tisdag 25 november 2014

Akademiska besvikelser, och några ljusglimtar



Den akademiska världen gör mig besviken, gång på gång. Inget tyder på att vi ska ägna oss åt något annat än kunskap. Officiellt är det kunskapen i centrum, det framgår av alla juridiska dokument som rör arbetet. I praktiken blir det dock tydligt att vetenskap handlar allt mindre om kunskap och allt mer om annat. Den som gör som jag och konsekvent följer kunskapen blir allt mer marginaliserad när annat, som formen, visionsarbete och styrdokument, allt mer hamnar i fokus och när kunskapen allt oftare betraktas som en formalitet. Klart det är kunskap vi sysslar med, vi är ju en akademi, lyder (cirkel)argumentet. Som om det blir spå bara för att det ska så vara och alltid har varit så. Och i någon mening är det ju så och har så varit, alltid. Vetenskap är den verksamhet som forskare sysslar med, även om verksamheten som sådan förändras. Vi säger att det är kunskap vi vill ha, och definitionen av kunskap har, mig veterligen, inte ändrats. Men granskar man verksamheten är det allt mindre av ny kunskap som produceras och allt med av gammalt beprövat vetande som fräschas upp och kläs om. Akademin håller på att bli en gigantisk återvinningscentral. Hur och varför har det blivit så?

Är det ens tillåtet att som jag gör här, tänka högt kring denna fråga? Riskerar jag något när jag utnyttjar min lagstadgade rättighet att uttrycka åsikter, farhågor och invändningar mot gällande praxis? Jo det gör jag, det får jag bevis för hela tiden. Utan att gå in på detaljer är det uppenbart att makt går före rätt, även i akademin. Meritokrati är svårt att genomföra i praktiken, men inom akademin borde det gå, för var hamnar vi annars? Ändå tar vi beslut efter beslut som gör det svårare och svårare att hävda kunskapen. Linjeorganisationens makt över den akademiska delen av verksamheten ökar hela tiden. Och klokskap, analytisk och kritisk förmåga blir därigenom allt mer till besvär för den som väljer den vägen inom akademin, kunskapens väg. Sakta håller jag därför på att tappa förtroendet för den akademiska världen. Jag vill och tänker fortsätta följa kunskapen och har för avsikt att använda alla insikter och erfarenheter jag skaffat mig genom åren. För mig veterligen har grunduppdraget inte ändrats och lagen är tydlig, även om kulturen och praxis ändras. Fast det känns allt svårare att stå upp för kunskapen, speciellt när kunskapen som faktiskt värnas och produceras allt mer stängs in i allt smalare och mer avgränsade discipliner. Exemplen på problem, utifrån ett kunskapsperspektiv, är många. Här är några.

Handledare, till exempel. Det råder brist på handledare, men det är en skapad brist, för det finns docenter (om det nu är så att handledaren MÅSTE vara minst docent). Det är bara det att docenterna är docenter i "fel" ämne. Jag tänker som så att den som är docent har visat sig ha vetenskaplig kompetens, och den borde vara giltig över hela linjen. Men det är prestigefyllt att vara handledare eftersom det krävs för att göra karriär. Därför säger man inom vissa ämnen att man måste vara docent i det ämnet för att få handleda. Fast det är ju inte handledaren som ska vara i fokus, utan doktoranden och kunskapen. Här går administration och form med andra ord före kunskap och kvalitet. Formen ges företräde framför innehållet.

I min värld är kunskap och kompetens grundförutsättningen för att kunna forska, men icke så i dagens akademiska värld. Cash is king, där som överallt annars i samhället. I princip är det bara de resultat som genererats inom ramen för ett externfinansierat projekt som räknas, i alla fall som meriterande, i enlighet med New Public Managment (som bara lägger vikt vid det som går att RÄKNA och jämföra). Allt annat betraktas som hobbyforskning och ses över axeln, med ett leende i mungipan, oavsett kvaliteten på resultatet av arbetet. Och kan man dessutom inte visa upp internationella, refereegranskade publikationer är man rökt och riskerar att bli utskrattad. Oavsett vilken kunskap man kan visa upp, för resultat tillkomna utanför akademins rigida regelverk anses inte ens värda att granskas enligt vetenskaplig praxis, vilken därmed tydligt blir viktigare än innehållet. Det är idag viktigare att följa regelboken än att forska. Och med forskning menar jag: söka ny kunskap i enlighet med kraven som kunskapsmålen ställer. När jag var student fick jag lära mig att först formulerar man ett syfte, sedan väljer man den bästa metoden för det mål man vill uppnå. Det var forskning då, idag måste man först skaffa pengar, sedan utarbeta en publiceringsstrategi och först därefter fokuserar man på kunskapen, som följaktligen måste passas in i den på förhand definierade formen för att erkännas som kunskap. Detta gynnar inte nytänkande och innovativa grepp, vilket är vad som krävs för att skapa ny kunskap.

Om man som jag dessutom rör sig mellan ämnen, ständigt på jakt efter ny och intressant kunskap. Om man är mer intresserad av att lära och lära om, än att försvara kunskap. Ja, då kommer man självklart att få en bred kompetens. Men eftersom denna kunskapsstrategi leder till att man skaffar sig vänner och kontakter inom olika ämnen, och eftersom man agerar över gränser istället för att bevaka gränserna, kommer man med tiden att skaffa sig fler ovänner än vänner. Och eftersom systemet ser ut som det gör kommer kunskaperna man har inte riktigt att passa in någonstans, för idag premieras djup framför bredd. Och utan vänner med makt och inflytande, utan rätt referenser och citeringar, kommer man ingen vart. Då blir man avfärdad med argument som: "Han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer ..." som det skulle definiera mig som forskare för resten av livet. Det stämmer dessutom inte, för den röda tråd som löper genom allt jag gjort är kultur, vilken som bekant tar sig många olika former och finns överallt och påverkar allt och alla.

Sökandet efter ny kunskap är ett riskfyllt projekt. Och risk kostar pengar. Den som vill göra karriär (vilket man måste för att få fortsätta forska och handleda) gör alltså bäst i att satsa på säkra kort och liera sig med etablerade nämn inom ett ämne. På det sättet utarmas med tiden kunskapen allt mer. Kunskapen löper en uppenbar risk att drabbas av inavel när allt färre gräver allt djupare i allt smalare hål. Och när vi når (fast låt oss hoppas att det inte går så långt) den punkten, då kommer ovanstående problem att accelerera och vi kan snabbt hamna i en situation där det inte finns någon möjlighet att backa för att återta kontrollen över KUNSKAPEN.Då står vi där med en massa pengar, men utan förmåga att använda dem till något annat än att generera mer pengar.

Önskar att jag kunde skriva något annat, men detta är min analys av (delar av den) den akademiska världen. Det som gör att jag inte ger upp, inte än i alla fall, är att kunskapen fortfarande sägs vara uppdragets mål och vetenskapens adelsmärke. Och det faktum att akademin fortfarande är fylld med kloka och stimulerande människor som jag trivs med, tror på och vill fortsätta samarbeta med. Som idag till exempel, där jag först ska på ett möte där vi ska diskutera vägar fram för kunskapsproduktion i samverkan, över gränser, om hållbarhet. Sedan bär det av till Norge med kollegorna i Marifus, för en sista informations, utbytes och forskningsresa. Allt är inte nattsvart, som tur är!

Inga kommentarer: