Dagens bild: Det öppna samhället är sårbart

Bilderna på sammandrabbningar mellan polisen och civila i USA är skrämmande. Demokratin utsätts för enorm press och det öppna samhället kan på mycket kort tid upphöra att existera. Turkiet, Ungern och Polen är påminnelser om hur fort det går att ta ifrån medborgarna deras friheter och mänskliga rättigheter. Det är lätt att skylla på ondsinta makthavare, men samtliga länder ovan är eller var demokratier och det var folket som röstade fram ledarna vilka tackar folket för förtroendet genom att införa restriktioner och kringskära friheter. Ett välriktat skott mot demokratins lampa och mörkret sprider sig. Sen är det svårt att återupprätta demokratin och öppenheten. 

Bild: Ajan

Det finns riksdagsledamöter i Sverige som ser Ungern som ett föregångsland. Och många debattörer tar varje chans de kan få att misstänkliggöra regeringen. Talet om systemkollaps och invandringshot drivs inte av oro för demokratin, tvärtom används oro för att driva opinion för en hårdare och repressiv politik. Det är demokratin som uppfattas som ett hot eftersom den inte ger mörkrets krafter vad dess företrädare vill ha för egen del.

När tonläget är högt och känslorna stormar är det lätt att få för sig att det krävs drastiska åtgärder, men det är precis tvärt om. Det är då som tiden för eftertanke, reflektion och odlande av medmänskliga relationer är viktigare än någonsin. Och det är då som en väl fungerande skola och ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum är som allra viktigast. Det är ingen slump att hatet och hoten riktar sig mot mot kunskapen, det kritiska tänkandet och analysen, för det är den som är grunden för demokratin, värnandet av öppenhet och även den som är förutsättningen för mångfald och jämställdhet. Bara den som vägrar lyssna och lära kan vara fundamentalism, och det är lika illa vilken typ av fundamentalism man ansluter sig till. Den enda vägens politik är en politik som leder oss bort från allt det som vi i Sverige säger oss värna.

Vår gemensamma demokrati behöver värnas kollektivt, annars löses den upp i atomer och försvinner; därmed försvinner även allt det vi vant oss vid att ta för givet. Vår demokrati skapar förutsättningar för fler och olika människor att leva sina liv i enlighet med sina drömmar och sina respektive olika sätt att tänka. Vår demokrati kräver kollektiv omsorg om det som är gemensamt. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, och därför är alla tankar som bottnar och går att härleda till individers egoism och girighet, alla tankar på vi och dem, att utgöra ett hot mot samhället som vi lärt känna det. Hotet mot vår demokrati kommer inte utifrån, det kommer inifrån, dels människor, dels grupper. Egoism och girighet anses med rätta vara dödssynder, inte bara för dig och för mig, utan för alla och även för demokratin.

Vår demokrati och mångfald i samhället är den enda garanten som finns för öppenhet och långsiktig hållbarhet. Det är vår egen egoism och girighet vi alla måste göra upp med och diskutera, liksom våra föreställningar om människor som kommer utifrån. Om vi låter känslorna räknas får vi ett samhälle som är motsatsen till dagens, och vi kan glömma alla ambitioner om att bygga ett kunskapssamhälle. Demokratin och öppenheten kommer liksom sanningen att vara det första offret, om ljuset släcks och mörkret tillåts sprida sig.

Viljan till makt är en mäktig kraft som löper som en röd tråd genom historien, som stänger in och kontrollerar och som hela tiden balanserar på gränsen till att bli paranoid. Enhet och slutenhet är vapnet i kampen om inflytande. Stängda gränser, murar eller upprepande av lögner och försök att sprida oro och misstänksamhet. "Det är känslan som räknas" är motsatsen till upplysning, kunskap och tilltro, vilket är grundstenarna i en fungerande demokrati. Både här hemma och i USA talar populisterna om fake news och om att journalisterna ljuger. Det är viljan till makt som talar, det är paranoida vanföreställningar. Varför skulle världens samlade klimatforskare ljuga, och hur kan någon tro att en hel yrkeskår bestående av tusentals journalister skulle kunna enas för att motarbeta en politik som det borde vara uppenbart för alla, med utgångspunkt i företrädarnas agerande och det som står i partiets egna texter, är ohållbart och går på tvärs mot demokratins grunder. Konspirationsteorier syftar alltid till att sprida en känsla av misstänksamhet mot alla som inte ser ut eller tänker som vi.

Även om gränsen just nu är i princip stängd kan det som händer i andra länder sprida sig hit till Sverige. Mörkerkrafterna är redo. Pistolen är laddad och riktad mot öppenhetens, demokratins och medmänsklighetens lampa. Marken är krattad. Nu går man i väntans tider. Ger vi dem bara en anledning kommer helvetet att braka lös och i kaoset som följer är risken stor att allt det vi tror på och har kämpar för i Sverige under generationer slås i spillror. Låt oss besinna oss, låt oss kämpa för det vi tror på istället för mot dem vi varken känner eller vet något om. Låt inte den anonyma mobben förstöra allt det som byggts upp i Sverige och Norden under genrationer.

Vad kännetecknar en bra uppsats?

Förra veckan var fylld till brädden av läsande och kommenterande av olika texter samt uppsatsseminarier. Nästa vecka ska jag fokusera på eget skrivande. Och just nu befinner jag mig i ett slags mellanrum. Det är svårt att släppa taget om det som varit och än orkar jag inte ladda inför måndagens arbete med läroboken. Frågan om förenar båda veckorna är: Vad kännetecknar en bra uppsats?

Uppsatsen är en komplex helhet, inte ett antal delar som kan behandlas var för sig. Det är mitt viktigaste budskap. Allt hänger ihop och påverkar vartannat. Syftet är navet. Fungerar inte syftet spelar det andra en underordnad roll. Uppsatsen läses för att ta del av resultatet av det vetenskapliga arbetet, och för att kunna avgöra slutsatsernas relevans måste man veta vilken kunskap som eftersöks. För att syftet ska anses vara vetenskapligt måste det av skrivningen tydligt framgå vad som ska undersökas.

Problemdiskussionen hänger ihop med syftet. Där argumenterar man för undersökningens relevans och visar på behovet av kunskapen. Problemdiskussionen måste vara övertygande för att fungera. Läsaren ska inte bara ledas fram till syftet utan dessutom övertygas om att undersökningens resultat är viktiga.

Som examinator läser jag först syftet, sedan problemdiskussionen. Därefter metoden och slutligen resultaten. Det betyder inte att den läsare man som uppsatsförfattare riktar sig till läser så. Även om det är examinatorn som bedömer texten vänder den sig till en läsare utanför kursen. Texten i sin helhet måste kunna stå på egna ben. Därför behövs en inledning och kanske en bakgrund, men det är inga bärande delar. För att bli läst är det viktigt men det som står där påverkar inte betyget eller resultatens relevans.

För att kunna skriva problemdiskussionen och designa studien behöver man sätta sig in i vad andra har gjort och hur den aktuella kunskapen på området ser ut. Det arbetet sammanfattas under rubriken Teori och tidigare forskning, eller Teoretisk referensram. Den texten behövs för att kunna diskutera resultaten och för att ge perspektiv och inspiration, men vad andra har gjort har ingenting med resultaten i uppsatsen att göra; annat än som utgångspunkt för diskussion om resultatens relevans. Vad man förväntas ta up och diskutera i den delen av uppsatsen avgörs av syftet, vad som ska undersökas. Omfånget på texten här ska stå i paritet med omfånget på hela uppsatsen. Mer är inte nödvändigtvis bättre, och långa innehållsreferat ger inte läsaren en bättre bild av kunskapsläget. Teorier som inte används är överflödiga, oavsett hur intressanta dessa än är.

Metoden avgörs också av syftesformuleringen. Vilken typ av kunskap eftersöks? Är det insikter om generella femomen man söker, eller förståelse för unika fall? Det är detta som avgör om man ska använda en kvalitativ eller en kvantitativ ansats. Därför behöver man resonera om kunskapen man söker, om dess karaktär. Först därefter kan man diskutera lämpliga metoder och redogöra för de val man gjort. Att bara informera om hur man gjort är ovetenskapligt. Läsaren måste kunna följa med i tankegångarna och kunna bilda sig en uppfattning om rimligheten i valet av metod.

Underlaget till analys måste presenteras, men det är inga resultat som presenteras. Empirin, det underlag som samlats in och som analyserats, är inte information! Även uppenbara lögner bär på kunskap, men den kunskapen kräver tolkning för att lockas fram. Datan, materialet eller empirin måste analyseras för att transformeras till kunskap. Och för att läsaren ska kunna bedöma rimligheten i resultaten måste underlaget visas upp i så obearbetat skick som möjligt. Det är för transparensens skull som empirin presenteras.

Sedan är läsaren redo för att ta del av resultaten och som författare är det viktigt att man tydligt visar vad som är vad och att man redogör för hur man har tänkt när man arbetat med resultatet. Det är viktigt att syftet och teorin styr tolkningsarbetet, det är aldrig materielet som avgör. Syftet med uppsatsen är att skapa ny kunskap, inte att samla in och presentera information.

Sammanfattningsvis kan man säga att en bra uppsats är språkligt stringent samt välstrukturerad och fångar läsarens intresse, presenterar en väl genomtänkt argumentation för studien där det tydligt framgår varför undersökningen behövs. Undersökningens syfte är tydligt (och hänger väl samman med metoden och den teoretiska referensramen) så att man förstår vad som ska undersökas och vilken kunskap som undersökningen förväntas landa i. Metoden är presenterad på ett överskådligt, logiskt och välargumenterat sätt och resonemangen handlar om den undersökning som faktiskt genomförts (inte om metod i allmänhet). Genomgången av relevanta teorier och aktuell tidigare kunskap, alltså det rådande kunskapsläget uppvisar både bredd och djup och är pedagogiskt presenterat. Underlaget till analysen är presenterat i en så obearbetad form som möjligt och det framgår tydligt både hur resultatet blivit till och hur det förhåller sig till tidigare forskning.

Man kan utrycka detta på hur många olika sätt som möjligt, detta är bara ett sätt. Till syvende och sist är det upp till den som skriver att motivera syftet och alla mått och steg som vidtagits för att arbetet ska fungera. Man kan göra väldigt mycket som man vill, det finns ytterst få måsten och förbud rörande uppsatsskrivande. Uppsatsen är ett självständigt arbete.

Jag har skrivit två böcker där jag utvecklar tankarna om dessa saker, som presenteras utförligt i denna bloggpost.

Ett lite mer ödmjukt sätt att se på kunskap

Idag ska jag ägna hela dagen åt att leda ett seminarium där 16 doktorander presenterar texter om deras avhandlingsprojekt, på temat ontologi, epistemologi och etik. Det utgör kulmen på en lång och välfylld vecka och en ovanligt intensiv vår. Jag orkar helt enkelt inte fokusera på något annat, men jag ägnade kvällen igår åt att titta på gamla texter som jag skrivit, och jag fann den här. Det är avslutningen på min bok och alkohol och droger, och jag tycker det är intressant att lägga märke till hur många av tankarna som publicerades där som jag fortfarande arbetar med. Nästa vecka kan jag äntligen återknyta kontakten med tankarna och fortsätta arbetet med mina böcker. Återkommer med nya tankar imorgon.

För att knyta ihop säcken återvänder jag än en gång till Michel Foucault. Det finns de som menar att vi är färdig med honom, att han inte kan tillföra vetenskapen något mer. Men det stämmer inte, vi är inte på långa vägar klara med honom. Det må vara så, vilket jag hört bland annat historiker hävda, att Foucaults arbeten rymmer en del faktafel. Men det betyder inte att han blivit obsolet. Tvärt om blir sådana påpekanden till ett slags bekräftelse på relevansen i hans filosofi, som alltså inte handlar om att skriva en in i minsta detalj korrekt historia utan om tänkandets och maktens inneboende logik. Utan att jämföra mitt arbete med Foucaults så har detta även varit min ambition i boken. Det finns säkert detaljer i texten som går att vederlägga, och det finns troligen exempel som motsäger delar av resonemanget, men det är att betrakta som ovidkommande petitesser. Projektets syfte har aldrig varit att kartlägga den svenska alkoholkulturen, att skapa en simulering av den. Vad som har undersökts är den mycket viktigare frågan om vilken logik som kan sägas ligga inbäddad i den kontext där drickande och drogande praktiseras. I fokus för arbetet står helheten, inte detaljerna, och det har påverkat dispositionen av texten. Foucaults storhet ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett lysande exempel på denna eftersträvansvärda egenskap är förordet till boken The Order of Things.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.[1]

Det är i mellanrummen, mellan människor, mellan tankar och mellan texter och dess läsare som det klimat för kunskapsproduktion som Foucault efterlyser kan uppstå. Framförallt är det när man på allvar börjar lyssna mer på vadsom sägs än vem som talar och först när många människor tänker själva, som möjligheterna med föreliggande studies perspektiv på alkohol och droger kommer till sin rätt. Om man verkligen vill analysera orsakerna till människors fruktan för kaos, komplexitet och motsägelser, och om man istället för att förneka förekomsten av sådana inslag på allvar vill sätta sig in i frågan om hur man kan hantera verkligheten, måste man bestämma sig för att göra tre saker. Man måste för det första ifrågasätta sitt begär efter sanning. Det vill säga, man måste förlika sig med att sanning är och kan bara vara något som existerar i människors medvetande, och man måste acceptera att bara för att man inte kan veta om något är sant för evigt så kan man fortfarande vara säker på att stora delar av den kunskap som hålls för sann är och kommer under överskådlig tid att vara giltig. Förnekandet av en absolut och evig sanning betyder inte att allting är lika giltigt. För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, vilket innebär att fokus helt enkelt riktas från att betrakta världen som något som är, till att betrakta samhället och kultur som storheter under ständig tillblivelse, som kontexter skapade genom handling och interaktion mellan aktörer. För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt, eller åtminstone försöka inse vidden av ”problemet.” Det vill säga om man verkligen vill förstå världen måste man acceptera att det inte finns någon allmängiltighet hos någon mening, att alla påstående kommer någonstans ifrån och är situerade i tid och rum. Arbetet med att nå insikt om detta kan utföras på olika sätt. Det sätt som Foucault förordar handlar om att belysa det faktum att försanthållanden upprätthålls genom en rad olika, såväl yttre som inre, utestängningsprocedurer och regleringsmekanismer. Diskursen ”är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre” (Foucault 1993:35).

Att hänföra alkohol- och drogproblemet uteslutande till isolerade missbrukande subjekt är en brutalt orättvis och missvisande förenkling av ett högst komplext problem, det har jag på olika sätt och med hjälp av olika exempel argumenterat för eftersom det är min övertygelse att missbruket av droger och alkohol bör betraktas som en oundviklig ytterlighetskonsekvens av det i samhället utbredda intresset för droger som visar sig och samtidigt kanaliseras genom bland annat filmer med drogrelaterad handling, rockbiografier och så vidare. Svaret (ett av dem i alla fall) på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemen bör således sökas i analyser av hur och var det underliggande begäret kanaliseras. För att förstå bruket av droger kan man med andra ord inte begränsa undersökningen till missbrukare, vilket vore att på förhand bestämma var svaret finns. Istället bör man intressera sig mycket mer för hur och var det talas om droger samt undersöka hur sådana berättelser sprids, för det är i och genom sådana nätverk av aktörer som (miss)bruket växer fram över tid, hos vissa individer, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande. Drogvärlden är liksom övriga samhället och kultur inte något passivt som bara finns, precis som allt annat blir dessa storheter ständigt till och omskapas processuellt. Om det är så, vilket en lång rad undersökningar visat (se bland annat Andréasson (red) 2003) att minskad exponering och begränsad tillgänglighet av alkohol har en positiv inverkan på folkhälsan, och om det också är så, vilket jag har försökt argumentera för, att populärkultur påverkar människor i och genom den allomfattande kontrollmakt som finns inbyggd i kontexten, då är det hög tid att sätta igång och samtala förutsättningslöst kring sådana frågor. Först när insikterna används aktivt av många aktörer får de något värde. Det är med andra ord först när och om ovanstående förslag på hur man kan förstå droger och alkohol används, sprids, diskuteras och omsätts i handling, som denna bok blir meningsfull. Texters och tankars värde bestäms uteslutande i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron. Och denna text hade aldrig kunnat skrivas om jag inte stod i ständig kontakt med det sammanhang som består av böckerna i min bokhylla, med Internet och med kollegor som läser och kommenterar vad jag sätter på pränt, samt inte minst läsarna. Människor är som sagt bara en typ av aktör i det nätverk, diagram, assemblage, självorganiserande system (välj det term som fungerar för dig) som allt och alla ingår i och blir till genom, i processer av ömsesidig tillblivelse. Om tillräckligt många människor gör sig medvetna om detta sakernas tillstånd kan ett långsiktigt hållbart arbete för att förstå och motverka problemen med droger sättas i verket. Vad som blir resultatet får framtiden utvisa.

---

[1] ”Detta förord skulle kanske ha kunnat få titeln ’Bruksanvisning.’ Inte för att jag anser att jag inte kan lita på läsaren – givetvis står det honom [eller henne] fritt göra vad han [hon] vill av boken som han [hon] varit vänlig nog att läsa. Vilken rätt har jag då att föreslå att den ska läsas på ett sätt hellre än något annat? När jag skrev boken var det många saker som inte var helt klart definierade hos mig: visa av dessa var bara allt för uppenbara, andra allt för vaga och otydliga. Jag tänkte då för mig själv: Detta är hur jag skulle vilja att läsaren idealt skulle ha angripit och förstått min bok, om mina intentioner hade varit klarare uttryckta och projektet mer färdigarbetat.”

Håller vi bara skenet uppe?

Den här tiden på året går landets lärare på knäna. På Twitter går det att känna på frustrationen över alla krav som ska levas upp till. Stressen och pressen har dock inget med kunskapen eller lärandet att göra, det är en administrativ börda som tynger lärarna. Betygen stressar både lärare och elever i skolan och på universitetet är det kravet på genomströmning som tynger. Om kvaliteten i lärandet och kunskapsutvecklingen gynnades av det högt uppdrivna tempot och kraven på prestation hade det inte varit något problem, men det finns inget som talar för att det är så.

Under en dryg månads tid har min arbetsbörda sakta ökat för att nå en kulmen denna vecka. Från tidig morgon till sen kväll har jag suttit och läst uppsatser, skrivit kommentarer och utlåtanden, svarat på mail och stått framför kameran i den improviserade coronastudion här hemma och interagerat med studenter. Snart är det dags för examinerande uppsatsseminarium för studenterna som tar examen och hela dagen imorgon ska jag leda ett doktorandseminarium. Fick jag bara ägna mig åt lärande och utveckling, om mitt arbete uteslutande handlade om kunskap skulle jag vara i himmelriket dessa dagar. Jag tycker om att ha mycket att göra; förutsatt att uppgifterna är intellektuellt stimulerande.

Min analys av inläggen på Twitter, där lärare uttrycker frustration som ibland gränsar till desperation, och situationen jag själv befinner mig i, handlar om två saker, två allvarliga problem. För det första: idag ligger ansvaret för resultaten i väldigt hög grad på lärarna. För det andra: Avsaknaden av tid och resurser, vilket är en konsekvens av att den administrativa bördan har ökat.

Det sägs att det ser ut som det gör för att man värnar kvaliteten i verksamheten. Det är cyniskt och återstår att bevisa. På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen och främjas lärandet i vårt land av att LÄRARNAS arbetsbörda och ansvar ökar? Ingen kan ta ansvar för någon annans lärande. Kunskap är något som existerar i individers huvuden och lärande sker mellan människor som när en önskan att veta. Utbildning är en komplex och dynamisk process. Mot bättre vetande har vi byggt ett utbildningssystem där BETYGEN spelar den avgörande rollen. Det är DETTA som stressar både lärare och elever/studenter. Det är en villfarelse att betyg är objektiva. Trots att vi vet att betyg bygger på subjektiva bedömningar vilar hela systemet på antagandet (villfarelsen) att det finns en korrelation mellan siffrorna och kunskapen.

Alla riktiga lärare, alltså människor som är skolans värd för kunskapens skull, klarar av att arbeta mycket. Att läsa böcker för att hålla sig uppdaterad, att rätta tentor och bedöma uppsatser, att svara på  mail och skriva artiklar och andra texter, är inte stressande. Självklart finns det en gräns för hur mycket man hinner på en dag, en vecka, en termin och ett läsår. Men alla som sökt sig till skolan och den högre utbildningen för kunskapens skull finner den typen av uppgifter stimulerande. Jag arbetar gärna mer med allt som handlar om kunskap och gynnar lärande. Det är all administration och framförallt det faktum att ansvaret för genomströmningen ligger på mig som lärare, som stressar mig. Det jag finner allra mest plågsamt och som gör att jag sover dåligt på nätterna är känslan av otillräcklighet och det faktum att jag tvingas bidra till förflackningen av kunskapen i vårt land.

Jag vill inte spela charader eller ansvara för produktionen av nyckeltal, jag vill ägna mig åt lärande och kunskapsutveckling. Så som högre utbildning är organiserat idag tvingas jag hantera studenters stress och oro över att inte få pengar från CSN. Jag skulle vilja fokusera på kunskapen och hjälpa studenterna med lärandet. Den här tiden på året borde vara den roligaste och mest stimulerande eftersom vi skördar frukterna av studiefliten. Istället stressas både studenter och lärare av verksamhetens administrativa krav. Tänk om idrottsprestationer behandlades på samma sätt som lärande, tänk om ansvaret för resultaten på tävlingarna vilade på tränarna och lagledarna. Vem skulle vilja jobba med coachning av talanger om både idrottsutövarna och publiken anklagade TRÄNAREN för alla förluster och uteblivna resultat? Ingen kan ansvara för någon annans lärande och skolans samhällsuppdrag är INTE att producera resultat. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land är allas, men först och främst elevernas och studenternas!

Vad hände med ödmjukheten?

Under några veckor i början av pandemin präglades samhällsdebatten av ödmjukhet, men nu är vi tillbaka till hur det var innan igen. Opositionsindignationen, den spelade upprördheten och krokodiltårarna är beklämmande att se, och jag fattar inte att det sättet att agera från ledande politiker får större konsekvenser i opinionsundersökningarna. Det är INTE så man leder ett land och den inger INTE förtroende, tvärtom! Vi kan mycket väl begåvas med en ledare som likt Trump kör landet fullkomligt i botten, bara för att man kan och för att det är kul.  

Ödmjukhet är viktigt och jag ska här försöka beskriva några tekniker som kan vara till hjälp i arbetet med att vårda den egenskapen. Donna Haraway (2008:3) skriver till exempel att hon älskar det faktum att endast cirka tio procent av människokroppens cellmassa utgörs av mänskligt DNA. Det är ett sätt att skaffa sig perspektiv på sitt personliga varande, ett sätt att vaccinera sig mot hybris. 

Ett annat och betydligt mer abstrakt exempel är Deleuzes och Guattaris (2003a:208–309) artikel, ”Becoming-Intense, Becoming-Animal, Becoming-Imperceptible …” Den är fylld av olika tankestrategier som kan användas för att uppnå ett lite mer ödmjukt förhållningssätt till innebörden i begreppet människa. Artikeln går ut på att sprida insikten om att kontexter, inom vilka allt och alla lever och verkar, ständigt blir till i ett spel mellan sammanhållande och upplösande krafter, mellan tendenser till territorialisering och deterritorialisering. Deleuze och Guattaris nomadologiska projekt handlar om att leta efter och (oftast, men långt ifrån alltid) bejaka upplösande strategier eftersom dessa utgör nödvändiga motvikter till de sammanhållande krafter som på något outgrundligt sätt överallt underblåses av det underliggande begär som D&G menar finns utspritt i världen. 

Manlighet till exempel utgör ett slags norm för mänsklighet, och med D&Gs terminologi kan detta förstås som ett resultat av sammanhållande krafter. En teknik för att bryta sig loss från det maktfältet, ett sätt att verka för upplösandet av den territorialisering som normen om manlighet utgör, kan handla om att sträva efter att bejaka ett ”kvinnotillblivande” (becoming-woman). Detta får absolut inte uppfattas som en idealisering av kvinnan, det är D&G noga med att påpeka, att sträva efter kvinnoblivande handlar uteslutande om att motarbeta krafterna som verkar för bevarandet av den manliga normen. Och kvinnotillblivandet utgör dessutom bara inledningen av en kedja av upplösande strategier som går vidare med ”barntillblivandet” (becoming-child) och ”Djurtillblivandet” (becoming-animal). Det handlar alltså om tekniker för att medvetandegöra krafterna som verkar i världen och som ger upphov till maktordningar.

Processen av upplösande praktiker är i princip oavslutbar eftersom världen, kulturen och människorna ständigt blir till i ett slags kraftfält där den ena polen utgörs av total makt och oföränderlighet och den andra av ett upplöst tillstånd av oförnimbarhet (becoming-imperceptible). Blivandet handlar inte om imitation (Deleuze & Guattari 2003a:272), inte om att man ska identifiera sig med ”kvinna” eller ”djur”, utan om att försöka uppmärksamma sin egen process av tillblivelse och att människan är ett djur, och dessutom att kroppen är uppbyggd av molekyler, atomer och ytterst (?) svängande strängar. Deleuze och Guattari (2003a:239) förtydligar tanken på följande sätt.

Becoming is certainly not imitating, or identifying with something; neither is it regressing-progressing; neither is it corresponding, establishing corresponding relations; neither is it producing, producing a filiation or producing through filiation. Becoming is a verb with a consistency all its own; it does not reduce to, or lead back to, “appearing,” “being,” “equaling,” or “producing.” (För att presentera tolkningsprocessen på ett väl genomlyst sätt bör det påpekas att översättningarna i den löpande texten i första hand är till svenska. Men när det gäller översättningar av engelska översättningar från franska original, placeras dessa i noterna).[1]

Det som brukar omtalas i termer av Jag betraktas med detta posthumanistiska perspektiv som ett slags plats, en arena för samverkan mellan en lång rad aktörer. För att smälta maten, och för att kunna bryta ner alkoholen och andra droger, är människokroppen beroende av ett väl fungerande samarbete mellan organismer. Utgår man från en sådan definition blir det uppenbart att människan inte är en, utan flera, som Deleuze och Guattari skriver i inledningen till Tusen platåer. Det handlar om vilken nivå man som betraktare väljer att utgå från. Inget har förändrats, ändå är allt annorlunda, och förhoppningsvis är svaret på frågan om jaget inte längre lika självklart, vilket i alla fall för mig blir en hjälp i strävan efter ödmjukhet.

---

[1] Min översättning av den engelska översättningen blir här: ”Tillblivelse handlar absolut inte om imitation, eller om identifikation med någonting; inte heller handlar det om regression-progression; inte heller om korrespondens, etablerandet av korresponderande relationer; inte heller om produktion, produktionen av släktskap/likhet eller produktion genom släktskap/likhet. Tillblivelse är ett verb med en helt egen stringens; det är inte reducerbart till, eller leder tillbaka till ”förekommande”, ”varande”, ”jämställande” eller ”producerande.”  

Tillit, varför inte?

Under andra världskriget fick den engelska premiärministern Winston Churchill kritik för att han satsade pengar på kulturen, pengar som kritikerna menade borde användas för att försvara landet från nazisternas angrepp. Hans berömda svar är tänkvärt och högaktuellt: Om vi inte satsar på kulturen har vi inget att försvara. Vad är det för mening att strida om det man strider för inte betyder något? Det är en samvetsfråga som alla politiker och ansvariga för arbetet i landets kommuner borde ta sig tid att reflektera över. Sveriges offentliga förvaltning har sedan 1990-talet präglats av besparingar för besparingarnas skull. Jakten på kostnader har överskuggat snart sagt allt annat. Om det är målet med politiken, vad är det för samhälle som då växer fram? Är det hållbart och skapas förutsättningar för ett gott liv? Det är samvetsfrågor utan givna svar och tanken med denna text är att presentera tankar och analytiska verktyg som kan användas för att samtala om frågorna för att på det sättet gemensamt skapa svar som fungerar.

All förvaltning av alla verksamheter utförs av människor, för människor. Dagens fokus på ekonomi betraktar tragiskt nog människor som onödiga kostnader och den logiken äter sig in och tär på alla i offentligt finansierad verksamhet, vilket gör förvaltningen ineffektiv och leder till att det växer fram ett skapat behov av kontroll eftersom människorna betraktas med misstänksamhet. Ett annat sätt att se på ledning av offentlig verksamhet är möjligt, och det krävs inga omfattande reformer eller radikalt nytänkande. Genom att rikta fokus mer mot vägen fram och det som händer här och nu, och överge ambitionen att nå kontroll samt de fåfänga försöken att styra komplexa verksamheter mot mål, går det att nå bättre kvalitet. I ett anorektiskt samhälle, vilket ständiga nedskärningar leder till, kan varken människor, kultur eller kunskap frodas, och där blir det svårt att trivas. Vi har kommit till en punkt där det kan finnas en poäng att lyssna till en av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer, Jan Stenbeck, vars motto och inställning gick ut på att alltid tänka och göra tvärtom.

Istället för att bygga administrationen och förvaltningen av samhället på misstro gentemot medborgarna och anställda i förvaltningen och fokusera på det tids- och resurskrävande arbetet med att utveckla strategier för styrning och kontroll, behöver vi lita på varandra. Det är ett sätt att tänka tvärtom. Den som känner tillit och får ansvar växer som människa, och friheten som det innebär att inte vara jagad av någon leder till ökad hälsa eftersom arbetet blir mer meningsfullt och mindre stressande. Den som når uppskattning genom att göra något för andra kommer att vilja fortsätta med det, vilket gör arbetet attraktivt och lockande för kompetenta och hängivna människor. 

Tillit och ansvar är bortglömda värden och samhällsbyggande samt hållbarhetsfrämjande egenskaper; det handlar om investeringar som betalar sig på sikt. Kanske inte under innevarande budgetår och möjligen någon annanstans i verksamheten, men eftersom tillit och ansvar är eftertraktat bidrar ett sådant ledarskap till att attraktiviteten i arbetet ökar och därmed kommer kostnaderna, som inte behöver öka, att betala sig med tiden eftersom det är en kvalitetsdrivande process. 

Även om det enda vi människor lär av historien är att vi aldrig lär av historien finns det gott om kloka människor och tankar att inspireras av om man tar sig tid att blicka bakåt och satsar på kulur och bildning.

Förväntningarnas makt över resultatet (av studier)

Kommer man till högskolan med förväntningen att allt ska vara som man är van vid; tror man att högskolan är en fortsättning på gymnasiet (som antas vara en fortsättning på högstadiet, vilket är en fortsättning på mellanstadiet, och så vidare), det vill säga om utbildningssystemet uteslutande uppfattas som den tid man tillbringar i skolan, blir det svårt att utveckla den grad av självständighet och förmåga till kritiskt tänkande som är en förutsättning för att högre utbildning ska bli HÖGRE. Tar man inget eget ansvar för den kunskap och de förmågor som beskrivs i kursmålen blir de bara ord på ett papper. Här har både lärare och studenter ett ansvar för vilka förväntningar man odlar på sig själv och varandra.

Studenter som förväntar sig att jag som lärare ska ta ansvar för något annat än innehållet och upplägget i mina föreläsningar samt organiseringen av kursernas moment samt bedömningen av tentor och andra inlämningar, agerar som elever. Och lärare som inte förväntas sig mer av studenterna som kommet till högskolan agerar som grundskolelärare. Förväntningarnas makt över resultatet av studier är stor. Jag menar att det är viktigt att lägga ribban högt för att både lärare och studenter ska anstränga sig till sitt yttersta. Lärande är en relation och båda parter har ett ansvar att möta varandra med respekt. Ansvarsfulla lärare förväntar sig att studenterna kommer till högskolan för att bedriva självständiga studier med kunskap som mål, och ansvarsfulla studenter förväntar sig att lärarna är kunniga och engagerade.

Försöker man lära sig tänka nytt och fritt om saker man ännu inte vet något om, vilket är målet med alla studier på högskolan, är det omöjligt utan eget, ihärdigt arbete med utgångspunkt i en ärlig vilja att verkligen veta och en uttalad önskan om att förstå vad kunskap är. Bildningsresans syfte är att utveckla en egen tankestil. Upprepar man instruktioner eller andras kunskaper är man bara en blek kopia. Högre utbildning handlar om att tänja på gränserna för den egna förmågan, om att hela tiden göra mer och sträva efter att komma längre; det gäller både lärare och studenter.

Jag har världens bästa jobb, men det är kunskapen jag är intresserad av och utbildad för. Ändå tvingas jag i allt högre grad syssla med annat, delvis eftersom förväntningarna på mig som lärare är att jag ska ta ansvar för lärandet, vilket är ett enormt resursslöseri. Jag undervisar mer än gärna och svarar oftast på mailfrågor från studenterna med vändande. Jag tycker det är väldigt roligt att handleda uppsatser och även om tentarättning inte är jättekul är det en självklar del av arbetet för en lektor och det är saker jag mer än gärna gör mer av, mycket mer om det skulle krävas. För det är vad jag är utbildad för och det rör kunskapen och kvaliteten i den högre utbildningen. Men att sätta en docent, med docentlön att göra rena rutinuppgifter är både slöseri med både pengar och kompetens och det hotar kvaliteten eftersom det går ut över resten av arbetsuppgifterna. För att jag ska kunna bli en bra lärare och prestera på högsta möjliga akademiska nivå krävs att uppgifterna jag ansvarar för är INTELLEKTUELLT stimulerande, och det blir arbetet när studenterna tar eget ansvar och ställer höga krav på kunskapsinnehållet i undervisningen.

Jag vill se en annan syn på kunskap, en syn som bygger på ett citat från Nietzsche som kan sammanfattas så här: Låt oss göra ett försök! Det är min syn på kunskap. Det är så jag menar att forskare borde tänka och agera oftare istället för att tvingas konkurrera med varandra om pengar som bara ett fåtal kan få. Forskare, lärare och studenter ska inte tävla, lärande skapas mellan människor och uppstår i samtal och utbyten av tankar och insikter. Forskning och utbildning handlar om att utveckla kunskap, inte om att producera nyckeltal.

Låt oss göra ett försök. Vi vet inte var kunskapen finns innan vi hittat den, så kom, låt oss göra ett försök. Kanske den finns här, eller där. Kanske. Utan krav på prestation vågar man mer. Och premieras den som lyckas i SÖKANDET efter kunskap, istället för den som vinner TÄVLINGEN om medel, kommer det att öka chanserna att vi får mer användbar (i betydelsen långsiktigt hållbar) kunskap. Att misslyckas i en kunskapsregim som premierar försök och som ser positivt på ordet kanske är första steget på vägen mot insikt och framgång. Det är genom misslyckanden man lär sig, genom att våga tänka kanske och genom att säga: låt oss göra ett försök! Underskatta aldrig förväntningarnas makt över tanken!

Dagens bild: Ingen forskare är en ö

Forskaren idealiseras ofta genom att knytas till spektakulära genombrott, i laboratorier och observatorier eller ute i fält. Där avtäcks, upptäcks och förklaras världen, universum, människan. Det är så som allmänheten ser på forskaren. Det är i alla fall den bilden som medierna lanserar och underbygger. Forskaren i vit rock och skyddsglasögon, som räddar världen, som upptäcker och som avslöjar, djupt förborgade hemligheter. Forskning som äventyr. Forskning som kräver exceptionell begåvning och unika egenskaper. Forskaren som supermänniska. 

Visst finns det supermänniskor inom forskningen. Fysiken har sin Einstein eller Hawkins, medicinen sin Pasteur. Nobelpris delas varje år ut till exceptionella begåvningar som uppnått anmärkningsvärda resultat. Självklart finns det, liksom överallt annars, även inom forskningen, någon som är bäst. Ingen verkar dock i ett vakuum. Kunskap är resultatet av kollektiva ansträngningar. Kunskap är inget man kan räkna på, den uppstår slumpmässigt i sammanhang. Ofta erkänns kunskap inte som kunskap förrän i efterhand.

Vetande är inget som uppstår i huvudet på en individ, en gång och sedan sprids från denna nod som ringar på vattnet. Vetande är en kollektiv process, ett slags dubbelriktad interaktion fylld av motsägelser och beroende av en lång rad beslut. Trots att vi vet detta delas Nobelpris bara ut till max tre personer. Varför inte fler? Varför osynliggöra alla dem som så att säga krattat manegen för pristagarna? Alla dem vars insatser möjliggjorde arbetet med de laboratorier som krävs för att kunna forska?

Bild: Ajan

Det som skiljer forskare från andra människor är deras intressen, och att de kanske är något mer uthålliga än andra, inom det område de verkar. Med en sådan syn på forskaren och med den typen av förväntningar på forskningen skulle chanserna öka att medlen som läggs på forskning utnyttjas bättre än idag. Att satsa på och planera för ett Nobelpris är förödande för bredden och den långsiktiga hållbarheten. Överfört till idrottens värld vore det som att låta idrottsministern bestämma att Sverige skulle bli världsmästare i fotboll, och styra alla resurser dit. Det fungerar inte så. Mänskliga prestationer av världsklass går inte att beställa fram och man kan inte heller planera för något sådant. Om förutsättningarna är de rätta kommer framgångarna, men inte där man väntar sig dem utan där förutsättningarna är de rätta. Björn Borg, Ingemar Stenmark, Ulrika Knape och så vidare. Det går inte att planera för något sådant, varken inom idrotten eller inom forskning.

Allt handlar om förutsättningarna som finns i basen. Det är ur befolkningens breda lager exceptionella begåvningar växer fram, över tid, i samspel med kontexten där de finns och verkar. Genier är individer, men utan gynnsamma förutsättningar och hjälp från andra, från kollektivet och kontexten kan de inte blomma ut. Ofta är det mer tur än skicklighet. Ingen är predestinerad för framgång. Idrottsrörelsen, den kommunala musikskolan, skattefinansierad utbildning. Listan på kollektiva lösningar som frambringat exceptionella begåvningar är lång. Tron på sammanhangets betydelse för individen har gjort att Sverige, som numerärt utgör en försumbar del av jordens befolkning, firat enorma framgångar på en hel massa olika områden. Det är var som frambringar genialitet och topprestationer. Det är vad som ger världsrekord, Nobelpris och listettor. Inte elitsatsningar.

Det finns inga garantier för framgång. Först när man släpper fixeringen vid en på förhand bestämd framgång, kommer resultaten. Men inte där man tro, vill eller planerar för, utan där sammanhanget som helhet är det rätta. Tillsammans kanske vi inte kan nå världsklass, i alla fall inte på ett på förhand bestämt område. Tillsammans kan vi emellertid skapa gynnsamma förutsättningar för potentiella genier att växa och blomma ut i. Allt handlar om hur vi ser på världen, kulturen och den kontext vi lever i och skapar i vardagen, tillsammans. 

Våndan i att skriva uppsats, och belöningen

Sedan jag var doktorand har jag föreläst i olika sammanhang och på olika kurser om skrivande, och genom åren har det blivit många texter på det temat. Hittade här ett gammalt föreläsningsmanus, som jag här har redigerat. Tankarna håller fortfarande tycker jag, och förhoppningsvis kan någon finna stöd och hjälp i orden.

Skrivandet liksom allt skapande kräver tid, energi, kreativitet och (hårt) arbete. Att skriva uppsats är en skapandeprocess. För att det ska bli bra MÅSTE man ta uppgiften på allvar, men det finns också utrymme för lekfullhet och fantasi. Det är inte alltid roligt att skriva, men det är BELÖNANDE.

Men till skrivandet hör också stunder av missmod, när man inte kommer någon vart. Att sitta framför skärmen utan att det händer något är inte slöseri med tid utan en viktig och naturlig del av skapandet. En vanlig vecka under arbetet med min avhandling kunde hela måndagen gå åt till att bara sitta framför skärmen och vandra runt i lägenheten. Sen, framåt onsdagen lossnade det och resten av veckan flöt det på. Det finns tydligen forskning som säger att under 20 procent av tiden görs 80 procent av arbetet, och det känner jag mycket väl igen.

Tvivlen på den egna förmågan ansätter alla, även den mest framstående professorn. Skapandekriser och skrivkramp är snarar regel än undantag och man måste acceptera det och lära sig hantera det. Jag vill påminna om att när är student och skriver texter på universitetet behöver man ligga nära gränsen för vad man kan prestera. Det ligger i sakens natur eftersom man befinner sig nära forskningsfronten. Det ska vara svårt, annars kommer man inte vidare. Detta kan upplevas jobbigt och påfrestande, men det är nog oundvikligt. Belöningen och plåster på såren får man i efterhand, när man läser vad man skrivit tidigare, och ser att man utvecklats.

Gränsen förflyttas framåt allteftersom man jobbar på, men när man är mitt uppe i det är det svårt att inse detta. Ska man överleva i det vetenskapliga samhället, och klara sin utbildning på bästa sätt måste man övervinna dessa problem. Skrivandet är ett ganska komplext hantverk, vilket är behäftat med psykiska problem. Men det finns också rent praktiska problem, som handlar om textens struktur och organisation.

Det verktyg man använder i arbetet med uppsatsen är språket, det skrivna språket. Det är av central betydelse hur man uttrycker sig och hur man skriver. Detta kan inte nog poängteras!

Genom att visa att man bryr sig om sin text signalerar man att man bryr sig om sina läsare. Stavfel, syftningsfel och meningsbyggnadsfel gör det jättesvårt att läsa texten. Det är egentligen inte en del av handledarens uppgift att korrekturläsa, men det tror jag vi gör allihop ändå … [När jag började som lärare fanns den tiden, vilket idag känns som en utopi. Tyvärr har det inte blivit mindre viktigt, men idag är det omöjligt att hinna även om man vill].

Det är lätt att man inte blir tagen på allvar om man lämnar ifrån sig texter som inte är korrekturlästa. Det ser slarvigt ut. Om man söker arbete till exempel är det personliga brevet själva nyckeln till att bli kallad på intervju. Fungerar inte texten är det ingen ute i arbetslivet som påpekar detta, det gör bara lärare på högskolan och det görs alltid av omsorg.

Skrivande är ett hantverk och det kräver möda att lära sig. Skyll inte på någon eller något ifall det inte fungerar, och tror inte att den som skriver bra texter gör det utan ansträngning. Ingen kan veta hur svårt det är för andra att skriva eller hur mycket arbete som ligger bakom texterna man läser!

För att få till en bra text krävs att man korrekturläser det man skrivit, genom att skriva ut texten, och gärna vänta någon dag. Det går inte att bara läsa på skärmen. Man bör också låta någon annan läsa texten. Här kan/bör ni ta hjälp av era kamrater på kursen. Läs varandras texter och kommentera, diskutera innehållet och språket tillsammans. Det tjänar ni alla på.

Seminariet där man diskuterar varandras texter brukar liknas vid naturvetarnas laboratorium. Humanistisk vetenskap kan te sig som en syssla för ensamma genier, men det är i högsta grad en kollektiv verksamhet.

Det bör dock påpekas att det av någon anledning tycks svårt för många att ta emot kritik på den egna texten. Man kan känna sig personligen angripen och ifrågasatt. Men dessa känslor måste man komma över – alternativt jobba dygnet runt, med en ofantlig självkritik, på egen hand. Vill man inte ha kritik MÅSTE man jobba. Det finns inga genvägar!

Det kan vara bra att veta att det inte finns några till 100% felfria böcker. Trots att böcker som ges ut på förlag korrekturlästs noga i omgångar av både författaren och professionella redaktörer och språkgranskare smyger det sig ändå alltid in fel.

Det märks med en gång om den som skriver är engagerad, och är man det blir det genast både roligare att skriva och att läsa!

Många tror att det förväntas av en att man ska skriva något helt nytt, unikt och originellt. Men det är få förunnat att vara unika! Att tänka något helt nytt är otroligt svårt! Originalitet i vetenskapliga sammanhang handlar inte om att tänka helt nya tankar! Det handlar snarare om att tillföra något nytt till det som redan finns, att studera det invanda utifrån annorlunda perspektiv. Sättet att formulera sitt problem kan också vara nytt, användandet av litteratur, analysarbetet kan vara innovativt.

Jag vill påpeka att ni inte får lämna ifrån er texter som svämmar över alla brädder. Ni måste hålla er till det angivna sidantalet. Det är ett slags kontrakt med läsaren. Har ni fått i uppgift att skriva fem sidor, då är det fem sidor ni har till ert förfogande, inte sju eller ännu mer. Det är också ett led i utbildningen. Det handlar om att lära sig stryka i den egna texten och extrahera fram det viktigaste. Det är ytterst sällan som läsaren saknar det som tagits bort, åtminstone om det görs på inrådan av en välvillig handledare eller kollega.

NÄR SKA MAN BÖRJA SKRIVA? Börja redan nu! Man kan/ska skriva hela tiden. Inte vänta. Preliminära analyser, reflektioner och sammanfattningar av den litteratur man läser är bra att ha som underlag för den riktiga texten.

När man jobbar med kvalitativt material är det viktigt att vara medveten om att det man trodde var viktigt i början kan förskjutas. Bland annat därför skriver man det definitiva syftet sist!

I takt med att den egna förståelsen ökar kan analyserna och förståelsen förändras. Det är som det ska. Att skriva vetenskap och att studera är en resa.

Den vetenskapliga stilenFörsök hitta ett sätt att skriva som passar er, ert temperament. Om ni behärskar språket och har kontroll över era formuleringar kommer ni att framstå som trovärdiga och bedömningen av det ni skrivit kommer att bli bättre.

Ni kan och får inte underskatta läsaren, om ni använder ett komplicerat språk som ni inte behärskar då kommer ni obönhörligen att avslöjas! Det bästa är att vara ärlig, och få hjälp, och därigenom utvecklas. Det är ett led i utbildningen. Det är som i simhoppning. Ju svårare hopp man väljer desto högre poäng kan man få, men det kräver också mer av utövaren. Ska man använda svåra ord och komplicerade meningsbyggnader, som vissa framstående teoretiker gör, då är det ett absolut krav att man kan stava och behärska språket, annars blir det oläsligt.

Att skriva uppsats är att våndas, men just därför är det så belönande när man väl är färdig, uppsatsen godkänd. Blir den sedan läst är det stort, och får man positiv respons är det fantastiskt. Fast det är inget man kan räkna med, det kräver som sagt hårt arbete.

Tunnelseende i akademin

Allt fler forskare fokuserar allt mer på ett allt smalare och djupare område, där de förväntas publicera allt fler artiklar om det område som mutats in. Det är så man gör karriär idag. Frågan är dock om det är så som kunskap skapas, vilket ju faktiskt är orsaken till att samhället satsar pengar på forskning. Att människor tar saker och ting för för givet och inordnar sig, eller att något pågått länge, är inte ett legitimt skäl acceptera företeelsen. Anledningen till att vi har en akademi och att högre utbildning arrangeras är KUNSKAP, och kunskap går inte att producera på samma sätt som varor och tjänster. Kunskap kräver tålamod och förståelse för att det aldrig finns några garantier för att man lyckas, vilket är närmast motsatsen till hur det ser ut idag.

Jag skriver detta i väntan på en ny och intressant bok: Range, av David Epstein. Den kommer ut på svenska i augusti, men jag vill läsa den redan nu. Den svenska titeln är Bredd, och den presentras så här på Adlibris hemsida.

David Epstein tog en närmare titt på världens ledande idrottsprofiler, konstnärer, artister, uppfinnare och forskare. Hans upptäckt? Att generalisten inte specialisterna har de allra bästa förutsättningarna inom alla samhällets områden, särskilt de som är komplexa och oförutsägbara. Generalister finner ofta sin väg i livet senare och provar många olika intressen utan att fastna i fullt fokus på ett enda. De är mer kreativa, flexibla och förmår se kopplingar och sammanhang som specialisten sällan gör.

Den som följer Flyktlinjer vet att ovanstående beskrivning stämmer in på mig. Det var aldrig mitt mål eller min strategi, jag har gjort det jag gjort eftersom jag är som jag är och för att KUNSKAP alltid har varit vad jag sökt och intresserat mig för. När jag började på på högskolan präglades akademin av såväl bredd som djup och det fanns gott om tid att utveckla kunskap och förståelse för att man inte alltid finner det man söker efter, men att det ändå kan bli bra (ofta bli det bättre). Och det verkar som Epstein ger mig stöd för den upplevelsen och argument för att dagens akademiska kultur och kunskapssyn behöver förändras.

Provocerande och övertygande argumenterar Bredd för att vi borde kultivera och upphöja ineffektiviteten. Att bli underkänd på ett prov är ett sätt att lära sig. De som prövar och ger upp tillräckligt många gånger uppnår ofta de riktigt framgångsrika karriärerna. De mest framgångsrika innovatörerna är alltid multidisciplinära genier snarare än ensidigt briljanta. När datorer och AI tar över allt mer av det riktigt avancerade tänkandet är det människor som förmår tänka brett som kommer att lyckas bäst.

Akademisk är ett ord som förpliktigar. Högskolan borde fostra intellektuella medborgare med breda kunskaper, inte producera nyckeltal. Jag återkommer ofta till tanken om att risken inte är att maskinerna tar över, utan att människorna i sin jakt på effektivitet och lönsamhet låter maskinerna utföra allt fler uppgifter och därför gör sig själva överflödiga, vilket på sikt hotar allt vad bildning och intellektuell utveckling heter. Liksom klimatförändringarna är det inget explosivt hot utan snarare ett långsamt verkande gift som utarmar kulturen och förflackar kunskapen.

Bredd är ett annats ord för bildning, och det är vad som behövs för att göra högskolan akademisk igen.

Antingen, eller och mittemellan

Talet tre sägs vara heligt, och det är lätt att förstå eftersom det kommer igen i så många olika sammanhang. I bibeln är Gud tre delar men en helhet: Gud fadern, sonen och den helige ande. Det känns dock lite som ett slags efterhandskonstruktion, ett sätt att försöka få ihop olika berättelser med övertygelsen om att Gud är en och odelbar. Anledningen till att tre uppfattas som ett heligt tal är nog snarare det faktum att det dyker upp i så många olika sammanhang och att det visat sig vara så användbart som förklaringsmodell.

G W F Hegels tankar om förändring handlar om Tes, Antites och Syntes. Först finns ett påstående eller något som tas för givet. Sedan anmäls en avvikande åsikt, vilken ofta är diametralt motsatt (och därför egentligen bara en spegelbild av den) ursprungliga tanken. Och sedan jämkas ståndpunkterna samman till en syntes, som efter en tid blir en tes som reageras på. Så där utvecklas världsanden eller kulturen, enligt Hegel. Även den tankemodellen är kraftfull eftersom det finns tecken på liknande saker överallt.

Nietzsche är inne på samma sak när han talar om förtryckta som tar över förtryckarens tankestruktur och formar en spegelvänd världsbild av den man gör uppror mot. Övermänniskan är syntesen i Nietzsches tankemodell, en som förmår höja sig över människans inneboende begränsningar för att bilda en syntes. Att tänka antingen eller är enkelt, medan det krävs en utvecklad intellektuell förmåga för att härbärgera både och.

Vi ser det i politiken där S under en lång tid varit normalläget, ett slags tes, som Alliansen utgjorde antitesen till. Någon revolutionerande nyordning blev det dock inte. Alliansens politik formades som en spegelbild av folkhemstanken, eftersom den byggde mer på hat mot S än på egna ideér. Syntesen väntar vi fortfarande på eftersom "alla" partier idag strävar mot mitten, vilket faller på sin egen orimlighet. Här under pandemin har S återtagit kontrollen och alla förslag från M är en spegelbild av regeringens politik. Säger S att vi ska hålla samhället öppet vill M stänga det. Säger S att skatten ska höjas säger M att den ska sänkas. Och så vidare. Det är synd om människorna sa Strindberg, och det är det verkligen. Poltiken har sällan varit så torftig och renons på visioner och nytänkande som idag. Det behövs något slags syntes, alltså en verklig syntes och ingen mellanmjölk eller ett tredje alternativ, som i kärnkraftsomröstningen på 1980-talet. Kristersson vill vara den vuxne i rummet, han ser sig som en frälsare, som övermänniskan; men han är en slav som helt saknar egna idéer och som inte förmår staka ut en egen väg för sitt parti och vårt land. Jimmie Åkesson är inte bättre, hans och Sds ideologi är om möjligt ännu fattigare; den bygger på tanken att det finns ett ursprungligt vi som måste skyddas mot ett hotfullt dom. Den nödvändiga syntesen i politiken måste bygga på tanken att vi alla är människor och att mångfald en förutsättning för hållbarhet.

Antingen- och eller-människor finns det som synes gott om. Ja/nej, bra/dåligt, inne/ute. Människans kognition är dikotomisk och både och blir därför en utopi, något närmast heligt. Övermänniskan är en mittmellan-människa, en treenighet. Och sådana är det tyvärr ont om eftersom det inte bara kräver kunskap och förståelse utan en utvecklad intellektuell kapacitet att hantera dynamiken som uppstår när det oförenliga ska förenas. Syntesen handlar inte om att utplåna olikhet, utan om att få de olika delarna, politiska viljorna eller personligheterna att svänga i takt. Det är som sagt svårt och det kräver att det finns en skola och ett utbildningssystem som verkligen sätter kunskapen i första rummet. Och ett öppet och lyssande samtalsklimat där den dikotomiska och kunskapfientliga debatten förkastats, vilket är långt ifrån fallet i Sverige idag. Skola och utbildning ska inte debatteras eftersom det reducerar den komplexa kunskapen till en fråga om för eller mot (skolval, läxor, katederundervisning och så vidare).

Att det på inget sätt är enkelt kan illustreras av det faktum att även vetenskapen präglas av samma dikotomiska antingen-eller-tänkande. Innan upplysningen hade kyrkan makten över både kunskapen och människorna och när vetenskapen gjorde uppror agerade den som slaven och tog över samma struktur som skapats av Påven. Idag är det vetenskapen som bygger katedraler och skapar hierarkiska strukturer för att organisera tillbedjan av den gudomliga Sanningen. Den verkliga syntesen i samhället, politiken och vetenskapen är en organisation och ett forskarsamhälle som placerar KUNSKAPEN i centrum, vilket kräver att fler engagerar sig och arbetar hårt för att sträva efter övermänniskan som är ett ideal, inget som någon når. Historien tar nämligen aldrig slut, den befinner sig ständigt i ett öppet tillstånd av blivande.

Ideologins sublima objekt, av Slavoj Zizek

Jag minns det som igår, det första seminariet där jag verkligen kände att jag förstod en svår filosofisk text. Det var i mitten av min doktorandtid. Någon hade hört talas om Slavoj Zizek, och hans bok Ideologins sublima objekt hade kommit i svensk översättning. Vi bestämde oss för att läsa den tillsammans och satt sedan regelbundet under några veckors tid på olika kaféer i Umeå och diskuterade tankarna i boken. Jag minns att vi tyckte det var oerhört svårt, men vi kämpade tillsammans. Så plötsligt under ett av tillfällena vad som om boken öppnade upp sig, rätt som det var förstod jag vad jag läste och hur tankarna hände samman. Det var en berusande känsla och den känslan har jag jagat sedan dess och även fått uppleva vid några tillfällen efter det, särskilt under Deleuzeseminarierna i Göteborg 2008. Jag hade dock aldrig klarat det på egen hand, fler som tänker tillsammans kommer alltid längre än var och en på egen hand, förutsatt att alla är ärliga och står ungefär lika frågande inför texten man arbetar med. Tar någon över som anser sig veta mer än övriga och förklarar hur man ska tänka är det dock snarast en nackdel att tänka tillsammans, eftersom man då faktiskt inte längre tänker TILLSAMMANS. 

När jag letade efter en annan text i arkivet på datorn fann jag den text jag skrev för att bena upp tankarna och sätta ord på kunskapen. Kanske kan den hjälpa någon. Hur som helst publicerar jag den. Boken förtjänar att läsas, just för att den är svår, eftersom det innebär att intellektet utmanas och hålls i trim. Jag kan varmt rekommendera den även för innehållets skull. Zizeks senare böcker finner jag lite för ostringenta för att jag ska orka läsa dem, men här håller han sig till en linje och förmedlar viktig kunskap om människan och vårt sätt att tänka.

En kul twist är att jag har en granne från forna Jugoslavien som jag ofta träffar på mina promenader, och han har alltid något att berätta och är dessutom väldigt beläst. För ett tag sedan träffade jag honom och han berättade då om en filmare som jag glömt namnet på, men berättelsen fick mig att associera till just Zizek. Jag antog att han visste vem det var men döm om min förvåning när han säger att de gjorde lumpen tillsammans och även hade författat en text ihop, långt innan Zizek blev Zizek med hela världen. 

Det ser ut som en tanke, men jag tänkte bara skriva detta som en introduktion, fast nu fick jag med två av min egen filosofins viktigaste teman: Slump och gruppens vishet eller mellanrummets betydelse. 

Texten nedan ligger nära originalet och därför vill jag vara noga med att orden till största del är citat eller referat som ligger nära originaltexten. Urvalet och upplägget är mitt, men orden är hämtade från boken:

Ideologins sublima objekt
Slavoj Zizek

Syftet med boken

1. Att introducera några av de grundläggande begreppen inom lacansk psykoanalys. Mot den förvrängda beskrivningen av Lacan som en del av en poststrukturalistisk strömning. Enligt Zizek bryter Lacan radikalt med poststrukturalismen. Zizek placerar Lacan i en rationalistisk tradition. Lacans teori är kanske den mest radikala versionen av Upplysningen vi har idag.

2. Att genomföra ett slags ”tillbakagång till Hegel”, att aktualisera hegeliansk dialektik genom att nyläsa den i ljuset av lacansk psykoanalys. Hos Hegel går att finna ett radikalt bejakande av skillnad och villkorlighet. Det Hegel kallar ”absolut kunskap” är inget annat än namnet för en grundläggande förlust.

3. Att fungera som ett bidrag till ideologiteorin. Presentera nya sätt att förstå Marx: varufetischism och Lacans: nodpunkt, det sublima objektet och mernjutning.

Dessa tre punkter hänger samman. Zizek vill rädda Hegel genom Lacan och därigenom öppna upp ett nytt perspektiv på ideologi. Zizek varnar för att falla för den postmoderna illusionen om att vi skulle befinna oss i ett ”postideologiskt tillstånd”.


Förståelsen av Hegel (Enligt översättarens efterord)Hegel var den som slutgiltigt punkterade den klassiska filosofin genom det sätt på vilket han klargjorde de inre, symptomala paradoxerna i den universalitet han kallade anden (det vill säga det mänskliga tänkandet i dess temporala och historiska utveckling). Hegels dialektik är enligt Zizek en systematisk framställning av omöjligheten av någon systematisk, logisk-begreppslig totalitet. Det Hegel kallade ”historiens slut” blir då snarast det stadium där anden slutligen blir kapabel att förstå att historien inte kan ha något slut. Samhället och subjektets relation till sin omvärld kan aldrig syntetisera sina inre motsägelser i någon harmonisk enhet. Alla nya synteser ger obönhörligen upphov till uppkomsten av nytt överskott, eller symptom som inte kan integreras i den ordning som det på en och samma gång tillhör och undandrar sig.

Grundprincipen i Hegels dialektik är, i Zizeks läsning, att den dialektiska processen aldrig kan nå något slut, att varje dialektisk Aufhebung resulterar i en ny ”rest som undflyr subjektiv tillägnelse och mediering”. Det är alltså detta jag måste inse och försona mig med genom en omöjlig identifikation med just det jag inte kan identifiera mig med: mitt symptom, det obegripligt Andra inom mig, det radikalt främmande och externa som ständigt tycks undslippa varje meningssammanhang, och just därför förblir vad Freud kallade, kärnan av mitt väsen som människa. (det reala? Lacan).


Symptomet
”Undantaget gör regeln” Ett undantag bekräftar ”sin” regel av den enkla anledningen att vi endast kan klassificera det som ett undantag genom att relatera det till någon välkänd regel. Först finns regeln (innan vi ser den?) och sedan konfronteras vi med ett fenomen som vi identifierar som ett brott mot denna regel, och som därmed bekräftar dess existens.

Hur kan ett undantag ”göra” en regel? När undantaget både etablerar, bekräftar och bryter mot denna regel. Fenomenets status föregår alltså upprättandet av den regel i vars namn det klassificeras som undantag. Det är en sådan ”sublim” undantagslogik som Zizek försöker beskriva i termer av det han kallar symptom.

Detta sociala symptom kan inte bortförklaras som något villkorligt, historiskt femnomen, som skulle kunna undanröjas av samhällets vidare utveckling (som liberalerna menar). Zizek menar att symptomet istället är en nödvändig förutsättning för och effekt av varje symbolisk struktur. Varje försök att etablera en logiskt sammanhängande beskrivning av världen inkluderar med nödvändighet ett enskilt element som fungerar som dess undantag och interna negation.

Sublima objekt (svartskallar, bögar för nazismen?) maskerar det faktum att ett samhälle aldrig kan fungera utan inre motsägelser. Samhället som en harmonisk konsistent helhet är omöjlig. Zizek implicerar en radikal kritik av filosofier med en grundläggande tro på möjligheten av en enhetlig konsistent ontologi (Habermas?). (Argument för Radikal pluralistisk demokrati?).


Subjektet
Subjektet har inget ontologiskt vara utan endast ett förmedlat vara. Alltså en omöjlig förening av vara och icke-vara, något som vi är genom det sätt på vilket vi ex-isterar i anslutning till livet och medvetandet som processuell tillblivelse.

Kunskap om vårt vara kan endast uppnås indirekt och i förmedlad form. Jag kan endast (åter)finna och förstå mitt vara som subjekt genom en paradoxal identifikation med något som i det oändliga motstår varje naiv, omedelbar identifikation, samtidigt som det i sinnevärlden representerar mig metonymiskt, som en närhetsrelation.

Språkets, eller den store Andres, inre inkonsistens korresponderar således med subjektets brist på vara. Medan subjektet endast kan kompensera sin brist på vara genom den symboliska mening det erhåller från språket – det vill säga genom att upprätta en symbolisk identitet där frågan om dess vara ersätts och kompenseras med frågan om dess mening (meningen med livet) – kan en symbolisk struktur endast erhålla en skenbart inre konsistens genom det sätt på vilket subjektet tar plats i den och gör den till sin.

Subjektets närvaro i en symbolisk struktur förblir paradoxal, eftersom det handlar om två heterogena storheter som på en och samma gång förutsätter och exkluderar varandra. Subjektet förblir ett externt intimt element som genom sin excentriska närvaro delvis kan täcka över och maskera strukturens inre brist, men som aldrig fullt ut kan kompensera för den. Det är av denna anledning som varje teori om språket och symboliska strukturer alltid också är en teori om subjektet.

Subjektet är med andra ord självt ett slags undantag som måste inkluderas för att en struktur skall kunna fungera symboliskt (betydelseuttryckande och representerande). Men det förblir samtidigt något som faktiskt ex-sisterar som något ”mer och mindre” än de subjektiva positioner som tillhandahålls av en struktur, och vars excentriska närvaro förhindrar strukturen att sluta sig till någon alltigenom konsistent, motsägelsefri ordning. Det är alltså i denna mening som subjektet är korrelativt med strukturens symptomala objekt.

”Signifikantens subjekt” (Lacan) handlar om ett subjekt som föregår och därför förblir något på samma gång mer och mindre än den symboliska representationslogik som språket och kulturen tillhandahåller. (och det är just av denna anledning som det är en psykoanalytisk och inte en lingvistisk subjektsteori). Subjektet blir hos Zizek ett performativt objekt som aldrig kan integreras, och heller aldrig utelämnas ur en teoretisk reflektion över språkets faktiska, intersubjektiva eller mellanmänskliga funktion.

Ideologi
Det är denna Lacanska språkförståelse som Zizek utgår från i sina analyser av ideologins funktion. Ideologin blir, i likhet med mer personliga fantasier, de ”fiktioner” som subjektet (eller kulturen) utvecklar för att sammanfoga och maskera den ”omöjliga” relationen mellan subjekt, språk och objekt a.

I syfte att klargöra hur denna sammanfogning går till, kan man tänka på talesättet: Det finns ingen regel utan undantag, eller undantaget gör regeln. Det handar således om att förena det oförenliga. ”Samhället är en omöjlighet” och varje ideologi syftar till att försäkra oss om motsatsen. Altusser beskriver ideologi som en oundviklig dimension av mänskligt medvetande. Ideologi tilldelades en status av fiktioner eller fantasier om världen och vår egen plats i den som något helt nödvändigt för att vi alls skall kunna etablera någon meningsfull förståelse av världen, samhället och oss själva. Och framför allt för att vi ska kunna inta en aktiv roll som sociala och historiska aktörer. Men de kan naturligtvis endast fungera om vi fullt ut tror på dem, vilket förutsätter att vi måste göra oss blinda för deras ideologiska karaktär. Varje tro på att vi och vår förståelse av samhället befinner sig utanför ideologin är med andra ord själva indikationen på att vi befinner oss innanför ideologin, att vår förståelse är styrd av någon form av ideologisk fantasi.

Zizeks projekt är att hålla fast vid insikten om den symboliska ordningens inneboende paradox och omöjlighet, insikten om att det inte kan finnas någon universalitet utan symptom. För detta vore endast möjligt under förutsättning att det inte längre fanns något subjekt. Därför är varje ideologisk fantasi om en harmonisk ordning utan inre motsägelser och symptom en dödsdrift. I samma ögonblick som den realiseras försvinner subjektet.

Idag lever vi i ett tillstånd där ideologin kan sägas vara tron på att: Vi vet precis vad vi gör (och att det är en lögn) men vi gör det i alla fall! Vi fortsätter att handla i den ideologiska fantasins logik även om vi inte längre tror på den rent intellektuellt. Denna cyniska blandning av intellektuell insikt och ”naivt” handlande utgör en komplex och svåråtkomlig form av ideologiskt självbedrägeri, som Zizek menar endast kan förstås, och motverkas, med hjälp av den lacanska teorins beskrivning av subjektets paradoxala och excentriska relation till symboliska strukturer av olika slag, och inte minst den roll som symptomet och fantasin spelar i denna omöjliga relation.

Bildning är delad, föränderlig kunskap

Jag får ibland höra att jag kvackar när jag söker mig till sammanhang som ligger utanför mitt formella ”expertområde”. Det är ett förklenande omdöme. Jag har aldrig sagt något jag inte har täckning för. Jag är inte rädd för att påpeka att jag är osäker, att jag försöker. Kunskap ska spridas och det är i möten mellan och i olika sammanhang som ny kunskap uppstår, oftare som ett resultat av slump än planering. Att ”låsa in” kunskaper och kompetenser i ett ämne, vilket i praktiken är fallet idag med nuvarande syn på kunskap, kompetens och karriär/utveckling, är djupt olyckligt. Expertväldet litar mer på människor med de ”rätta” examina, än på det som sägs. Med dagens syn på kunskap lyssnas det mycket mer på VEM som talar, än VAD som sägs. För allt fler har allt mindre, tid, kompetens och intresse för att tänka kritiskt. Därför kvackar jag inte, jag lyssnar, lär och delar med mig av användbara kunskaper. Jag undersöker kultur genom att röra mig över gränser, i akademin likväl som i kulturen, i arbetet och vardagen. Jag försöker och tänker: kanske. Kanske. Plötsligt händer det. Flyktlinjer finns och uppstår också överallt. Forskning handlar om det vi INTE vet och insikt om just det, om vad vi inte vet är ofta långt viktigare än det vi faktiskt vet. Därför är det bättre att försöka än att vara säker, om det är kunskap man söker.

Bildning handlar vidare om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika erfarenheter och kanaler har skaffat sig tillgång till. Bildning handlar också om konsekvenserna av det man lärt sig och det man kan. Kunskap som inte används är ingen kunskap. Vetande som inte satts i verket och som inte följer med i den förändringsprocess som allt och alla är delar av är något annat, oklart vad. Information? Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap håller på att implementeras i grundskolan och den knackar allt ihärdigare på akademins dörr. Bildning måste ständigt försvaras, för allas skull.

Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste förändras i både form och innehåll och den måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop kunskapssamhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns, det som går utöver rena fakta. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet: Ur den myllan växer hållbara kunskapskulturer.

Jag söker en definition på bildning (som jag menar är akademins uppdrag) som förpliktigar som tvingar den som gör anspråk på att ”vara” utbildad till handling. Kunskapen måste visas upp och omsättas i handling för att få värde och mening. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Kunskap produceras inte, den växer där och när förutsättningarna är de rätta, och den skapas genom icke-linjära processer av tillblivelse. Bildning kan och får inte handla om gamla meriter, fokus måste vara på det som är här och nu. Bildning handlar om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer.

Process och förändring måste tydligare fokuseras. Rörelse och tillblivelse. Det ömsesidiga, det som finns och som växer fram mellan oss alla. Bildning är det centrum runt vilket allt och alla cirkulerar. Det som håller ihop och som borgar för en hållbar utveckling. Bildning är det som överskrider det som är här och nu. Bildning är KOMBINATIONEN kunskap och handling. RESULTATET av vetande och försök omsatta i kollektiv handling. Resultatet av arbetet är vår gemensamma egendom, vår kultur. Kunskap är en delad resurs som blir vad vi gör av och med den. Bildning är ett kollektivt fenomen, inte en individuell egenskap. Därför är ingen bildad, men alla kan bli det genom att läsa, lära och samtala med varandra. Bildning liknar slutet på regnbågen, så fort man når dit har den flyttat på sig. Därför är förmågan att söka ny kunskap viktigare än det man vet. Bildning är en rörelse, inte ett mål.

Ett skrämmande framtidsscenario vore en värld där kunskap är synonymt med betyg och examina, något som finns på ett papper med vederbörliga stämplar. En värld där innehållet i begreppen kunskap och bildning bestäms av den som har makten (svenskt Näringsliv …). Jag räds synen på bildning som något man plockar fram till kaffet och avecen, som underhållning i väntan på nästa kvartalsrapport. Bildning som yta eller en tom form, utan innehåll, utan mening. En formalitet, eller ett slags inträdesbiljett till annat. Utbildning som ett slags grovsortering för att underlätta för marknadskrafterna att plocka russinen ur den gemensamma kakan. Skräms av att den synen på kunskap håller på att växa fram och vinna mark, vilket talet om effektivisering och målsäkring av utbildning är tydliga tecken på. Där är vi inte ännu, men jag ser indikationerna och läser tecknen i kulturens flöde som sakta förskjuts. Därför stämmer jag i bäcken och kämpar för en annan akademi, en annan syn på utbildning och kunskap. 

Jag kämpa för ett samhälle där kunskapen står i centrum och där bildning omsätts i handling och handlar om utbyte av vetande och erfarenhet, ett samhälle där relationerna mellan människor är viktigare än jag.

Forskning som investering

Där och när vetenskapliga resultat antas vara kopior eller simuleringar av verkligheten framstår tillämpad forskning som det bästa och mest effektiva sättet att undersöka verkligheten i jakten på kunskap. Grundforskning ses olyckligtvis som slöseri med tid och resurser, trots att vi vet att det sättet att bedriva forskning regelmässigt belönas med Nobelpris. Viljan att veta tar helt enkelt över och sätter intellektet ur spel, och när nedskärningar i jakten på vinst betraktas som ett ansvarsfullt sätt att förvalta alla verksamheter, blir det ännu svårare att få gehör och förståelse för kunskapen och dess väsen. Den synen på vetenskap bygger på ignorans inför det faktum att kunskap alltid är förmedlad och kräver tolkning. Siffror är alltid tydliga, men inga resultat av någon forskning talar någonsin för sig själva.

Kritiken mot FHM, till exempel, bygger på jämförelser mellan dödstalen i olika länder, vilket får det att framstå som att Sverige valt helt fel väg trots att ingen sitter med facit i hand. Att dödstalen just nu är högre i Sverige än i de övriga nordiska länderna betyder inte att det går att säga med säkerhet vilken strategi som är den bästa. Igår fick ännu en forskare knuten till FHM sitta i Agenda och försvara, dels sina egna uttalanden från tidigare i vår, dels utfallet av den svenska strategin. Har vi verkligen gjort rätt, frågade Anna Hedenmo. Alla vill givetvis veta svaret på den frågan, men varken kunskapen eller verkligheten anpassar sig efter människors önskningar. 

Varför ställer man forskare mot väggen? Vetenskap handlar om att UNDERSÖKA världen och verkligheten, inte om att kontrollera utvecklingen. Någon man skulle kunna ställa till svars är ägarna till de äldreboenden där många äldre dött och där det visat sig att man brustit i sina rutiner på grund av att man prioriterat ekonomin framför personalens och de boendes säkerhet. Varför bjuds inga riskkapitalister in till Agenda för att svara på frågor om sitt sätt att arbeta under pandemin, och deras ansvar för de äldre som de tar betalt och tjänar pengar på att vårda? 

Både forskarna och regeringen har påpekat att den svenska strategin bygger på var och ens ansvar att följa riktlinjerna som är enkla och som bygger på forskning om hur smitta sprids. Uthållighet framhålls gång på gång som nyckeln till framgång. Att bekämpa virus som spridit sig över världen tar  tid. Om allmänheten inte respekterar kunskapen och regeringens riktlinjer kan ingen annan än allmänheten ställas till svars. Jakten på enkla poänger, syndabockar och offerlam bygger på vidskepelse och är motsatsen till vetenskapligt tänkande.

Forskning är en långsiktig investering och det finns inga garantier för att det blir som man önskar. Det är den enda intellektuellt hederliga inställningen och ståndpunkten man kan inta. Ska Sverige kunna bli en kunskapsnation har Public Service ett stort ansvar att inte ge efter för populisternas känsloargument och åsikter. Hatet mot den sittande regeringen tar sig många olika uttryck och i jakten på makt är alla medel tydligen tillåtna, enligt den indignerade oppositionen. Att man gör politik av forskningen och hänvisar till forskare som kritiserar FHM och använder det som vapen i kampen om makt är ovärdigt och djupt problematiskt. Just eftersom kunskapen fungerar som den gör kan INGEN veta vad som är bäst eller vilken tolkning av tillgängliga data som är korrekt. Vill vi leva i ett kunskapssamhälle, och det är enda sättet att överleva på sikt, måste forskare få forska och ansvariga ansvara, annars går det snarare förr än senare åt skogen, oavsett vilken strategi som väljs. Kritiker finner alltid något att kritisera, men DET är inte att ta ansvar! 

Dagens bild: Hållbarhetens dilemma

Miljörörelsen som värnar livet på jorden har väldigt lite att sätta emot när mäktiga ekonomiska aktörer värnar sina intressen. Under pandemin intensifieras skövlingen av Amazonas. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap hållbarhetsföreträdarna hävisar till i debatten om vad som är bäst att göra eftersom kunskap bara är makt i ett samhälle och en värld där vetande värderas högre än pengar, vilket inte är fallet idag. Den som har makt kontrollerar även kunskapen. Den allmänna uppfattningen är att vi lever i ett kunskapssamhälle och att kunskap är makt. I själva verket är motsatsen en mycket mer adekvat förklaring av eller till sakernas tillstånd. Vi lever i väldigt hög grad i ett maktsamhälle, där makten ofta förväxlas med kunskap. 

Bild: Ajan

Kunskap är svårt, att få, förstå och framförallt använda. Människan är inte på långa vägar så pass rationell som många tror. Som vi alla vill tro. Förmågan att tänka rationellt finns, men den används skrämmande sällan. Människan agerar, oftast, som om handlingarna var resultatet av rationella överväganden och att de finner stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Sanningen är att detta i hög grad är efterhandskonstruktioner. Först agerar vi. Sedan förklaras handlingen. Blir det bra tar vi åt oss äran och hävdar att detta var precis det resultat vi siktat på. Blir det dåligt hittar vi på en förklaring som gör oss så skadefria som möjligt. Därför kan den som har en stark vilja och drivkraft, samt lite tur, komma väldigt långt. Och ju längre man kommer, desto mer makt man får, desto klokare framstår man som. Den som har makt måste enligt denna logik äga makt och inflytande för att hen är klok och full med kunskap och kompetens. Det är lätt att tänka så, men det är ett logiskt felslut som man tvingas till om man ser kunskap som synonym med makt. Och det djävulska är att det finns ingen väg ut ur denna kognitiva återvändsgränd. Det ena följer av det andra och livet, kulturen och samhällets hjul snurrar på i en rasande fart, vilket gör det svårt att stanna upp och reflektera. Och medan vi är upptagna med att göra vårt jobb och få vardagen att gå ihop lämnas fältet öppet för den som genomskådat systemet och som satsar allt på makten, den som hellre tar genvägar för att uppnå det hen drömmer om än går den långa vägen och bygger från grunden.

Utbildning brukar lanseras med slagordet att kunskap är makt, men i dagens hårt reglerade, strikt kontrollerade och nyckeltalsfixerade utbildningssystem där elever och studenter representerar en summa pengar som utbildningsföretag konkurrerar om att locka till sig är risken uppenbar att det bara blir en reklamslogan, helt utan mening. Bara i ett samhälle där kunskap har ett egenvärde blir vetande makt. I ett samhälle och ett utbildningssystem där genomströmning mäts och avgör hur mycket pengar man drar in, där skolor konkurrerar med varandra och där man aldrig slutar effektivisera, kommer den som bryr sig mer om makt än om kunskap att bli vinnare.

Hållbarhet är ett minst sagt komplext problem, och det måste man inse för att överhuvud taget kunna inleda arbetet med att nå hållbarhet. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras för att sträva efter målet måste man kollektivt komma överens om dels problembilden, dels vad som bör göras. Och här finns ett stort problem. Problemet är att utmaningen rörande hållbarhet ofta, från ansvarigt håll, behandlas som ett komplicerat problem. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, ingenjörernas paradgren, är komplicerade problem, som kan brytas ner i delproblem som kan lösas för sig och därifrån bygga upp en fungerande helhet. Angriper man problemet med hållbarhet på det sättet kommer man att få problem, för ett komplext problem kräver ett helt annat tänkande för att hitta sin lösning.

Problemet med hållbarheten handlar således om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det ingenjörer och ekonomer. Deras världsbild är synonym med politikernas, och det är följaktligen deras förslag på lösningar som anammas och anses värda att satsa på. Därför ropas det på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, som ofta är sprungna ur teknik skapad av ingenjörer. Därför utgår lösningarna på ekonomiska problem från samma logik som problemen som söker sin lösning. Det är knäckfrågan eller grundproblemet för hållbarheten. Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas.

Där och när pengar anses vara viktigare än människor kommer tillväxt och profit att överordnas frågan om hållbarhet. Där och när företag och företagens intressen är viktigare än medborgare, anställda och konsumenter, kommer hållbarhet att vara tomt tal. Alla företag vill se sig själva som hållbara, men ytterst få vill betala priset för det. Det verkliga priset. Så som ekonomin ser ut idag är den bärande tanken att någon annan ska betala, och det är naturligtvis inte hållbart. Ett företag eller en ekonomi som missköter sig kan gå i konkurs, men om den tankemodellen överförs till miljön är katastrofen ett faktum. 

Först när man ser frågans komplexitet och förstår att världen blir till i och genom oräkneliga samband och förbindelser. Först när tillräckligt många inser att vi sitter i samma båt tillsammans, och att allt alla gör får återverkningar på miljön och är en del av rörelsen i riktning till eller från hållbarhet, först då kan arbetet med att uppnå hållbarhet ta sin början. Ekonomiska styrmedel är nog bra, men eftersom en stor del av problemet är direkt relaterat till nuvarande ekonomiska principer räcker det inte på långa vägar. Talet om hållbarhet kan och får aldrig vara i fokus, det är vad man gör och vilka konsekvenser det ger upphov till som är det centrala.

Kartan och förmågan att röra sig i rummet

Det räcker inte att samla in empiri och beskriva världen och livet, det krävs aktivitet för att hantera och orientera sig i verkligheten och än mer så för att förändra tillvaron. Forskningens uppgift är inte att skapa simuleringar eller exakta kopior av verkligheten, utan att skapa förståelse för tillvarons dynamiska föränderlighet. Det gäller all forskning om än i olika grad. Forskar man om galaxer eller elektroner, alltså om naturlagar, kan man räkna med att förändringen är mer eller mindre linjär eller att den i alla fall går så långsamt att man inte behöver bekymra sig över förändringen. Forskar man om samhället eller kulturen kommer saken i ett helt annat läge, där är det FÖRÄNDRINGEN man måste lära sig förstå och hantera. Min forskning går ut på att skapa kartor som kan användas för att orientera sig i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Jag kommer alltså inte fram till något. Resultatet av min forskning är verktyg och texter som är skrivna för att reagera på och tänka med.

Kollektiv handling, och en öppenhet och förståelse för att det sällan blir som man tänkt sig är nödvändig. Dagens målfokus och övertygelse om att det går att kontrollera och styra förändring av samhället och kulturen gör att behovet av starka ledare som tar ansvar för det som ingen kan ta ansvar för växer fram, och hellre än att överge drömmen om att det går att uppnå det omöjliga söks det efter syndabockar eller förnekas. Det är en farlig väg att gå, för har man en gång funnit tillfredställelse i förnekelse på ett område är det lätt att man håller fast vid den livlinan och använder samma strategi även på andra områden.

Förändringen uppstår i mellanrummen och det är också där som slumpen verkar. Mellanrummen må vara tomma, men meningslösa eller ointressanta är de aldrig. Tillblivelseprocesser sker i och är avhängiga mellanrummen. Och eftersom mellanrummen dels inte går att kontrollera, dels är en del av helheten, måste man acceptera framtidens öppenhet och tillvarons föränderlighet. Jag kan bara veta vad jag gör och det påverkar utrymmet mellan mig och världen. Men det gäller för dig också. Tillsammans skapar vi det som blir, utan att någon kan styra processen.

Det jag jobbar med och försöker utforma är en nomadologisk livs- och vetenskapsfilosofi som ser ut ungefär som följer: Ett liv som levs mitt i nuet och ständigt på väg, i rörelse. Ett följsamt liv, utan mål men fyllt av visioner som styr valet av riktning när ett vägskäl dyker upp. Ett liv och en tillvaro där tankar på det som varit ger harmoni, på grund av att minnen bearbetats, lärdomar har dragits, erfarenheter gjorts och resultatet har internaliserats i vardagen. Människor samlar helt enkelt på sig en hel massa nyttiga och användbara kunskaper genom åren, av egen kraft och utan hjälp från vetenskapen. Visioner om framtiden har de flesta och finns i massor i populärkulturen och förmedlas på andra sätt också. Och även om det inte blir som det var tänkt kan det bli bra ändå.

Nomaden hämtar kraft och skapar liv och mening i mellanrummen. För den som anammat ett nomadiskt tänkande är vägen och rörelsen målet. Spontant är det här jag hamnar om jag skall placera in mig själv på kartan. Jag trivs både som forskare och privatperson när jag får vara i rörelse, fysiskt såväl som intellektuellt. Andra gillar planering, hatar överraskningar och vill ordna världen efter på förhand uppgjorda principer (logiskt ordnade och empiriskt underbyggda). Båda personlighetstyperna och kompetenserna som kan knytas till respektive idealfigur behövs för att skapa dynamik i både samhället och den akademiska världen.

Nomadologisk vetenskap fokuserar blivande, undersöker förutsättningar för förändring, och är en minor science. Ibland missförstås nomadologins alternativa epistemologi för slarv, flum, relativism eller ren galenskap. Nomadologin är lika vetenskaplig som all annan forskning, men den studerar andra saker, på andra premisser och med andra mål. Royal science har sanning som mål och strävar efter objektivitet och opartiskhet, medan nomadologin arbetar med begrepp och kartor och strävar efter transparens. Nomadologin odlar ett mer rörligt förhållningssätt till kunskap, söker inte efter Sanningen och drivs heller inte av önskan om att behärska och kontrollera. Målet är ökad förståelse och bättre verktyg. Nomadologen lever med och verkar inom den kultur som studeras, på gott och ont. Inte för att styra utvecklingen i någon speciell riktning, utan för att försöka förstå principerna för förändring, för att på det sättet hjälpa människor att agera klokt i vardagen. 

Nomadologin är en demokratisk vetenskap, ett mer ödmjukt, inbjudande sätt att se på forskare och forskningsresultat än forskning vars mål är att nå sanningar som ligger utanför och bortom det som är här och nu. Nomadologin undersöker förutsättningarna för förändring i ett rum utan fasta gränser, som upprätthålls av aktörer, såväl mänskliga som icke-mänskliga, som verkar och påverkar varandra i och genom nätverk.

Om vikten av viljan att lära

Som lärare kan man varken att hota eller locka studenter att förstå och ta till sig samt använda kunskap. Ju högre upp i utbildningssystemet man rör sig, desto mer flyttas det pedagogiska ansvaret för studierna från lärarna till studenterna. Målet är att bli helt självständig, eftersom det är vad som krävs för att klara av att ta nästa utbildningssteg, från student till doktorand och senare forskare, alternativt för att ansvara för kvalificerade uppgifter ute i arbetslivet. Syftet med högre utbildning är inte att överföra kunskap utan att främja förståelsen för och utvecklingen av ny kunskap. Viljan att lära – alltså viljan att ta till sig och utveckla kunskap, inte strävan efter att skaffa högskolepoäng och examina – är en nyckfull kraft som man måste förstå och respektera för att högskolestudierna verkligen ska kunna sägas vara högre. Viljan att lära kommer inifrån individen och växer till sig mellan intresserade medmänniskor. Som lärare kan man skapa en god miljö för att hjälpa studenter att utvecklas, men det går inte att ta över ansvaret för kvaliteten i resultatet av studenternas arbete med att lära. Den högre utbildningen och dess akademiska kvaliteter står och faller med lärarnas och studenternas gemensamma intressen att värna det som är högre i högre utbildning och deras ömsesidiga förmåga att samverka med mer och bättre kunskap som mål.

För att utbildningarna på högskolan verkligen ska kunna leda till att befolkningens generella kunskapsnivå höjs krävs helt andra metoder och en annan syn på verksamhetens mål än dagens fokus på ekonomi och genomströmning samt produktion av nyckeltal. Det krävs mer akademisk frihet och tillit för att akademin ska kunna visa vägen för samhällsutvecklingen (Bexell 2011). Lärarna måste lita på studenterna och studenterna måste lita på lärarna, och samhället måste lita på att alla gör sitt bästa för att föra kunskapens stafettpinne vidare in i framtiden. I dag saknas ofta marginaler i vardagen, tid att tänka tankar till slut och långsiktighet – inte bara för lärarna utan också för studenterna. Det är olyckligt, för utan eget ansvar, kritiskt tänkande, tålamod och tillit kan ingen kunskap utvecklas. Det kritiska tänkande som här åsyftas ska inte uppfattas som en egenskap i sig, frikopplad från kunskaperna som granskas. Kritiskt tänkande är en utvecklingsprocess som växer fram i samspel med kunskaperna man tillägnar sig, och i takt med att nya insikter fogas till den kropp av kunskap som byggs upp förändras kunskapen. Kritiskt tänkande handlar alltså om en dynamisk förändringsprocess och om förädling av kunskap, inte om en egenskap som ersätter fakta och vetande.

Brist på vilja att utsätta sig för obehaget som det innebär att konfronteras med sina egna okunskaper, vilket krövs av en för att lära utgör ett allvarligt hot. Singulariteten, tror jag, är närmare än vi tror, och det är inte utveckligen av datorer, inte Moors lag som styr om och när vi når den; människans allt sämre självförtroende och dyrkan av maskiner och rationalitet i kombination med strävan efter effektivitet, kvalitet och måluppfyllelse eldar på processen. Jag ser inte maskinerna som ett hot och tror aldrig att maskinerna kommer att ta över, jag tror ett mycket troligare scenario är att människorna abdikerar och lämnar över makten till och gör sig själva till slavar under maskinerna och en linjär, iskall och känslolös, objektiv rationalitet. Detta att människor som ofta, enkelt och självklart accepterar den mänskliga faktorn som ett problem som måste åtgärdas, utan tanke på de långsiktiga konsekvenserna oroar och skrämmer. Den som vågar ifråga sätta eller ställa kritiska frågor till AI-förespråkarna (de som fått pengar för att utveckla artificiell intelligens) möts med hånfulla skratt och avfärdas som en bakåtsträvare och utvecklingsfiende. Fast det är inte så jag ser på mig själv och det är inte detta kritiken och frågorna handlar om. Jag är (post)humanist och tror på och värnar människan och det mänskliga.

Jag ser bildning som ett skydd mot hotet som singulariteten utgör. Bildning är något annat än fakta. Genom att ägna sig åt och sträva efter bildning utvecklas man som MÄNNISKA, därför är bildning så viktigt på högskolan, i utbildningssystemet och samhället som helhet. Bildning är både snille och smak, både känsla och intellekt. Bildning är ett dynamiskt föränderligt och öppet begrepp. Därför kan bildningsmättade utbildningar varken målstyras eller effektiviseras. Bildningsskolan handlar om att fylla tiden man har till sit förfogande med så mycket kunskap och kritisk analys som det bara går. Bildning strävar man efter för att det känns bra, inte för att tjäna pengar eller göra karriär.

New Public Management är ett av alla oroande tecken på att singlariteten står i farstun och bankar på dörren; ett oroande uttryck för bildningens låga status och dåliga genomslag i samhället och kulturen. Bildningen fogar sig inte, det är en utbildningsideologi som går på tvärs mot allt var NPM heter och står för. Därför värnar jag bildningen, för kunskapens och människans skull. NPM likställer bildning med fakta och behandlar kunskap som information och förvandlar skolan till en resultatproducerande rationell maskin som formar de unga, framtidens medborgare och förvaltare av demokratin, till lydiga verktyg för ekonomiska intressen.