Måste det bli riktigt illa innan det kan bli bättre?

Frågan i rubriken är berättigad, för det ser inte alls bra ut idag, i Sverige, Europa eller världen. På många sätt är det paradoxalt nog bättre än någonsin, det verkar de flesta som satt sig i i saken vara överens om. Finns ingen anledning att vara alarmistisk säger de som menar att allt ordnar sig med tiden. Fast klimatförändringarna och hoten som går att förknippa med det är ingen liten sak, ingen detalj i sammanhanget som överskuggas av alla positiva siffror. Tar vi inte hotet mot klimatet på ALLVAR spelar ingenting av allt det andra någon som helst roll. Delvis är det också så att mycket av det som lyfts fram som positivt har en direkt negativ påverkan på just miljön. Allt och alla hänger ihop och måste samarbeta för att garantera hållbarheten och för att inte hota livet på jorden.

Fångade upp en insändare i DN, om just detta ämne som ligger mig så varmt om hjärtat och jag just denna vecka också ägnar lejonparten åt. Idag är den sista av tre med seminarier om hållbarhet tillsammans med ingenjörsstudenterna (som jag lär mig väldigt mycket av). Insändaren, gårdagens budgetbeslut och seminarierna väcker så många olika tankar.

Människor fattar inte att det är allvarligt, att det måste ske en förändring inom kort för att kommande generationer ens ska kunna leva på denna planet. För att de ens ska kunna se snö och andas frisk luft utan att få lungsjukdomar senare i livet. Människor måste börja förstå att det inte hjälper att bara sopsortera hemma.

Det må låta alarmistiskt, men om man väljer att skylla på budbäraren eller har problem med anslaget är man mer del av problemet än av lösningen. Ingen tjänar på överdrifter, men för att kunna genomföra åtgärderna som krävs måste allmänheten väckas ur villfarelsen om att klimatet är ett särintresse som måste balanseras mot andra intressen. Budgeten som klubbades igenom av riksdagen igår är ett dråpslag mot samhällets långsiktiga arbete för att förändra samhället. Tilliten till marknadskrafterna och människors rationella förmåga, vilket är motivet för att sänka skatten, är antingen naiv eller cynisk. Ökade klyftor och neddragningar i all offentligfinansierad verksamhet, att som är GEMENSAMT leder till ett ökat fokus på jag och mig och mitt; vi får ett narcissistiskt och egoistiskt samhälle. Det jag gör som individ eller Sveriges klimatpåverkan spelar i det stora hela ingen roll, säger försvararna av den politik som leder till skattesänkningar. Det är cyniskt, för det är just eftersom så många tänker och agerar på det sättet som vi har de problem vi förr eller senare tvingas hantera, om det nu inte redan är försent.

I somras blev jag rädd. I stora delar av världen, även länder som inte brukar uppnå mer än 25 grader på somrarna, gick temperaturen upp till 40 grader. Människor dog på grund av hettan. I Sverige tog det slut på fläktar i affärerna. Brandmän var fullt upptagna landet runt. Det brann på ett antal platser i Sverige och vi behövde kalla in brandmän och flygplan som kunde släppa vattenbomber över våra svenska skogar som höll på att gå upp i rök, bokstavligt talat.

Jag tror inte så många tänkte på varför det kan ha blivit så här. De flesta tänkte väl ”Gud vad skönt med värme”, ”äntligen”, men jag kände snarare ångest. När halten av växthusgaser ökar i atmosfären stannar mer värme kvar vid jordytan. Det är därför det blir så varmt. Och det kommer bara bli varmare och varmare om vi inte gör något nu.
Halten stiger på grund av att vi människor åker för mycket bil, flygplan, shoppar för mycket och släpper ut för mycket koldioxid. Men också på grund av vårt stora köttätande.

Problemet är att klimatet förändras av just det som vi idag betraktar som tecken på ett gott liv. Just det som många människor drömmer om och vill ha mer av är det som ger upphov till klimatförändringar, men också hälsoproblem. Det krävs radikala omställningar i vardagen och alla måste förändra sina liv. Det räcker inte att sopsortera, köpa ekologiskt och ta bussen till jobbet. Det är inte enskilda beslut och isolerade handlingar som leder till att problemen stadigt förvärras och kanske redan försatt mänskligheten och livet på jorden i en situation som gör att det redan är försent; det är vårt sätt att leva och det vi vant oss vid att ta för givet som är problemet. Problemet är att mycket av det vi ser som gott och klokt är just det som driver på klimatförändringarna. Det är ingen enskilds fel att vi hamnat där vi är, men alla som inte arbetar aktivt på att skapa lösningar är del av problemet. Vi får inte det samhälle vi önskar oss, utan det vi FÖRTJÄNAR. Klimatångest är därför lika illa som förnekelse. Ansvaret för förändringen som måste till är allas, och kaoset i riksdagen visar att vi inte kan lita på politikerna. Donald Trump visar att tilliten till en stark ledare aldrig kan vara någon lösning på någonting, tvärtom. Kristersson sa sig vara den vuxne i rummet, men han agerar som ett barn. Jag får flashbacks till konflikterna med min syster när vi var barn, som gick ut på vem som var vuxnast. Det handlar inte om VEM som är vuxen, utan om allas gemensamma ansvar för det som bara kan förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt TILLSAMMANS.

Det är absurt hur människor kan slänga skräp rakt på marken, flyga flera gånger per år och njuta av det. Har de ingen empati för deras barn? De förstör ju livet för dem de älskar mest.

Det inte klokare politiker som förhandlar fram bättre internationella avtal som är lösningen. Klimatet står och faller med vad du och jag gör i vardagen. Först när vi förstår det, vi som befolkning och mänskligheten som helhet, kan den förändring som krävs komma till stånd. Sedan handlar det bara om tillit och tålamod. Alarmismen krävs för att väcka världens befolkning, men det är i vardagens detaljer och små och till synes triviala förändringar som utvecklingen mot ökad hållbarhet sätts i verket.

Samtidigt har jag full förståelse för människor som inte har tillräckligt mycket pengar för att köpa ekologiskt eller ta tåget. Det är dyrt att vara miljövänlig på vissa sätt. Men man måste kunna hitta saker man själv kan göra utan att det ska påverkas av den ekonomi som man har. Det kostar inte att gå ut och plocka skräp.

Att AVSTÅ från att flyga kostar inget. Att SLUTA äta kött och att börja cykla eller åka tåg till jobbet är gratis och dessutom hälsofrämjande. Talet om att det skulle vara dyrt att leva miljövänligt bygger på den naiva önskan om att man inte ska behöva avstå från något av allt det man önskar sig. Betänk att det är de rikaste och mest välmående samhällena på jorden som skapat problemen som alla tvingas hantera. Att välja den ingången eller att säga att en svensk flygskatt leder till att man flyger från Kastrup istället, är ett argument som fungerar i debatter i TV, men det löser inte problemet, det förhalar utvecklingen och bidrar till klimatförändringarna. Det är kortsiktigt, cyniskt och egoistiskt.

Det måste vara så att människor är för lata. De är för lata för att bry sig och tror att alla andra ska göra det åt dem, och det är inget hållbart tankesätt, varken för oss eller för klimatet.

Jag tror inte människor är för lata. Människor är MÄNNISKOR på gott och på ont. Och det behövs kunskap om hur människor och kultur fungerar. Kunskapen om förutsättningarna för förändring är avgörande för att en politik som faktiskt är hållbar, det vill säga inte bara låter bra och hjälper människor att hålla fast vid sina villfarelser och önskningar, ska kunna utvecklas och sättas i verket. Så länge majoriteten väljer att rösta på politiker som säger sitta inne med lösningen eller sätter sin tillit till experter som pekar på studier som visar att oron är överdriven kommer vardagen att rulla på som tidigare, vilket vi vet är grunden till problemen. Det finns inga genvägar, varken till kunskap eller långsiktig hållbarhet. Förstår vi det är halva slaget vunnet och alarmismen kan överges för konstruktiva samtal i vardagen om vad man kan och måste göra för att vårt sätt att leva idag inte ska äventyra kommande generationers möjligheter att välja väg i livet.

Vi kommer att dö om vi inte minskar våra koldioxidutsläpp, fortsätter äta kött och shoppa lika mycket. Om vi inte gör något de kommande fem åren så kommer det bara gå neråt. Då har vi inte längre någon chans att vända på problemen. Extrema katastrofer såsom tsunamis, jordskalv och extrema oväder blir vanligare. Vi har också kommit upp allt mer i extremtemperaturer runt om i världen. Dessa är bara några av de problem vi människor skapat de senaste åren. Tänk på det!

Ta in och hacka i er! Det finns inget annat sätt att finna en lösning. Utan sjukdomsinsikt finns ingen möjlighet att hitta eller skapa lösningar. Det är inte symptomlindring som krävs, utan förebyggande åtgärder.

Ta cykeln, gå eller åk kommunalt i stället för bil. Sopsortera hemma. Ta tåget i stället för flyget. Det är nästan på den nivån så att man borde sätta upp en lapp på kylskåpet där det står ”vi kommer att dö om vi inte gör något nu”. Jag bryr mig om mycket miljön. Det kan man ju kanske förstå vid det här laget. Hemma hos mig sopsorterar vi, åker tåg, går mycket och köper ekologiskt. Snälla, tänk på miljön! Tänk på oss i nästa generation. Tänk på vad ni har gett den kommande generationen. Ni har lämnat massa skit som vi nu måste ta hand om. Vilken fin present!

Fast det håller inte att tala om vi och dem. Att jag inte äger en bil utan åker kollektivt eller promenerar, att jag inte äter kött, sopsorterar, köper ekologiskt och rättvisemärkt samt på det stora hela försöker hålla nere min konsumtion gör mig inte till en bättre människa och det ger mig ingen rätt att skuldbelägga andra. Egoismen och liberalismens övertygelse om individens förmåga, tron på människans inneboende rationalitet och humanismen fokus på Homo Sapiens Sapiens leder till den arrogans och ignorans som banar väg för rådande poltik och den kultur som förnekas så fort dess konsekvenser blir obehagliga. Det handlar inte om jag och vi mot dem; vi står och faller med VARANDRA.

Fatta, det är allvar nu! Låt oss inte tala om allt vi INTE kan göra längre. Låt oss fokusera på och samtala om allt vi skulle kunna göra istället. Effektiviseringarna som idag ger oss höga BNP och ökande ekonomiska vinster skulle kunna fördelas bland befolkningen och användas för att låta resorna ta den tid de tar, om man reser miljövänligt. Vi behöver kanske, när allt kommer omkring, avstå från något; vi kanske istället kan vinna på omställning och bli lyckligare, mer hälsosamma och solidariska. Vi behöver byta perspektiv och se över våra grundläggande värderingar. Det är ingen enkel lösning, men det är förutsättningen för det nödvändiga och hårda arbete som krävs för att finna lösningar som faktiskt fungerar.