När vi får det vi vill är det ofta inte det vi önskar

En ny arbetsvecka inleds. Klockan ringde vid fem. Kvart över masade jag mig upp. Måste inte iväg lika tidigt som vanligt. Dröjer mig kvar, först i sängen, sedan vid tidningen och nu här vid datorn, sökandes efter blogguppslag att förlora mig i. Det tar emot lite att dra igång maskineriet. Många krav och mycket uppgifter. Lite tid, pressat schema. Terminen går in i slutskedet och höstens insats känns i kroppen och huvudet. Lyckan över det som presterats förtas av känslan av utmattning och vetskapen om att det aldrig tar slut. Hela tiden kommer nya krav, nya uppgifter, så mycket man hinner så länge det går. Effektivisering, jakt på tidsvinster och kapande av onödiga inslag. Den känslan överväldigar mig, även om just denna höst varit förhållandevis lugn. Jag är i omställning och får bestämma mer än vanligt över min tid. Försöker ta vara på den insikten. Försöker njuta. Dröjer mig kvar i känslan av att jag inte måste, inte just nu.

Läser än en gång artikeln från gårdagens papperstidning, eller var det lördagsupplagan? Krönikan av Jan Scherman. Sätter den i samband med intervjun jag gjorde i veckan, som analyserades igår. Mönstret som framträder mellan min vardag, vardagen ute i företagen och tidningsvärden, är tydligt. Kraven på prestation, jakten på effektivitetsvinster och behovet av insikt, kunskap och visshet. Intervjun handlade om varför samverkansprojektet Green Factory havererade. Och här är några reflektioner.

”Det går sällan att peka på värdet av det man får ut av den typ av samverkan som Green Factory bygger på. Därför har det varit svårt att motivera kostnaden och tiden för engagemanget”, säger NN. Här kan ett moment 22 identifieras, beroende på att värdet är diffust, samtidigt som just det är en av poängerna med att engagera sig. Ibland handlar värdet om att man får inblick i hur andra har stärks i sin övertygelse om att man ligger bra till gentemot andra företag. Ett flyktigt värde och en ömtålig och nyckfull kvalitet, det har varit poängen med att engagera sig. Det är dock svårt att förklara och vinna gehör för något sådant gentemot ledningen och ägarna och kostnaden och tiden är allt för svår att motivera.  

NN berättar att han framförallt är intresserade av och vill ha intryck från och kunskap om omvärlden, input utifrån på den egna verksamheten. Man vill ha sådant man annars inte får, ibland sådant som man kanske inte ens vet själv vad det skulle kunna vara. Det oväntade har ofta varit vad som dykt upp under mötena och som sedan visat sig värdefullt. Där finns poängen och värdet. Tyvärr är detta något som inte går att garantera eller räkna på. Därför drar man sig ur samarbetet.

Jag Scherman beskriver samma sak med olika exempel och från tidningsvärldens och mediernas perspektiv. Rubriken talar sitt tydliga språk: Den som vet mest om konsumenten vinner. Det är en dyster bild som  målas upp, för det är en beskrivning som visar vart vi är på väg och vad vi har att vänta om utvecklingen fortsätter. Vi kommer att få mer av det vi vill, och som en konsekvens av det får vi allt mindre av det vi önskar oss på sikt och faktiskt mår bra av. Scherman skriver.

Under många år som reporter lärde jag mig att det är ”storyn” som räknas. Innehållet. Talesättet kördes senare på engelska: content is king.

Den publicistiska idén stod överst. Det gällde att berätta de bästa historierna. Det var det som skulle sälja. Men i dag tycks historieberättandets centrala roll ha trängts tillbaka. Tryckta tidningar och linjära tv-kanaler förlorar läsare och tittare. Mitt i denna kris letar de kommersiellt finansierade medieföretagen efter helt nya affärsmodeller.

Nu heter det att den som vet mest om konsumenten vinner. Vanor, beteenden, ålder, kön, utbildning, inkomst, intressen, mål och drömmar undersöks. Allt ska kartläggas och läggas till grund för det strategiska vägvalet framåt.

Ingen kan och får berätta historier idag. Ingen får följa sin känsla och gå på inspiration i stunden. Det oväntade skys som pesten, för det hotar kalkylen och budgeten. Cash is King är mantrat idag och därför satsas bara på säkra kort. Att detta beteende dränerar kulturen på allt liv bryr man sig inte om och man hinner heller inte reflektera över det, för redan innan en artikel gått i tryck jagar man nästa, och nästa. Kunskap om kunden är hårdvaluta, för den som vet mest om vad jag vill ha har störst chans att vinna. Oklart dock vad man vinner och vem som är vinnare.

Aftonbladets publisher Jan Helin berättade på SIME att världens 100 mest populära sajter scannas av 1300 företag som samlar data om vilka som surfar och sedan säljer uppgifterna vidare till olika medieföretag. I slutänden kan data läggas ihop inom bråkdelen av en sekund så att en annonsör kan rikta en specifik annons till den som är inne på en viss sajt.

Koll på kunden och en ny typ av annonsaffär där man alltså precisionsbombar målgruppen. Det leder förhoppningsvis till mer intäkter, men prickskyttet förutsätter detaljkunskap om kunden. Det är du och jag.

Koll på kunden, som är du och jag. Kontrollen som anses vara nödvändig och bra slår här tillbaka på oss själva. Det är vi som kontrollerar varandra och oss själva. För vi är en del av samma helhet och vi får alltid det vi önskar, även om det inte alltid är det vi vill. På samma sätt får vi det vill även om vi inte önskar oss det. Ingen kommer undan kulturen, speciellt inte i en kulturförnekande kultur.

I Sverige genomgår tv-kanaler och tidningar dramatiska förändringar. Journalistjobbet är mitt i riskzonen. Historieberättarna blir färre. Men strategierna handlar inte om hur ”storyn” ska utvecklas till framtidens publicistiska affär. Det är i stället fokus på inloggat läge så att annonseringen ska kunna förfinas, träffa rätt och upplevas relevant för dig och mig.

När pengar är allt är det enda som betyder något pengar och då blir historierna, berättelserna, samtalen och det oväntade, allt det som gör livet levande och dynamiskt, problematiskt. Det som inte går att räkna på förvandlas till hot. Och under tiden utarmas tidningen och andra medier som vänder sig till alla. Idag vänder sig alla istället till mig och konkurrensen om at få ge mig EXAKT det jag vill ha är mördande. Jag får därför det jag tror att jag vill ha, på bekostnad av det jag verkligen önskar och faktiskt behöver.

Är det så här vi vill ha det, egentligen?