Om vikten av att faktiskt vilja veta

Här kommer ännu ett smakprov från boken som jag idag ägnar allt fokus åt. Kapitlet som inled på detta sätt heter Viljan att veta och där försöker jag övertyga läsaren om att det inte går att skriva en bra uppsats om man inte drivs av en egen vilja att faktiskt veta något om det uppsatsen handlar om.

Det här kapitlet handlar om en aspekt av utbildning som det sällan talas om, men som är helt avgörande för att studierna ska leda till kunskap, nämligen det faktum att allt lärande bottnar i en genuin vilja att faktiskt lära och utveckla vetande på egen hand och för sin egen skull. Det spelar roll varför man läser på högskolan. Skillnaden mellan att studera med kunskap som mål eller en examen är väsensskild. Lika lite som man vinner ett Nobelpris får man en examen; man måste visa att man förtjänar utmärkelserna och det som bedöms är resultatet av arbetet, inte arbetsinsatsen. Ingen annan har att göra med vilken inställning man har till sina studier. Varför man studerar på högskolan är en samvetsfråga som inte bör ställas; men hur man tänker spelar roll för resultatet av studierna. Vill man verkligen förstå vad vetenskapligt tänkande handlar om, och det behöver man göra för att kunna skriva en bra uppsats, är det viktigt att man ägnar tid och möda åt att lära känna sig själv som lärande subjekt och att man reflekterar över varför man studerar. Kunskap och kompetens är nämligen personliga och förkroppsligade egenskaper och uppsatsen speglar dina insikter och din förståelse på ett mycket tydligare och mer avslöjande sätt än betygen. Idag fokuseras väldigt mycket på prestation och resultat, men tänk på att betyg och bedömning inte är en exakt vetenskap. Man kanske kan få godkänt på ett seminarium genom att tokläsa dagen eller dagarna innan, och möjligen går det att klara en tenta med samma strategi, men det går inte att utveckla ett eget vetenskapligt tänkande på det sättet och heller inte skriva uppsats på de premisserna.

Baksidan med alla regler och anvisningar, instuderingsfrågor och tydliga instruktioner som dagens studenter matas med i akt och mening att underlätta arbetet är att man lätt förleds tro att kunskapsutveckling är en formalitet och att det räcker att förlita sig på andra för att resultatet ska bli bra. Ska forskning kunna leda till ny kunskap går det emellertid inte att kasta sig över processen och det räcker inte att följa regler och anvisningar eller fokusera på slutprodukten. För att arbetet ska bli vetenskapligt behöver man ha en egen idé om varför man gör som man gör och man måste vilja veta något om det man undersöker. Om man bara är intresserad av att bli godkänd är det svårt att skriva en bra uppsats. På samma sätt som det inte räcker att stirra sig blind på kartan för att komma fram till platsen man letar efter räcker det inte att följa anvisningarna slaviskt för att arbetet med uppsatser ska resultera i ny kunskap. Söker man information eller fakta kan man fråga någon, slå upp svaret i en bok eller googla. Söker man kunskap och vill man lära sig något krävs mycket mer av en. För att skapa vetenskapligt hållbara svår på frågorna man arbetar med, vilket är målet med alla uppsatser, krävs att man tar eget ansvar och studerar ämnet som ska undersökas på djupet. Det räcker inte att ha en fråga och söka svar, utan att reflektera över frågans relevans och sätta sig in i hur andra har besvarat liknade frågor samt relatera sina egna förslag på svar till tidigare forskning blir resultatet inte vetenskapligt.

Min kommande boks disposition och läsanvisningar

Idag, imorgon och så länge jag behöver på tisdag sitter jag klistrad vid datorn och läsfåtöljen. Jag korrekturläser manuset till läroboken Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, och har inte ro att tänka på något annat. Men jag kan göra lite reklam, så här ser dispositionen och läsanvisningarna ut:

Självklart är det upp till dig hur du väljer att läsa boken, men det är min uttalade önskan att den betraktas som en helhet. Tanken är nämligen att bokens olika delar ska korsbefrukta varandra. Ambitionen har varit att skriva en text som inspirerar till eget arbete och vidare studier. Navet i boken är kapitel tre, men det som står där är inte fristående från övriga delar. Inledningsvis, i bokens två första kapitel, pekas på aspekter av uppsatsskrivande som ofta glöms bort men som är avgörande för utvecklingen av ett vetenskapligt tänkande, och bokens sista kapitel är avsett att dels visa att det finns mycket mer att tänka på rörande uppsatsskrivande än man kanske tror, dels placera in det vetenskapliga tänkandet i ett sammanhang och ge perspektiv på innehållet i resten av boken. Samhällstrenden idag är att allt ska effektiviseras, men skrivande och lärande är intellektuella egenskaper som var och en måste utveckla på egen hand och i sin egen takt – därför innehåller den här boken mer text och fler tankar än ”nödvändigt”.

Boken är disponerad på följande sätt: Kapitel ett, Viljan att veta handlar om vad som krävs av den som vill lära sig förstå vad forskning är och hur vetenskap fungerar. I kapitel två, Kunskapens väsen fördjupas och utvecklas tankarna om kunskapen som är syftet med både högre utbildning och forskning. Förstår man inte vad man som uppsatsskrivande student förväntas skapa eller söka efter blir det svårt att inse vad som krävs av den som uttalar sig i namn av vetenskap. Kapitel tre, Anvisningar, manualer och handledning handlar om hur man som student kan läsa och förhålla sig aktivt, självständigt och kritiskt till innehållet i metodböckerna och anvisningarna som dagens högskolevärld svämmar över av. I kapitel fyra, Bildning, etik och vetenskapligt tänkande höjs den intellektuella ribban något och anläggs en lite mer samtalande ton samt pekas på vägar fram, upp och ut i kunskapens förunderliga värld. Här lockas till fördjupning och bjuds på intellektuellt motstånd, som ett slags övning inför kommande självständiga arbeten. Boken avslutas med ett Efterord där jag delar med mig av några definierande erfarenheter och lärorika misstag från min studietid som hjälpt mig inse att vägen till kunskap alltid är en omväg.

Vart tog alla absent minded professors vägen?

När jag var student mötte jag dem överallt på universitetet och det var en ynnest att få ta del av deras djupa och breda kunskaper om ämnet de forskare inom. Visst var de aparta och vi studenter skrattade ofta åt deras olika egenheter; de var ju ett slags original. Absent minded professor är fortfarande ett begrepp, men personerna har försvunnit från den akademiska världen. Det finns inte plats för den typen av personligheter idag, vilket inte bara gör universitetet till en fattigare värld, det är också en påminnelse om att kunskapens värde har devalverats betydligt sedan millenieskiftet. 

New Public Management är en hänsynslös och rationell produktionsideologi och i en värld där kunskapen inte försvaras, respekteras och anses har ett egenvärde uppstår ett växande glapp mellan nyckeltalen som pekar uppåt samtidigt som vetandet utarmas. Samma i skolan där betygen är bättre än någonsin samtidigt som allt fler lärare vittnar om bristande kunskaper. Förmågan att läsa löses upp i tomma intet när tiden inte anses finnas, och allt fler blir allt sämre på att skriva och förstå abstrakta resonemang. 

De där disträa professorerna vars rum var fyllda av bokhyllor som bågnade under tyngden av alla böcker och som satt bakom skrivbord där dokument staplades i högar som var på väg att rasa, satte inte bara sin prägel på universitetet, de stod också som garanter för kunskapen och den akademiska kvaliteten. De var inte alltid bra på att samarbeta, men de kunde viga sina liv åt och ägna all sin vakna tid åt att läsa, tänka och skriva, vilket är en förutsättning för att utveckla kunskap. Tyvärr utgör det sättet att leva, tänka och agera i den akademiska världen ett hinder för produktionen av resultat och målstyrning av högre utbildning och det faktum att det var det disträa professorerna som bortrationaliserades säger en hel del om synen på kunskap idag.

Självklart går det ut över den akademiska kvaliteten när det varken finns tid eller förståelse för det faktum att tänkande tar tid och att kunskap inte går att styra mot mål. Om akademiker inte får vara akademiska utan betraktas som experter eller konsulter som förväntas tala om hur det är och vad som ska göras och om vetenskapliga resultat förväxlas med sanningen påverkas kunskapen och dess användbarhet, själva syftet med högre utbildning förvanskas och studier förväxlas med effektiv överföring av fakta. Mångfalden hotas. När jag kom till universitetet var den en regnskog jag klev in i, men idag verkar jag snarare i ett antal fält med en och samma gröda. Utan mångfald utarmas och likriktas kunskapen vilket gör den enkel att producera, till priset av att dess värde minskar.

Allt kan inte effektiviseras!

Ett ord kan sägas fånga samtiden; effektivitet, som genomsyrar hela samhället och påverkar alla beslut och allas liv. Effektivitet lanseras som en magisk universallösning som gör det möjligt att både sänka skatten och öka samhällsinvesteringarna utan att det påverkar kvaliteten. Genom att effektivisera vår vardag får vi gjort mer på kortare tid och hinner uppleva mer, det är tanken. Problemet är dock att effektivisering har blivit normaltillståndet, det är idag inte något man tar till för att lösa tillfälliga problem. På samma sätt som våra liv är ändliga finns det en gräns för effektiviseringarna. Dygnet har bara 24 timmar och för varje ny sak som ska hinnas med under den begränsade tiden minskar tiden som kan användas till allt annat som ska hinnas med. Vissa saker går heller inte att effektivisera. Problemet är att dessa facts of life förnekas; inte öppet (ingen vill uppfattas som idiot) men indirekt. Genom att fortsätta driva på och med olika medel tvinga fram effektiviseringar visar man i akt och mening att man väljer förnekelse framför klokhet, och fortsätter vi på den inslagna vägen är det bara en tidsfråga innan allt kollapsar.

Den som hela tiden får mindre tid att spela på samtidigt som kraven ökar når förr eller senare OUNDVIKLIGEN sin gräns. Det är inte en fråga om karaktär utan om biologi och evolution som ingen vilja i världen kan ändra på. Hur många människors liv och hälsa är det okej att offra för att slippa tänka om och göra rätt? Kritiken mot den så kallade bidragslinjen låter klok för alla fattar att slöseri är ohållbart, men det är precis lika ohållbart att tvinga ut människor i ett hänsynslöst arbets- och samhällsliv som gör människor sjuka. Om vi nu inte accepterar detta och lämnar individerna som inte klarar kraven åt sitt öde, vilket ingen verkar förespråka. Vård och sjukskrivningar kostar pengar och den kostnaden måste tas med i beräkningen, annars handlar det bara om retorik. Förr eller senare drabbar kraven på effektivisering oss alla, utan undantag. Även de framgångsrika och lyckade blir sjuka om de inte får sova tillräckligt eller utsätts för konstant stress.

 

I samband med skolstarten har ungas läsvanor diskuterats, och det visar sig att siffrorna pekar neråt. Vad som är orsaken finns det naturligtvis ingen enkel förklaring på, men en bidragande faktor är den upplevda tidsbrist som alla lever med idag. Att läsa tar tid och kräver att man kan hålla koncentrationen uppe under en längre tid. Kan man inte läsa kommer man att får svårt att skriva, vilket inte bara drabbar en själv. Ett samhälle där en växande andel av befolkningen inte anser sig ha tid att läsa och varken förstår eller bryr sig om att vårda språket rör sig ut längs ett sluttande plan. Det alltså ingen liten sak att läsandet nedprioriteras av allt fler.

Läsandet går att mäta, och går det ner är det en indikation på att tankeförmågan utarmas. Enskilda kanske kan sägas få skylla sig själva (även om jag inte anser det), men det utgör ett allvarligt hot mot demokratin om det är en tendens som sprider sig. På nätet kan man hålla sig ajour med det viktigaste genom att scrolla, men all intellektuell verksamhet kräver tid och är mödosam. Kunskap, bildning och klokhet är samhällsbyggande egenskaper som är omöjliga att effektivisera, och det är också det första som ges upp när tiden (upplevs) krympa. Även om det faktiskt går att läsa rent tekniskt är det alltså ingen garanti för att majoriteten gör det. Bara de som redan invigts i läsandets fantastiska värld och som upparbetat förmågan kommer att hålla ut, men de blir färre och färre för varje år som går eftersom förmågan och intresset inte fylls på underifrån.

Det känns som att ropa i öknen, men känner mig tvungen att påpeka faktum: ger vi inte upp tanken på effektivisering som en lösning har vi snart inget samhälle. Dumheten kommer alltid att ha en fördel framför klokheten, eftersom dumheten aldrig tänker efter, den bara kör på och går på känsla; ända in i kaklet. Tid är det ENDA vi har och använder vi inte den klokt, fyller vi den med mer än det finns plats för och tvingar vi oss att ständigt göra mer, är vi förlorade.

Om värdet med bildning

Lärande är inte alltid roligt, men förvärvad kunskap och förmågan att tänka vetenskapligt är värdefull. Studier på högskolan tar tid, men insikterna, förståelsen och kompetenser man skaffar sig finns kvar hela livet och med en högre utbildning i ryggen är det enkelt att fylla på och utveckla kunskaperna efter hand. Åren som student är alltså början på en intellektuell resa, om man väljer att se det så och har den inställningen till sina studier. Utvecklingen av förmågan till vetenskapligt tänkande är inget man blir färdig med, det är en dynamisk kompetens som hela tiden utvecklas tillsammans med dig som person. Bildning fungerar på samma sätt, men i och med all allt fler läser färdiga utbildningsprogram har studier på högskolan idag tyvärr kommit att tappa kontakten med bildningen, vilket är olyckligt. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen riskerar att uppfattas som synonym med fakta, vilket är olyckligt (se Nehls 2020) och därför ska jag här försöka visa på bildningens betydelse för utvecklingen av kompetensen att utveckla ett vetenskapligt tänkande.

Bildning handlar om att skaffa sig perspektiv och bli bättre på att känna igen världen omkring sig. Ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera och hantera. Även om det inte är det primära målet med studierna bidrar strävan efter bildning till man blir bättre på att upptäcka och analysera mönster i tillvaron, och förståelsen för kunskapen fördjupas när man kan placera den i ett sammanhang. Ju mer man vet desto bekantare blir världen och det som är främmande blir mindre gåtfullt och skrämmande. Bildning leder därför till trygghet och kan, men är ingen garanti för, minskad främlingsfientlighet och kunskapsresistens. Om man specialiserat sig på ett område och saknar intresse för kunskap som ligger utanför detta riskerar det som är annorlunda och ovant att framstå som hotfullt och det är lätt att få för sig att det var bättre förr, vilket Steven Pinker i den inspirerande boken Upplysning Nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism, övertygande argumenterar för inte är fallet. Världen vi lever i är föränderlig och om utbildningarna på universiteten blir allt för målinriktade och resultatorienterade finns en uppenbar risk att dess värde minskar. Studenter med bildningsambitioner kan motverka detta, och jag lovar att det är en investering som kommer att betala sig. För att lära sig hantera mångfalden som dagens samhälle präglas av borde inslagen av vetenskapsteori, som Kristensson Uggla (2019) skriver i sin bok, utökas, men som student finns det mycket man kan göra på egen hand. Bildning är inte svårt att skaffa sig, det enda som krävs är att man avsätter tid och utrustar sig med tålamod. Bildning handlar om att lära sig förstå nya insikter i ljuset till gamla, men också om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa samt utmana det man vet. Lika viktigt som det är att lära sig nytt är det att göra sig av med eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses lärande ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen dit alltid en omväg eller ett mål man aldrig når.

Det finns en rad hot mot bildningen idag. Termen överutbildning som tyvärr allt oftare dyker upp i samhällsdebatten, är en olycklig och starkt bildningsfientlig tanke som går ut på att svenska studenter läser för mycket, och att tiden man befinner sig i utbildning måste kortas. Den typen av förslag går på tvärs mot allt jag lärt mig under mitt liv i akademin och det oroar mig att fler inte reagerar starkare på sådana uttalanden. Med en sådan syn på studier blir det svårt, för att inte säga omöjligt att utveckla ett vetenskapligt tänkande. Strävan efter effektivitet, som bygger på liknande utgångspunkter, påverkar också högskolornas bildningsambitioner eftersom studenterna bara förväntas läsa exakt så mycket som man behöver för att få sin examen. Fast hur avgör man det? Faktum är att ingen vet och kan bestämma vad som är tillräckligt för någon annan. Framtiden är öppen och det går inte att veta vilka kunskaper som kommer att behövas för att klara av alla utmaningar som livet och samhället ställer en inför. Bildningssträvan är ett sätt att använda studietiden klokt, inte strategiskt. Och det är viktigt eftersom forskning som presenteras och diskuteras av David Epstein, i boken Bredd: Därför lyckas generalister i en specialiserad värld, visar att ineffektivitet främjar kvaliteten i studierna och även kunskapernas långsiktiga värde. Epstein argumenterar även för att man ska vänta så länge som möjligt med att specialisera sig. En bred uppsättning kunskaper har visat sig vara framgångsfaktorer på en lång rad områden. Han påpekar att i en komplex och snabbt föränderlig värld är det inte mer specialisering och fördjupning på allt smalare områden som behövs, utan bredd. Tankarna om överutbildning och strävan efter effektivitet går alltså på tvärs mot forskning som handlar om vad som leder till framgång i en värld där datorer tar över allt fler och allt mer specialiserade arbetsuppgifter. Ingen människa kan mäta sig med en dator, så länge man konkurrerar på ett smalt specialområde, men ingen dator kommer under överskådlig tid att kunna utveckla den kompetens som ryms inom begreppet bildning (se Sumpter 2019). Om man inte vill riskera att utkonkurreras på arbetsmarknaden är det alltså klokt att satsa på bildning och utveckla sin förmåga att tänka vetenskapligt.

Betygsfixeringen i dagens utbildningssystem är problematisk eftersom den hindrar studenter att utvecklas till ansvarstagande och kritiskt medvetna medborgare i demokratin. Betyg skulle möjligen kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen. Ett slags trampolin med vars hjälp man tar sig bortom och förbi kunskapen man redan har, men när studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända; vagnen spänns framför hästen. Kunskapen slutar utvecklas och dynamiken och mångfalden i samhället riskerar att utarmas. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara och belöningen av studier kommer alltid först senare. En bildningsinriktad utbildning är inte den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en omväg, en tidsenhet eller ett utrymme som fylls med mesta möjliga bredd och olika typer av kunskap. Vetenskapligt tänkande handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet och om att förstå dess dynamik, vilket främjas av bildning. Förmågan att hantera komplexitet står i direkt relation till kunskapens omfattning och dess kvalitet. Fokuserar man på bildning kommer man i kontakt med olika typer av texter och övar upp sin förmåga att läsa och skriva, vilket är viktigt i arbetet med uppsatser. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta sedan kunskap och med ett ännu rikare språk inser man även värdet av bildning. Vishet kräver därutöver en utvecklad fantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten och som ännu inte tänkts. Vetenskapligt tänkande utvecklas snabbare och blir mer användbar om man bejakar kunskapen i all sin rikedom och lär sig trivas vid gränsen, men en förutsättning för detta är att man tar ansvar och verkligen vill veta mer och bli bättre.

Bildningshögskolan fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till nya frågor. Och vetenskapligt tänkande handlar dels om att lära sig förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande och kritiska, dels om förmågan att avgöra vad som är lämpliga svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Förmågan att ställa bra frågor är en viktig kompetens och bildning främjar utvecklingen av den. I dagens högskola lär man sig snarare vad man ska svara, än hur man avgör vad som är en lämplig fråga och ett svar som fungerar. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningshögskola, men som student finns det alltså massor man kan göra på egen hand. När jag lyssnade på Sven-Erik Liedman på en konferens för några år sedan avslutade han med några tänkvärda ord som visar varför bildning är så viktigt: ”Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit”. Jag associerar till etik, som aldrig går att lära sig exakt vad det är, för det är liksom bildning inte en fastställd lista utan kompetensen att vid varje givet tillfälle ta kloka och hållbara beslut med stöd i bästa möjliga kunskap. Om bildning är en resa mot ett hem vi aldrig varit i, är det viktigt att känna igen det när man väl finner det, och det blir lättare om man är bildad och har tillägnat sig förmågan att tänka vetenskaplig. Det finns inte ett sätt, en väg till bildning eftersom det inte är ett mål, utan vägen fram. Och det handlar inte om en bestämd uppsättning kunskaper utan snarare om en flyktig kvalitét, något abstrakt, öppet och obestämbart som ger liv åt kurserna på högskolan och besjälar akademin.

Akademiska kvaliteter går inte att säkra eller målstyra

Akademisk kvalitet är något annat än kvalitet i bilbyggarbranschen eller servicesektorn, ändå arbetas det med kvalitet på exakt samma sätt över hela linjen och i alla samhällssektorer, vilket oroar mig mer än jag orkar tänka på egentligen. Det faktum att även allt fler akademiskt utbildade människor, som borde veta bättre, ger upp och anpassar sig till förändringen och därmed driver på avakademiseringen av högskolan är ett illavarslande tecken, ett slags vetenskapens motsvarighet till klimatförändringarna. 

Mitt problem, som inte borde vara ett problem, inte i ett kunskapssamhälle, är att jag inte kan bry mig om betydelseglidningen som går allt snabbare i dagens akademi. Jag reagerar instinktivt på alla krav och måsten som dels utarmar högskolans akademiska kvaliteter, dels försvårar och ibland till och med hindrar mig att utbilda studenterna i självständigt, vetenskapligt tänkande, vilket är mitt uppdrag. Arbetet som lärare på högskolan är svårt redan som det är eftersom studenterna som kommer till högskolan idag har andra förväntningar än förr. Dagens unga är fostrade i en skola vars syn på kvalitet också har förändrats och de vet inget annat, dessutom har deras förkunskaper försämrats under alla år jag varit lärare, först sakta och på marginalen men på senare tid oroväckande snabbt. Allt detta hänger ihop, det handlar inte om olika förändringar i olika samhällssektorer utan om olika konsekvenser av en och samma förändring, som är en konsekvens av betydelseglidningen rörande begreppet kvalitet.

Ett dagsaktuellt och skrämmande exempel på det jag skriver om och varnar för är det som just nu händer på Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm, där man mitt under brinnande pandemi säger upp personal för att sänka kostnaderna och löser de akuta problemen genom att ta in hyrpersonal. Karolinska är ett AKADEMISKT sjukhus, vilket borde borga för en alldeles speciell kvalitet, men där liksom överallt annars driver man igenom effektiviseringar; eller det är så det heter, men det är en eufemism för nedskärningar och kostnadssänkningar (och just i fallet med NKS handlar det inte ens om sänkningar av några kostnader utan om ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar). Trots att behovet av vård och skola samt högre utbildning är stort och kommer att öka i framtiden får dessa verksamheter för varje år MINDRE pengar att röra sig med för att få verksamheten att fungera. Trots att alla vet att vård och utbildning inte går att effektivisera och även om alla inser att kvaliteten i verksamheterna oundvikligen blir lidande accepteras förändringarna, både som anställda och samhällsmedborgare.

Kunskap är en kvalitet i sig, en ömtålig och dynamisk kvalitet som uppstår och utvecklas mellan lärare och elever i grundskolan och studenter och lektorer på högskola. Finns inte tiden och förståelsen för komplexiteten i uppdraget blir kunskapen lidande, och problemen som börjar redan tidigt i skolan fortplantar sig och anrikas likt miljögifter i systemet. Effekten av kostnadssänkningarna blir att lärare måste välja mellan att arbeta mer (offra sina liv och relationer) eller göra avkall på sina ambitioner. Valet är givetvis enkelt, men många lärare väljer ändå att försöka värna kunskapen, eftersom det var därför de blev lärare, vilket gör att de bränner ut sig. Hur skulle deras arbete kunna EFFEKTIVISERAS? Även om lärare kunde tala snabbare för att på det sättet fylla föreläsningarna med mer innehåll har elevernas och studenternas rent mänskliga förutsättningar att lära inte förändrats, och det kan inga digitala verktyg i världen göra något åt. Läsandet och skrivandet liksom seminarieverksamheten som utgör basen i all högre utbildning tar lika lång tid nu som i alla tider, och när tiden som finns att tänka, läsa och skriva (det vill säga förbereda och fortbilda sig, vilket är en förutsättning för att kunna bibehålla lärarkompetensen) utarmas den akademiska kvaliteten.

Försöken att införa olika nyckeltal, som betyg till exempel, och fokusera på mätningarna av dessa, leder bara till att problemen sminkas över. Akademiska kvaliteter går nämligen inte att definiera i detalj och följaktligen går det inte att kvalitetssäkra eller målstyra verksamheten, vilket är förutsättningar för effektiviseringen. När högskolan fokuserar på produktion av nyckeltal ger det upphov till resultat som kan mätas och jämföras och det går att införa åtgärder som leder till att resultaten förbättras, men eftersom kunskap och lärande inte fungerar på det sättet leder detta arbete till att akademin blir mindre och mindre akademisk för varje år som går, samtidigt som den administrativa apparaten blir större och kostnaderna för denna ökar, vilket gör att pengarna som finns för undervisning i budgeten minskar ännu snabbare än de sjunkande ersättningarna. 

Det finns inga genvägar till kunskap och lärande. Och akademisk kvalitet är inte ett mål utan själva förutsättningen för att högskolan även i framtiden ska vara just en HÖGSKOLA. Om den svenska skolan ska kunna återupprättas och bli en kunskapsskola igen, och det måste den om den högre utbildningen ska kunna bli akademisk, behöver vi göra upp med vanföreställningarna som gör det möjligt att montera ner bärande samhällsfunktioner som vård och skola samt forskning och högre utbildning. Finns varken tid eller förståelse för vad som kännetecknar KVALITET i den akademiska världen blir det omöjligt att värna kunskapen och det kritiska tänkandet som är akademins adelsmärken. Det kan ingen managementkonsult i världen ändra på!

När kunskap blir en vara

Ett skrämmande framtidsscenario vore en värld där kunskap uppfattas vara synonymt med betyg och examina, något som finns på ett papper med vederbörliga stämplar. En värld där innehållet i begreppen kunskap och bildning bestäms av politikerna eller ännu mer skrämmande, styrelserna för multinationella företag. Jag räds synen på bildning som något man plockar fram till kaffet och avecen, som underhållning i väntan på nästa kvartalsrapport. Bildning som yta eller en tom form, utan innehåll, utan mening. Rädslan är inte abstrakt utan högst påtaglig eftersom vi med stormsteg rör oss i den riktningen. Kunskap håller på att bli en formalitet, ett slags inträdesbiljett till arbetslivet och andra uppdrag. Här under pandemin har det blivit tydligt att politikerna, särskilt oppositionen, anser sig stå över forskningen. Rädslan blir inte mindre av att även forskare börjat skriva debattartiklar där man kritiserar andra forskare för att ha fel.

Det jag ser när jag lyfter blicken är att pengar allt mer förvandlas till en del av högskolans mål. Därmed kommer kunskapen oundvikligen att underordnas ekonomin och forskare tingas anpassa sökandet efter kunskap till de allt mer tvingande kraven på lönsamhet. Marknadens kortsiktiga behov prioriteras tydligare och tydligare framför samhällets långsiktiga behov. Kunskapen hamnar allt mer i bakgrunden, vilket är förödande. Virus och klimatförändringar är frågor som måste diskuteras med utgångspunkt i KUNSKAP, inte debatteras i medier eller av politiker. Och om företagen får inflytande över besluten som tas kommer livet på jorden inte bli en prioriterad fråga förrän det är försent.

Utbildning håller redan på att uppfattas som ett slags grovsortering för att underlätta för marknadskrafterna att plocka russinen ur den gemensamma kakan. Skräms av att den synen på kunskap allt mer och allt snabbare vinner mark, vilket talet om effektivisering och målsäkring av utbildning är tydliga tecken på. Vi är inte riktigt där ännu, men jag ser indikationerna och läser tecknen i kulturens flöde. Därför stämmer jag i bäcken och kämpar för en annan akademi, en annan syn på utbildning och kunskap. Jag kämpar för ett samhälle där kunskapen står i centrum och där bildning omsätts i handling och definieras som utbyte av vetande och erfarenhet, ett samhälle där relationerna mellan människor och förutsättningarna för liv anses vara viktigare än pengar.

Jag vill se en annan syn på kunskap, en syn som bygger på följande inställning, som jag ofta återkommer till här och som utgår från ett citat från Nietzsche som kan sammanfattas så här: Kanske, låt oss göra ett försök! Det är min syn på kunskap. Det är så jag menar att forskare borde tänka och agera oftare istället för att (tvingas) konkurrera med varandra om pengar som bara ett fåtal kan få. Forskare, lärare och studenter ska inte tävla, lärande skapas mellan människor och uppstår i samtal och utbyten av tankar och insikter. Forskning och utbildning handlar om att utveckla ny kunskap, inte om att kränga bleka kopior av vetande på en marknad, och absolut inte om att legitimera makthavares beslut!

Idag handlar allt om tvärsäkerhet, därför gillar jag ordet kanske. Låt oss göra ett försök. Vi vet inte var kunskapen finns innan vi hittat den, så kom, låt oss göra ett försök. Kanske den finns här, eller där. Kanske. Utan krav på prestation vågar man mer och därmed ökar chansen att man lyckas. Och premieras den som lyckas i SÖKANDET efter kunskap, istället för den som vinner TÄVLINGEN om medel, ökar chanserna att vi får mer ANVÄNDBAR kunskap. Då behöver forskare inte riskera något på att mötas över gränser, på att samtala, på att försöka, försöka och försöka igen. Misslyckanden i en kunskapsregim som premierar försök betraktas som första steget på vägen mot insikt. Det är genom misslyckanden man lär sig, genom att våga tänka kanske och genom att säga: låt oss göra ett försök!

Jag får ibland höra att jag kvackar när jag söker mig till sammanhang som ligger utanför mitt formella ”expertområde”. Det är ett förklenande omdöme. Jag har aldrig sagt något jag inte har täckning för. Jag är inte rädd för att påpeka att jag är osäker, att jag försöker. Kunskap ska spridas och det är i möten mellan människor och olika typer av insikter som ny kunskap uppstår. Att ”låsa in” vetande och kompetenser i en vetenskaplig disciplin (som kämpar om makt och inflytande med andra vetenskapliga discipliner), vilket i praktiken är fallet idag med nuvarande syn på kunskap, kompetens och karriär/utveckling, är djupt olyckligt. Expertväldet litar mer på människor med ”rätta” examina, än på kunskapen (som ingen äger eller kontrollerar). Med dagens syn på kunskap lyssnas det mycket mer på VEM som talar, än på VAD som faktiskt sägs och hur det förhåller sig till tillgänglig kunskap. Kanske för att allt fler har allt mindre, tid, kompetens och intresse att tänka kritiskt. Jag kvackar inte, jag lyssnar, lär och delar med mig av användbara kunskaper. Jag undersöker kultur genom att röra mig över gränser, i akademin likväl som i kulturen, i arbetet och vardagen. Jag försöker och tänker: kanske. Kanske. Forskning handlar om det vi INTE vet, om sökandet efter insikt. Därför är det viktigare att försöka än att vara säker.

Bildning handlar vidare om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika erfarenheter och kanaler har skaffat sig tillgång till. Bildning handlar också om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Kunskap som inte används är ingen kunskap. Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap håller på att implementeras i grundskolan och den knackar allt ihärdigare på akademins dörr. Det skrämmer mig hur fort allt förändrats. Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop kunskapssamhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns, det som går utöver rena fakta. 

Jag söker en definition på bildning (som jag menar är akademins uppdrag) som förpliktigar som tvingar den som gör anspråk på att vara utbildad till handling. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Kunskap produceras inte, den växer där och när förutsättningarna är de rätta, och den skapas genom icke-linjära processer av tillblivelse. Bildning handlar om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer.

Sista vändan med manus

Skrivandet är både himmel och helvete. En vecka innan deadline för min åttonde bok pendlar jag mellan tillförsikt och tvivel. I helgen tog jag ledigt från texten för att få distans till innehållet. Jag stängde dokumentet i fredags med en skön känsla av att texten och upplägget fungerar, och i lördags dök några tankar om vad som ska förtydligas upp, men nu känner jag mig inte alls lika säker på att jag kan och har något att säga längre. 

Tur då att jag har varit med förr, att jag har erfarenhet. Fast det är å andra sidan inte bara en fördel eftersom ambitionsnivån höjts rejält sedan första boken. När jag fick korrekturet på den boken kände jag en trötthet; ska jag läsa igen?! Som tur var gjorde jag det och fann att fyra hela sidor text hade försvunnit i överföringen, vilket fick mig att fatta allvaret. Orden har en förmåga att inte följa tankarna och fingrarna träffar inte alltid rätt, vilket ögonen har svårt att se. Inte ens den senaste boken jag skrev, som verkligen korrekturlästes ordentligt både av mig, min redaktör och en professionell språkgranskare, är felfri till 100 procent. Ingen bok är perfekt, det finns så många olika sätt det kan gå fel på och fler sätt ändå att förmedla tankar och disponera innehållet på. Tar man inte skrivandets alla olika aspekter på största allvar kan det inte bli bra.

Även om jag tvivlar just nu inser jag att jag måste lita på känslan från i fredags, och jag har faktiskt en hel vecka på mig att fila på detaljerna. Det är en annan sak jag lärt mig, att aldrig jobba med texten fram till deadline, att alltid planera in marginaler. Helgvilan från texten är del av arbetet och jag kommer inte att sitta klistrad vid skärmen under dagarna fram till deadline heller. Nu handlar det om att försöka se texten som kommande läsare ser den. Jag vet att jag har en tendens att upprepa ord och tankegångar och även om jag har kollat det under resans gång vet jag att det alltid finns en risk att sådana saker finns kvar. Av erfarenhet vet jag också att det inte spelar någon roll hur noga jag letar efter korrekturfel, det kommer ändå att finnas kvar sådana, även i det sista korrekturet, men ju fler fel jag finner och kan rätta till nu, desto bättre är det naturligtvis. Även om jag inte bryr mig lika mycket här på bloggen, eftersom det är ett snabbare medium, sätter jag alltid en ära i att alltid vara noga med språket. Och det tar tid, men är också belönande.

En sak som är annorlunda nu från förr är att jag har planer även för fortsättningen. När avhandlingen (min andra bok) var klar drabbades jag av en stor tomhet, även om jag visste jag visste jag nästa bok skulle handla om. Det tog tid att repa mod och komma in i nästa projekt. Just det var ännu värre efter boken som gjorde mig till docent. Då hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle skriva om. Delvis därför började jag blogga, och det har verkligen hjälpt mig utvecklas och hålla igång tänkandet och skrivandet. Mina tre nätpublicerade böcker tog udden av tomhetskänslan och jag lärde mig att släppa taget och byta fokus. När förra läroboken var klar för exakt ett år sedan bytte jag omgående fokus och började arbetet med sista vändan med kulturboken som de tre nätböckerna är ett slags förarbete till, och under arbetet med korrekturläsningen av läroboken vaknade tanken på den bok som ska skickas till förlaget nästa måndag.

I datorn ligger nu ett nästan färdigt manus som jag redan nästa vecka ska återvända till och som jag tror kan bli färdigt innan jul, även om jag inte vill ha någon deadline för den boken, den måste få bli klar på sina egna premisser. Har jag väntat i snart tio år kan jag vänta några månader till. Jag har även ett utkast till nästa lärobok och ytterligare två böcker om kulturteori. Det gör att jag inte fastnar i känslorna av tvivel, att jag kan fokusera på vägen fram. Jag längtar efter att påbörja arbetet med nya projekt. Inledningsvis består skrivandet av ren glädje, det är mot slutet som tvivlen ansätter en. Och det är just den här växlingen mellan olika känslor som gör författande till den utvecklande och belönande verksamhet det är. Hur länge man än håller på kan man alltid prestera på gränsen till sin egen förmåga, vilket gör det spännande och inspirerande. Den dag skrivandet går på rutin har jag lovat mig själv att sluta.

Kunskap och lärande

Uppdraget och målet med all utbildning är kunskap, och den är dynamisk och föränderlig samt både individuell och relationell. Kunskap måste förkroppsligas, innan den kan användas. Jag har min kunskap och du har din och våra respektive kunskaper är dolda för varandra och kan inte förmedlas i ren form. Utbildning kan inte som en bilfabrik med ett löpande band differentiera och dela upp problemet för att lösa delproblemen var för sig och sedan sätta samman delarna till en fungerande helhet. Kunskap är inte en robust produkt, utan en ömtålig kvalitet; därför blir talet om just kvalitet i skolan dubbelt olyckligt, och åtgärderna som sätts in för att höja kvaliteten riskerar istället att försämra den. Utbildning är en komplex process, och delar man upp verksamheten i mindre delar är varje del fortfarande lika komplex och dellösningarna må fungera där och då men går inte att foga samman till en helhetslösning. Därför är det egna ansvaret så viktigt att förstå och lära sig hantera.

För att den högre utbildningen ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla (dels i skolan och utbildningssystemet, dels i samhället som helhet) arbetar mot samma övergripande mål: Kunskap. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är, det viktiga är att man fokuserar mer på helheten än på isolerade delaspekt av den. Framförallt är det viktigt att det inte uppstår kamp om vem som har den bästa kunskapen eller redskapen för att nå och utveckla den. Just eftersom kunskap och utbildning är komplext går det inte på förhand att avgöra vem eller vad som är bäst och det är först i framtiden som insikterna man skaffar sig ska omsättas. Om alla arbetar gemensamt mot det övergripande målet kunskap, och om var och en ständigt försöker bli bättre, kommer såväl bredden som djupet och höjden samt mångfalden att öka. Därigenom växer den kritiska massa som kunniga experter och dedikerade, ansvarstagande och kompetenta ledare utkristalliserar sig ur. Ibland sägs att delat ansvar är ingens ansvar, men det gäller inte överallt, alltid. Ansvar för kunskapen är allas, inte någon enskilds. Jag kan inte ansvara för din kunskap och ditt lärande, det kan bara du; men vi ansvarar tillsammans med alla andra för det gemensamma kunskapsklimatet vilket påverkar allas förutsättningar att utvecklas och lära mer och bli bättre. Med dagens sätt att organisera utbildning riskerar vi att en maskin växer fram, som mekaniskt, effektivt och linjärt producerar tomhet (Alvesson 2011); inte kunskap, eftersom kunskap är en komplex och icke-linjär förändringsprocess. Skillnaden mellan komplex och komplicerad kan tyckas vara en detalj, men den detaljen gör hela skillnaden.

Högskolan är en organisation som vuxit fram för att främja lärande och skapa kunskap, men som idag snabbt håller på att förändras och vars uppdrag håller på att omförhandlas. Så har det i och för sig alltid varit (se Josephson & Karlsohn 2019), och här ska jag inte gå in på vad universitetet är eller bör vara för typ av organisation. För att förstå hur högskolan och verksamheten där kan bli högre menar jag dock att det är viktigt att skilja mellan organisationer lämpade för komplexa uppgifter och sådana som är lämpade för komplicerade. Föreställningen om att det för alla verksamheter finns en best practice och att den passar alla och överallt är djupt problematisk. Skillnaden mellan komplex och komplicerad är viktig att göra sig uppmärksam på. Idag utgår man olyckligtvis ofta från att i princip alla problem är av samma art och att alla lösningar på alla problem kan organiseras på i princip samma sätt. Det får konsekvenser för den högre utbildningen och kunskapsutvecklingen. Jag hävdar att undervisning och lärande är komplexa verksamheter. Utgår man från att lärande är ett komplicerat problem som kan delas upp i mindre delar som hanteras var för sig kommer kvaliteten i undervisningen och studierna att bli lidande. Kunskap är en helt annan typ av utmaning som kräver helt andra lösningar och arbetssätt, än till exempel bilbyggande längs löpande band.

Både föreläsande, skrivande och lärande handlar om samma sak. Om bearbetning och tillägnelse av ständigt föränderlig och ibland motsägelsefull kunskap. Att lära är att vara delaktig i ett slags process. Läraren lär tillsammans med studenterna när hen undervisar. Lärande handlar om stimuli och respons, och en erfaren lärare förstår vad som inte fungerar och när det behövs förtydliganden, ofta redan innan studenterna själva inser det, genom att lyssna till outtalade frågor, lägga märke till rynkade pannor, frustration och mer eller mindre tydliga protester. Lärare är bra på att upptäcka vad som fungerar genom att notera nickande bifall, glada miner eller den tystnad som uppstår när en grupp människor verkligen tar till sin fördjupade insikter och reflekterar över dess konsekvenser. Det är långt ifrån varje dag man som lärare får höra jubel över insikten om att polletten trillat ner, och det är sällan studenter uttrycker tacksamhet över den hjälp de fått med att förstå. Lärare som värnar det som gör högre utbildning högre är dock inte lärare för att få uppskattning utan för att själv få möjlighet att lära och vara del av kunskapsutvecklingsprocessen. Ingen studentgrupp är den andre lik. Varje föreläsning är unik. Därför är läraryrket ett av de mest komplexa arbeten som finns. Tiden som student är begränsad, men lärandet har ingen början eller slut, det blir man aldrig färdig med.

Lärande är passagen mellan okunskap och insikt. Lärande är skiftet. Det finns alltså, med detta sätt att se på lärande ingen teknik, ingen pedagogik. Bara detta skifte, från okunskap till ständigt fördjupad insikt. Kunskap är heller ingenting i kraft av sig själv. Kunskap kan inte läggas på hög. Att fokusera allt för mycket på utvecklingen av metoder för lärande är därför slöseri med tid och resurser. Kunskap nås genom att röra sig genom livet och tillvaron med ett öppet sinne. Lärdomar finns överallt. Att lära är att vara i passagen och bejaka kunskapens ständiga skiften, i rörelse. Och ett öppet sinne och kritiskt tänkande är de enda verktyg man behöver. Lärare är överflödiga, skulle man kunna säga, men så enkelt är det naturligtvis inte. På högskolan finns det dock inga vattentäta skott mellan lärare och studenter och insikten om det är en viktig nyckel till förståelse för vad som gör högre utbildning högre.

Lärande händer eller uppstår i hög grad i det omedvetna. Studier är därför bara till dels en medveten akt eller uppsättning tekniker som är unika för var och en. Det går heller inte att stänga av lärandet, lika lite som det går att styra det medvetet eller av någon annan, utifrån. Lärande handlar helt enkelt om upprättande av en relation med världen. Lärande är utveckling och inte en aktivitet som är begränsad till deltagande på undervisning, inläsning av kurslitteratur eller pluggande inför tentan. Förstår man det ökar medvetenheten om lärandets komplexitet och unika karaktär och därigenom upptäcker man att svaren och den fördjupade förståelsen ofta ger sig till stor del av sig själv och kommer till en när man minst anar det, till exempel när man sover, idrottar eller umgås med kompisar.

För att underlätta transformationen från okunskap till insikt bör man sluta söka svar och fokusera mer på hur det man lär sig förhåller sig till både det man redan kan och det man inte vet. Genom att intressera sig lika mycket för kunskapsutvecklingen som för okunskapen och sluta vara rädd för att misslyckas, genom att utmana sig själv och rikta uppmärksamheten på det man inte förstår, kommer man att vara i processen och leva ut lärarande snarare än att söka mål. Genom att inte vara rädd för att kasta sig ut och våga vara kvar i det osäkra underlättas resan mot fördjupad kunskap och vidgad insikt. Där och när både lärare och studenter förstår detta och arbetar gemensamt för att skapa förutsättningar för lärande blir utbildningen akademisk och kunskapsorienterad.

Lärande uppstår överallt, inte bara hos människor och djur. Även teknik och samhällen lär. Lärandet och förändring som man måste lära sig hantera är en del av livet, eller fungerar i alla fall som synonym för livet. Lärande kan med andra ord egentligen inte främjas, bara hindras. Lärande är kontextbundet och både lärare och studenter är unika, sammansatta individer. Ingen studentgrupp är sig någonsin lik. Skillnaden i dynamiken i undervisningssalen före och efter lunch är ofta påtaglig, trots att det är samma lärare och studenter närvarande. Och även om på pappret identiska kurser ges år från år är det som händer mellan lärarna och studenterna alltid unikt. Tystnad är dessutom en central aspekt i allt lärande (Alerby 2012). Med stöd i dessa argument hävdar jag att lärande inte går att strömlinjeforma eller standardisera, åtminstone inte om kunskap och fördjupad insikt är målet med studierna.

Eftersom kunskapen uppstår, utvecklas, sprids, och förvaltas mellan människor kan den aldrig bli bättre än kunskapssökarnas engagemang och förståelse för vetandet och dess karaktär. Studenter som agerar passivt och förväntar sig att få utbildning, istället för att aktivt bedriva självständiga, kritiska studier, hindrar arbetet med att höja kvaliteten på kursen eftersom ansvaret för det som händer i föreläsningssalen är delat. Detta agerande och den inställningen till studier går i slutändan ut över dem själva och alla sådana tendenser bör därför stävjas tidigt, men det är inget som lärarna kan påverka. Därför tar jag upp det här, i förebyggande syfte och för att jag bryr mig om kunskapen och värnar de intellektuella inslagen i den högre utbildningen. Som lärare kan det kanske upplevas lockande att träda in i en sal med förundrade åhörare som lydigt antecknar allt man säger, men den som är på högskolan för att lära (det gäller både lärare och studenter) får inget tillbaka i och av en sådan situation. Om det växer fram förväntningar bland studenterna att lärare ska ta ansvar för lärandet riskerar innehållet i lärprocessen och kvaliteten i kunskaperna som utvecklas att utarmas, vilket på sikt gör att värdet av examen devalveras. Det är olyckligt och lärare och studenter som vill värna kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter har ett gemensamt ansvar för att motarbeta alla sådana tendenser och intellektuella glidningar.

Lärande och utbildning är inte gott, per se, det är ett slags anpassning efter givna förutsättningar, som lika lite som evolutionen kan kontrolleras eller målsäkras. Utbildningar kan kvalitetssäkras, men inte lärandet som sker inom utbildningen, eftersom det handlar om en dynamisk och öppen process som leder ut i okänd terräng, ett äventyr. Allt som krävs för att göra den högre utbildningen högre är därför egentligen personligt engagemang och ett öppet sinne samt en ömsesidig vilja att lära från både studenter och lärare. Förstår man skillnaden mellan komplex och komplicerad samt hur enkelt det egentligen är att inleda en lärprocess har två viktiga hinder för lärande undanröjts. Därmed kan man ta itu med och försöka övervinna hindren och därigenom utvecklas som student och som människa. Hindren är inget problem utan själva förutsättningen för studier. Ju förr man inser och accepterar att enda sättet att utveckla ny kunskap är att (riskera att man) misslyckas, desto bättre är det både för dig som student och dina lärare. Ser man det bara inte som ett misslyckande är det bästa sättet att lära för det är när man tänjer på gränserna för sin egen förmåga som man utvecklas som bäst.

Faktakunskap

I den eviga debatten om skolan används ofta ordet faktakunskaper. Antingen är man för eller mot och det blir sällan någon fördjupad diskussion om skolan och dess roll i samhället, vilket bidrar till fördumningen av det offentliga samtalet. Demokratin kan bara främjas om skolan betraktas som en allmän angelägenhet, av alla. Det är där som kunskapen skapas som sedan används i debatterna om olika frågor. Fast det var inte detta jag ville skriva om utan begreppet faktakunskaper, som jag reagerar på.

Fakta och kunskap är två olika saker och skolans uppgift är att förmedla KUNSKAP, vilket är ett vidare begrepp än fakta som kan vara rätt eller fel. Ordet faktakunskap låter som en olycklig betydelseglidning och hur som helt är det inte en fråga som lämpar sig för debatt eftersom det inte handlar om antingen eller, för eller mot. För några år sedan var det katederundervisning som debatterades och den debatten var minst lika polariserad och antiintellektuell. 

Kunskap förmedlas genom undervisning, och inget av begreppen är entydiga. Just det är poängen med en skola, att det är en plats att utvecklas på genom att lära. En skola värd namnet kan inte detaljstyras eller likriktas. Både lärarna och eleverna är unika varelser vars olika personligheten måste få plats för att något lärande ska kunna uppstå. Fakta kan man överföra från en till en annan och det går att kontrollera resultatet, men kunskap är något annat. Kunskap kan man inte googla, den kräver eget engagemang och intresse, vilket läraren bidrar med. Och för att lärarna ska kunna vägleda och fostra eleverna till lärande subjekt som tillsammans med andra utvecklar kunskap måste lärarna få möjlighet till kontinuerlig fortbildning i ämnena de undervisar i.

Talet om faktakunskap förenklar det som är komplext och leder bort från kunskapsskolan som bara kan växa fram i ett samhälle där kunskap har ett egetvärde och bildning är en aktad egenskap. Tanken på faktakunskap passar som hand i handske med en mät- och resultatorienterad skola där betygen fungerar som ett slags valuta. Därför reagerar jag. För att skolan ska kunna bli en kunskapsskola måste samhället förändras, det måste röra sig uppåt i vetandets hierarki, som beskriver på följande sätt i en text jag arbetar med för tillfället.

Från informationssamhället till vishetssamhället

Troligen är det väl mycket att hoppas på att mänskligheten under överskådligt till ska kunna uppnå en generell intellektuell nivå som liknar vishet, men det är definitivt en (hållbar och önskvärd) vision att sträva efter och det finns ingen som helst anledning att slå sig till ro, som individ eller kollektiv, innan man nått dit. För det räcker inte att enskilda, eller några få uppnår målet. Samhällen är helheter och det är den generella nivån som räknas. Det går inte att toppa laget, exportera problemen eller importera expertis eller göra elitsatsningar. Den eller de enda som tjänar på det är den som får del av resurserna som krävs för att nå dit; det finns inga garantier för att kunskap ”sipprar ner”. Det nyliberala experimentet som byggde på ”sanningen” att välstånd sipprar ner har drivit jordens befolkning och miljön nära gränsen för vad systemet klarar av att hantera utan att kollapsa och de enda som tjänat på upplägget är de allra rikaste som blir rikare och rikare, men också färre och färre. Alla andra, och särskilt de fattiga och maktlösa drabbas orimligt hårt. Både kunskap och rikedom växer inifrån och underifrån. Bara genom gemensamma ansträngningar kan ett samhälle flyttas uppåt i hierarkin, och ju längre upp man kommer desto mer arbete krävs för att försvara och bevara tillståndet.

Informationssamhällen: Detta är ett samhälle fyllt av motstridigt brus. Det är det samhälle där känslor och individers personliga intressen tas på större allvar än kunskap. Bildning avfärdas av den som vill se detta samhälle förverkligat som ett uttryck för PK. Fakta är viktigt dock, men aldrig viktigare än känslan och bara den fakta som passar ens syften erkänns och tas på allvar. Fakta som går på tvärs mot eller utmanar känslan och den subjektiva övertygelsen tystas eller ifrågasätts. Informationssamhället är historielöst och präglas av allas ”krig” mot alla. Här ses filterbubblor som en rättighet, liksom individens självklara rätt att ignorera all information som inte passar in den på känslor vilandes världsbild som just nu känns mest bekväm. Här är betraktas alla försök att utveckla kritisk förmåga och kraven på analys och fördjupning som ett hot. Informationssamhället ligger vidöppet och har inget som helst inbyggt skydd mot demagoger. Den som kan förföra massorna, egalt hur och med hjälp av vilka metoder eller argument, kan bli en ledare. Den som lovar mest (oavsett om löften är rimliga eller ej) har störst chans att vinna makt och inflytande. Informationssamhället är ett flyktigt samhälle som när som helst kan lösas upp eftersom alldeles för få vet eller bryr sig om vad som gör ett samhälle hållbart och en demokrati funktionsduglig. Blir det inte som man tänkte sig finns alltid någon annan att skylla på, och vågor av rykten sköljer i vågor över samhället och destabilisera alla försök att förändra.

Faktasamhällen: Här finns ett lite bättre kollektivt intresse för vad som faktiskt fungerar. Här undersöker man saker och är noga med att peka på evidens. Fakta är inte samma sak som åsikter, och därför finns ett visst inbyggt skydd mot de mest uppenbara uttrycken för populism. Men den som verkligen vill något kan alltid, med stöd i makt eller annat som säker den kritiska förmågan ur spel, driva igenom sin vilja. Om det inte går att ”ljuga” med hjälp av statistik kan man utesluta vissa fakta och bara redovisa det som stödjer den politik man vill föra. Som en sista, desperat åtgärd kan man också hänvisa till alternativa fakta. Här litar man inte på någon som inte kan peka på evidens, statistik eller som har en källa att referera till. Det som inte kan bevisas kommer aldrig att kunna hemföras, oavsett hur klokt förslaget än är. Kan man bara visa på fakta kan å andra sidan snart sagt allt finna stöd, även om det finns anledning att ifrågasätta den fakta som förslaget bygger på. Här bortser man konsekvent från Humes lag som säger att det aldrig går att sluta sig till ett bör utifrån ett är. Faktasamhället är med andra ord ett slags skensamhälle, en kuliss där allt ser ut att vara i sin ordning med som hela tiden hotar att kollapsa eftersom det är ett samhälle där detaljerna är viktigare än helheten, individen viktigare än kollektivet och försvaret av det man vet viktigare än den kritiska granskningen utifrån olika perspektiv. Här regerar jaglojaliteten och det betraktas inte som ett problem att gå genom livet med skygglappar, i alla fall så länge det inte går ut över åsikterna som jag finner fakta som stödjer.

Kunskapssamhällen: Här finns goda chanser att skapa något hållbart och demokratin är inte allvarligt hotad, men allt är ändå inte riktigt frid och fröjd. Här regerar Sanningen, i bestämd form singular. Fakta är viktigt, men inte vilken fakta som helst. Det kritiska tänkandet är lika viktigt som evidens. Här har man insett att vetande alltid är relaterat till sammanhanget och det finns insikt om att maktordningar påverkar människors uppfattningar om vem och vad som är klokt att lita på. Kunskapssamhället är inom räckhåll, men för att nå dit måste synen på fakta balanseras. Sanningen är inget dåligt mål, men samtidigt är det svårt så det räcker inte att slå sig till ro med att det finns evidens och fakta, för att en utsaga ska kunna sägas vara kunskap krävs att även det som talar mot vägs in. Här har man insett, inte bara inom akademin, att vetenskapen inte kan bevisa något. Majoriteten förstår att vetenskap endast säker kan falsifiera och den kritiska medvetenheten är en högt värderad egenskap i samhällsdebatten. Det bör flaggas för att kunskapssamhället saknar skydd mot utvecklingen mot Artificiell intelligens, som är ett slags variant på eller utveckling av tanken på att människor gör rationella val. Det saknas helt enkelt insikt om och förståelse för det mänskliga.

Bildningssamhällen: Här finns en väl utvecklad förståelse för människan alla olika sidor och förmågor, liksom bristerna och avsaknaden av förmåga. Förståelsen för sammanhangens betydelse är väl utvecklad i hela samhället och kunskapen om skillnaden mellan vad som är komplext och komplicerad, präglar politiken och samhällsförvaltningen. Här samtalar man och debatter används med försiktighet, för det finns en kollektiv, djup insikt om relationen mellan makt och kunskap. Här betraktar man varandras olikheter med försiktig nyfikenhet och förmågan att hålla känslorna i schack är en dygd som alla hjälper varandra praktisera. Världens och vetandets förändring och kunskapens beroende av perspektiv ses här inte som ett problem, utan som en spännande utmaning. Bildningssamhället har kontakt med både historien och framtidens fundamentala öppenhet. Här lever man i nuet, men med kunskap om historiens komplexitet och ödmjukhet inför både framtidens fundamentala öppenhet och både allt det som människan ännu inte vet och det som inte går att veta. Här det inte bara viktigt att undersöka och förstå det som går att nå kunskap om, utan även det som vagt till sin natur beaktas i samtalen om hur samhället skulle kunna bli bättre för fler, hur demokratin kan värnas och hur hållbarheten skulle kunna öka. Här har kunskapen ett egenvärde, liksom både konst och litteratur. Marginaler och tid att tänka mer än ett varv kring saker och ting anses värt att bevara och värna. Ödmjukhet är en egenskap som man förstår värdet av, men för att den rörelsen ska få fullt genomslag krävs att samhället tar ännu ett kliv uppåt i hierarkin.

Vishetssamhällen: Här har samhällets strukturer anpassats till människorna istället för tvärtom, vilket är fallet i alla fall i faktasamhället, men även i kunskapssamhället om det finns kunskap som ger stöd för att det är bättre. Vishetssamhället är hållbart i ordets alla bemärkelser, för här tar man inte bara ansvar för sig själv och de sina, och man är inte bara lojal med mänskligheten som helhet samt floran och faunan som lever i symbios på jorden idag. Här är man lojal även med både de och det som levat här och det som kommer att leva på jorden i den framtid som skapas här och nu av oss som lever här. Insikten om skillnaden mellan komplex och komplicerad är fult utvecklad och implementerad i samhällsförvaltningen och det demokratiska systemet. Här är ödmjukheten och principen om försiktighet fullt implementerad också. Råder någon som helst tveksamhet iakttas försiktighet och inget görs på chans. Känslor finns och är viktiga att lyssna på, men tillåts aldrig ta över. Vidare finns en väl utvecklad, kollektiv förståelse för hur människor faktiskt fungerar, och som sagt systemen anpassas efter detta och bygger inte på önsketänkande. Ett samhälle som strävar efter vishet låter sig vägledas av insikt om tillvarons oöverblickbarhet och här är den kollektiva tacksamheten stor och solidariteten med både medmänniskorna och miljön stor och viktig.

Visst är vishetssamhället en utopi, och det finns självklart inga renodlade samhällen. Samhällen är alltid blandningar, men detta är ett slags grov karta att orientera sig i verkligheten med hjälp av och ett verktyg för att främja tillit och klokskap som gör att samhället rör sig uppåt i kunskapshierarkin. Det finns dock en mycket oroande glidning, både här hemma och ute i världen, neråt i hierarkin. Informationssamhället framstår allt mer som ett hot att ta på allvar, och faktasamhället utmanar tydligt kunskapssamhället som har allt svårare att hävda sig i takt med att tiden att tänka kritiskt och reflektera försvinner när ekonomin allt mer placeras i centrum. Bildningssamhället har aldrig funnits på riktigt, men det var fortfarande något man strävande efter på 1990-talet. Vishetssamhället går nog för de flesta att föreställa sig, men det är och kommer troligen att vara en utopi att sträva efter, liksom ett samhälle som är väl integrerat och kan härbärgera mångfald. Med tanke på hur det ser ut i samhället och vad som händer i världen är det viktigt att inte sluta tro på att vishet och mångfald som möjligheter. Om många vill och gör vad som krävs är ett annat samhälle alltid möjligt, även om det inte går att styra en så pass komplex helhet mot på förhand uppgjorda mål.

En miljon besök på Flyktlinjer

Alldeles nyss passerades en milsten i Flyktlinjers historia och utveckling, när antalet besök här på bloggen passerade en miljon. I jämförelse med andra publicister är det naturligtvis ingenting, väldigt många sajter på nätet har långt fler följare och dagliga besök än Flyktlinjer, men för mig är det stort. Att bli läst är en ynnest och ett ansvar jag tar på största allvar. Utan mina läsare är jag ingenting.

Det handlar naturligtvis inte om unika besökare och en del trafik misstänker jag är automatgenererad, men de allra flesta klick genereras trots allt av läsare som söker sig hit för att ta del av det jag skriver. Och för det, för er mina kära läsare, är jag enormt tacksam. Det är inte för att få klick eller uppmärksamhet jag skriver och jag tjänar inte ett öre på bloggandet, det är för att hålla igång tänkandet och utvecklas som författare jag skriver och publicerar texter på nätet. Jag har inga ambitioner om att bli någon influencer, men kan jag med hjälp av mina tankar hjälpa någon att utvecklas är jag glad. Jag vill påverka det offentliga samtalet, men inte driva samhällsutvecklingen i någon speciell riktning.

Egentligen ville jag bara uppmärksamma detta jubileum, men jag ska ändå dela med mig av några tankar från min kommande bok om kultur, och imorgon återkommer jag med nya tankar om något aktuellt ämne.

Mänskligheten rymmer all världens vishet, men den samlade kunskapen och kompetensen kan bara komma alla till nytta om vi inser att människor behöver och kompletterar varandra. Det viktiga är inte du eller jag utan det som händer mellan. Liksom flugans öga består av tusentals facetter kan mänsklighetens perceptionsförmåga och kognitiva kapacitet öka dramatiskt om vi kan förmå oss att överge den enda vägen och bejaka mångfald. Olika forskare har inte bara olika kunskaper och erfarenheter, de har även olika personligheter. Allt det där sammantaget borde vara en tillgång. Tillsammans når man alltid längre än var och en på egen hand. Genom samverkan mellan olika forskare med olika kunskaper och kompetenser bredas sökfältet, växer verktygslådan och chansen ökar att resultatet av arbetet blir mer användbart. Tyvärr är det inte riktigt så man ser på varken forskarkompetens eller kunskap idag. Det finns ett slags norm i akademin, liksom i samhället i övrigt, som premierar den eller det bästa. Och det antas finnas en enda väg till kunskap, en best practice. Därför effektiviseras och standardiseras allt fler verksamheter. Konkurrens antas driva kvalitet och den som vinner kampen om medel och kan uppvisa flest artiklar och citeringar antas veta bättre, vilket det inte finns några garantier för. Forskningen har dessutom på senare tid strömlinjeformats allt mer. Bara den som använder rätt metoder, ställer rätt typ av frågor och besvarar dem enligt mallen kan räkna med att bli tagen på allvar, upphöjd till expert och därmed erhålla makt över kunskapen som sprids i samhället. Mångfalden minskar och dynamiken mellan olika forskare, olika perspektiv och typer av kunskap betraktas som ett problematiskt brus som måste reduceras. För att ta in kunskap behöver man stanna upp och tänka efter samt ta sig tid att lyssna, inte bara på andra människor utan även på livet och världen. Istället för att diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle kunna bidra i arbetet med att skapa användbar kunskap. Och dagens allt mer instrumentella kunskapsbegrepp skulle kunna öppnas upp. En förutsättning för detta är att intresset för mellanrummen ökar och bildningen tas till heder igen. Kulturen ger mig både inspiration att bli den jag vill, och begränsar mina möjligheter. Därför är det mellanmänskliga det som kommer först. Vi behöver varandra för att kunna vara oss själva. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet; vi är del av en mångfald. Jag är beroende av dig på samma sätt som du är beroende av mig, även om vi inte känner varandra. Tillsammans skapar vi kulturen som vi sedan antingen älskar eller hatar, och som antingen är hållbar eller ohållbar.

Recension av: Cells in Culture, Cells in Suspense. Practicies of Cultural Production in Foetal Cell Research.

Cells in Culture, Cells in Suspense. Practicies of Cultural Production in Foetal Cell Research.

Andréa Wiszmeg

 

Jag är en varm vän av monografier, låt mig börja recensionen med de orden. Jag värnar det lite längre och sammanhållna vetenskapliga formatet som förfärande snabbt överges till förmån för kortare artiklar. Den utvecklingen oroar mig. Men om man nu ska skriva en sammanläggningsavhandling ska man göra det på det föredömliga sätt som Andréa Wiszmeg gjort. Recensionen av avhandlingen följer bokens disposition och är en mix av innehållsbeskrivning och analys. 

 

Läsarens intresse väcks på ett bra sätt av introduktionen till det fenomen eller objekt som utgör studiens fokalpunkt: stamceller extraherade från aborterade foster. Därefter introduceras läsaren i det mångfacetterade och mångdisciplinära fält som vuxit fram och som på olika sätt relaterar till det bio-objekt som cellerna kan ses som. Bio-objekt är ett begrepp som används för att förstå biologiska artefakter som utmanar våra uppfattningar om natur/kultur, levande/död, skapad/funnen och så vidare. Bio-objektens mening är flytande och kunskapen om det är föränderlig; det fungerar som ett slags medium mellan en lång rad olika delar av samhället och vetenskapen. Eftersom cellerna har regenerativa egenskaper och agens utmanas även föreställningar om vad som är del och vad som helhet på ett tankeväckande och intressant sätt. Inte minst väcker dessa objekt en rad etiska frågor. Wiszmeg har med sitt val av fokus i avhandlingen utvecklat ett nytt sätt att bedriva forskning om kultur med utgångspunkt i mellanrummen som finns överallt men som ofta ignoreras. Här används inte bara rörligt sökarljus, det är dessutom en studie av rörelse och förändring. Avhandlingen handlar inte bara om ett kulturellt fenomen, här skapas också förståelse för tillblivelse av kunskap. Syftet med avhandlingen är att med hjälp av kulturanalys studera transformationen av embryonala celler till terapeutiska metoder samt hur mening och kunskap uppstår i den processen.

 

Teorierna som används i studien handlar om och är skapade för att hantera transformation, flexibilitet och uthållighet på olika sätt. Fokus riktas mot gränser, tillblivelse och det som händer mellan. Bio-objekt är ett slags gränsobjekt. Wiszmeg visar prov på kunskapsteoretisk mognad och kritisk självständighet genom att inte ansluta sig till någon skola, här visas istället prov på en väl utvecklad förmåga att arbeta eklektiskt i sann etnologisk anda. Avhandlingens empiri har samlats in med klassiska etnologiska fältarbetsmetoder: intervjuer (både semi-strukturerade och fokusgrupper) och observationer. Både labbpersonal, patienter och anhöriga har intervjuats och observerats. Avhandlingens empiriska material består av dokument och riktlinjer hämtade från Sverige och EU, 250 sidor fältanteckningar från observationer av arbete i laboratorier och olika typer av möten samt transkriptioner av intervjuer med forskare som arbetar med cellmaterialet (eller bio-objekten). Både teorivalet och metoden visar prov på en väl utvecklad förmåga att arbeta mångdisciplinärt och genom att fokusera på gränser och det som händer mellan skapas en förståelse för både vetenskapens möjligheter och begränsningar samt det ämne som studeras. Wiszmeg använder ordet kristallisation för att beskriva arbetssättet och jag tycker hon lyckas i sin ambition att belysa kunskapens inneboende skillnader och mångfald. Med inspiration från Donna Haraway och Karen Barad har Wiszmeg utvecklat ett diffraktivt angreppssätt, som skapats för att fånga mångfalden och beskriva öppenheten i tillblivelseprocesser av kunskap. Metoden beskrivs med hjälp av en träffande metafor genom att liknas vid att söka sig fram i ett mörkt rum med hjälp av en blindkäpp som omväxlande hålls i ett fast och ett löst grepp. Efter genomgången av teori och metod finns ett avsnitt med rubriken Etnografiskt mellanspel. Här gläntas på dörren till laboratorievärden och arbetet som utförs där beskrivs pedagogiskt med både ord och bilder. Därefter gås tidigare forskning igenom, både internationell och svensk. Wiszmeg visar här prov på både beläsenhet och förmåga att röra sig mellan olika vetenskapliga discipliner, utan att tappa kontakten med etnologin som ju är det ämne som avhandlingen läggs fram inom.

 

Artiklarna presenteras därefter kort, men de finns också publicerade i sin helhet längre fram. Artikel 1 har titeln: ”Medical need, ethical skepticism: Clashing views on the use of foetuses in Parkinson’s disease reseach. Den handlar om etiska dilemma kopplade till hanteringen av aborterade foster. Här lanseras begreppet magkänsloetik, som är resultatet av analyser av samtal i olika fokusgrupper kring etiska dilemman som ämnet väcker. Det visar sig att forskarna som inte drabbas utgår mer från sin magkänsla när de resonerar kring etiken, än patienterna som har sjukdomen. Artikel 2, ”Cells in suspence: Unboxing the negotiations of a large-scale cell transplantation trial.” Här fokuseras på att förstå labbkulturen och hur den påverkar kunskapen om cellmaterialet. Kunskapens tillblivelse och dess karaktär av förhandling mellan en lång rad olika, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer analyseras. Wiszmeg visar här hur osäkerheten som forskningen oundvikligen måste hantera eftersom man bryter ny mark har gjort att det utvecklats ett slags koreografi som får aktörerna som kunskapen växer fram mellan att fungera tillsammans. Den 3e artikeln har titeln, ”Transforming trash to treasure: Cultural ambiguity in foetal cell research”. Här riktas fokus mot forskarnas olika sätt att hantera etiska dilemman som arbetet med aborterade foster och patienter med allvarliga neurologiska sjukdomar reser och som måste hanteras på daglig basis och med utgångspunkt i situationerna som uppstår där och då. Forskarna som handhar cellmaterialet agerar i ett slags liminalt mellanrum, vilket påverkar kunskapen som av nöden bygger på koncensus i praktiken men ger samtidigt upphov till kulturell ambivalens. Artikel 4: ”Diffractions of the foetal cell suspension: Scientific knowledge and value in laboratory work” handlar om olika forskares olika sätt att arbeta med biomaterial. Wiszmeg skapar här förståelse för hur vetenskaplig kunskap uppstår inom den kontext som ett laboratorium utgör genom att utgå från ett diffraktivt perspektiv istället för ett reflexivt. Det handlar om att inte ta skillnad för given utan om att undersöka hur och vilka skillnader som beaktas och vilka som ignoreras i den vetenskapliga kunskapspraktiken. Poängen är att forskaren med detta perspektiv involveras som subjekt i kunskapsprocessen på ett helt annat sätt än om kunskap ses som något passivt som upptäcks. 

 

Avhandlingen avslutas med ett avsnitt där författaren reflekterar över avhandlingens kunskapsbidrag, och det är ett mycket läsvärt avsnitt som även någon som inte läst resten av boken eller någon av artiklarna kan ha behållning av. Och just det tycker jag visar på styrkan i avhandlingen. Wiszmeg har inte bara tagit sitt forskarkörkort, utan också visat prov på kreativ förmåga och hantverksmässig skicklighet genom att på ett överskådligt och pedagogiskt samt välskrivet sätt presentera ett gediget arbete fyllt av viktig och värdefull kunskap, inte bara om arbetet med cellmaterial i labbet utan även om förutsättningarna för kunskapsproduktion generellt. Med sin metod och sätt att skriva och analysera det etnografiska materialet synliggör Wiszmeg den tysta kunskap och de förgivettaganden som påverkar all forskning och alla kulturella sammanhang. Perspektivet som anläggs i avhandlingen ger en bättre förståelse för var och hur missförstånd i kommunikationen av vetenskaplig kunskap uppstår och hur förståelsen för vetenskap i allmänhet kan utvecklas, och dessutom hur problemen som ofta uppstår i tvärvetenskapliga projekt kan lösas bättre, vilket inte minst i spåren av COVID-19 behövs. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet, liksom förståelsen för förändring som Wiszmeg visar prov på i sin avhandling är samhällsbyggande och hållbarhetfrämjande intellektuella egenskaper som förtjänar att spridas utanför etnologiämnet.

 

Jag har försökt att finna något att kritisera, och det finns säkert saker som kan göras bättre, det finns det alltid, men Cells in Culture, Cells in Suspense är som jag läser den inte en avhandling som hävdar att forskning visar något bestämt, det är istället en studie av förutsättningarna för kulturell förändring och kunskapsproduktion mellan olika aktörer och mellan akademin och samhället, vilket gör att det inte finns några kategoriska påståenden som behöver granskas. Kunskapen som förmedlas i avhandlingen är av en mer öppen och sökande karaktär, vilket är precis vad som behövs för att förstå och lära sig hantera den komplexa och snabbt föränderliga värld vi lever i. Jag ser därför ingen mening med att söka med ljus och lykta efter fel och brister för sakens skull. Avhandlingen är i mina ögon mycket gedigen och lever mer än väl upp till kraven som rimligen kan ställas på en doktorand. Wiszmeg påminner dessutom om och visar även hur användbar och viktig den etologiska kompetensen är, både inom den akademiska världen och i samhället och kulturen som vi alla både delar och är del av.

 

Eddy Nehls/Lerum

Faran med sänkta kravnivåer och skrivandets vedermödor

Tidsfönstret krymper och möjligheterna att ändra i manuset minskar. Jag vill så innerligt gärna att resultatet, texten som förhoppningsvis ska kunna hjälpa framtida studenter att utveckla ett vetenskapligt tänkande, ska bli bra. Det är dock svårt att leva upp till sina egna krav och förväntningar. Skrivande är en kamp och idag vaknade jag med en antydan till känsla av uppgivenhet, vilket gör det svårt att komma igång. Det blir som en blockering. Då känns det bra att kunna luta sig tillbaka på erfarenhet. Här har jag varit förut, många gånger. Jag drabbas inte av panik. Andas in, andas ut. Jag har fått bra respons från redaktören och synpunkterna är randanmärkningar och tips på saker att tänka på. Lika viktigt som det är att skriva är det att släppa taget om manuset. Om drygt en vecka är deadline och jag kommer sitta vid datorn och jobba, även om jag inte lever upp till min egen förväntan. Det får bli som det blir och jag tror jag kommer att vara nöjd när det väl blir klart.

Läser i min förra lärobok, för att se så jag inte upprepar mig (allt för mycket). Båda böckerna utgår från samma syn på kunskap och lärande, men i den senaste handlar det om uppsatsskrivande. Hittar en passage i den förra boken som pekar framåt mot den jag brottas med just nu. Låter den bli dagens bloggpost, för även om jag vill hinner jag inte skriva eller tänka på något annat än läroboken, som utgår från denna min syn på kravnivåerna i den högre utbildningen.

Det påminns ibland lite förnumstigt om att alla studenter inte kan eller vill bli forskare, och att utbildningens kravnivå därför måste anpassas efter detta. Det är cyniskt, eller i alla fall förklenande, för vem vet vad någon annan kan och vill? Samhällets och kulturens förändringstakt ökar hela tiden och det blir allt svårare för den högre utbildningen att hänga med i samhällets och arbetslivets svängningar och förändrade krav. Frågan är dock om det är högskolan som ska anpassa sig, eller om det är arbetslivet. En uppföljningsstudie (Schoug 2008) av humaniorastudenter visade att även de som läst fristående kurser inom humanioraämnen, som inte självklart har arbetslivsanknytning men där bildningsarvet vårdas, är lika etablerade på arbetsmarknaden några år efter examen som studenter som läst mer riktade utbildningar. Studien talar för att arbetsgivare värderar generiska kunskaper/egenskaper, till exempel kompetens att läsa abstrakta och svåra texter, förmåga att hantera komplexa problem och komplicerade uppgifter, att man behärskar främmande språk, kan utföra analyser och praktisera kritiskt tänkande, samt inte minst förmågan att uttrycka sig i tal och skrift, mer än (betyget på) specifika kurser om specialiserade ämnen. Förståelse för forskning är en sådan egenskap. Och i dagens snabbt föränderliga arbetsliv där kunskap är en färskvara ökar värdet av att kunna värdera kunskap och förmågan att extrahera kunskap ur stora mängder akademisk text. 

Den här boken handlar om just den typen av kunskaper, med lång giltighetstid. Information och fakta finns bara ett klick bort och kunskap kan man relativt enkelt skaffa sig om och när man behöver den, men bildning, analytisk förmåga, kritiskt tänkande och vishet kräver tid, tålamod, möda och engagemang, vilket inte går att fuska sig till. Insikt om och ödmjukhet inför detta är nyckeln till framgång, både i studierna, oavsett vilken kurs man läser, och ute i arbetslivet.

Generiska kunskaper kan inte omvandlas till resultat och nyckeltal, och därför faller dessa egenskaper lätt mellan stolarna. Uppdraget som föreläsande lärare riskerar att bli ett mission impossible. Antingen satsar man på att bli populär bland studenterna, eller så tar man kunskapsuppdraget på största allvar och respekterar studenterna genom att faktiskt försöka få dem att förstå, dels hur svårt det är att bedriva studier på högskolan, dels hur belönande det är att försöka. Lärare som väljer det förra får många skratt, känner sig uppskattade och får bra betyg i utvärderingarna, medan lärare som väljer det senare får vänja sig vid kritik och ifrågasättanden från många studenter. Eftersom jag är och verkar på högskolan för kunskapens och bildningens skull riktar jag mig mot de studenter som faktiskt lyssnar och litar på mig samt försöker lära och utveckla kunskaperna som krävs för att först klara av kommande tentor och uppsatser, sedan axla ansvarsfulla positioner i ett kvalificerat arbetsliv. Eftersom jag menar att högskolans verksamhet måste likna en trampolin mer än en katapult för att högre utbildning ska kunna sägas vara högre ger jag studenterna vad de behöver, oavsett om de vill ha det eller ej. Hur skulle jag annars kunna känna stolthet över vad jag själv åstadkommit och finna mening i mitt akademiska arbete? Studenter som förstår detta och stannar kvar i problemen längre lyckas bättre och lär sig mer än studenter som väljer att följa minsta motståndets lag. Det är i alla fall min erfarenhet.

Föreställningen om att studenter inte kan eller vill läsa vetenskapsteori (som är ett sätt att skapa förutsättningar för att förstå hur kunskap produceras), eller att det är ett för högt krav att ställa, bygger på ett fatalt missförstånd. Högskolans grundutbildningar ska förbereda för forskning, inte utbilda studenter till forskare. Efter genomgången utbildning ska man kunna söka sig till forskarutbildningen utan att vara orolig för om man klarar av det, även om man väljer att göra något annat. Och anledningen till det är att grunden för kunskapssamhället utgörs av den breda allmänhetens förståelse för forskarens vardag och forskningens möjligheter samt begränsningar. Undervisning om forskningens teori är inte ett orimligt högt krav att ställa på någon som vill ha en högskoleexamen. Vad skiljer annars högskolan från gymnasiet?

Det krävs inga exceptionella egenskaper för att läsa på högskolan, så alla gymnasieutbildningar borde förbereda eleverna för att kunna ta steget, om och när de vill. Klarar man inte att leva upp till de kraven är man inte betjänt av att få en gymnasieexamen. Jag vet att det är ett kontroversiellt påstående, men kunskapen och den högre utbildningens akademiska kvaliteter är viktiga för samhället och allas vår gemensamma framtid, och det är skattebetalarna som står för kostnaderna för skola och utbildning. Eftersom kunskapen inte talar för sig själv har alla som förstår dess värde ett ansvar att försvara den. Menar vi allvar med talet om ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle måste skolan kunna ställa krav på elever, krav som står i paritet med vad som krävs för att klara av att ta sig an den utmaning som högskolan borde utgöra. Utan förkunskaper och höga förväntningar samt hårt och uthålligt arbete klarar man inte av att studera på högskolan. Alla kan dock, om de bara vill. Det är min utgångspunkt och fasta övertygelse. Fast det krävs olika mycket tid och engagemang för olika människor för att leva upp till kraven. Det som bedöms på högskolan är resultatet, inte hur många timmar som lagts ner på arbetet.

Livet är orättvist på många sätt, det måste man bara acceptera. Vissa studenter har lätt för sig, andra har svårt, och vissa dras med nästan oöverstigliga hinder i form av olika diagnoser. Alla har rätt att studera på högskolan och försöka ta en examen, men om kunskapskraven sänks förlorar den högre utbildningen sitt värde och kan med tiden bli obsolet. Går det inflation i betyg och examina riskerar rösterna från de mest ambitiösa studenterna och de som vet mest att drunkna i bruset av alla mer eller mindre relevanta och väl underbyggda åsikter som luftas i den offentliga debatten, vilket drabbar alla, men den som har svårt för sig och som fått kämpa mer för sin examen drabbas hårdare.

Om behovet av ett kunskapskontrakt

Just nu arbetar jag intensivt med slutmanuset till min lärobok Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, vilket känns som det viktigaste jag någonsin skrivit. Samtidigt kämpar jag med känslan av uppgivenhet eftersom kunskap i dagens samhälle uppenbarligen kan betyda snart sagt vad som helst. Det började inte med Trumps lansering av begreppet alternativa fakta, men han slog upp dörrarna på vid gavel och banade väg för den del av högern (som i och för sig inte är ensam om att agera respektlöst i förhållande till kunskap) som bara bryr sig om en enda sak: Publicitet, vilket gör att man inte bryr sig ett dugg om vad som är sant, hederligt och logiskt stringent, så länge det låter bra och ger utdelning i form av uppmärksamhet och inte går ut över partiets opinionssiffror.

Problemet i dagens politik är att anständighet och förslag grundade i gedigna kunskaper inte ger utdelning. Alldeles för många väljare vill få vad de önskar sig (stängda gränser och sänkt skatt) och bryr sig inte om vad som händer med samhället eller klimatet. När konsekvenserna av den förda poltiken blir uppenbara lockas oroväckande många av enkla lösningar och skyller på invandrarna eller regeringen (vars uppdrag under rådande parlamentariska läge har en HOPPLÖS situation). Det går inte att bygga ett hållbart samhälle och en fungerande demokrati på oppositionsindignation, men så länge detta efterfrågas är det vad vi får.

Kampen om kunskapen kan aldrig vinnas och demokratin fungerar inte i avsaknad av ett kunskapskontrakt som alla respekterar och lever efter, inte bara i offentligheten och så länge man har ögonen på sig utan hela tiden. Jag växte upp i ett samhälle som vilade på en solid grund av kunskap. Antalet forskare och mängden forskningspublikationer var färre, men det fanns i hela samhället en helt annan respekt för kunskapen som sådan. Inte så att forskare hade makt och inflytande, tvärtom. Forskare forskade och politiker förvaltade samhället och tog ansvar. Medierna granskade makthavarna och lärare var ett yrke med hög status. Den största skillnaden mellan då och nu är New Public Management och den kontroll-, styrnings- och dokumentationsmani som förgiftar arbetslivet och tar död på allt som är levande i tillvaron. Idag kan och får man inte ta ansvar och ingen litar på någon, alla är kontrollerade och det går alltid att hänvisa till bristande rutiner eller skylla på någon annan om det uppstår problem, vilket har lett till en infantlisering av samhället. 

Vissa politiker agerar på nätet som mobbande skolgårdskungar, och hyllas av sina anhängare. På Twitter plockas billiga poänger och ljugs friskt, och nåde den i regeringen som säger något obetänkt eller gör fel. Nästan varje dag avslöjas någon företrädare inom SD, men långt ifrån alla utesluts trots att företrädarna bryter mot partiets egna regler. I kommentatorsfälten känner hatet inga gränser, vilket är djupt obehagligt och ovärdigt ett kunskapssamhälle. Och av någon outgrundlig anledning har Public Service helt upphört att granska makthavarna. Istället låter man olika företrädare för olika åsikter mötas i ändlösa debatter eller utsätter Anders Tegnell och andra för utfrågningar som liknar den spanska inkvisitionen. Nyheten om att SD TYCKER att munskydd borde vara ett krav i Sverige lanseras följaktligen som toppnyhet i Rapport samma dag som oroligheterna i Belarus eskalerar, militären tar makten i Mali och klimatkrisen galopperar.

Facebook, Google och andra företag som nästlar sig in i våra liv genom att ge oss det vi önskar och blir allt mer beroende av, samtidigt som de berövas oss på all integritet. Och företagen säljer informationen om oss med vårt eget godkännande eftersom det anses helt i sin ordning att företag som tillhandahåller tjänster kan tvinga oss att läsa igenom hundratals sidor med finstilt text där de på ett närmast totalitärt sätt dikterar villkoren, helt utan insyn. Jag tycker synd om dagens unga som fortfarande tror på något slags gudomlig rättvisa, som ännu inte blivit cyniska och tappat tron på framtiden och samhället. Det gjorde ont i magen när jag hörde på intervjuerna rörande TicToc där några tonåringar var upprörda över att företaget samlade in och sålde privata uppgifter, och lika beklämmande som det var att lyssna var det att deras okunskap inte kommenterades. Kunskap och anständighet har uppenbarligen inget värde i vår nya sköna värld där vi bara lyder, förutsatt att skatten sänks och vi får hata eller dela kattbilder och styrkekramar på våra sociala nätverk.

Läsningen av Karl Poppers bok Det öppna samhället och dess fiender ger mig hopp, men samtidigt leder det till mer uppgivenhet eftersom så många (väljer att) läsa Popper selektivt och helt i strid med hans egen syn på kunskap och demokrati. Det är så uppenbart att han levde i en värld där det faktiskt betydde något vad man sa och gjorde och där det fanns tid att tänka tankar till slut. Hans poäng är att det öppna samhället kräver både kunskaper och respekt för komplexitet och demokratins bräcklighet för att fungera. Det är detta som får mig att tänka på och efterlysa ett slags kunskapskontrakt. Inte i form av ett invecklat och omfattande avtal utan som en hederssak. I lagens mening gäller fortfarande även muntliga löften, men eftersom man i praktiken idag kan komma undan även med lögner spelar det ingen roll. Endast i ett samhälle som respekterar kunskapen som sådan kan hantera den öppenhet som är en förutsättning för att demokratin ska fungera.

Jag vet inte om jag gör mig begriplig här och jag har som sagt ett bokmanus som pockar på uppmärksamhet, men den som följt Flyktlinjer tror jag förstår vad jag menar och far efter och det blir säkert fler poster där problemen och förlag på lösningar kan diskuteras mer ingående, så jag trycker på publicera och återkommer med nya tankar imorgon.

Bloggpost 4400

Sakta jobbar jag mig in i matchen igen, här efter semestern. Fortfarande går allt lite långsammare, men å andra sidan är det bra för skrivandet. Jag ser en bok som jag är nöjd med växa fram. En vecka till har jag på mig innan deadline. Känner ingen stress, bara tacksamhet över att skriva på något jag vet kommer att ges ut. Under september och oktober är planen att manuset till mitt livsverk ska bli klart. Om den boken blir utgiven vet jag inte, men jag finner så pass mycket glädje och tillfredställelse i själva skrivandet att det inte spelar någon roll. När manuset är klart ska jag leta efter ett lämpligt förlag att erbjuda texten till. Skrivtiden som jag jobbat ihop till känns värdefull. Samtidigt är det ovant och märkligt att inte ha några kursstarter att tänka på förrän i slutet av oktober. Föreläsningarna jag ska göra under terminens första del handlar om det jag skriver om, så jag har verkligen en gyllene chans att få till det, att äntligen knyta ihop säcken och fullborda projektet jag arbetat med i snart tio år.

Arbetet med boken, även om jag inte påbörjade projektet vid något speciellt datum, har löpt parallellt med bloggandet här på Flyktlinjer, som nu är inne på sitt tionde år (med dagliga uppateringar). Detta är den 4400de bloggposten jag skriver, och tanken är att fortsätta året ut. När boken är klar och jag bloggat i tio år vill jag göra en förändring i mitt skrivande liv. Här under sommaren och i slutredigeringen av de båda böckerna har jag upptäckt glädjen och tillfredsställelsen i att arbeta mer med texten, inte bara gå på känsla och skriva på inspiration. Bland alla posterna här på bloggen finns så många tankar som jag vill utveckla mer, och det känns nu viktigare än att skriva nya texter. Jag tänker mig en kompromiss, för jag vill inte släppa bloggandet. Tanken är att skriva en ny bloggpost i veckan; en lite längre, mer fokuserad och mer genomarbetad text. Vi får se hur det går. Fram till nyår fortsätter jag som förut och ska kunna få ihop 4500 poster (även om antalet aldrig varit viktigt för mig).

Återvänder till posten jag skrev när jag kommit upp i 100 poster, för att se hur projektet utvecklats och märker att jag lyckats uppnå det mesta, och ganska mycket mer, än det jag hoppades. Och resan fortsätter, som sagt.

Bloggpost 100

Bloggpost nummer 100 sedan starten. Har sett fram emot och tänkt på den ett tag. När jag började på allvar vid årsskiftet hade jag ingen aning om det skulle bära så här långt. Visste inte om jag hade så mycket inom mig att det skulle räcka ända hit. Men det gjorde det. Och det finns mer. Faktum är att varje post väcker nya tankar, framförallt utifrån kommentarerna men även genom det faktum att tankarna sätts på pränt och släpps iväg.

En av platserna det bloggas från

En post om dagen, minst. Det är målet. Det ger mitt liv stadga. Och det hjälper mig att hålla igång skrivandet och tankeverksamheten. Den självpåtagna uppgiften stärker även iakttagelseförmågan. Att tvinga sig att hitta något att reflektera över, antingen i medierna eller i arkivet av halvtänkta tankar. Det är nyttigt. Vi får se hur länge det håller i sig.

Vill passa på att tacka alla som läser, och ni är fler än jag vågat drömma om. Särskilt vill jag tacka er som kommenterat, och vill uppmuntra fler att lämna synpunkter. Kom gärna med uppslag till vad man kan skriva om. Jag ser detta som ett kollektivt projekt. Skriver inte bara för mig själv, utan även för alla som tror på ämnet Kulturvetenskap och dess samhällsnytta. Och med samhällsnytta vill jag påpeka att det är ett ord/begrepp som kan förstås på olika sätt. Ibland får man höra att ämnet motiveras med att, ”det måste få kosta pengar.” Men det ställer jag inte upp på. Varför måste det få kosta pengar? Det tycker jag är en fråga som alla som sysslar med Kulturvetenskap har ett ansvar att besvara. Vad tillför vi samhället?

Mitt svar på frågan om ämnets nytta är att vi tillför ett nödvändigt moment av kritiskt tänkande. Och det föranleder mig att även påpeka att jag inte driver någon egen linje här. Flyktlinjer är uttalat politisk, men den har ingen annan agenda än att föra fram ett makt- och normkritiskt perspektiv. Jag aktar mig noga för att torgföra egna åsikter. Självklart står jag alltid på de svaga och diskriminerades sida. Men eftersom det alltid är svårt att avgöra i stunden vem som överordnad och vem som är offer, försöker jag koncentrera inläggen på att identifiera uttrycken för makt och uppmärksamma dess konsekvenser. Jag försvarar ingen, utan vill synliggöra maktordningarna. Det är agendan. Det är uppgiften. Verktyget är kritiskt tänkande. Påpeka mer än gärna om jag briser i detta uppsåt!

Ett annat tema är långsiktig hållbarhet. Vad det är, det har jag ingen uppfattning om. Men att det behövs, det är jag övertygad om. Men det är inget som en isolerad tänkare kan formulera, en gång för alla. Frågan om längsiktig hållbarhet är komplex och den måste drivas på olika sätt och på olika ställen. Den går inte att styra, utan måste få leva sitt eget liv. Det är ett självorganiserande projekt som bara kan korrigeras under vägs. Vi får se vart det tar vägen. Jag försöker dra mitt strå till stacken.

Jag väntar fortfarande på besked om min Docentansökan. Ett positivt utlåtande till behövs. Om jag får det står skrivet i stjärnorna, och som jag förstått saken lär det dröja. Jag har fått ett positivt besked men väntar fortfarande på det andra. Att vänta är inte min starkaste gren. Jag är värdelös på det! Men att skriva av sig lite gör bördan lite lättare att bära. Nu är det ju inte så att mitt liv står och hänger på det där beskedet. Det jag tycker om och vill göra, den riktning jag önskar att akademin skall utvecklas i, den går lite på tvärs mot vad som premieras om man vill göra karriär. Har svårt att göra det man borde, bara för att man borde. När det gäller Docentfrågan hoppas jag på det bästa, men är inställd på det "värsta." Det som är mest frustrerande ifråga om just denna väntan, det är att jag under året som gått sedan jag lämnade in ansökan har publicerat en del, vilket innebär att om jag får ett negativt besked då sänder jag omgående in en ny ansökan. Och får då, i värsta fall, vänta ett år till på besked. That’s life!

En sak är fullkomligt klar dock, och det är att jag, Eddy Nehls, på inget sätt kommer att förändras, vare sig av ett negativt eller positivt docentbesked. Jag gör inte det jag gör, och är inte där jag är, för att göra karriär. Jag ägnar mig åt Kulturvetenskap för att det är mitt liv, och alldeles oavsett om det jag gör uppskattas eller ej av dem som innehar makten inom akademin eller ämnet. För den akademiska karriären handlar om makt, inget annat. Som kandidat är man fullkomligt utlämnad, och det går inte att överklaga. Nåväl, bara man vet spelreglerna. Å andra sidan får man makt om man passerar nålsögat. Och den vill jag i så fall använda klokt. Därför behöver jag kritiska läsare. Docenttiteln är personlig, men arbetet som leder fram till den är kollektivt. Bara en av alla tillvarons paradoxer.

Ett besked har jag i alla fall fått. Jag kommer inte att tillbringa hösten på Drexel University i Philadelphia. Synd på många sätt, men också skönt på en hel massa andra. Nu vet jag, och kan ägna tiden och energin åt att utveckla de två kurser jag jobbar med som skall gå till hösten. Och sommaren kan ägnas uteslutande till återhämtning. Till USA kommer jag hur som helst, för jag skall tala på en AIL-konferens i just Philadelphia i juni. Och då blir det även en vecka i New York. Just nu är livet gott att leva, och det finns mycket spännande att se fram emot. Fenomenologin skall undersökas, med kritisk blick. Det längtar jag efter. Och uttryck för makt skall undersökas.

Flyktlinjer börjar hitta sin form, och det är inte bara min förtjänst. Bloggen lever sitt eget liv. Det som det skall. Det ligger i sakens natur. Flyktlinjer är som rhizom, de hittar alltid en väg. Men sällan den man trodde i förväg. Och jag följer med. Jag gör vad jag kan för att styra, men samtidigt är det spännande att följa med också. Det är så jag ser på kunskap. Den kan inte beställas, den måste få växa fritt. Bara så kommer lösningar på problem som hindrar världens och samhällets långsiktiga hållbarhet att kunna hittas. Och problem skall som sagt inte lösas, de skall upplösas. Flyktlinjer söker problem, och försöker upplösa dem. Tänk om det var så inom akademin. Att man fick utnyttja sin kompetens maximalt, och att alla fick göra det. Tänk om man kunde rikta om bedömningsgrunderna och lägga mer vikt vid resultat och mindre vid utfästelserna. Tänk om man kunde få arbeta i lugn och ro. Vad mycket bättre allt skulle vara om man slapp ansvariga som slår sig för bröstet och utropar: Vi ska bli bäst i världen.

Universitetet är ingen biltillverkare. Man kan inte bli bäst i världen på kunskap. Det fungerar helt enkelt inte så. Nobelpris är en utmärkelse. Det delas ut till dem som man är överens om har utfört viktiga insatser för mänskligheten. Men man glömmer att priset delas ut inom ett på förhand bestämt antal och högst rigida kategorier. Och dessa bestämdes av Alfred Nobel, för över 100 år sedan. Mycket har hänt sedan dess! Som utövare av ett ämne som enligt Nobelkommittén inte anses värt att uppmärksamma hamnar man i skymundan, men betyder det att det vi kulturvetare gör är mindre värt eller viktigt? Tror jag låter den frågan vara öppen …

Världen befinner sig i ständig rörelse, liksom kunskapen om den samma. Inget är beständigt. Skillnad är vad som upprepas. Alltid. Överallt! Därför är det bättre att leta efter Flyktlinjer, mer konstruktivt att följa flödet, än att försöka låsa fast. Ta det som fungerar, och lämna det andra därhän. Spill ingen energi på det som inte fungerar. Bygg där det går. Kalla det vad du vill: Nomadologi, Minor Science eller Schizoanalys, det viktiga är inte namnet. Det viktiga är vad man gör. Resultatet. Framtiden är det enda som går att förändra!

Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur kompetent man är. Flyktlinjer tillhör inte mig, den tillhör oss!