bättre, snarare än vad som är sant och klokt och riktigt. Jag lär mig reflektera och vad jag kan göra för att bli en bättre människa. Men jag lär mig även hur jag ska göra för att läsa andra filosofers verk. Jag lär mig tänkandets hantverk.

Wittgenstein drar en skarp skiljelinje mellan filosofi och vetenskap – i motsats till vad som gjorts inom stora delar av 1900-talets filosofi. Han är inte kritisk eller fientlig gentemot vetenskaperna som sådana, utan gentemot deras invadering av så många andra områden av den mänskliga tillvaron. Som filosof befinner sig kulturpessimisten och civilisationskritikern Wittgenstein på ett klart avstånd från vår samtids scientistiskt påverkade tänkande.

Den svenska skolan, tänker på den med bedrövelse. För håller den inte på att omvandlas från en bildningens hemort där det är högt i tak, till ett trångsynt scientistiskt monster? Forskning hit och forskning dit hörs i debatten om skolan. Evidens och statistik. Fler betyg, mer kontroll och fokus på form och resultat. Kunskapen, innehållet, passionen för sökandet efter insikter, vad hände med det? Det är en kall värld vi skapat för oss. För kultur är också något vi gör, inte något som är. Vi blir till tillsamman och vetandet skapas parallellt med samhället vi har att förvalta för mänsklighetens och livets på jorden långsiktiga överlevnads skull. Det spelar med andra ord roll vad vi gör med skolan. Det spelar roll hur och vilka besluta som tas, liksom som har makt över vetandet och det som händer i klassrummen. Begrepp är aldrig oskyldiga ord. Det spelar roll hur vi talar och vilka ord vi använder, inte bara om det är mellan hora eller tjej valet står, utan i alla andra sammanhang också. Språket är aldrig oskyldigt, även om ingen kan förutsäga utfallet av användandet av ett visst ord.

Hans filosofi ska endast befatta sig med begreppsmässiga undersökningar. Den kan inte utsäga något nytt, kan inte göra några framsteg. På sin höjd kan den säga eller visa något gammalt på ett nytt sätt.

Det finns en existentiell knorr på motivationen för hans filosofi. Ett filosofiskt problem är ett problem för någon, och det kan endast uppstå i ett givet sammanhang: "Filosofens arbete består i att sammanställa påminnelser för ett givet ändamål." Om Wittgensteins filosofi verkligen är problemorienterad, kommer den givetvis att vara irrelevant eller rentav ointressant för alla som inte brottas med just den aktuella arten av problem.

Tänker på humaniora, på hur styvmoderligt ämnet och dess kompetenser behandlas idag. Är det kanske för att humaniora anses arbeta med problem som anses irrelevanta som ämnet är hotat. Och om det är så, är det då ett problem för humaniora, eller är det ett problem för samhället och oss alla? Jag lutar åt det senare, och även om Wittgenstein menade att man bara borde ägna sig åt filosofi om man inte kunde hålla sig från ämnet och dess problem. Filosof är inget yrke, menade Wittgenstein, det är mycket mer ett kall. Fast jag menar bestämt att det vore en katastrof för samhället om den synen sprids, för det är så man ser på humaniora redan. Som en angelägenhet för de närmast sörjande. Inget kan vara mer fel. Om vi inte ögnar oss åt eller finner humanioras problem intressanta, då är det oss och vårt samhälle det är fel på. För frågorna handlar om livet, om förutsättningarna för hållbarhet, för att kunna ta etiska beslut och om kompetens att förstå och hantera kultur.

Stilens och uttryckssättets betydelse är konstant i hela Wittgensteins filosofi och utgör en alldeles speciellt angelägen aspekt av hela hans tänkande. Det är inte fråga om form som något utvändigt.

Wittgenstein skriver på ett ställe: "Å, varför känner jag mig som hade jag skrivit en dikt när jag skriver filosofi?". Om ungdomsverket "Tractatus Logico-Philosophicus" gör han gällande att "arbetet är strängt filosofiskt och samtidigt litterärt".

Det är inte på grund av en personlig nyck som Wittgenstein skriver som han gör: språngvis, fragmentariskt, med vidsträckt användning av litterära effekter och bilder. Stil och språk beror på att filosofin blir till en verksamhet som ska uträtta något med läsaren: genom att ställa frågorna på ett annat sätt och få problemen att upplösas, framstå som irrelevanta eller mindre angelägna, eller att de visar sig vara av ett annat slag än man tidigare antagit. Effekterna av en sådan verksamhet kan manifestera sig i levt liv och i mänsklig praxis. När filosofen inte längre är en stor och "djup" tänkare, står han där som en människa med en bred vardaglig erfarenhet som försöker komma till tals med andra som har motsvarande problem.

Tänk om det var så vi såg på forskare, som vanliga männiksor med ovanliga arbeten och unika kompetenser. Som medmänniskor med samma inflytande över det gemensamma som alla andra. Som förmedlare av kunskaper, (uppp)lösare av problem och som kloka samtalspartners i frågor vi inte klarar av att hantera på egen hand. Tänk om vi kunde göra oss kvitt synen på forskaren som geniet, som en som har och är kunskap, istället för en som kan och vet. Då kanske vi enklare skulle kunna granska det som sägs i namn av vetenskap? Då kanske vi skulle kunna ta klokare beslut, om vi skilde på kunskapen och den som levererar den. Livet är det enda vi har och vi lever det tillsammans. Vi är aldrig bättre än kunskaperna vi har, men vi glömmer allt som oftast att det är först när kunskaperna omsätts i handling som de kan göra skillnad. Och det spelar roll vems kunskaper vi tar till oss och sätter i verket. Det spelar roll hur vi ser på kunskap, på forskare och på vetenskapen som verksamhet.

Vad som inte är möjligt att formulera direkt i filosofiska texter kan uttryckas med medel som ligger närmare den skönlitterära författarens eller bildkonstnärens repertoar, till exempel med hjälp av indirekta meddelanden. Vi får inte en människa att börja se på ett annat sätt genom att ge instruktioner.

Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta, för att anspela på en vanlig anklagelse ofta riktad mot humanister. Vissa kunskaper och viktiga insikter går inte att uttrycka klart, logiskt och stringent utan att förvanskas. Hur ska vi göra då, följa kartan eller terrängen? Ingen svarar kartan på den frågan, ändå är det kartan vi följer, allt som oftast. Kanske för att vi blir osäkra om vi känner oss ensamma och övergivna, kanske för att vi hellre gör fel tillsammans än rätt på egen hand. Kanske för att kulturen betyder mer för oss och våra beslut än vi vågar erkänna? Kanske, fast jag vet inte. Men bara dte att frågorna kan ställas bord betyda något, borde mana till eftertanke.

Det är snarare så att utsagorna i Wittgensteins texter cirklar in en tematik. De inviterar läsaren att skärskåda ett förhållningssätt, att betrakta det i ett visst ljus i stället för ett annat och därigenom tänja sin föreställningsförmåga. Stilen är ofta muntlig och har ett direkt tilltal.

Studier i Wittgensteins stora "Nachlass" bekräftar också detta genomgående drag i hans skrivsätt: det utgör inte en avbildning av tankar, utan det är i sig själv ett försök att ge form åt tänkandet och världen. "Mitt problem är endast ett – enormt – problem att uttrycka mig", skrev han som soldat på östfronten under första världskriget. Mediet för hans filosofiska verksamhet är först och främst språket. Den "kamp med språket" som Wittgenstein anser att vi är inbegripna i, gäller också sökandet efter det riktiga ordet, den förlösande formuleringen, det mest produktiva exemplet för att kunna understryka en poäng, lösa ett problem.

Språket, vill jag påminna om är samma språk som talas av alla andra. Filosofens verktyg är inte ett annat språk, det är samma språk. Därför är det svårt att se det unika i den kompetens som byggts upp inom humaniora, och allt för lätt att ifrågasätta och kritisera resultaten. Få vågar göra annat än niga och bocka nr resultaten av en statisk undersökning presenteras eller matematiska bevis läggs fram. Även om det visar sig titt som tätt att det inte alltid är korrekt och även om alla vet att det går hur lätt som helst att ljuga med statistik. Språket och kulturen delar vi, men bara humanisterna ägnar all sin vakna tid åt att studera detta. Kanske man borde hålla inne med sina spontana invändningar och tänka ett varv till innan man ifrågasätter eller avfärdar ...  

Det är inte minst på dessa olika sätt som Wittgenstein blir en författare: "Jag tror att jag sammanfattade min attityd till filosofin när jag sade: Filosofi borde man strängt taget endast dikta". Han jämför sin metod med konstnärens och medger, självkritiskt, att han kommer till korta: "Min stil liknar en dålig musikalisk komposition". Jag frågar mig själv om Wittgenstein i dag hade kunnat bli professor vid något universitet. Om de två huvudarbetena "Tractatus" och "Filosofiska undersökningar" nu skulle ha betraktats som akademisk kunskap och om studenterna skulle ha accepterat hans undervisning som tillräckligt "examensrelevant".

Jag frågar mig samma sak. Och tror vi att det inte är så borde vi oroa oss än mer över utvecklingen och vilka beslut som framstår som självklara ifråga om vetenskap, skola och högre utbildning. För det är bestående verk vi har att göra med. Wittgenstein lämnade efter sig verktyg som är lika gångbara idag som när han satt på sin kammare och formulerade tankarna och klädde dem i ord.

Wittgenstein är ingen vanlig skolfilosof. Han talar till sig själv, motsäger sig inte sällan, undviker öppen argumentation och konklusioner och refererar sällan till andra filosofer. Hans sätt att ställa frågor är sådant att läsaren verkligen tvingas anstränga sig för att få ut en angelägen mening ur texterna. På så sätt utgör Wittgensteins stil ett problem. Han avser inte att avtäcka dolda egenskaper hos företeelserna, utan snarare att synliggöra och "märkvärdiggöra" det uppenbara och det banala. Vi ställs inför en sträng och asketisk filosofi, en mager kost för metafysiker.

Läsaren tvingas anstränga sig, som det ska vara i all utbildning. Det är inte läraren som ska anstränga sig klassrummet, det är eleverna och studenterna. Läraren anstränger sig för att skapa kurser, utarbeta en pedagogik för att skapa de bästa förutsättningarna för lärande. Tyvärr menar allt för många att det är lärarens ansvar att eleverna och studenterna lär: För de har ju investerat tid och pengar i sina studier?! Det är en syn på lärande jag vänder mig starkt emot. Det är kunskapsvidrig syn på lärande, som inte hör hemma i ett land och en kultur med några som helst ambitioner att överleva. Om det var så skulle det innebära att kunskapen utarmas för varje generation, istället för utvecklas. Wittgenstein står på jättars axlar, han använder och utvecklar andra filosofers kunskaper och når längre. Och det borda vi också göra, använda och förfina befintliga kunskaper. Varje generations mål borde vara at nå lite längre än den förra. Hur blir det med det om studenterna frågar sin lärare: Vad vill du ha? Ingenting, i alla fall inget av värde! 

Om vi har svårigheter med att läsa Wittgenstein, beror det kanhända på att vi närmar oss hans texter utifrån felaktiga förväntningar, eller hyser intressen som just hans tänkande inte kan ta hand om. Han är inte i sig själv särskilt svår att läsa, eftersom han använder vardagsspråket, men han kan vara besvärlig därför att vi ofta inte ser vart han vill komma.

För Wittgenstein är filosofi ett förhållningssätt, en metod och en stilart. Han blir en icke-auktoritär lärare som visar upp sitt tänkesätt och försöker förmedla en öppnare attityd till filosofiska frågeställningar. Det är snarare detta han är, än en lärd människa som formulerar generaliserade tankesystem. "En filosof är en person med huvudet fullt av frågetecken", sa han till en god vän.

Det är frågorna som är viktiga, det vi undrar över som betyder mer än det vi vet. Att vara någon med många frågetecken i huvudet är inget problem, det är en gåva. Fler borde ägna sig mer åt det vi inte vet, än att strida om kunskaper vi har. För överens talar mycket lite för att vi någonsin kommer att bli. Undrar vi över rymden och svängande strängar, om det är den typen av problem som upptar oss och vårt tänkande är det dit resurserna kommer att styras, bort från humaniora, språk och mjukare kompetenser som vi också behöver men som vi då inte anser oss ha råd med. Kultur fungerar så. Ofta är det mot bättre vetande vi gör som vi gör. Och för det behöver vi humanister och filosofer, som forskar om tänkande, språk, kultur och kunskapens möjligheter.

Filosofiska problem uppkommer om man inte på ett rimligt sätt angriper förhållandet mellan språk och verklighet, såväl inom olika språkspel som vad gäller skilda former för liv. De filosofiska uppgifter som knyter sig till språket rör sig om mänsklig självinsikt, därför att "språket är vårt språk".

Filosofi innebar för Wittgenstein framför allt den enskilda människans arbete med sig själv, hennes sätt att betrakta tingen.

Återigen, arbetet ska utföras av oss, av folket, medborgarna, tillsammans. Det arbetet går inte att delegera eller överlåta till några få, aldrig så kloka människor. Livet är vårt och vi måste leve det själva, på samma sätt som vi får det språk vi använder och bryr oss om. Anser vi det inte vara så viktigt hur vi uttrycker oss, för att vi inte har tid eller för att vi inte orkar bry oss, då är vi illa ute, för det slår tillbaka på oss och ingen annan. Skrattar vi åt det vi inte förstår kan det mycket väl komma tillbaka och bita oss i baken. Vi lever våra liv på kulturens insida och inget kan förpassas ut, lika lite som något kan hämtas utifrån. Filosofin, filosoferna och humaniora kan vi förneka, men kunskaperna som finns där kommer vi förr eller senare att behöva och för att kunna göra det måste de hållas levande. Att läsa Wittgenstein och studera humaniora är med andra ord en kulturbärande gärning.

Wittgenstein understryker ett flertal paralleller mellan å ena sidan livsproblematiken och å den andra de filosofiska problemen. Han såg inte på filosofi som en fritt svävande aktivitet som förmår att själv legitimera sig.

Detta tänkesätt framgår av några rader han skrev till en god vän: "Vad vore poängen med att studera filosofi om allt som detta studium uträttar för dig vore att göra dig kapabel att med en viss trovärdighet tala om enskilda svårfattliga logiska problem etc, om inte det förbättrar ditt tänkande kring vardagens mest angelägna frågor, om det inte gör dig mer grannlaga än en ... journalist, i användandet av de FARLIGA fraser som sådana människor gör bruk av för sina egna syften". Det är ett sådant filosofiskt förhållningssätt Wittgenstein ville efterlämna.

Idag handlar journalistik om att sälja lösnummer, om att dra in pengar till aktieägarna. Idag behöver vi filosofin och konsten att tänka mer än någonsin. Språket och tänkandet skapar världen och om vi utarmar det eller låter ont betyda gott, låter frihet betyda tvång. Kort sagt om vi överlåter kulturen åt marknadens anonyma makt, om vi ekonomiserar samhället och slutar bry oss om varandra, då är vi rön för vinden. Då ligger fältet fritt för den som har makt, vilket inte alltid (snarare högst sällan) är den klokaste eller den som vill oss mest väl.

Författaren Thomas Bernhard skriver om Wittgenstein: "Det rör sig om en alltigenom poetisk hjärna". Filosofen Albrecht Wellmer hävdar att ett produktivt mottagande av Wittgensteins tänkande endast kan ske indirekt: Det visar sig i radikalismen och kraften hos vad som tänks vidare.

Men vad är det då som har skett vidare med Wittgenstein? Vad rör det sig om i de hundratals böcker och tusentals vetenskapliga artiklar som finns publicerade inom den akademiska Wittgensteinindustrin under de senaste femtio åren?

Det påstås ofta att Wittgenstein haft ett enormt inflytande på filosofin under 1900-talet, men det finns endast ett fåtal fackfilosofer som allvarligt tagit till sig hans syn på vad filosofi är. Jag skulle tro att Wittgensteins egen filosofi – så som den utformats av honom själv – har haft ett utomordentligt blygsamt inflytande. Däremot finns det många som använder Wittgensteintexter för sina egna syften, ofta helt andra än de som hans filosofi på ett meningsfullt sätt kan – och vill – tillmötesgå. Och han läses ofta på ett inskränkande sätt, självsvåldigt insatt i de mest olikartade ismer. I de skilda försöken att förstå Wittgenstein klarare än vad han själv förmådde, har de platta svaren blivit långt flera än de spänstiga frågorna.

Platta svar är vad vi får när vi bryr oss mer om annat än kunskapen som sådan. Låt oss hoppas att Åmås har fel, även om jag befarar att han inte har det. Låt oss i alla fall leva i tron på och övertygelsen om att vi har lärt oss något av Wittgenstein. För tanken är kulturens riktningsgivare, det är det vi tror och vill som betyder något, som ger livet och kulturen styrfart och riktning.

1947 skrev Wittgenstein själv: "Inget verkar mindre sannolikt än att en vetenskapsman eller matematiker som läser mig, på allvar skulle kunna påverkas i sitt sätt att arbeta. I bästa fall kan jag hoppas kunna stimulera till att en betydande mängd skit kommer att skrivas, och att detta i sin tur kanske kunde medverka till att något gott kom till stånd".

Detta är den mest adekvata beskrivning som någon har givit av Ludwig Wittgensteins inflytande på vår tids tänkande.

Wittgensteins påverkan är indirekt. Vi som vill att han inte ska ha levat förgäves har ett ansvar att hålla hans tankar och intresset för dem levande. Han ger oss inga svar, men vi får hjälp att formulera frågor. Och frågor leder till handlingar, som leder till, konsekvenser, som skapar kultur, som skapar oss, vårt språk och den framtid vi har att hantera.

Men nu har jag tänkt färdig för idag. Nu är det helg!