Humtank visar vägen genom nätets labyrinter

Gårdagens DN-Debatt missade jag, igår. Nätets förbannelse! Allt finns där, serverat, men i en enda stor hög, utspritt över ett område som vida överskrider all mänsklig fattningsförmåga. För att locka läsare -- eller i praktiken klickare för vad som räknas på nätet är ju, om vi ska vara ärliga, inte det som LÄSES, bara det som blir klickat på -- krävs allt mer sofistikerade metoder. När jag läser tidningen på nätet, vilket jag tvingas till när tidningsbuden allt oftare, i takt med papperstidningens sjunkande status, slarvar med utdelningen, har jag fått vänja mig (eller, nej, jag kommer aldrig att vänja mig) vid blinkande annonser, hoppande annonser och nyhetstext som flyttar sig för att ge plats för annonser. Jakten på annonsklick går ut över läsupplevelsen och det krävs för varje år som går allt mer kraft och energi för att kunna läsa, allt mer intresse för att kunna uppbåda den kraft och energi som krävs. Och här talar jag bara om min upplevelse, jag en medelålders, högutbildad människa som vuxit upp med papperstidningen och som fostrats till läsare. Om jag har problem att hitta och ta del av texter och tankar som ger mig fördjupad förståelse för vardagen och samhället, hur är det då med de så kallade digital natives? Är de bättre på att hitta fram till nyheterna, de fördjupande, lite lägre texterna och analyserna? Som lärare möter jag dem dagligen på högskolan, och min erfarenhet är att de må ha vuxit upp på nätet, men någon fördjupad samhällsanalys eller förståelse för filosofiskt abstrakta problem har den uppväxande generationen inte utvecklat.

Även politiken utvärderas på samma ytliga sätt. När papperstidningen sent om sider anländer, när kaffet är uppdrucket och dagens andra krav pockar på uppmärksamhet, läser jag om regeringens första månad, som nu ska "utvärderas", av hugade statsvetare som tacksamt slickar i sig av uppmärksamheten som stärker deras varumärke. Hur går det, hur går det, hur går det? Vad säger experterna? För vem görs dessa analyser? För medierna, som måste göra det för att bli klickade på, för att marknaden så kräver, för att hålla kassaflödet igång. Kassaflödet är det enda som räknas, genomströmning och mätbara resultat. Förenklingar, effektiviseringar och allt mindre tid. Det drabbar oss även på högskolan och det drabbar ämnen där kritiskt tänkande, abstraktioner, djupanalyser och eftertänksamhet odlas. Dessa ämnen ryker först, dels för att ingen hittar dem i den påtvingade jakten på uppmärksamhet, dels för att kunskaperna kräver något av mottagaren för att bli användbara. Detta sammantaget gör att kursernas ekonomi går sämre, vilket ger högskoleledningarna (vars uppdrag allt mer och allt tydligare handlar om att se om ekonomin) kalla fötter. Humaniora går samma öde som papperstidningen.

Det finns dock hopp. När hoppet är ute slutar jag skriva, slutar jag leva. Gårdagens DN-Debatt inger hopp, även om medierna och samhället, rådande kulturella läge, gör det svårt att nå fram till den typen av guldkorn. Vill lyfta tanken och reflektera över vad Jonas Ingvarsson skriver.

Äntligen syns humaniora i rubrikerna. Men skälet är dystert: regeringen annonserar i sin budgetproposition att man ska strypa anslagen till de så kallade Medelhavsinstituten, något som fått såväl forskare som kulturskribenter att reagera med bestörtning. Detta eftersom summan är så liten, 10 miljoner, och nästan exakt samma pengar skjuts till ESS, den påkostade partikelacceleratorn i Lund, som väntas omsätta 140 miljoner euro om året. 10 miljoner kronor är kaffepengar alltså.

En blixbelysning av läget och rådande logik. Humanioraforskning kostar förhållandevis lite, i princip bara lönen som forskaren uppbär, lite resor, några böcker, en dator och ett kontor att arbeta i. Kostnadseffektivt, till skillnad från vad en partikelaccelerator kostar att driva i sig, utan att ett enda forskningsresultat nått allmänheten. Kaffepengarna som skulle kunna bredda forskningen kastas med andra ord hellre in i ett prestigefyllt projekt med potential (men utan några som helst garantier) att nå internationell ryktbarhet, vilket är forskningens motsvarighet till nätets klick. 10 miljoner är kaffepengar, men det är kaffepengar som kan göra stor skillnad.

Skälet till denna omprioritering är kanske ändå att humaniora syns för lite. Alltför få forskare inom fältet deltar i det offentliga samtalet, något som också får till effekt att forskningen inom humaniora åtnjuter lågt förtroende hos allmänheten (och tydligen också hos regeringen). I den rapport som Vetenskap och Allmänhet publicerat (VA-rapport 2014:3) bekräftas en bild som med små variationer funnits i ett drygt decennium: förtroendet hos allmänheten för forskningsfältet humaniora ligger på under 40 procent (lägst av alla vetenskapsgrenar), och var tredje person i undersökningen anser sig inte ha någon åsikt alls om humaniora eftersom man inte känner till något om verksamheten. Som jämförelse saknar endast en tiondel uppfattning om medicinsk forskning.

Varför är det så? Ett antagande, en hypotes är det jag försöker sätta ord på ovan. Det man inte förstår kan man så klart inte ha förtroende för. Och om man inte ens kan eller förstår vad man går miste om finns inget hinder för den trenden att stärkas och sprida sig. En ond cirkel med andra ord. Den som når ut mest, den vars budskap slår igenom bruset, får uppmärksamheten, pengarna och äran. Övriga får finna sig i att föra en tynande tillvaro. Vem kan slå nyhetsvärdet i en partikelaccellerator, eller citeringar i Nature eller British Journal of medicin? Ingen teoretisk studie av kulturbegreppet, eller en analys av strukturella uttryck för makt. Vägen är på detta sätt utstakad. Men det finns som sagt ljusglimtar.

Vi, tankesmedjan Humtank, vill härmed uppmana ledningarna för högskolor och universitet till att öka den humanistiska forskningens genomslag och förtroende hos allmänheten. Detta sammanfaller med högskolelagens kapitel 1, paragraf 2, det som en gång i tiden kallades för ”den tredje uppgiften”: 

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta. 

Universitet och högskola ska enligt lagen ägna sig åt 1) utbildning och 2) forskning, men alltså även 3) åt att förmedla sina resultat på ett sätt som kommer samhället till del på ett produktivt sätt. 

Men något har hänt. Ledningarna på våra universitet och högskolor talar inte längre om ”den tredje uppgiften”. I stället lutar man sig mot lagparagrafens första satsdel och talar om ”att samverka med det omgivande samhället”. Uppdraget att ”informera om sin verksamhet” samt se till att ”forskningsresultat […] kommer till nytta” har inte samma prioritet. 

Vad innebär då denna förskjutning? Orden: ”samverkan med det omgivande samhället” tolkas numera oftast som att man vill uppmuntra lärosätets kontakter med näringsliv och offentlighet. Alltså är utnämnandet av hedersdoktorer, de humanistiska utbildningsprogrammens praktikplatser inom produktiva sektorer samt donationer till forskningsmiljöer eller till inrättande av professurer prioriterade framför forskarens nit att sprida sina alster till allmänheten.

Samverkan handlar i praktiken allt mer och allt oftare om att högskolan ska utföra uppdrag, mot ersättning, på företagens villkor. Och det är pengarna som står i fokus, ersättningen. Utfallet, kunskapen, resultatet av forskningen räknas inte, inte i sig. Om det kan publiceras i en referee-granskad, internationell journal är det bra, för det är ett resultat som går att mäta och jämföra. Så visar man regeringen att man gör något för pengarna som pumpas in i verksamheten. Och regeringen kan använda detta som intäkt för att de använder skattemedlen på ett ansvarsfullt sätt. Kunskapen utarmas dock och alla säger sig stå handfallna inför detta. Säger sig stå handfallna, för det behövs ingen raketforskare för att räkna ut sambanden som lett fram till rådande läge. Kunskap har inget värde i sig. Det enda som har ett egenvärde är pengar. Och på pengar råder det följaktligen ingen brist i det akademiska systemet. Kunskapsbristen är dock stor och den kommer förr eller senare att gå ut över pengarna. Fast det sker ju under nästa mandatperiod, nästa kvartal ... Klart att humaniora inte syns då, för det humaniora har att förmedla är inga nya och spännande resultat som kan omvandlas till rubriker som många klickar på.

I Svenskt näringslivs rapport ”Från departement till doktorand: På vilka grunder fördelas de direkta statsanslagen för forskning” (Emil Görnerup, Svenskt näringsliv 2013) påpekas att i synnerhet humanioraforskare känner lite eller ingen uppmuntran att delta i olika former av samverkan: ”Inom humaniora var det endast en av fem forskare som ansåg att arbetsgivaren tydliggjort [vikten av] detta. Över hälften av forskarna i undersökningen ansåg att samverkan gav litet eller inget meritvärde i forskarkarriären.” 

En diskussion jag hade förra året med en rektor vid ett svenskt universitet bekräftar denna bild. Jag undrade om skälet till att så få akademiker syntes i den offentliga debatten skulle kunna vara det inte finns några belöningsstrukturer för denna verksamhet. Rektorn hade dock ”lite svårt för att förstå att förklaringen till [detta] skulle vara att ’det inte betalar sig’. Samhällsengagemang för mig är något annat.” 

Den tredje uppgiften ska alltså skötas på fritiden, och på arbetstid får du ägna dig åt mer poänggivande publikationer. Attityden har sin förklaring i att det naturvetenskapliga poängsystemet för publikationsvärdering i allt högre grad styr verksamheten vid våra lärosäten. Men det är olyckligt att såväl universitetsledningar som forskningsfinansiärer (däribland staten) är så blinda för de spridningseffekter en uppmuntrande inställning till ”den tredje uppgiften” skulle kunna få.

Utan forskares samhällsengagemang, och här tänker jag inte på statsvetarna som säljer sin kunskap, kompetens och varumärke, till medierna, utan på forskare som tar aktiv del i samhällsbygget, kommer forskningen aldrig det allmänna till del. För pengarna stannar inom systemet, alternativ överförs till företagen som delar ut dem till sina ägare. Detta är vad pengar gör med oss, förenklar och omfördelar, utarmar och ökar klyftorna. Om jag har svårt att hitta fram till den här typen av analys, som kräver förkunskaper och intresse för att bli begriplig, då är det ett tecken att ta på största allvar. För detta är inga nyheter för mig, jag får bara bekräftat det jag redan visste. Humaniora har målats och målar sig själv in i ett hörn. Detta moment 22 riskerar dock att gå ut över alla, förr eller senare.

Denna misstro mot – eller okunskap om – vårt forskningsområde måste förändras för att stärka humanioras position inom den akademiska sfären såväl som inom den offentliga arenan, något vi är övertygade om också kommer att gynna samhällsdebatten. Men för humanistiska akademiker gäller alltså att ett av yrkets tre huvuduppdrag ska utföras utanför arbetstid. 

Humtank vill därför återerövra ”den tredje uppgiften” som den kategori inom det akademiska arbetet som särskilt tar fasta på lagtextens bisats: att ”informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”. Med ”den tredje uppgiften” vill vi alltså särskilt peka på forskarnas förutsättningar att delta i det offentliga samtalet. Som konkret utmaning föreslår därför Humtank nu Sveriges universitet och högskolor följande: 

återupprätta ”den tredje uppgiften” som en specifik aspekt av samverkan med det omgivande samhället; nämligen den enskilde akademikerns möjligheter att popularisera och kommunicera sin forskning till offentligheten, implementera ”den tredje uppgiften” i era strategiska dokument, meriteringsvärdet av ”den tredje uppgiften” ska förtydligas i karriärbedömningar, rekryteringar och lönedialog, redovisa, med start år 2015, antalet populära publikationer och offentliga framträdanden som humanioraforskare vid era lärosäten bidragit med.

Jag bloggar varje dag för att sprida resultat, för att kommunicera och för att öka intresset för kunskaper som alla behöver. Från högskoleledningen och stadsmakten möts jag i bästa fall av tystnad, men det händer att det knorras om jag är kritisk. Jag har fått vänja mig vid att förlöjligas och det ger mig inga som helt meriter. Mina bloggtexter når en enormt mycket större publik än mina forskningspublikationer. Det är i princip samma innehåll. Jag vill därför instämma i och ger Humtanks förslag mitt fulla stöd. Inte för min egen skull, utan för samhällets. Jag skriver för att det ger mig en inre tillfredsställelse, för att jag vill och inte för att få något tillbaka. Men jag skriver OCKSÅ för att jag ser att det finns ett behov av kunskaperna i samhället.

Vi kräver ingen partikelaccelerator, men en artikelaccelerator. Humtank vill därför utmana samtliga lärosäten att fram till 2017 öka humanioraforskarnas offentliga framträdanden (dagspress, populärvetenskap, föreläsningar, debatt, etermedier, digitala fora, med mera) med 25 procent. 

Jag kan inte lova att jag kan blogga mer, men lite stöd och uppmuntran hade känts bra. Det hade gjort det enklare att övervinna motståndet under dagar när det är stressigt och allt för många uppgifter blivit liggande. Tid i tjänsten för den tredje uppgiften ser jag som en utopi, men det vore så klart ännu bättre om det gick. Att det känns som en utopi säger så klart en hel del. Därför blir jag glad över Humtanks initiativ och det jag läser på nätet.

Att synliggöra vår forskning är en nödvändighet för att öka allmänhetens kännedom om och förtroende för de humanistiska vetenskaperna. Med ökat genomslag i samhället ökar också nyfikenheten på vår verksamhet, vilket torde generera högre studentantal, ökade anslag, höjd status, och rikare forskningsmiljöer. För samhällets vidkommande innebär en ökad närvaro av akademiska inspel att kvaliteten i det politiska samtalet kommer bli bättre, det intellektuella klimatet friskare. Baske mig om inte kaféerna kommer att sälja mer kaffe också.

En god cirkel, som dessutom har potential att öka efterfrågan på kaffe, ekologiskt kaffe. För som alla vet är det på café man bäst möts och talar om livets mening, konst och litteratur. Kunskapens vägar är alltid omvägar. Vi vet allt detta, ändå gör vi inget?! Kanske för att ingen vågar ta första steget. Men nu har Humtankt visat vägen, och det är bara för oss andra att följa.