Moralens geologi 27

Professor Challenger är det som talar i kapitlet The Geology of Morals, från A Thousand Plateaus. En fiktiv röst, skapad för att säga saker som skulle kunnat uttalas, men som aldrig gjorde det. Innehållet är korrekt och bygger på vetenskapliga resultat inom olika områden, men föreläsningen har aldrig ägt rum, på riktigt. Fast den har ju ägt rum, för jag har läst den, samtalat med andra om den och håller på att blogga om den. Alltså har den ägt rum och den äger rum hela tiden, så fort någon läser om det, tänker med den och agerar i enlighet med kunskaperna som blir resultatet av arbetet med texten och dess innehåll. En beskrivning av ett slags dubbel artikulation, kanske ... Det är i alla fall ett sätt att tänka på den dubbla artikulation som är ett av begreppen som lanseras i kapitlet.

Inget är något i kraft av sig själv. Allt blir till i mellanrummen som uppstår överallt. Gud är en och odelbar, det slogs fast vid kyrkomötet i Necaea år 325, men det är i så fall det enda som är ett och odelbart. Allt annat är resultatet av sammanhållning, av kombinationer av olika saker och aspekter. DNA består av fyra komponenter, som kombineras på olika sätt och resultatet är du och jag och livet på jorden. Överallt finns det dubbla artikulationer. Inte bara i språket, men studier av språk kan hjälpa den som har svårt att förstå, att förstå den tanken.

Most of the audience had left (the first to go were the Marinetians with their double articulation,

Den franske lingvisten André Martinet, som nämns i citatet, lanserade tanken om språket som en emergent struktur bestående av olika nivåer och samverkan mellan ett fåtal komponenter, vilket gör språket dynamiskt, föränderligt och lika levande som du och jag.

followed by the Hjelmslevians with their content and expression, and the biologists with their proteins and nucleic acids).

Den danske lingvisten Louis Hjelmslev skapade en teori om språket som som en struktur där mening uppstår i spelet mellan delarna. Han vänder sig mot språkvetenskapen som innehållsbeskrivande och vill se mer analyser av dess form, för att förestå hur språket fungerar. Deleuze och Guattari använder dessa tankar för att skapa egna begrepp, som kan användas av oss i vårt arbete med att förstå vår värld. Inget leds i bevis, inget slås fast i A Thousand Pletaus. Det är en verktygslåda full av begrepp, som vi kan använda eller förkasta. Det jag försöker göra här är att ge en inblick i min process, mitt arbete med att försöka förstå filosofin och delarna den bygger på och hämtar inspiration från. Och inspiration hämtas från många håll, lingvistik och biologi, som ovan men också geologi och matematik (vilket kritiserats av företrädare för vetenskapen, till exempel Alan Sokal, som läser Deleuze på sitt eget sätt och inte på det sätt som Deleuze vill bli läst. Därför skjuter kritiken över målet. Om kritiker som Sokal istället för att debattera med humanister, engagerade sig i samtal med dem skulle ny och mer användbar kunskap som gynnar båda "sidorna" kunna uppstå, men eftersom det idag bara är vinnaren som räknas väljer de att försöka skjuta teorin i sank och ta äran av dess upphovsman. Förväxlar man teori med en enda och odelbar sanning, då är det helt rätt att agera så, men Deleuze skapar verktyg och om ett av dem inte fungerar då är det bättre att använda ett annat).

The only ones left were the mathematicians, accustomed to other follies, along with a few astrologers, archaeologists, and scattered individuals. Challenger, moreover, had changed since the beginning of his talk. His voice had become hoarser, broken occasionally by an apish cough. His dream was not so much to give a lecture to humans as to provide a program for pure computers. Or else he was dreaming of an axiomatic, for axiomatics deals essentially with stratification. Challenger was addressing himself to memory only. Now that we had discussed what was constant and what varied in a stratum from the standpoint of substances and forms, the question remaining to be answered was what varied between strata from the standpoint of content and expression.

Uttryck och innehåll, är två aspekter av världen. Det finns materia och det finns mening och mellan dessa, som ett resultat av samspelet mellan, uppstår kultur. Kulturen har form, är fast, men den har också innehåll och rörlig. Förändringens riktning uppstår i spelet mellan. Inget liv finns utan förändring, dynamik och rörelse, men om det bara finns förändring och rörelse är heller inget liv möjligt. Livet och kulturen uppstår mellan. Vissa strukturer är sega, och somligt innehåll är flyktigt. Ibland förändras allt snabbt och ibland tar förändringen paus. När allt görs på samma sätt av många under längre tid uppstår strata, lager av likhet. Men det uppstår alltid brott, som skiljer ett stratum från ett annat. Lager på lager. Därför stannar arkeologerna kvar, för de förstår tanken, liksom geologerna. Men det handlar alltså om verktyg för att förstå kultur, eller det är i alla fall så jag läser Deleuze och Guattari. Det handlar om en text som kan läsas på många olika sätt, av olika författare. Vad betyder den egentligen? Det är en fråga som avslöjar mer om den som ställer den, än om boken och livet, kulturen och människan. För en sådan fråga utgår från att sanningen är en och odelbar, vilket jag (och många med mig) starkt betvivlar.

For if it is true that there is always a real distinction constitutive of double articulation, a reciprocal presupposition of content and expression, then what varies from one stratum to another is the nature of this real distinction, and the nature and respective positions of the terms distinguished. Let us start with a certain group of strata that can be characterized summarily as follows: on these strata, content (form and substance) is molecular, and expression (form and substance) is molar. The difference between the two is primarily one of order of magnitude or scale. Resonance, or the communication occurring between the two independent orders, is what institutes the stratified system.

Jag vet det jag vet och har via minnet kontakt med min historia och kunskaperna jag implementerat. Jag är ett stratum, liksom du är det. Och i vårt möte händer något som påverkar oss båda. Och detta något skulle jag vilja benämna kultur. Ingen av oss äger kulturen och den förändras i relation till hur vi förhåller oss till varandra och det vi gör. Kulturen är vår, men lever sitt eget liv, mellan. Kulturen är med andra ord en dubbel artikulation.

The molecular content of that system has its own form corresponding to the distribution of elemental masses and the action of one molecule upon another; similarly, expression has a form manifesting the statistical aggregate and state of equilibrium existing on the macroscopic level. Expression is like an "operation of amplifying structuration carrying the active properties of the originally microphysical discontinuity to the macrophysical level."

Både innehåll och uttryck har form och substans och är med andra ord båda dubbla artikulationer. Och världen uppstår mellan dessa båda och förändras i (makt)spelet mellan krafter som strävar efter sammanhållning och krafter som drar mot upplösning. Dynamik och förändring är kulturens konstanter, därför är den aldrig, den blir. Liksom du och jag och allt annat.