måndag 7 oktober 2013

Dagens Nietzsche, om kaos, kontroll och ansvar

Sökandet efter kontroll. Fundera på det en stund, på hur just du tänker på och förhåller dig till detta med kontroll. Låter du världen komma dig till mötes, som den i ter sig, i sin fulla komplexitet. Är du nyfiken på hur det blir som det blir och på din roll i helheten? Eller söker du kontrollera världen omkring dig, ditt liv och framtiden? Undviker du osäkerhet, vill du veta vad som ska hända? Är du en som söker bemästra omgivningen, eller en som tar det som det kommer?

Det finns många dikotomiska personlighetsdrag, många mänskliga egenskaper som fördelar sig i populationen enligt principen antingen eller. Inte bara man eller kvinna. Introvert, extrovert och optimist, pessimist eller glad, ledsen, är egenskaper som inte går att kombinera. Antingen är eller har man det ena, eller det andra. Det kan växla och förändras, men inte kombineras. Samma gäller för kontrollsökande och öppenhet inför världen komplexitet.

Märker mer och mer att mitt sätt att förhålla mig till världen är av det senare slaget. Världen kommer mig till mötes och jag surfar på vågorna, som aldrig är desamma. Varje dag bjuder på nya upptäckter. Tycker det är spännande att leva och att söka förstå. Såväl med som motgång intresserar mig. Allt jag möter bär på möjligheter till ökad förståelse och det är vad jag söker, förståelse för världen, så som den kommer mig till mötes. Andra hanterar tillvaron och griper sig an livet på helt andra sätt. Söker kontrollera, arrangera och skapa en vardag som innehåller så få överraskningar som möjligt.

Kontrollerande människor verkar vara vanligare förekommande, än dem som omfamnar tillvarons komplexitet. Detta gör att jag ofta känner mig utanför, som en avvikare. För där jag ser nya möjligheter värda att testa ser omgivningen hotande kaos. Problematisk osäkerhet, som måste undanröjas. När jag följer med och nyfiket intresserar mig för det vildvuxna och bejakar det oväntande möts jag ofta av misstänksamhet. Mitt sätt att vara påverkar andras syn på mig. Eftersom jag inte har problem med kaos, för att jag vet av erfarenhet att jag oftast brukar kunna bemästra komplexa situationer, märker jag att andra uppfattar mig som ansvarslös och opålitlig.

Den som bryter mot normen, som inte vill kontrollera. Den som är nyfiken på och intresserad av det dunkla, som ser det oväntade som intressanta och välkomna avbrott i vardagen. Den som låter världen vara, som upptäcker och anpassar sig. Den kommer, i en värld där det stora flertalet kontrollerar och skyr osäkerhet, där majoriteten vill veta och vara trygga, att framstå som ett hot. Antingen är du med oss, eller mot. Så känns det ibland. Det går inte att vara både ock. Normen är idag, tydligt, att man ska vilja kontroll. Och mycket av politiken och reformerna på jobbet handlar om kontroll och målsäkring.

Alla normer har konsekvenser, allt som tas för givet har ett pris. Och om kontroll är det önskade läget, det normala, då kommer misslyckandet att bli ett problem. För det är ju ett bevis på att kontroll inte uppnåtts. Fundera även på det, på hur vi ser på misslyckande idag. Hur behandlar vi den som misslyckats, i skolan, på jobbet, i samhället? Ser vi på hen med beundran, eller skepsis? En samvetsfråga. Men en viktig sådan. Läser om detta i dagens tidning, om en intressant alternativ syn på misslyckande. Det är Niklas Lundblad, informatiker som skriver följande i SvD.

Innovationsnestorn Bengt-Arne Vedin har skrivit mycket och klokt om misslyckandet och inskärper att det inte handlar om att misslyckas eller ej, utan om hur man misslyckas. Helst ska man misslyckas ofta, snabbt och med små kostnader. Och sedan dela med sig av misslyckandet. Vi borde ersätta Jantelagen med Vedinlagen. Du ska misslyckas framåt.
Kloka ord, men svårt att genomföra i en värld där kontroll är det högsta goda och där utkrävandet av personligt ansvar är kungsvägen mot det målet. Alla vet att det inte går att lyckas om man inte får misslyckas, att allt lärande handlar om hur man lär av sina misstag och att den som inget vågar heller inte vinner något. Ändå är det kontroll och säkerhet som är idealet. Det är en kaka som inte går att ha och äta, ändå är den och liknande kakor de enda som anses värda att leta efter. Detta är bara en av livets och världens alla paradoxer. Kaos och dunkelhet, inexakta förhållanden är regeln, inte undantagen. Världen, samhället och livet är icke-linjära processer. Därför är det klokare att försöka förstå kaos, istället för att försöka eliminera det. För det är mycket bättre resurshushållning att lära sig hantera, än kontrollera. Därför väljer jag konsekvent den vägen, även om jag ibland stöter på problem och även om jag ofta ifrågasätts.

Jag väljer den vägen för att jag vet att den är riktig, trots att den inte gynnar min akademiska karriär. För jag är inte i den akademiska världen för att göra karriär, utan för att lära mig förstå världen så som den är och fungerar. Jag trivs som akademiker för att det gör det möjligt för mig att söka kunskap. Och jag har vigt mitt liv åt kunskapen. Det målet är större och viktigare. Att finna stöd för riktigheten i och rimligheten med detta mitt val av väg genom livet och forskningen är inte svårt. Det finns överallt. Det handlar bara om att leta på rätt ställe och om att lära sig se världen som den är, istället för hur majoriteten vill att den ska vara. Inspiration finner jag, till exempel hos Nietzsche, som skriver följande i Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.
Drömmen om ansvarigheten. - För allt vill ni ta ansvar! Men inte för era drömmar! Vilken eländig flathet, vilken brist på konsekvent mod! Ingenting är i högre grad er egendom än era drömmar! Ingenting mer ert verk! Stoff, form, speltid, aktörer, åskådare, - i dessa komedier är ni allt detta själva! Och just här skyggar ni och skäms inför er själva, och redan Oidipus, den vise Oidipus, hämtade tröst ur tanken att vi inte kan rå för vad vi drömmer!
Samhället som växer fram i och genom handlingarna vi utför, i vardagen, tillsammans med andra, är ett samhälle där sökandet efter kontroll är det vanligaste. Och normen är att kontrollera och att misstänkliggöra den som inte uppvisar tecken på kontroll. Därför blir ansvarstagande den väg som till lycka och framgång bär. För genom att ta ansvar visas lojalitet till det kollektiva projektet, att till varje pris söka kontroll och att kontrollera. Normen är sådan, den belönar alla som tar ansvar. För därigenom lyfter en stor börda från allmänhetens axlar. Och när det går åt skogen, för det gör det förr eller senare, då tar ansvarstagarna på sig skulden. Tyvärr kan de dock inget göra åt saken, de kan bara avgå eller krypa i fängelse. Allt mot en rundlig ersättning. Den som blir VD tar på sig ansvar och kan därför kräva enorma summor i lön. För att kontroll är vad majoriteten drömmer om. Åter till Nietzsche och lärdomarna vi kan och bör dra av detta.
Av detta drar jag den slutsatsen att det stora flertalet människor vet med sig att de har avskyvärda drömmar. Om saken låg annorlunda till: vilket glansnummer skulle inte det mänskliga högmodet ha gjort av denna nattliga diktarverksamhet! - Behöver jag tillfoga att den vise Oidipus hade rätt, att vi faktiskt inte är ansvariga för våra drömmar, - men heller inte för vårt vakna liv, och att läran om viljans frihet har sin fader och sin moder i människans stolthet och maktkänsla? Jag kanske säger detta lite väl ofta: men åtminstone blir det därigenom inte till en villfarelse.
Ansvar är en fåfäng lösning på det omöjliga problemet att nå kontroll. Det är bara marginellt bättre än att göra som ansvariga politiker, som när kartan (det vill säga den man önskar och vill) inte stämmer överens med terrängen (det vill säga det samhälle vi lever i och skapar gemensamt i handling) söker problemen i verkligheten, som man försöker anpassa till kartan. "Jag delar inte den bilden", detta politiska mantra, som idag upprepas irriterande ofta, är ett uttryck för normen. En konsekvens av att drömmen om kontroll förväxlats med verkligheten. Och den som lever i en dröm behöver inte ta hänsyn till verkligheten.

Dags att vakna upp. Hög tid att se och förhålla sig till världen så som den är och att lära sig möta och hantera den, istället för att försöka kontrollera den. Verkligheten kan lika lite som drömmarna kontrolleras och att utkräva ansvar för något som inte går att ta ansvar för är befängt. Världen är kaosartad och dunkel och det spelar ingen roll hur mycket vi än vill att det inte ska vara så. Det är så det är, och detta vet vi. Vi vet också att framgång är kantad av misslyckanden. Vi vet att utan misslyckanden ingen framgång.

Hur kan vi då, med insikt om detta, framhärda i kontrollerandet? Hur kan vi acceptera att någon, som dessutom mot en grotesk ersättning, säger sig ta ansvar, för något som är omöjligt att ta ansvar för? Hur kan vi, mot bättre vetande, konsekvent följa kartan, när verkligheten inte stämmer med bilden? Av ett enda skäl; Vi människor är normföljare som hellre går under tillsammans än lyssnar på den som säger obehagliga sanningar.

25 kommentarer:

Ann-Helen sa...

Ja, det är t ex många (psykologiskt influerade) personlighetstest, som ordnar människor på det sättet du beskriver: genom att ställa upp en rad egenskaper, där den ena egenskapen utesluter den andra. "Egenskaper som inte går att kombinera", som du skriver. Men, om vi nu antar att t ex "kontroll" och "öppenhet" är varandras motsatser - hur skulle då en människa leva som är "fullständigt öppen", eller "fullständigt kontrollerande"? Om man funderar en stund, skulle de bli som seriefigurer. Om man funderar lite till, ser man det omöjliga i en sådan uppdelning.

Ann-Helen sa...

..jag menar bara: då finns det ingen plats för ambivalens. Kontroll och öppenhet uppträder i kombination: kontrollera genom att hålla något öppet - få någon annan att vänta, t ex.

Eddy sa...

Håller bara delvis med Ann-Helen, för det är svårt att vara både optimist och pessimist, och inom prykologin talar man om fem gundläggande personlighetsdrag, som präglar människor och som i princip inte ändras över tid. Detta ska inte blandas sammn med hur man agerar i vardagen. Där finns utrymme för ambivalens, kanske just för att inget är fast och evigt. Bara för att man har ett grundläggande drag betyder inte att man reagerar exakt likadant i varje situation.

Jag menar att man möter världen antingen med en strävan efter kontroll, eller med en öppenhet. Alla har ett defaultläge, som påverkar hur de hanterar vardagen. Och det kontrollerande draget är vanligare, och det kan naturligtvis vara starkare eller svagare, men det är ändå ett drag som utesluter det andra. Inte för inte intresserade sig poststrukturaliserna för dikotomier. Världen är nog inte dikotomisk, men det finns lika fullt dikotomier.

Kontrollerar man genom att hålla något öppet, då konmtrollerar man fortfarande. Eller så är man öppen, och då är det världen som bestämmer vad som kommert till en, och man anpassar sig.

Ingen är således fullständigt öppen eller fullständigt kontrollerande. Det handlar om hur man möter tillvaron, som aldrig är en och den samma. Om grunddragen, som sedan kombineras med massor av andra aspekter. På det sättet blir resultatet av tankegången att ingen är en kartikatyr.

Ann-Helen sa...

Det du säger, förutsätter att den som har det "kontrollerande grunddraget", alltid har intentionen att kontrollera, och tvärtom med den som är har grunddraget "öppenhet". Så tror jag inte det är - varken att vi hela tiden går runt med sådana intentioner, eller att konsekvenserna är självklara. Sedan kan man problematisera idén med "5 grundläggande personlighetsdrag" - om de INTE skall "blandas samman med hur man agerar i vardagen", så undrar jag HUR man i så fall har kommit fram till de fem personlighetsdragen? Vad slags översättningar har skett där? Vad skall vi göra med den kunskapen, om det inte har något att göra med "hur man agerar i vardagen"? Vad menas överhuvudtaget med "kontroll" och "öppenhet"?

Ann-Helen sa...

(tycker att kontroll och öppenhet som institutionella, organisatoriska, kulturella drag, är intressantare än som individuellt beteende. För i det senare fallet blir kontroll och öppenhet det som känns igen som kontroll och öppenhet - t ex en viss estetik, en viss typ av person..).

Eddy sa...

Jag vill komma bort från intentioner, detta handlar om hur man möter värden, på ett förmedvetet sätt. Det handlar som sagt om grunddrag, inte om intentioner. När jag till exempel jämför mitt personliga defaultläge med dessa grunddrag ser jag att jag oftast är öppet nyfiken, men det betyder inte att jag inte behöver eller inte kan hantera kontroll.

Många kulturvetare är skeptiska till kvalitativ psykologi och vill förklara allt med diskurser, men jag tror det är att förenkla något som är mycket mer komplext. Jag tycker till exempel att Boken Ett oskrivet blad är oerhört intressant, även om jag anser att Pinker är djupt orättvis i sin kritik mot Foucault. Jag har jobbat med prykologer som fått mig att inse att en hel del av det jag tagit för givet inte håller sträckt. Jag har närmat mig deras forskning öppet och förutsöttningslöst, har försökt samtala om funnit att det finns massor som inte går att avfärda och att kulturvetenskapen, trots att allt inte kan förklaras med kultur, har viktiga kunskaper att bidra med.

De fel grundläggande personlighetsdragen styr hur man hanterar tillvaron och handlar inte om att göra förutsägelser. Som jag förstår det finns gediget stöd för detta och att avfärda det kräver bevis, och några sådana har i alla fall inte jag funnit. Jag väljer därför att anpassa och modiifiera mina tankar utfrån det, istället för att söka bevis för det felaktiga i påståendena. Om detta är rätt eler fel, det överlåter jag åt andra att avgöra. Och jag samtalar gärna om resultatet.

Ann-Helen sa...

Jag förstår inte, hur det INTE skulle handla om förutsägelser, när man talar i termer av vad som "styr" - som om det var förutbestämt, på något annat, onåbart, plan hur vi förhåller oss till världen (det blir alltså en "gudsförklaring" - det blir sannerligen svårt att avfärda, eftersom det är omöjligt att skaffa "bevis"). Jag tycker man kan rikta uppmärksamhet mot dylika teoriers faktiska användning och vilken plats de intar i olika argument.

Eddy sa...

Tänk så här: Vi har två personer. Den ena ser ett halvfyllt gtas, och een andra ett halvtomt. Det är en töntig men ändå giltig beskrivning av två personlighetstyper. Insikt om detta säger ingeting om vad som kommer att hända i framtiden, bara att dessa båda personligheter kommer att se på världen på två olika sätt oxch utifrån vad de ser kommer att finna en lämplig strategi för sitt agerande. Det är kontexten som bestämmer utfallet, inte forskaren eller individen. Och det är så jag använder tankarna, för jag har inte hittat något som motsäger deras relevans. Vet att det finns psykologer som försöker använda insikter som för att göra förutsägelser, men det får stå för dem och för den typen av tolkning finner jag inget stöd i forskningen. Så några svårighetr att avfärda användningen av teorierna ser jag inte. Allt handlar om hur vi lyssnar på det som sägs.

Vi kan veta allt om en bils prestanda, men det betyder inte att vi vet något om hur den fungerar i spricifika situationer på vägen, för det beror på vem som sitter bakom ratten, väglag, andra trafikanter o.s.v.

Komplexitet fungerar så, att några få variabler kan kombineras på olika sätt, vilket ger upphov till oberäknelighet.

Jag är geniunt intresserad av hur världen fungerar och vilken roll människan spelar i världens blivande. Och jag använder den kunskap jag finner på min väg genom livet, för att förstå det som sker. Och när jag studerar världen ser jag att den saknar logik och att slumpen styr i gög grad. Och jag ser hur männsikor förtvivlat försöker finna förklaringar i efterhand, för att slippa överge tron på människan som en rationell varelse.

Jag är öppen för att ändra åsikt i det mesdta, om jag finner argument eller belägg för att jag har fel. Jag ser vetande som verktyg, inte som något att försvara eller låsa in. Jag vil upplösa problem, inte finns lösningar. Det är en inställning till världen och vetandet som har ett pris och det är inte alltid roligt. Kan dock inte se hur jag skulle kunna agera eller tänka på något annat sätt.

Ann-Helen sa...

Jag ser halvfullt/halvtomt inte som en beskrivning av personlighetstyper, utan som en beskrivning av en situation. Så frågan skulle snarare handla om vad det är för en situation som dessa människor befinner sig i. Kanske de är på en arbetsintervju? Då skulle den som såg ett "halvtomt glas" sannerligen ha gjort ett dumt val - eftersom alla(?) vet hur viktigt det anses vara med "positivt tänkande" och att "se möjligheter" i dessa dagar, om man vill ha ett jobb. Så de kategorier som personlighetstest opererar med, är förstås heller aldrig neutrala - ifall de var "neutrala", i meningen ovidkommande, skulle det inte finnas något intresse för att "testa" sådana egenskaper - man skulle helt enkelt inte komma på tanken att göra det.
Mm, vetande som ett verktyg - håller med och tycker att det är viktigt att studera olika former av vetande också som verktyg. Olika slags analyser av verkligheten och den egna situationen görs hela tiden, av ALLA, i samspel med omgivningen. Men jag är inte särskilt intresserad av frågan om vad som "styr" (om det är slumpen eller hjärnan eller personlighetsdrag eller vad som helst). Så fort man börjar tala om vad som styr, dödar det i mitt tycke analysen och vidare analyser, tänkande överhuvudtaget. För då VET man ju.Processen är slut..

Eddy sa...

Min uppfattning om hur teorin om Big Five används är att det är just ett verktyg (se här, t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Big_five_(psykologi)) Och jag finner det svårt att hitta argument som går på tvärs mot denna teori, och när jag hamnar i det läget står jag som jag ser det inför ett val: Antingen accepterar jag kunskapen, eller så följer jag min tidigare övertygelse. Här har jag övergivit konstruktivisemen och accepterar resultatet av den psykologiska froskningen. Och jag vidhäller att det går att tala om strmekanismer, utan att man för den skull hamnar i predestinerande. Täner närmast på Latours definition av aktör (allt som kan göra skillnad är en aktör). Försök gå genom en vägg och du finner att den styr, men den påverkar inte vart du hamnar.

Processen är alltid levande, det ändars inte av teorin om personlighetstyper. Det är en premiss jag inte kan kompromissa med, heller.

I varje situation är det olika sker som styr, det håller jag med om. Men jag menar personlighetstyper finns. Kulturella preferenser och förväntningar på hur manm borde svara påverkar så klart också. Det är konsekvenserna, utfallet av processen jag studerar. Och jag är intresserad av förutsättningarna, allt det jag behöver ta hänsyn till för att förstå förändring.

Ann-Helen sa...

Gör du någon skillnad på "verktyg" och "kunskap"? Att tala om personlighetsdrag som aktörer kan skymma något väsentligt - hela processen som lett till framtagandet av en förståelse av människan som styrd av ett antal personlighetsdrag (och här kan man tänka ANT och associationer - översättningar; t ex observationer, frågeformulär, tolkningar, skrivande, distribuerande, iverksättande av formulär på arbetsplatser och hos studiehandledare, anställningar osv..). Betraktar man vissa (oproblematiserade) grunddrag i personligheten som något som styr en individ, så har man gjort "grunddraget" till vad jag tror just Latour skulle kalla en "metadispatcher" - det är en den slags förklaringar som tas in för att skapa koherens, genom att hänvisa till en annan nivå, som man inte kan nå men som ändå har sin grund i någon teori (samma sak när man åberopar t ex Samhället, för att förklara något svårgripbart skeende). Utan tvivel har vi alla en egen personlighet - men vad slags personligheter kommer ur en sådan modell som "Big Five"? Jag tycker man kan problematisera hur psykologiska teorier används, t ex hur sådant som grunddrag i personligheten används som förklaringar till det ena och det andra.

Eddy sa...

Tänker man att personlightesdragen förklarar något, då har man slutat betrakta kunskapen som ett verktyg, vilket jag finner vara ett bra förhållningssätt. Så tänker jag inte, och jag tänker heller inte att kunskapen som psykologerna har ger dem tolkningsföreträde. Man inte bara kan utan bör problematisera hur alla teorier användas, även ANT.

Big Five handlar heller, som jag förstår det, om att förstå människan som "styrd av ett antal personlighetsdrag", utan en pusselbit i arbetet med att förstå sig själv och andra. Vetande och makt är viktigt att i möjligaste mån hålla separerat.

Jag har inte talat om styrande i sammanhanget, tvärt om. Eftersom jag ser framtiden som en öppen fråga, som ett icke predestinerat resultat av komplexa samband och interaktion mellan massa olika saker och aspekter, som en konsekvens, leder det tanken fel att tänka styrning. Undrar lite varifrån du finner stöd för den tolkningen?

Det finns massor av empri som stödjer förekomsten av medfödda personlighetsdag. Men det resultate kan och får inte blandasd sammen med tolkningarna av det resultatet. Jag ser dem, erkänner dem, men tror inte att de förklara något. De påverkar dock, på samma sätt som vädret eller annat vad man nu kan tänka sig.

Ann-Helen sa...

För att du skrev: "De fem grundläggande personlighetsdragen styr hur man hanterar tillvaron" och för att du i din bloggpost beskrev personlighetsdrag som en fråga om "antingen-eller" (som att det finns "kontrollerande människor" och "öppna människor", och det läste i alla fall jag som en förklaring). Ja, jag tror att många människor finner uppslag till reflekterande över sig själva i olika psykologiska teorier, kanske också stöd genom igenkännande. Men jag tycker det verkar gå ganska glidande över från "påverkan" till "förklaring", eller till olika typer av diagnosticering utgående från "typ", när man handskas med dessa teorier om individer (och inte nödvändigtvis sammanhang).

Eddy sa...

Du har en poäng, det var lite otydligt. Till mitt försvar kan dock sägas att jag vid upprepade tillfällen vänt mig mot tanken om att det skulle gå att kontrolleraa eller förutsäga framtiden. Men, men, tydlighet är en dygd!

Att vissa drag inte går att kombinera håller jag dock fast vid. Som det sades på Nurodiversitetsseminariet jag var på i förra veckan, det går inte att vara rigid minnesmästare och nytänkande kratör, i en och samma person. Det går inte att vara spänningssökare och ängslig, heller. Antingen eller handlar inte om styrning, det handlar om att förstå förutsättningarna för tillblivelse och förändring.

Ann-Helen sa...

Men om jag skulle säga till dig, att jag visst tycker att man kan vara både det ena och det andra, om det var min personliga erfarenhet, skulle du acceptera det då? Problemet med den här slags teorier, tycker jag är att det kan vara mycket svårt att säga emot dem, eftersom de hänvisar till något medfött, något som vi skall anse att är självklart.

Eddy sa...

Berätta gärna mer, jag är öppen till sinnet och om du kan övertyga mig så är jag villig att modifiera min åsikt. Hur tänker du? Nyfiken!

Ann-Helen sa...

Ja, för det första tänker jag att det inte är en tillfällighet, vilka "grunddrag" som valts ut, som bärande av olika personligheter. Ett jämförande exempel: lyckoforskningen, där man jämför internationellt hur folk i olika länder är mer eller mindre "happy". "Happy" och "lycklig" har inte samma laddning, det är inte samma man talar om. För att inte tala om hur man ser på saken i buddhistiska länder.. Men med jämförelserna och rankinglistorna, får man det att se ut, som om det handlade om "samma sak", eller i alla fall olika perspektiv på samma sak. Det att det kan handla om helt olika saker, döljs. Sedan tänker jag på mångfalden av mycket ambivalenta känslor - hur sorgsamhet och glädje faktiskt kombineras, i det nostalgiska, det bitterljuva. Vi har många sådan känslor och tillstånd också! Jag tycker det blir så FATTIGT, att påstå att endera är man si eller så. Bara renodlad glädje eller renodlad sorg. Vad skulle det i så fall vara? Det kan bli mycket krävande, tungt att leva, ifall man tror att det skall, måste vara så.

Ann-Helen sa...

..plus, att jag tycker det blir rätt schablonmässiga karaktärer som kommer ur sådana dikotomier som "den kreativa" och "rigid minnesmästare" - som om det ena utesluter det andra.. Många kreativa människor är mycket systematiska, noggranna. Jag vet inte vad som är poängen med att fastslå något sådant - kanske det handlar om identitetspolitik. Men varför måste man renodla bestämda saker? Är det för att det på något vis blir tydligare då, som ett politiskt projekt? Något att "kämpa för", samlas kring?

Eddy sa...

Lyckoforskningen finner jag aningen suspekt, så där är vi två. Sedan är sorg och glädje inte några karaktärsdrag. Har också varit skeptisk till denna typen av forskning med efter att ha jobbat med framstående statistiker har jag kommit att ändra åsikt om en del av detta. Och just de fem grundläggande karaktärsdraget har jag inte lyckats hitta några svagheter med. Det finns massivt stöd i empirin och det handlar inte om ord som har olika kulturell laddning.

Ann-Helen sa...

ok, sorg och glädje tog jag som exempel för att du skrev "Inte bara man eller kvinna. Introvert, extrovert och optimist, pessimist eller glad, ledsen, är egenskaper som inte går att kombinera. Antingen är eller har man det ena, eller det andra". Jag har svårt att tro, att Big five begreppen inte skulle ha olika kulturell laddning.

Eddy sa...

Jag är ganska säker på att jag skulle kunna diagnosticeras med ADHD och det är en del av min personlighet. Känner igen min hjärna i berättelser från andra och i kriterierna för en sådan diagnos. Jag är bra på att tänka fritt och associerar lätt, sprutar ur mig tankar, ser samband och mönster. Har svårt att koncentrera mig och blir snabbt rastlös. Är usel på att minnas(korttidsminnet).

Den ena egenskapen tar ut den andra. Och jag har mycket svårt att se hur de skulle kunna kombineras. Önskar inget hellre, men har funnit mig i detta och kan leva ett fullgott liv ändå.

Eddy sa...

Svårt att tro, är inte samma sak som att veta säkert.

Ann-Helen sa...

Nej, men det är ju teorin, som har den karaktären, av total säkerhet, och det är det som är det problematiska med den, som jag velat visa på. Den tillåter inget både-och eller helt-annat.

Eddy sa...

Här ser vi uppenbarligen olika saker. Inget fel i det. Verkligheten är komplex och kan förstås på olika sätt. Den är som den är.

Ann-Helen sa...

Jo, så är det, och man ser väl saker mot bakgrund av (bitar av) sin egen erfarenhet.