En ögonblicksbild av samhällets komplexitet

Allt större andel av arbetsdagarna läggs på möten. Det blir så när arbetet ska målstyras och kontrolleras, när skattefinansierad verksamhet ska utvärderas för att garantera att medlen används effektivt. Att låta anställda arbeta med beting i frihet under ansvar har på något märkligt sätt kommit att uppfattas som problematiskt. Därför sitter vi där, timme ut och timme in på möten, skriver protokoll och ger systemet vad systemet vill ha så att alla kan skylla ifrån sig. Och när något blir fel kan ledningen säga att man ska se över rutinerna. Vem försöker vi lura, tänker jag allt oftare? På möten kan man i bästa fall bygga upp förståelse för samhällets komplexitet, men det där eller i styrelserummen löses inga problem.

När jag rensade bland gamla dokument hittade jag anteckningar från ett möte jag satt på, eller från en workshop som hölls på en konferens jag var med och arrangerade för Västra Götalandsregionens räkning, i rollen som ledamot i Forskningsrådet för interkulturell dialog. När jag läser igenom vad jag skrivit ser jag det ännu tydligare än där och då hur mycket frustration som finns ute i verksamheterna som samhället upprätthålls genom. Och jag vill dela med mig av känslan jag menar att vi alla förr eller senare kommer att tvingas ta tag i och hantera. Jag tror alla kan känna igen sig. Det kanske känns skönt att kunna skylla på rutiner eller beslut, men det är som sagt inte på möten som samhället förvaltas och vardagliga problem löses.

Jag har anonymiserat och redigerat anteckningarna, för det är bilden av komplexiteten och känslan av uppgivenhet jag vill visa upp.

Sessionerna inleddes med att representanter för bidragsgivare presenterade olika möjligheter att söka medel för olika typer av integrationsfrämjande verksamheter.

1. Europeiska socialfonden Västsverige. Budget 1 miljard, att dela ut under sju år. Ca 40 % har delats ut så det finns medel kvar att söka. 2 utlysningar varje år, med fokus på integration av nyanlända med uppehållstillstånd. (EU-nivå)

2. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor. Delar ut pengar samverkansprojekt mellan myndigheter och ideell sektor, bland annat. Två utlysningar presenterades: Europa för medborgare, vars syfte är att öka den demokratiska delaktigheten. Och Erasmus + (Nationell nivå)

3. VG-regionens näringsavdelning. Här kan man söka medel för regionalt utvecklingsarbete. Uppdraget är att stärka samhällets sociala kapital, samt underlätta för människor att integreras på den reguljära arbetsmarknaden. Här ges stöd till föreningar, projekt inriktade mot socialt entreprenörskap, kompetensutveckling och nätverkande och man ger även kreditgarantier för föreningar och andra som vill söka men som inte kan ligga ute med pengar i väntan på rekvirering. Bidrag ges till sådana projekt som annars lätt faller mellan stolarna. Stödet är flexibelt och riktas mot innovativa lösningar. Inga pengar ges till drift av befintlig verksamhet, men till utveckling.

4. Kulturnämndens stödsystem för flyktingsituationen. Här kan man inte söka för att göra investeringar, men till drift. Utlysningar sker två gånger per år. Fokus ligger på mindre ansökningar till relativt snabba projekt.

Det finns som synes massor av ställen att söka pengar från. Det är ofta inte resurser det råder brist på, det är när pengarna ska distribueras som det tar stopp. Reglerna och strävan efter kontroll leder till att pengarna som samhället satsar inte når fram dit det ska.

Innan diskussionen öppnades upp bad ordföranden för mötet om synpunkter på hur tidigare utlysningar fungerat, och han bad oss skicka med den frågan till Forskningsrådet och övriga aktörer. Viktigt för att kunna utveckla och effektivisera utlysningsverksamheten.

Frågan om effektivitet är ständigt närvarande. Alla vet att det är vad som förväntas av dem. Fast anteckningarna från diskussionen visar med all önskvärd tydlighet att det är kravet på kontroll och styrning som leder till ineffektivitet. Om det VERKLIGEN var effektivitet vi önskade oss borde vi förenkla eller avskaffa regler och rutiner samt hålla möten endast när det är absolut nödvändigt. Det är i alla fall min tolkning av det som lyftes på workshopen:

En liten ideell idrottsförening berättade om sitt arbete med ensamkommande barn, som de anordnade verksamhet för två gånger i veckan. Deras lokaler är för små och de söker nu pengar för att bygga nytt. De berättade om hur svårt det var. Till exempel hade man jobbat en hel del med en ansökan om stöd för nybyggnad, men det visade sig när ansökan lämnats in att allt arbete var ogjort eftersom man inte gav stöd till den typen av åtgärder, vilket inte tillräckligt tydligt framgått. Det visar sig också att regelverket inte alltid är anpassat efter små ideella föreningar. Krav på upphandling, till exempel, var inte aktuellt. Det man efterlyste var flexibilitet och förståelse för olika typer av aktörers förutsättningar.

När reglerna och rutinerna inte är anpassade efter verkligheten, när kartan antas gälla och verksamheterna ute i samhället tvingas anpassa sig blir det omöjligt att effektivisera distributionen av skattemedel. Vad händer om och när de ideella krafterna inte orkar längre, dem tar då över? Det är frågor vi förr eller senare kommer att tvingas hantera.

Det visade sig att begreppet nyanländ är luddigt och att det inte används konsekvent. Ett tips som lyftes, både till myndigheter och till sökande är att titta på Migrationsverkets hemsida. Där finns en lista på ord, begrepp och definitioner. Alla aktörer i rummet var dock eniga om att informationen kan bli tydligare och att regelverket för olika kategorier av nyanlända kan informeras bättre om, för det ser väldigt olika ut.

När reglerna och rutinerna anses viktigare än människorna bakom uppstår problem och hämmas effektiviseringen, vilket är cyniskt och drabbar alltid de svagaste i samhället. Regelverk och definitioner diskuteras på möten där det skrivs anteckningar och diarieförs handlingar. Dessa verksamheter går att kontrolleras, men inte verkligheten. Och det är flyktingarnas status som människor med rättigheter som offras för kontrollens och effektivitetens skull.

Det finns ett stort behov av kunskap och förståelse för vilka flaskhalsar och hinder det finns i systemen, för seminariet visade tydligt att det både finns resurser och engagemang. Det är i matchningen det brister.

Hur används pengarna bäst? Här saknas också kunskap, men deltagarna var eniga om att det behövs ett regelverk som är anpassat efter en komplex verklighet. ”Låt organisationer och andra göra vad de är bra på. Stötta och hjälp, och anpassa stöden efter verksamheten, inte tvärtom."

Den sista meningen dyker upp överallt där dessa frågor diskuteras, så fort man lyssnar på praktiker. Fast så fort mötet är över bokas nya mötestider och diskuteras frågan igen, och igen, och igen; tills det blir dags för nästa hearing där samma erfarenheter luftas än en gång. Mötesmaskineriet är väloljat och effektivt, beslutsgångarna och regelverken må vara trimmade till perfektion; men livet levs och samhället skapas inte där. Varför är vi så rädda för FRIHET och ANSVAR? Hur kommer det sig att dessa saker uppfattas som problematiska? Kanske för att ekonomin anses viktigare än människor?

Studieförbunden lyfte ett problem som behöver belysas bättre. De vill och kan stötta och hjälpa nyanlända som saknar personnummer, men det finns inga medel att söka för arbete med denna grupp.

En representant för en Syrisk förening lyfte det faktum att de utgör en viktig men ibland bortglömd resurs, för de har kunskaper, kontakter både i det svenska samhället och bland de nyanlända. Problemet är att invandrare integreras med andra invandrare. Var finns svenskarna? Det saknas mötesplatser mellan dessa grupper, och invandrarföreningarna är viktiga aktörer här. Här finns lokaler, kontakter och kunskap, men det utnyttjas inte så mycket som det kan och borde.

Integration uppstår i mötet mellan människor. Svårare än så är det inte. Det är inte fler MÖTEN som behövs, utan MÖTESPLATSER samt tid att lyssna på varandra. Det behöver ofta inte kosta särskilt mycket. Ingen av deltagarna på mötet kräver mer pengar, de efterlyser förståelse:

En talande synpunkt som lyftes: ”Arbetet klarar vi av, det är byråkratin vi har problem med.”

Alla vet att det är så det är, att det inte handlar om pengar, att det är i förståelsen för samhällets komplexitet det brister.

Företrädare för ett socialt företag presenterade sin verksamhet, som är ett lyckat projekt! Man ställde frågan om det går att söka medel igen, efter att man fått en gång. Och det kan man, om det handlar om utvecklingsarbete, om vidareutveckling. Man får inte pengar för att göra samma sak en gång till. Det påpekades att ansökningsblanketterna var mycket krångliga!

Representanter för regionen påpekade än en gång hur viktigt det är att man får in synpunkter på utformningen av ansökningsblanketterna. Och man vill även ha in andra tips och idéer på hur ansökansförfarandet kan underlättas.

Också talande. Synpunkter kan samlas in och bearbetas, resultatet kan diskuteras på möten och beslut kan tas i nämnder. Men det enda det leder till är mer administration och ökad byråkrati. Kontrollen ökar kanske, men eftersom verkligheten inte går att kontrollera på grund av sin komplexitet leder alla sådana tankar och handlingar bara till att frustrationen ökar och problemen skjuts på framtiden.

Företrädare för kyrkan berättade om sitt arbete med människor som inte bor på flyktinganläggningar: asylsökande som skaffat eget boende. Det är en mycket utsatt grupp som ofta faller mellan stolarna. De är inte kommunens ansvar, men det är där de lever. I Göteborg finns det 10 stadsdelar, men nyanlända bor bara i fyra av dessa, och det är till dessa områden som problemen koncentreras. Viktigt att uppmärksamma dessa problem och konsekvenser.

Verkligheten levs mellan stolarna, och så länge reglerna inte anpassas efter detta kommer problemen att kvarstå. Det är inte fler möten och bättre rutiner som behövs, utan mer frihet och ökad tillit.

Det talades om medfinansiering, som också är ett ganska luddigt begrepp. Det efterlyses tydlighet och enhetlighet ifråga om vad som gäller. Det ser olika ut för olika stödformer och detta skapar onödiga problem för den som ska söka. Medfinansiering har dock visat sig vara en framgångsfaktor när olika projekt utvärderats.

En representant för ett hem för ensamkommande pojkar från Nordafrika informerade om deras verksamhet och påpekade hur viktigt det är att denna grupp inte glöms bort, för det finns en uppenbar risk att det är morgondagens kriminella som skapas där, om de inte tas om hand.

Bristande förståelse idag leder till morgondagens problem. Besparingar nu leder ofta till ökade kostnader sedan. Erfarenheten talar sitt tydliga språk och ändå är det enda vi gör och kan göra att kalla till nya möten för att diskutera regler och se över rutiner.

Interna kommunikationsproblem mellan Regionen och Kommunernas olika stödsystem lyftes. Ibland krävs besked om godkännande från båda, men systemen är inte alltid synkade så det kan uppstå lägen av karaktären Moment 22. Representanterna från regionen och kommunerna vittnade dock om en medvetenhet om problemen och man sa att man strävar efter att läsa ansökningar välvilligt. 

Det finns behov av pengar för projekt som riktar sig mot insatser i områden där det finns främlingsfientlighet. Projekt som handlar om interkulturell/interreligiös dialog, och möten mellan troende från olika samfund.

Workshopen var tänkt att vara ett kreativt och lösningsorienterat möte, men det enda det fanns plats för var frustration. Det är vad kravet på kontroll, målstyrning, kvalitetssäkring och effektivt utnyttjande av skattemedel leder till. Det är inte invandrarna det är fel på, det är våra egna regelverk och den destruktiva kontrollkultur som skapar fiktiva behov av fler möten (vilket kostar massor med pengar).

Sammanfattningsvis: Det finns både gott om resurser och en utbredd, ömsesidig vilja att hjälpa och arbeta med integration. Det är hoppingivande, men det finns också ett stort behov av tydlighet i kommunikationen, enklare regler och ansökningsförfaranden.

Vid pennan, för forskningsrådets räkning: Eddy Nehls