Jag vill uppmärksamma skillnaden mellan och argumenterar för att vi behöver både och. Alla tankar på antingen eller betraktar jag som försök till utövande av makt. Ingen äger kunskapen. Följaktligen måste alla som vill säga något i namn av vetenskap vara ödmjuka inför det faktum att alla kan ha fel. Vetenskapen bevisar ingenting, den lägger fram förslag som andra sedan granskar kritiskt och försöker falsifiera. Sanningen är inte evig, den är temporär. Sanning är vidare ett ord som skapats och används av människor; den är ingenting i kraft av sig själv och forskare upptäcker därför inte sanningar, man skapar kunskap. Det är därför det är så viktigt för alla att öva sig i och iaktta kritiskt tänkande i vardagen. Det finns många förförare där ute, som av olika anledningar vill få dig att tro på vad de säger. Därför är det så viktigt att uppmärksamma skillnaden mellan att utforska och att avslöja och vikten av att förstå att det inte går att kategorisera människor i onda lögnare och goda sanningssägare. Verkligheten är långt mer komplex än så och ska vi kunna bli bättre på att förstå den behöver vi både kunna avslöja och undersöka, samt kunna inse och förstå skillnaden mellan och när vilken kompetens är tillämpbar och önskvärd.
Den moderna naturvetenskapen bygger på föreställningen att sanning är något som upptäcks och har därför tagit på sig uppdraget att avslöja allt. Jag är som bekant inte kritisk till naturvetenskapen, tvärtom; men jag ser en risk med ambitionen att avslöja allt eftersom det kan få som följd att mänskligheten förlorar förmågan att förundras, vilket jag ser som en viktig kompetens som behövs för att leva ett fullgott liv. Vissa mysterier ska, som jag argumenterat för ovan, inte avslöjas.
Cancerns gåta, hemligheter med svarta hål och evolutionen samt statistiska samband ska självklart avslöjas. Där och när kunskapen som avslöjandet leder till behövs och kan användas till något positivt är strävan efter avslöjande påkallad. Kunskapen om hur mässling och andra sjukdomar kan vaccineras bort ska naturligtvis avslöjas och användas. Där ligger förundran i kompetensen att finna lösningar och förstå processerna, vilket inte är fallet ifråga om trollkarlar, kärlek och meningen med livet, där avslöjanden kan leda till motsatt effekt.
Om livet reduceras till sina absolut minsta beståndsdelar, om strävan efter kunskap inte gör halt någonstans på vägen utan drivs till sin spets, kommer man visserligen att finna något slags svar, men inte på någon avgörande och meningsbärande fråga. Livets mening finns inte i detaljerna, den uppstår mellan tänkande, kännande människor som möts för att lyssna på varandra. Meningen med livet är en fråga som faller inom humaniora och kulturvetenskapens domän. Det är en fråga vars svar inte kan avslöjas, en fråga som bara kan undersökas. Svar på den typen av frågor måste skapas och användas med försiktighet. Utan ödmjukhet inför kärlekens mysterium och förståelse för livets och kulturens komplexitet förlorar tillvaron en viktig aspekt som behövs för att bjuda motstånd mot känslor av meningslöshet som hela tiden ligger där under ytan; kanske som en konsekvens av att vi alla ska dö en dag.
Sitter man bland publiken och tittar på en skicklig trollkar är kanske första impulsen att man vill veta hur hen gör, för man inser ju att det är ett trick. Men är man förälskad är det sista man vill veta hur det fungerar egentligen. Är man kär vill man förundras över känslans gåtfullhet, och för att inte gå miste om upplevelsen av skickliga trollkarlar gör man bäst att hålla sig till kontraktet och inte söka avslöja tricken. Ifråga om sjukdomar, klimatförändringar och fysikens lagar är det tvärtom, där kan och ska man sträva efter att avslöja så mycket det bara går.
Säger det igen, det jag brukar säga: Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Alla frågor kan inte besvaras med en eller ett och förmågan att förundras är viktig för att kunna leva ett rikt och meningsfullt liv.
Om livet reduceras till sina absolut minsta beståndsdelar, om strävan efter kunskap inte gör halt någonstans på vägen utan drivs till sin spets, kommer man visserligen att finna något slags svar, men inte på någon avgörande och meningsbärande fråga. Livets mening finns inte i detaljerna, den uppstår mellan tänkande, kännande människor som möts för att lyssna på varandra. Meningen med livet är en fråga som faller inom humaniora och kulturvetenskapens domän. Det är en fråga vars svar inte kan avslöjas, en fråga som bara kan undersökas. Svar på den typen av frågor måste skapas och användas med försiktighet. Utan ödmjukhet inför kärlekens mysterium och förståelse för livets och kulturens komplexitet förlorar tillvaron en viktig aspekt som behövs för att bjuda motstånd mot känslor av meningslöshet som hela tiden ligger där under ytan; kanske som en konsekvens av att vi alla ska dö en dag.
Sitter man bland publiken och tittar på en skicklig trollkar är kanske första impulsen att man vill veta hur hen gör, för man inser ju att det är ett trick. Men är man förälskad är det sista man vill veta hur det fungerar egentligen. Är man kär vill man förundras över känslans gåtfullhet, och för att inte gå miste om upplevelsen av skickliga trollkarlar gör man bäst att hålla sig till kontraktet och inte söka avslöja tricken. Ifråga om sjukdomar, klimatförändringar och fysikens lagar är det tvärtom, där kan och ska man sträva efter att avslöja så mycket det bara går.
Säger det igen, det jag brukar säga: Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Alla frågor kan inte besvaras med en eller ett och förmågan att förundras är viktig för att kunna leva ett rikt och meningsfullt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar