Moralens geologi 26

Det vi gör det gör vi såväl med som mot varandra och resultatet är kultur. Reglerna för görandet är moral. Varken kultur eller moral är fasta enheter. En liknelse som kanske kan fungera kan se ut så här: blanda vatten och potatismjöl till en trögflytande sörja. Resultatet av experimentet är något som är fast, men flytande. Kultur och moral är flytande, men fast. Något slags mellanstadier. Både och, samtidigt. Och hur frustrerad man än blir av denna karakteristik, av den beskrivningen, finns inget annat att göra än att acceptera sakernas tillstånd. Det nyttar inget till att förbanna vädret, för det är som det är. Ingen skäller (på allvar) på meteorologerna, men kulturvetare kan få klä skott för kulturens egenskaper.

För att bli kulturvetare krävs att man först kan lära sig hantera sin egen frustration, som uppstår när man ska försöka förstå studieobjektets komplexitet och föränderlighet. Det är en kamp med tålamodet, en omtumlande inre resa och ett uppvaknande på andra sidan. Aha, okej, är det så här det fungerar. När man ser strukturerna och förstår principerna är det förlösande. Men detta är kulturvetarna ensamma om att se, så har man ingen annan som förstår i närheten riskerar man att känna sig isolerad. Därför krävs av kulturvetaren, dessutom en kompetens att hantera omgivningens syn på en som en kuf, en särling och någon som talar i gåtor. För att överleva som kulturvetare måste man därför utveckla en dubbel kompetens.

Kulturen och moralen når man på liknande sätt, indirekt. Med hjälp av verktyg. Vill man förstå moral eller kultur kan man bara göra det indirekt, via begrepp. Kunskapen om kultur och moral är alltid temporär, för så fort man riktar blicken åt ett annat håll, så fort man vänder sig till publiken som lyssnar på forskaren som presenterar sina resultat, förändras det som studerats, det man talar om. Moralen och kulturen förändras hela tiden, överallt. Det måste man acceptera och ha med sig in i arbetet med att förstå. Och det måste man acceptera om man ska kunna lära sig att använda begreppen, tankeverktygen, analysredskapen.

Det är olyckligt för kulturen och moralen om arbetet med att förstå överläts exklusivt på forskarna, om kunskapen bara fanns i akademin. Eftersom alla alla är producenter av kultur och moral är det en hållbarhetsaspekt att kunskaperna och kompetenserna sprids så vitt och brett som möjligt. Eller låt mig förtydliga; att så många som möjligt kan hantera analysverktygen är ett sätt att skapa hållbar kultur och en moral som ger så många som möjligt chans att förverkliga sin inneboende potential och visioner. Kunskap ska spridas. Bloggen är mitt sätt att göra det på. Allt som skrivs här handlar på ett eller annat sätt om kultur. Just den här serien texter och andra texter där jag skriver om Deleuze och Guattari eller andra filosofer har en hög abstraktionsgrad, men utgångspunkten är den samma även i resten av bloggposterna. Jag, liksom du och alla andra både studerar och är med att skapa kultur, genom att leva i den. Det är oundvikligt att inte både lära och skapa. Det är detta som gör oss till människor.

När abstraktionsgraden ökar, ökar frustrationen, men även inlärningshastigheten. För utan koncentration och hårt arbete är det omöjligt att lyfta sig i håret, vilket ibland är vad som krävs för att förstå det som är svårt. Det man lär det lär man, även om det inte känns så i stunden. Det var när jag fattade det som det lossande för mig. När jag vågade kasta mig ut. När jag insåg att nyckeln till lärande är modet att försöka, försöka och sedan försöka igen. Rädslan för att misslyckas måste man göra upp med, för det är den som håller lärandet tillbaka. Man måste våga släppa på kontrollen. Eller för att tala med Deleuze och Guattari, man måste bejaka deterritorialiseringen. Samma gäller för samhällen och kultur. Hållbarhet främjas av balans mellan territorialiserande krafter och deterritorialiserande. Dagens skola, till exempel, eller akademin, präglas av hård sammanhållning. Kontroll, utvärdering, och betyg från fjärde klass är exempel på det. Brist på frihet, tillit och lärandets egen kraft är exempel på att upplösande krafter motarbetas.

Det blev en lång inledning, eller en omväg till det som är seriens röda tråd. Texten som jag improviserar kring, en av platåerna i Deleuze och Guattaris bok 1000 platåer: 10.000 bc.: The Geology of Morals. Fast, som Sven-Erik Liedman skriver, kunskapens vägar är omvägar. Ibland måste man gå vilse för att hitta rätt. Sådan är och fungerar i alla fall kulturen och vill man lära sig förstå måste man acceptera det. Men nu har det blivit dags att kasta sig ut.

First, one does not go from the relative to the absolute simply by acceleration, even though increases in speed tend to have this comparative and global result. Absolute deterritorialization is not defined as a giant accelerator; its absoluteness does not hinge on how fast it goes. It is actually possible to reach the absolute by way of phenomena of relative slowness or delay. Retarded development is an example.

Det absoluta, fullständig kontroll och total sammanhållning är den ena polen i det kontinuum där kulturens tillblivelse äger rum. Den andra är relativitet, öppenhet och fullständig brist på struktur. Ingen av polerna fungerar som mål för kulturen, för båda innebär död och förintelse av allt liv. Balans är vad som krävs, men den går inte att ställa in en gång för alla. Balans uppstår mellan. Balans är en relation. Liksom kultur är en ömsesidig process av blivande. När Jan Björklund kräver betyg från fjärde klass ansluter han sig och agerar för territorialisering. Och den som kräver avskaffade betyg ansluter sig och agerar för deterritorialisering. Skolan och utbildningssystemet skapas i spänningsfältet som uppstår mellan dessa båda poler. Och dess förändringshastighet kan variera. Ibland förändras kultur och moral väldigt snabbt, och ibland går det långsamt. Förändringen är dock konstant.

What qualifies a deterritorialization is not its speed (some are very slow) but its nature, whether it constitutes epistrata and parastrata and proceeds by articulated segments or, on the contrary, jumps from one singularity to another following a nondecomposable, nonsegmentary line drawing a metastratum of the plane of consistency.

Slumpen är ett inslag i all tillblivelse. Den måste man räkna med om man vill förstå kultur. Om slumpen inte fanns eller om den gick att kontrollera skulle världen, livet, Universum, allt, se helt annorlunda ut. Hur frustrerande detta påstående än är och hur mycken man än önskar att det vore annorlunda är det bara något man måste acceptera. Slumpen är inget problem, det är en förutsättning!

Second, under no circumstances must it be thought that absolute deterritorialization comes suddenly of afterward, is in excess or beyond. That would preclude any understanding of why the strata themselves are animated by movements of relative deterritorialization and decoding that are not like accidents occurring on them. In fact, what is primary is an absolute deterritorialization an absolute line of flight, however complex or multiple—that of the plane of consistency or body without organs (the Earth, the absolutely deterritorialized).

Någonstans mellan finns det ett jämviktsplan, en balanspunkt. Det är i alla fall så jag förstår och vill förklara konsistensplanet, eller kroppen utan organ. Kulturen balanseras av oss, genom våra handlingar, men också av den fysiska miljön. Allt och alla kan förstås som organ i en kropp som skapas mellan. Allt och alla påverkar helheten, som hela tiden blir till i samspelet. Moralen vilar ytterst på jordens materialitet, men utan kultur och teknik, affekter och slumpvisa förändringar är den inget. Moral är i varje givet tillfälle ett resultat av territorialisering, som balanseras mot deterriotorialsering. Inget är, allt bli!

This absolute deterritorialization becomes relative only after stratification occurs on that plane or body: It is the strata that are always residue, not the opposite. The question is not how something manages to leave the strata by how things get into them in the first place. There is a perpetual immanence of absolute deterritorialization within relative deterritorialization; and the machinic assemblages between strata that regulate the differential relations and relative movements also have cutting edges of deterritorialization oriented toward the absolute. The plane of consistency is always immanent to the strata; the two states of the abstract machine always coexist as two different states of intensities.

Intensiteter. Både territorialisering och deterritorialisering är intensiteter. Och mellan dem skapas nivåer av blivande, emergenta tillstånd av relativ balans. Därför är ett annat samhälle, en annan moral, en annan skola och en annan akademi alltid möjlig. Inte omgående, men eftersom dagens skola liksom gårdagens är resultatet av kollektiv handling, av ömsesidigt blivande, kan förhållandena alltid förändras i ena eller andra riktningen. Allt handlar om helheten och balansen mellan sammanhållande krafter och upplösande.