Plötsligt talas det jämställdhet som aldrig förr. #Metoo och #Tystnadtagning har verkligen i ett slag förändrat det kulturella klimatet och synen på vad som är okej. Sedan tidigt 1990-tal har jag intresserat mig för och (från och till) ägnat mig åt genusforskning med fokus på maskulinitet och förutsättningar för jämställdhetsarbete. Att förändra kultur med hjälp av forskning är svårt, det har jag alltid vetat. Det har aldrig varit målet med min forskning att bevisa vad som är bäst att göra eller bestämma exakt var problemet ligger; jämställdhet är en allt för komplex fråga för att kunna besvaras på det sättet. Många av missförstånden rörande genusforskning handlar om det, tänker jag; om att det som sägs i namn av vetenskap skulle bottna i evidens. Det har aldrig varit genusforskningens signum, att bevisa något. Kulturell förändring kommer alltid inifrån och underifrån, och det går ofta väldigt snabbt. Det är så kultur fungerar. Forskarna går inte före och visar vägen. Feministisk forskning riktar in sig på föreställningar och förgivettaganden, strukturer och maktordningar och resultaten som läggs fram ska ses som diskussionunderlag, inte som sanningar. När så kallade riktiga forskare indignerat rasar över feminismens ovetenskaplighet visar man bara sin egen okunnighet och avslöjar sitt eget ointresse över samhällets bristande jämlikhet och jämställdhet.
"Det finns inga strukturer", har liberala debattörer och ledarskribenter hävdat länge. Efter kampanjerna och den enorma mängden vittnesbörd av kränkningar riktade mot kvinnors kroppar blir det svårt att hävda att problemen är individrelaterade, därtill är det alldeles för många kvinnor som drabbats. Tystnaden har varit talande, men det är först nu som det går att analysera den vetenskapligt. Av förklarliga skäl är det först nu det finns evidens för de poststrukturalistiska teorierna som genusforskare så länge arbetat med i kraftig motvind. Tänk om fysikens teorier om multipla universum eller tidsresor behandlades med samma skepsis som genusforskningens analytiska begrepp? Kunskap och makt hänger samman. Det är detta vi ser nu. Plötsligt råder, i alla fall för en tid, omvända roller. Idag kan ingen man känna sig säker på att det han gör för att han kan tystas ner. Samhällets idealisering av män och manlighet och lojaliteten med de uppburna geniernas sätt att agera gentemot kvinnor accepteras inte längre. Det är oerhört intressant att se hur snabbt kultur kan förändras och det ska bli intressant att de om förändringen håller i sig.
Det manliga manuskript jag växt upp med, forskat om och hela mitt liv försökt förstå befinner sig i gungning. Det tycker jag är bra; äntligen händer det något positivt och öppnar sig möjligheter för mänskligheten som består av både män och kvinnor, och så klart en hel massa andra uttryck för mänsklig mångfald. Kanske kan vi nu på alvar röra oss i en riktning där människor uppmärksammas och uppskattas för sina MÄNSKLIGA egenskaper och insatser och inte som MAN eller KVINNA. Där är vi inte, inte än på långa vägar. #Metoo och #Tystnadtagning är en rörelse som bärs från av frustration och en kollektiv känsla av att nu får det vara nog. Jag ser rörelsen och manifestationerna, inte som uttryck för hämnd utan som just en feministisk strävan efter jämställdhet. Uppropet handlar inte om en maktkamp. Det är patriarkatet som kritiken riktar sig mot, inte mot män. Vi är många män som välkomnar att detta äntligen lyfts och det som händer just nu. Äntligen kan alla vi män som aldrig varit intresserade av att försöka upphöjas till MANLIGA förebilder kanske uppmärksammas för våra mänskliga egenskaper och för det vi gör, vilket är precis vad uppropet handlar om. Äntligen är det meningslöst att ropa: Inte alla män, för det står klart av berättelserna och vittnesbörden att det inte handlar om ett krig mellan könen; det är bilden av mannen som ifrågasätts, inte enskilda män.
Visst kan man invända och se det som en kollektiv anklagelseakt mot alla män, men det är bara de män som trakasserat och begått övergrepp som våndas, ingen annan har nått att frukta. Ingen behöver heller bevisa sin oskuld, för det är ingen som anklagats. Berättelserna är vittnesbörder från vardagen, samhället och vår svenska kultur. Och vi har alla ett ansvar att tala om detta. Om det urartar till anklagelser riktade mot enskilda och om diskussionen handlar om vem som ligger bakom finns en risk att det blir en skitstorm som blåser över. Jag tror på samtalet, på kollektiv reflektion kring det som tas för givet. Det är så kultur skapas och förändras och nu har vi ett gyllene tillfälle att faktiskt göra något, att ta tag i problemen och bygga något nytt. Genusforskningens analytiska verktyg finns där för alla att plocka upp och använda i diskussionen. Det har alltid handlat om att ställa frågor och mana till diskussion, inte om att leda något i bevis. Därför ska det bli intressant att se hur kritikerna till feminism och genusteori hanterar den massiva evidens för förekomsten av övergrepp som nu läggs fram. Hur ser argumentationen för att det handlar om individer ut i ljuset av alla tusentals berättelser? Och kommer man klara av att bevisa att det inte finns strukturer? Hur förklarar den som försvarar individens ansvar alla dessa besättelser?
Jag kan inte se det på något annat sätt än att kampanjen ger stöd åt alla de goda krafter som alltid funnits där under ytan: Äntligen tvingas vi ta itu med det samtal om relationen mellan män och kvinnor och samhällets normer som jag och många med mig efterlyst i alla år. Och svaret på frågan är inte givet, det är upp till oss att skapa nya normer som liksom de gamla kommer att ge upphov till problem. Därför hoppas jag att vi tillsammans kan lära oss vikten av kritisk granskning och kontinuerliga samtal om vardagen och kulturens innehåll. Det torde i alla fall vara svårt att förneka normernas, strukturernas och kulturens existens efter det som hänt och händer just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar