Universitetsutbildning, für alle?

Den svenska skolan är på tapeten igen. Det ska ändras och den ska förnyas, i enlighet med rådande tankar om vad som är bäst. Alla ska med och ingen lämnas efter. Skolan dras än hit, än dit. Jag vill ha det här! Vi vill det där! Jag vet bäst, nej det är gör jag! Stopp!Stanna! Sluta! Vill jag skrika. Den som värnar den svenska skolan och vårt lands högre utbildning kan och får inte lägga sig i och driva sin linje. Bara om vi kan samsas om att låta skolan leva sitt eget liv kan vi hoppas på att vårt lands rykte som kunskapsnation återupprättas.

Inom ingenjörsvetenskapen talas om materialutmattning. Det handlar om vad som händer när materialet utsätts för påverkan och om hur mycket påverkan olika material och konstruktioner klarar av innan de faller sönder. Den svenska skolan lider svårt av ett slags liknande utmattning. Eleverna och studenterna håller på att ge upp och förstår allt mindre varför de är där och vad de ska göra. Deras intresse är riktat åt annat håll och de har så många olika järn i elden och drömmer om andra saker, att skolan prioriteras allt mindre. Den som drömmer om att bli fotbollsproffs, musiker, artist eller kändis, vilket allt fler gör i takt med att medierna (som lever på människor drömmar) allt mer fokuserar på kassaflödet och bryr sig allt mindre om vad man fyller mediet med för innehåll. Det som genererar pengar är bra, helt enkelt. Mot detta ska skolan konkurrera och det går sådär, för skolan har en annan moral och ett annat uppdrag än medierna som kan och får fortsätta för att vi ska kunna upprätthålla den heliga tillväxten.

Skolans uppdrag blir allt mer otydligt. Skolan håller på att bli en slasktratt dit allt ansvar, för allt förläggs. Utbildning gynnar ekonomin, sägs det. Utbildning är viktigt. Men samtidigt sparar man och vill effektivisera. För det är bestämda kunskaper som skolan ska ge, inte vilken kunskap som helst. Och det är lärarna som har ansvaret, för allt. Klart att färre söker sig till läraryrket då, för vem vill sitta med Svarte Petter på hand när bygget rasar. Vi känner alla av hur det knakar och kvider, hur själva fundamentet för allt det vi känner igen som vårt land håller på att rämna. Bostadsbubblan oroar vi oss för (fast egentligen inte, för det fungerar ju än så länge ...), men det finns en kunskapsbubbla som är minst lika allvarlig. Eller en betygs- och examensbubbla, för kunskaperna, det vill säga innehållet och utfallet av verksamheten utarmas hela tiden. Det är detta som håller illusionen vid liv, liksom möjligheten att ta nya (avdragsberättigade) lån och den orimliga drömmen om en kaka som går att äta och spara.

Det som får mig att tänka i dessa banor är dagens debattartikel i DN. Den är skriven av Arne Engström, och den handlar om lärlingssystemet i Tyskland och vad vi kan och bör lära av det som händer där. Han skriver ...

Den expansion som skett av högskoleutbildningen i Sverige är också tydlig i Tyskland. Mer än hälften av en årskull i Tyskland påbörjar numera universitetsstudier. Baksidan är den stora andelen studieavbrott. 35 procent av alla universitetsstudenter tar ingen examen utan hoppar av studierna. Inom universitetens ingenjörsvetenskapliga utbildningar hoppar nästan hälften av studenterna av sin utbildning.

Detta är synnerligen allvarliga texten på ett slags intellektuell materialutmattning. Stressen och pressen i samhället påverkar så klart hjärnan och gränsen för hur mycket kunskap som kan pressas på populationen, samtidigt som pressen och stressen från övriga delar av samhället hela tiden ökar, verkar vara nådd. Det går att effektivisera till en viss gräns, men var den gränsen går och hur den påverkas av andra krav som ställs på människorna som ska ta till sig kunskapen och lära sig allt som ryms i dagens allt snabbare förändringar av läroplanen, är omöjligt att räkna på. Var gränsen går visar sig och när tecknen på att något inte står rätt till visar sig är risken stor att det är försent. Liksom ifråga om klimatet krävs det förståelse och handling för att vända trenden. Vi kan inte fortsätta som vi gör!

Ännu har utvecklingen i Tyskland inte nått svenska nivåer. De flesta eftergymnasiala yrkesutbildningarna i Sverige har sedan länge akademiserats. Med en gymnasieskola där alla utbildningar ska vara högskoleförberedande måste kraven höjas, de allmänna ämnena öka och yrkesämnena tunnas ut. Men vad ska man göra med alla de elever som inte klarar matematiken på yrkesprogrammen? Sänka kraven för att fler elever ska klara dem? Gymnasieskolan tenderar att bli en förlängd grundskola.

Vad ska man göra med resultatet av reformerna, med eleverna och lärarna som har att hantera situationen, utan att få förståelse för uppdragets komplexitet och vad som faktiskt krävs för att kunskaperna ska öka. Det måste gå, säger makten. Fixa det bara! Hur vet ni det? Det är er uppgift att svara på, inte vår. Så se resonemangen ut, och det är lärarna och eleverna/studenterna som sitter med Svarte Petter på hand, men det är alla vi och hela vårt samhälle som är förlorare. För vi lurar oss själva, liksom ifråga om klimatet. Vad spelar det för roll och jag tar bilen och flyget? Sanningen är att det spelar en avgörande roll. och samma gäller i skolans värld. En kunskapsnation byggs från grunden!

När allt fler av våra universitetsutbildningar ska läsas av ungdomar utan egentliga förutsättningar för att klara högre studier tvingas landets lärosäten att satsa stora resurser på stödundervisning, sänka kraven på tentor och förändra examinationsformerna. Engelskspråkig litteratur försvinner från kursernas litteraturlistor. Kvaliteten på vissa delar av universitetens utbildningar är förfärande låg. Vi har fått en de facto-tudelning av den högre utbildningen – i en del, med prestigefyllda, krävande utbildningar (jurister, psykologer, läkare, civilekonomer, och så vidare) och en del, som alltmer reduceras till en förlängd gymnasieskola. Inom de senare utbildningarna hyvlar man ned trösklar och planslipar golven för att studenterna inte ska snubbla på sin väg genom studieprogrammet.

Betygen ökar och det delas ut fler examina än någonsin, men om kvaliteten och kunskapen inte hålls på samma nivå som tidigare är det en teaterkuliss vi bygger. Och det är kanske okej att vi lurar oss på detta sätt, men om vi verkligen behöver kunskapen i framtiden står vi där med skägget i brevlådan.

LO:s kritik av gymnasieskolans yrkesprogram är berättigad. Delar av den nya gymnasieskolan är uppenbart dysfunktionell. Men LO:s och den röd-gröna regeringens utbildningspolitik vilar på en vanföreställning om akademiseringens välsignelse. Det är en gåta varför LO vill nedvärdera den industriella yrkeskunskapen och hantverksskickligheten hos sina medlemmar. Det är det industriella kunnandet som vuxit fram ur den tyska yrkesutbildningen som gör att Tyskland och Schweiz i dag leder den europeiska välståndsligan. LO och de röd-gröna för en utbildningspolitik som riskerar att avlöva Sverige som industrination. Vi behöver både en kvalificerad yrkesutbildning och en universitetsutbildning av hög internationell standard. LO, tänk om!

Skolan och den högre utbildningen blir aldrig bättre än vi låter den bli. Och så länge lärarna och eleverna, forskarna och studenterna inte får fria händer och eget ansvar för innehållet och kvaliteten kommer kunskaperna att utarmas. Politiker som verkligen bryr sig om kunskapen och Sveriges framtid måste sluta bry sig om skolan och istället börja bry sig om lärarna, eleverna, studenterna och forskarna, det material som skolan och en kunskapsnation byggs av, annars har vi snart bara ett skal som ekar tomt!