Förberedelse inför en kvalitativ intervju

Etnografi, hermeneutik och kvalitativa metoder har vid sidan av teori och begreppsanalys utgjort den röda tråden i min forskargärning. Jag började samla material till min avhandling med hjälp av deltagande observationer av lastbilsförares yrkesvardag, ute på vägarna i Sverige och Europa. För att få en bättre bild fångades även tankar om yrket via intervjuer. På olika sätt försökte jag samla ett så rikt materia som möjligt, för att bygga upp en förståelse för vilka förutsättningarna var för jämställdhetsfrämjande arbete, inom den svenska åkerinäringen. Jag letade i arkiv och fann andras intervjuer, läste tidskrifter om och för lastbilsförare. Klippte artiklar ur dagspress. Överallt där jag fann något som på ett eller annat sätt handlade om lastbilar, transporter eller förare, åkeriägare och så vidare spetsades öronen. Jag lyssnade, läste, kände, luktade och tänkte lastbil och åkerinäring, med fokus på genus och jämställdhet. Någon sanning hittade jag inte, och inget leds i bevis i avhandlingen. Vad jag gör där är att bygga upp och förmedla en förståelse för yrket, dess kultur och underliggande värderingar. Kunskapsmålet är kvalitativt, hermeneutiskt.

Nästa undersökning jag var engagerad i handlade också om genus och jämställdhet, fast nu i Västerbottens inland. I det projektet intervjuade jag män i tre generationer, födda och uppvuxna i Norrlands glesbygd. Här var utmaningen att få männen att öppna sina hjärtan. Jag var inte ute efter fakta, mitt kunskapsmål här var maskulinitet. Svensk manlighet. Jag ville även här förstå tankesätt, resonemang och synen på vad det innebär att vara man. Männens egna berättelser om sina egna liv stod i fokus under intervjuerna. Jag lät dem berätta och avbröt bara i undantagsfall. Jag lyssnade och lät bandspelaren göra jobbet. Svaren på frågorna, den berättelse jag fick ta del av, orden, i sig var för mig i projektet ointressant. Mitt intresse låg bakom eller under orden. När jag läste de transkriberade intervjuerna var det mellan orden, bakom berättelserna och under det manifesta innehållet jag riktade min analytiska blick.

Förståelse för kultur kan nås på andra sätt också. Genom teorier och begrepp. Och det var så jag jobbade i nästa projekt, om alkohol och droger. Här var kunskapsmålet inte människors tankar och uppfattningar om alkohol och droger i fokus. Här ville jag se om det gick att skapa verktyg att tänka med, som skulle kunna användas av andra, för att ändra på konsumtionsmönstret. Det som undersöktes här var bilder av och berättelser om alkohol och droger. Alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen. Här lyssnade jag på, letade och följde efter alkoholen och drogerna. Det var här inte jag som styrde, utan det var materialet. Jag följde med i rörelsen, iakttog, reflekterade och filade på verktygen. Boken som projektet presenteras i handlar inte om att leda något i bevis. Jag vill få människor att tänka på nya sätt, vill öppna ögonen på mottagaren, inför alkoholens och drogernas roll i kulturen.

Med hjälp av kvalitativa metoder och teoriutveckling har jag även arbetat med bagare, nyktra alkoholister, mångfald och nu senast kunskapsutveckling. Förståelse och förutsättningarna för förändring har varit mitt mål hela tiden. Genom åren har jag arbetat upp en kompetens och vana som gör att jag tror mig vara beredd på det mesta. Jag räds egentligen inget, inte om det gäller arbete med att bygga upp förståelse, komma på djupet och avtäcka underliggande meningar. Ändå är det med viss vånda jag skriver detta. Idag, alldeles snart, ska jag göra en intervju. Det känns på många sätt som den viktigaste intervjun jag gjort. Återkommer till den alldeles strax. Först bara en annan, lite mer övergripande tanke.

Det jag gjort och den kompetens jag byggt upp under åren blir allt svårare att få avsättning för. Kunskaperna som metoden och teorierna ger blir allt mindre eftertraktade i takt med att det blir allt svårare att hitta kanaler för att publicera arbeten med detta fokus. Kunskapen mitt arbete ger passar dåligt in i det anbefallda formatet: artikel, på engelska, i en ansedd, internationell, refereegranskad journal. Jag har har ingen empiri som går att enkelt sammanfatta, inget teoretiskt ramverk som applicerats på ett tydligt material. Jag kommer inte fram till något och jag bygger heller inte vidare på andra forskares arbete. Kort sagt, jag och min forskning passar inte in i den strömlinjeformade, karriär- och pengajagande akademiska världen. Mina kunskaper marginaliseras och jag blir allt mer hänvisad till undervisning, för projekten jag skulle vilja jobba med, mina kunskapsmål, ligger utanför forskningsrådens radar. Det är synd, för jag vill, kan och tycker enligt ovan angivna skäl, att jag har något att bidra med till det gemensamma samhällsbygget. Fast nu är det inte jag som bestämmer, det är statsmakten och näringslivet och där har man bestämt sig för att konkurrens driver kvalitet. På goda grunder anser jag att det är ett felaktigt påstående, men det spelar ingen roll. Det är bara att gilla läget. Och det gör jag. 

Allt jag sagt hittills leder mig fram till följande, till anledningen till att jag känner den där oron, eller om det egentligen kanske handlar om en känsla av högtid, för det är första gången på många år jag gör en intervju och dessutom handlar den om kunskap, samverkan och hållbarhet. Jag ska intervjua en av parterna i samverkansprojektet (mellan högskolan och företag) för hållbarhet, Green Factory. Det har jag arbetat med ett tag, och där har mina tankar om samtal funnit avsättning. Tyvärr havererade projektet, som projekt plägar göra när den externa finansieringen försvinner. Vi kom aldrig dit, hann inte upparbeta något momentum som kunde bära oss. Först drog en part sig ur, sedan en till och sedan gick luften ur projektet. Det spelar ingen roll hur uppskattat det varit och hur många lovande tankefrön som spirat inom ramen för det. Green Factory är lovande, men det tar slut vid årsskiftet. Mitt uppdrag är att göra ett slags djupanalys av orsaken till haveriet, vad man skulle kunna göra annorlunda och hur samverkan eventuellt skulle kunna tas upp igen. Det är med andra ord mycket som står på spel och denna gång handlar det om saker som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Saker jag verkligen tror på och vill vara med och utveckla framöver.

Vilka frågor ska jag ställa? Vilka ska jag börja med? Hur ska jag lägga upp det? Hur når jag på djupet och vad vill jag veta, dels på ett ytligt plan, för att ha något att säga, dels på ett djupare, analytiskt plan? Allt detta måste jag hantera här om en stund. Det är kort om tid och jag måste ha tid att gå på djupet med materialet, samt skriva en rapport där jag ger min syn. Det ska gå, men man vet aldrig. Och det känns så oerhört viktigt, för detta har bärighet på så mycket annat, också. AIL, hållbarhet, kunskapsutveckling, kvalitativa metoders värde och så vidare. Mitt liv strålar samman här, kan man säga. 

Snart måste jag gå, så jag slutar där. Samlar ihop mig, och drar ut i världen, på jakt efter ett material som jag sedan kan undersöka för att nå fram till kunskapen som finns där, djupt inne, mellan raderna av det som sägs.