Dagens Nietzsche, om känsla som förnuft

Förnuft, eller känsla? Snille och smak. Tanke och handling. Vad styr enskildas handlingar, och samhällen? Rationalitet, eller affekter? Vi vill gärna tro att det är förnuftet, att människan i allmänhet och Jag i synnerhet är en tänkande, rationell, förnuftsstyrd varelse. Vill vi tro detta så till den milda grad att vi helt glömmer att det är en affekt, en känsla. Så ser det ut och ju förr vi inser detta, att vi styrs mer av drömmen om rationalitet än av förmågan att tänka och handla förnuftigt, desto bättre. För som det är nu lever vi i ett kollektivt förnekelsetillstånd. Det har sakta gått upp för mig, ett plågsamt uppvaknande har det varit att tvingas inse att det var inte borgarnas fel. Åtta år av missriktad politik hade aldrig blivit verklighet om inte det var folkets vilja, folkets affekter som styrde. Ingen ond kraft eller ande har tagit över. Det vi som styr, inte M eller S. För valet blev inget vägval, tvärtom har den nya regeringen fortsatt ta huvudlösa beslut. Vi är många som är besvikna. Tyvärr är vi uppenbarligen inte tillräckligt många som förstår, för det är märkligt tyst kring besluten. Kanske för att det rör sig om tillsynes små summor och marginella företeelser? Inget kunde emellertid vara mer fel! 

Vi som går i en trappa behöver inte veta mer än att vi kommer upp steg för steg. Vardagsspråket är lite ungefärligt, och det passar oss utmärkt. Den däremot som ska tillverka en trappa eller sälja en trappa måste däremot veta skillnaden mellan plansteg och sättsteg. Annas kommer något att bli fel. Garanterat.

Sverige vimlar av tillverkande företag som måste veta vad de gör, in i minsta detalj. Och de måste kunna beskriva sina produkter, reservdelar, tillbehör och applikationer utan att det uppstår några missförstånd, och de måste kunna göra det på svenska, tyska, portugisiska…

I annat fall blir produkterna inte tillverkade, inte sålda, eller fel monterade eller obrukbara. Det man inte kan beskriva kan man sällan göra.

Instämmer helt och fullt i Lars Melins beskrivning av läget, på Brännpunkt idag. Beslutet att dra in stödet till Terminologicentrum är inte logiskt, inte rationellt, det är utfört i affekt. En besparing som kanske känns rätt, men som är fullkomligt huvudlös. En handling styrd av känslan, i strid mot förnuftet. Och det är så skattesänkarpolitiken fungerar, för den talar inte till intellektet, bara till känslan. Jag vill vill inte betala, jag vill komma undan. Jag, jag, jag. Men om jag inte betalar kan jag knappats förvänta mig att någon annan betalar, säger förnuftet. Och om ingen betalar för skola, vård, vägar och annan infrastruktur har vi snart inget samhälle. Tänker man rationellt på saken inser man detta, men idag har förnuft och känsla blandats samman och förväxlats med varandra. Hur kan man annars förklara regeringens besparingsförslag?

I alla industrialiserade länder finns en organisation för terminologi: insamling, systematisering, definitioner och översättning av termer inom fackområden som verkstadsindustri, träförädling, kemisk industri, elektronik, farmakologi etc. I Sverige heter denna organisation TNC, Terminologicentrum, och den har funnits under olika namn och med olika organisation sedan krigsslutet.

Vi har ofta en känsla av att vi översköljs med nya ord i vardagslivet: selfie, strömmande tv, lådvin etc. Det brukar bli cirka ett nytt ord per vardag. Det är ingenting mot flödet av termer inom våra spjutspetsteknologier. Här handlar det om tiotusentals nya termer varje år. Och för användarhandledningar, produktblad, säljbrev etc behövs korrekta översättningar till långt fler språk än engelska.

Alldeles för få vet att TNC är ett nav för innovativ industriell verksamhet och för internationellt terminologiarbete och att de har rutiner för att bygga upp och uppdatera databaser inom vitt skilda områden. Vi behöver inte veta det eftersom allt fungerar så bra.

Men hur länge? En nytillträdd regering med föga förståelse för vare sig språk eller näringsliv har beslutat att så gott som släcka ner TNC. Konsekvenserna blir minimala för oss som går i trappor, men på sikt är detta ett dråpslag mot våra kreativaste branscher och mot språkets allra mest dynamiska sida.

Så länge allt fungerar behöver vi inte betala, behöver vi inte veta. Så är det, men om vi får för oss att vi kan lägga ner humaniora och andra ämnen där kritiskt, analytisk förmåga odlas, då är det inte intellektet som talar, det är känslan. Det känns kanske som vi inte behöver Terminologicentrum, språkstudier på högskolan eller bildning, men tar vi oss tid och tänker lite mer på djupet inser vi snart hur fel det är. Tyvärr gör vi inte det, för det känns inte som det behövs. Det känns som att det är viktigare att sänka skatten, dra in på underhållet och spara, spara, spara. Men det är bara som det KÄNNS, för aldrig någon i historien har så många sparat så mycket för att vinna så lite. På sikt riskerar denna affektstyrda politik att bli ett dråpslag mot allt det som gjort Sverige till det Sverige en gång var.

Nietzsche såg faran och pekade på tendenserna redan på 1800-talet. Och även om han har lästs sedan dess, trots att hans tankar funnits tillgängliga och många kloka kvinnor och män har begrundat hans tankar och beundrat hans intellekt har känslan och affekterna ändå fått styra. Han skriver.

Det gamla teologiska problemet "tro" och "vetande" -- eller, tydligare, instinkt och förnuft, -- alltså frågan huruvida instinkten förtjänar mer auktoritet med hänsyn till värderandet av tingen, än förnuftet som söker efter motiv, eller efter ett "varför?", och således önskar betrakta handlingar och värderingar mot bakgrund av deras nytta och ändamålsenlighet -- rör sig fortfarande kring samma gamla moraliska dilemma som först visade sig i Sokrates gestalt och redan långt före kristendomen förorsakade stridigheter bland tänkande människor. Sokrates själv hade förvisso i kraft av en talang -- den överlägsne dialektikerns -- snarast ställt sig på förnuftets sida; och varmed sysslade han faktiskt livet igenom, om inte med att skratta åt den tafatta oförmågan hos sina förnäma atenare vilka, i likhet med alla förnäma människor, var instinktsnaturer och aldrig kunde ge någon tillfredsställande förklaring till varför de handlade på det ena eller andra sättet? Men i slutänden skrattade han i all stillhet och hemlighet också åt sig själv: han återfann hos sig själv, inför sitt finare samvete och sin självrannsakan, samma svårighet och oförmåga. Av vilket skäl, sade han sig uppmuntrande, skulle man av den anledningen lösgöra sig från instinkterna! Man måste tillerkänna både dem och förnuftet existensberättigande, -- man måste följa instinkterna, men samtidigt övertala förnuftet att hjälpa till att finna goda motiv. Detta var den store hemlighetsfulle ironikerns egentliga falskhet; han bragte sitt samvete därhän att det gav sig tillfreds med att låta sig överlistas: i grund och botten hade han genomskådat den moraliska värderingen och insett att den var irrationell. -- Platon som i dessa frågor var oskyldigare och utan plebejens knipslughet, ville med ett enormt kraftuppbåd -- den största kraft som någon filosof ditintills haft till sitt förfogande! -- överbevisa sig om att förnuft och instinkt av sig själva konvergerar i Ett mål, i det goda, i "Gud"; och alltsedan Platon följer alla teologer och filosofer samma väg, -- det vill säga, i moraliska frågor har hittills instinkten, eller som de kristna kallar det "tron", eller som jag kallar det "hjorden", segrat. Man skulle här vara tvungen att undanta Descartes, rationalitetens fader (och följaktligen revolutionens farfader), som endast tillerkände förnuftet auktoritet: men förnuftet är bara ett verktyg, och Descartes var ytlig.

Den enda vägen leder fel, för livet är dynamisk och människan styrs av både känsla och förnuft. Människan kan tänka rationellt men är inte rationell. Förnuftet är ett verktyg, något vi kan och ska använda, men tror vi att vi står över känslorna, att vi inte styrs av affekter, att alla beslut som tas är rationella, då är vi illa ute. Och faktum är att vi är illa ute! Det är på allvar och läget är allvarligt. Sverigedemokraterna sitter i parlamentet, med en vågmästarroll. Vad vilar deras politik på om inte känslor, låga känslor? Fast det gör även andra partier, även om de vill ge sken av något annat. I handling visas gång på gång vad som styr: Känslan. Vi sparar fyra miljoner nu och gör det, även om allt vett och sans säger oss att den besparingen riskerar att bli dyrköpt.

Vi sänker först skatten och sedan står vi handfallna när samhället raseras. Vi tar makten från lärarna, drar ner på humaniora och språk, effektiviserar arbetet och skär ner. Och sedan undrar vi varför resultaten sjunker? Som lösning på problemen inför vi mer av samma medicin som gav upphov till dem. Affekter och fromma förhoppning, det är vad vi bygger samhället på. Känslan av att något är allvarligt fel med detta sätt att resonera tränger vi undan med förnuftet.