Kanske är det så att frågan om vad ett samhälle är inte bör vara en politisk fråga längre? Det som får mig att tänka så är det som står i dagens tidning, om framgångarna för och konsekvenserna av SDs ökande siffror i olika opinionsundersökningar. Mycket talar för att Sverige kommer att hamna i en helt ny situation, och helt nya situationer kräver helt nya sätt att tänka. Bara det borde mana till eftertanke för dem som anser att vi kan offra humaniora och utarma, inte bara akademin (Fast de som tänker så ser det tyvärr som en effektivisering), utan även samhället.
Helt nya situationer är regeln, inte undantaget. Och för att kunna hantera det som är okänt, oväntat och osäkert krävs samarbete, över alla gränser. Ett mer inkluderande tänkande, över hela linjen. Inte som idag, ökad segregation. Lägger märke till att SDs siffror ligger ungefär i paritet med arbetslöshetssiffrorna. Tänker att även om det så klart inte är samma människor så är det ändå värt att lägga märke till. SDs politiker, de som sitter i parlamentet är lätt att avfärda, vilket varit den rådande strategin under senaste tiden. Men Sverige är en demokrati, och det är närmare tio procent av befolkningen vi talar om, och i bäst fall förlöjligar.
De andra, de som ingen vill veta av. Det är en växande grupp i samhället. De arbetslösa, flyktingarna, och alla andra som avviker från normen. Den gruppen växer, som ett resultat av nuvarande politik. Och det ger upphov till konsekvenser. Betänk att vi alla lever i Sverige, i samhället. Alla, utan undantag, lever och verkar i samhället. Så när Eriksson eller andra storföretag säger att 2000 ska bort, så överlåter företagen i själva verket ansvaret på samhället. Frågan om vad ett samhälle är och hur det fungerar är med andra ord en fråga som angår alla. Därmed blir det en fråga som måste behandlas kollektivt, eller i alla fall med stöd från det allmänna. Frågor som rör samhället är komplexa, och måste bearbetas kollektivt, av kunskaper och kompetenser från olika håll, kollektivt och på tvärs.
Många tankar pockar på uppmärksamhet här. Mycket känslor rörs upp. Svårt att hålla en röd tråd i resonemanget, märker jag. Men allt som står ovan hänger ihop. Allt och alla är delar av samma helhet. Och poängen är att jag ser ett stort behov av ny-tänkande. Och frågan om vad ett samhälle är, den är brännande aktuell, och angelägen. Vet vi, kollektivt, inte vart vi är på väg, då är det omöjligt att driva en politisk linje med något slags styrsel. I avsaknad av sådan kunskap blir samhället ett rö för vinden, och fältet ligger öppet för krafter som har litet intresse för samhället som helhet. SDs framgångar är en varningsklocka, ett symptom på att Sverige är på väg åt helt fel håll. Ökad bredd, fler utbyten över vetenskapliga gränser och ökad insikt om behovet av samverkan, det är vad som krävs. Och humaniora är en central aktör i det arbetet, inte ensam, men tillsammans med andra. Inget ämne kan ensamt lösa den kris vi befinner oss i, det kan bara lösas i samverkan, och då har ingen råd att lämna någon kompetens utanför. Allt och alla behövs.
Klimatfrågan är en annan komplex fråga, som i högsta grad kräver tvärvetenskapliga ansatser för att kunna lösas. Teknik och naturvetenskap behövs för att förstå vad som händer, vad som kan hända och för att finna lösningar på problemen. Men frågans ursprung är i högsta grad kulturell, det är mänskliga behov, tankar och kollektiva önskningar som ger upphov till konsekvenserna. Drömmar om resande och upprätthållande av sociala kontakter över stora ytor, konsumtion och så vidare. Kultur, kultur, kultur. Lösningen finns i en kombination av alla dessa aspekter. Arbetet med hållbarheten måste utföras över hela linjen, och alla kunskaper behövs, även här. Om vi även i framtiden vill kunna leva ett drägligt liv (vi som idag har den möjligheten, vilket är en minoritet av jordens befolkning). Humanioras kompetenser är oundgängliga i det arbetet, tillsammans med andra kunskaper och kompetenser.
Det blev en lång inledning, och jag målar konturer med bred pensel. Här bevisas inget, blogginlägget bygger dock på vetenskapliga insikter och kunskaper från en lång rad olika håll, inhämtade och bearbetade under över 20 år. Det jag skriver och tänker är inga hugskott, även om delar av tankarna dyker upp i stunden. Det är heller inte vetenskap. Flyktlinjer befinner sig mellan, för att det är där som ny-tänkande uppstår. Flyktlinjer är min källa till kunskap, och jag återvänder ofta hit för att plocka upp tankar och hitta inspiration till mitt akademiska skrivande och undervisande. Som sagt, en lång inledning. Men nu är jag framme, och vill då först säga något om rubriken: Konsten att strula till ett samhälle. Svenskt Näringsliv gav förra året ut en rapport med titeln; Konsten att strula till ett liv, som ett led i deras kamp mot humaniora, som man menade leder rakt ut i arbetslöshet. Det är ett falskt påstående, vilket leder mig till frågan: Om Svenskt Näringsliv far med osanning, hur står det då till med annat som sägs därifrån? Vad ska vi ha näringslivet till, vilken nytta tillför det samhället?
Inga frågor får vara heliga, inte i en kollektiv strävan efter ett hållbart samhälle. Näringslivet är liksom högskolor och universitet, och allt och alla andra, centrala delar av samhället. Och det är viktigt, som sagt, allt och alla behövs. Jag är inte kritisk till näringslivet, låt mig vara tydlig med det. Men det är skillnad på företag och företag, och alla tänker inte på samma sätt i näringslivet. Carl Bennet, till exempel, ser jag som ett föredöme. Hans tankar om företagens roll i samhället, och om vad som leder till hållbarhet (vilket han talar om här, till exempel) är kloka och värda att ta på största allvar. Hans sätt att bedriva företag är långsiktigt, och hållbart. Och han ser att det finns ett värde i ökad integration. Tyvärr är han ett undantag bland näringslivets toppar, och jag talar här uteslutande om storföretag, multinationella bolag som drivs enligt strikt ekonomiska principer.
Om och när ekonomin är överordnad. Om och när, eller där, pengar är viktigare än allt annat, kommer det att leda till olyckliga konsekvenser. Betänk att det i princip bara är bank- och framförallt finanssektorn som går med vinst idag. Vad producerar dessa företag, jo pengar för pengarnas skull. Vad får vi för samhälle då? Om vi låter de principerna vara de rådande, vilket Svenskt Näringsliv vill? Om vi ser på politiken och på högre utbildning och forskning som ett slags understödsverksamheter till näringslivet? Den frågan är en fråga, ett komplext problem som passar som hand i handske att bearbetas med hjälp av humanvetenskaplig kompetens. Inte för humanioras eller humanisternas skull, utan för samhällets som helhet. Frågan är alldeles för viktig för att behandlas som ett särintresse. Hittar ett trivialt exempel på vilken logik och vilka konsekvenser ett sådant tänkande leder till, också i dagens tidning, som är mitt Universitet. Där finner jag uttryck för kultur, och genom artiklar och trender får jag underlag till analyser av kulturen. Läs och begrunda följande.
BNP är ett mycket trubbigt instrument då det inte mäter värdet av det som produceras utan bara penningströmmarna i landet och därför inte tar hänsyn till övriga aktiviteter, till exempel oavlönat hemarbete, byte av varor och tjänster, svartarbete och annan kvittolös verksamhet.Det finns ingen utsida, allt sker på insidan. Samhället är allas angelägenhet. Ingen står utanför, alla, utan undantag är en del av samma samhälle. Och allt det vi tänker och önskar, allt vi gör ger upphov till konsekvenser, för alla. Fattig som rik. När befolkningen oroar sig för sin anställning, då sjunker priserna på bostäder, och efterfrågan på varor minskar, liksom lönsamheten i företagen, som måste sparka folk, vilket leder till fler problem, för alla. Samhället är ett komplext system, med lagar som bara delvis och på marginalen kan styras. Idag står vi handfallna, alla, utom möjligen med undantag för de absolut rikaste. Men de har också problem, bara av en annan karaktär. Läser till exempel om problemen med att säkra flödet av bränsle mat och annat, till de superrikas lyxjachter. Något måste man göra av sina pengar.
Prissätts och bokförs å andra sidan alla varor och tjänster så stiger BNP. Särskilt om man sätter priset tillräckligt högt. Exempelvis kan man komma överens med sin granne om att skotta varandras garageuppfarter för 10 000 kronor var. Därmed stiger BNP med 20 000 kronor och grannarna kan var och en dra av utgifterna som RUT-avdrag.
Ett annat exempel är den gamla historien från början av 2000-talet: En man som arbetade i Den Nya Ekonomin (it-branschen), hade tröttnat på sin hund och ville sälja den. Problemet var att han ville ha en halv miljon kronor för hunden. Hans granne, som fortfarande arbetade i ett konventionellt företag, i den gamla ekonomin, tyckte att det nog vore lättare att sälja hunden om han sänkte priset till en nivå som var mer marknadsanpassad. Men det tyckte inte hundägaren var en bra idé; Hunden var värd en halv miljon. Tiden gick och internetmannen drog fortfarande omkring med sin hund som visade sig svårsåld. Så en dag kommer internetmannen utan hund.
– Har du sålt hunden? frågar grannen.
– Javisst, igår köpte en kollega den.
– Fick du en halv miljon då?
– Jag fick en miljon!
– En miljon för en hund. Betalade han kontant?
– Nä, jag fick två katter som är värda en halv miljon styck.
Och vips hade BNP ökat med en miljon kronor. På liknande sätt kan vi medborgare hjälpa Anders Borg med att höja Sveriges BNP så att han kan brösta sig ännu mera vid träffarna i Bryssel. Möjligen kan han återta titeln som Europas bästa finansminister, som han så snöpligt tappade för en tid sedan.
Jag är positivt inställd till kapitalism och fri företagsamhet. Jag är övertygad om att vi får ett bättre samhälle genom att låta människor förverkliga sina idéer och tjäna pengar. Låt mig vara tydlig med det. Och jag beundrar som sagt ansvarsfulla och inkluderande företagare som tänker långsiktigt. Problemet med kapitalismen och ekonomiseringen av samhället är bristen på fördelning och spridning av pengarna. För detta leder till att all makt ansamlas hos några ytterst få, som inte har något annat intresse av samhället än att det ska säkra deras fortsatta lönsamhet och rikedom. Den som är snuskigt rik riskerar att få en förvrängd självbild, och börjar ofta utveckla ett märkligt beteende (se ovan, till exempel). Det är allt annat än hållbart, och ett tecken på samhällets kollektiv problem, att de riktigt rika värnar sig själva och sina rikedomar. Och det är en konsekvens av att politikerna lyssnar på organisationer som Svenskt Näringsliv, mer än på forskningen som bedrivs på landets Universitet och Högskolor.
Allt och alla är delar av samma samhälle. Allt och alla är beroende av och påverkas av varandra. Ingen står utanför, ingen kan förpassas bort. Allt och alla behöver varandra, på olika sätt. Därför är det i bredden, i mångfalden och genom ökad integration som hållbarheten växer fram, i ordets alla bemärkelser. Ekologiskt, ekonomsikt och socialt. Håller med rektor Kerstin Norén, på Högskolan Väst, som på mötet igår sa att humaniora är det första ämnet i raden av ämnen som i framtiden kommer att anses överflödiga. Inser att det är sant när jag reflektera över samhället. När jag använder min kompetens för att syna samband och reflektera över frågan: Vad är ett samhälle? Vem/vad ska styra det? Vad är ett gott liv, för vem, var och när? Hur ska vi göra och vad krävs för att öka välståndet för fler, utan att hota klimatet och mänsklighetens överlevnad? Det är komplexa frågor, som bara kan ha komplexa svar. Det är frågor som angår alla, speciellt kanske dem som idag väljer att rösta på SD. Som sagt allt och alla hänger ihop, och bara genom att förvalta och sprida den insikten, vilket är humanioras uppgift, kan vi bygga ett hållbart samhälle, tillsammans.
1 kommentar:
http://www.socialpolitik.com/generell-valfard/
Skicka en kommentar