Om det vi INTE vet, om detta handlar forskning. Lätt att
glömma det. Därför påminner jag om det, så fort jag får chansen. Det vi vet är
onödigt att låta forskare ägna sig åt, för det är slöseri med intellektuell
förmåga! Dessutom, om vi låter forskare syssla med det vi vet, det som går att
googla fram, om det är vad forskning handlar om kommer makten inom vetenskapen,
över kunskapen, att förflyttas från genuint nyfikna forskare (upptäcktsresande,
prestigelösa, nyfikna, sökare) till människor med andra egenskaper, till
människor som är bra på att söka information (det vill säga gammal kunskap,
andras kunskap), till människor som försvarar och stänger in, som är bra på att
hävda kunskap, gränser. Kort sagt, om vetenskap inte handlar om det vi (ännu) inte vet
något om, kommer vetenskapen och akademin att bli en institution som drar till
sig människor som är mer intresserade av att göra karriär och tjäna pengar, än
att söka kunskap.
Vetenskap är sökande, efter ny kunskap, i okänd terräng.
Vetenskap handlar lika mycket om att byta spår och överge gammal kunskap, som
om att hitta och känna igen kunskap när och där den finns. Idag sprider sig en
allvarlig missuppfattning i samhället och akademin, om att kvalitet uppnås
genom kontroll, protokoll och ständiga utvärderingar, målsäkring och så vidare.
Missuppfattningen är synnerligen allvarlig inom vetenskapen eftersom den där
hotar att urholka själva grunden för akademin och försvåra arbetet att söka den
kunskap alla vet att vi är i ett så förtvivlat stort behov av.
Vetenskapen håller på att tas över av konsulter och
forskare reduceras till statister. Administrationens makt ökar i takt med
beroendet av pengar. Friheten, som är en förutsättning för sökande efter ny
kunskap, framstår som ett hot mot verksamheten, om ekonomin ska styra. Jag
hörde för ett tag sedan en ekonomistudent uttala sig förklenande om en läkare
som menade att man borde utföra fler operationer, eftersom behovet av hjälp av
stort. "Hur skulle det se ut om vi lät behoven styra", sa studenten,
som är på väg ut i samhället. Ja, det borde vi verkligen fundera över. Hur
skulle samhället se ut om det var behoven som styrde, istället för ekonomin?
Den frågan är en forskningsfråga, det vill säga en fråga utan givet svar. Det
är den typen av frågor som forskare ska ägna sig åt och som forskarutbildning
och högre utbildning ska handla om att förbereda studenterna på.
Allt oftare får jag, i olika sammanhang finna mig i att
bli satt på plats av framgångsrika människor som vet hur det är. Människor som
har koll, och vars teser och program är vattentätt, vinner mark. Och den som
svävar på målet, för att vi inte vet eller för att det inte går att veta,
kommer att betraktas med skepsis. Kommer att tappa mark och förlora inflytande,
kommer att förlora tolkningsföreträdet. Konsulter, karriärister och
administratörer håller på att ta över akademin, och den utvecklingen kommer att
fortsätta och accelerera ju mer fokus som läggs på ekonomi. Tvärsäkerhet och självförtroende är dessa människors vapen, och i mötet med en forskare som säger sig vara osäker eller inte veta, är utgången given. I EN SÅDAN AKADEMISK KULTUR!
Med kunskapen i centrum är det som sagt andra egenskaper
som premieras. Och det är vad som behövs, en annan syn på forskaruppdraget, om
kulturforskningen ska kunna utvecklas. Inom ramen för nuvarande kunskapsregim
är kulturvetenskapen dömd till undergång. Inte för att kunskapen är oanvändbar,
problematisk eller något sådant, för kunskapen om kultur är allt annat än det,
utan för att den inte passar in i mallen och den forskningsadministrativa
struktur som byggts upp för att garantera att verksamheten lever upp till de
ekonomiska målen. Låt mig vara tydlig med att jag inte menar att forskare inte
ska underordna sig några som helst ekonomiska begränsningar, för det är absolut
inte det jag menar. Det är ekonomiSTYRNINGEN av forskning som jag vänder mig
mot. Politiker kan bestämma hur mycket man ska satsa på forskning, och sedan
kan och bör forskarna få förvalta medlen enligt kunskapsmässiga och
intellektuella krav. Ekonomin ska vara ett medel, inte ett mål!
Kultur är det som händer när vi är upptagna med annat.
Kultur är det som finns mellan. Kultur förändras, håller både samman och isär.
Kultur är inget i sig. Kultur beskrivs bäst i termer av blivande, eller
komplexitet. Detta säger jag med stöd i över 20 års arbete med att försöka
förstå kultur. Det är vad jag har kommit fram till, min forskning visar detta.
Denna typ av påpekande om kultur, om hur den (utan att definierad den)
fungerar, är viktigare än fakta om kultur. Kulturforskning handlar i hög
utsträckning om att bygga upp förmågan att HANTERA kultur, om att bygga upp
kompetens att arbeta med och förmåga förstå följande problem: Hur ska vi göra
med det vi inte vet, det som inte går att veta? Hur och vad vet vi inte? Varför
vet vi inte och vad går att veta något om?
Mer än något annat handlar kulturvetenskap om att främja
ödmjukhet, om att utveckla förmågan att tänka abstrakt, analytiskt och kritiskt. Kulturvetenskap handlar om att lära sig identifiera och hantera paradoxer, och det handlar om att lära sig känna igen möjligheter och hinder innan de utvecklats fullt ut. Kulturvetenskap handlar om att lära sig se och förstå det oväntade.
Vill vi ha en akademi värd namnet måste vi skapa en akademisk kultur som sätter KUNSKAPEN i främsta rummet och där vetande alltid går före den som vet. Det är människan som ska anpassa sig efter kunskapen, inte tvärt om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar