Vad är det att vara vuxen och ta ett vuxet ansvar?

Under valrörelsen sa Ulf Kristersson att han var den "vuxne i rummet", och det låter ju bra. Fast visade han (och övriga partiledare) verkligen prov på vuxet beteende under och efter valet; har Sverige en vuxen ledning? Jag anser inte det och ska här försöka visa hur jag tänker kring detta att vara vuxen och ta ett vuxet ansvar. Om jag själv är vuxen har jag ingen aning om, men jag försöker. Och ska vi som samhälle kunna lösa problemen och klara av utmaningarna vi står inför behövs mer av vuxenhet på fler områden. Jag vill leva som vuxen i en vuxen kultur och ett moget samhälle där jag kan fortsätta utvecklas som människa tillsammans med andra, men vad är det och vad innebär det att vara vuxen? Jag tror vi menar lite olika saker och ska här försöka förklara hur jag tänker.

Vuxenhet vill jag se som ett slags kvalitet, en förvärvad egenskap som måste hållas levande och utvecklas för att kunna kallas vuxenhet. Vidare handlar det om att ta ansvar. Idag håller båda dessa aspekter av mänskligt liv på att bli bristvaror eftersom vi håller på att rationalisera bort dem. Alla förväntas i princip vara färdiga redan innan de börjar med uppgiften som vunnits i konkurrens med andra. Tålamodet med misstag är minimalt och måluppfyllelse betyder allt, vägen fram betraktas som en onödig transportsträcka som till varje pris ska kortas ner eller helst avskaffas helt. Man får till exempel inget jobb idag om man inte redan har arbetslivserfarenhet och ska man ha någon möjlighet att erhålla forskningsmedel måste man veta vad man ska komma fram till och helst ha genomfört en stor del av undersökningen. Kraven på prestation, ständigt ökad effektivitet och högre kvalitet, tvingar människorna att anpassa och underordna sig målen, reglerna och en rigid kontroll, vilket leder till att ingen i praktiken kan eller får ta ansvar. Och de som har ansvar på pappret tar det aldrig fullt ut, för när det blir problem avgår de och ersätts med någon som antas vara bättre skickad (men kompetensen testas aldrig i praktiken för om problemen fortsätter får även denna person gå). Fokus riktas på detta sätt mot målen som satts upp, mot reglerna, systemen och rutinerna samt det mätbara utfallet; människorna däremellan ses allt mer som ett problem. Liksom Kristersson talar vi om (behovet av) vuxenhet, men allt fler kan och får aldrig praktisera den eftersom samhället vi byggt upp tillsammans bygger på föreställningen om att vi är barn som inte kan betros att hantera uppgifterna som måste utföras.

Ett verkligt vuxet samhälle kan bara bygga på tillit och personligt ansvar, och för att nå dit måste man släppa på kontrollen och fokusera på det som är här och nu. Jag efterlyser en annan syn på misstag, både med att nå uppsatta mål och på andra sätt. I en komplex och föränderlig värld måste man utgå från och lära sig hantera VERKLIGHETEN, inte fokusera på kartan och skylla problemen som visar sig när man jämför idealbilden med det faktiska utfallet på budbäraren eller den som har ansvar för uppgiften. Misslyckanden är en oundviklig del av livet, och om målen, reglerna och kontrollsystemen anpassas efter människorna som ska leva i samhället och förvalta det för framtida generationer stället för efter naiva, infantila önskningar om hur det borde vara, skulle värdet av förmågan att vara och agera vuxet i den mening jag lägger i begreppet öka. Misstag är något man lär sig av och det är genom att (tillåtas) göra misstag och sedan hantera problemen man förvärvar egenskaperna som gör en vuxen. Vuxen är inget man är, det är något man blir tillsammans med andra.

Idag ser jag med fasa på hur det växer fram ett samhälle där allt fler människor i olika åldrar agerar som barn genom att man förväntar sig att någon annan ska ta ansvar i deras ställe. På nätet söker man och finner även i överflöd olika former av underhållning och förströelse, och det är dit man söker sig för att få lindrig för den leda som det målstyrda och strikt kontrollerade samhället försätter en i. Eftersom ingen kan eller får ta ansvar är det heller ingen som växer upp och kan ta ansvar. Alla tvingas underordna sig systemen för målstyrning och kvalitetskontroll som skapas och implementeras och som ingen styr över. Allt fler följer allt färre och förmågan att vara och agera VUXET uppfattas därför allt mer som uttryck för motstånd, som ett problem. Idag förväntas alla lyda, vilket gör oss alla till barn. För mig handlar vuxenhet om att ta självständiga beslut med utgångspunkt i den bästa kunskap man kan uppbåda, och att sedan stå för och ta verkligt ansvar för det man sagt eller gjort. Misslyckas man leva upp till förväntningarna stannar den vuxne kvar och gör vad hen kan för att ställa allt tillrätta. Vidare handlar det om att möta andra med inkännande förståelse dels för att alla inte tänker som man själv, dels för att det krävs kompromisser för att det man ska göra tillsammans ska fungera. Våra folkvalda visar just nu prov på en sanslöst omogenhet, för att inte tala om den orange ledaren i det stora landet i väster. Allt fler barn får idag "ansvar" för allt mer betydelsefulla uppgifter, och det tror jag beror på att man inte längre litar på människor, man litar på system, regler och strikt kontroll.

Jag är som bekant docent, men jag verkar i ett akademiskt system där jag måste följa samma regler och rutiner och underordna mig samma kontroll som alla andra i vår gemensamma strävan efter att nå målen som bestämts av ledningen. Det viktigt att vi har vetenskapligt meriterad personal på kurserna, det anses borga för kvalitet; men för att det ska vara någon mening att ha en DOCENT inne på kursen måste den som visat prov på sådan kompetens faktiskt kunna agera självständigt med stöd i kunskaperna och erfarenheterna som hen skaffat sig och som i vederbörlig ordning godkänts av det akademiska systemet. Annars betyder titeln ingenting, och det blir därför ekonomiskt mer lönsamt att anställa adjunkter. Alla följer ju ändå samma regler och kontrolleras hela tiden lika rigoröst; allt handlar ju ändå bara om att nå målen så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt. Jag ser en akademi som allt mer infantiliseras. Och dagens studenter kommer därför till högskolan med mindre förkunskaper och sämre förståelse för vad det innebär att ta ansvar för sina egna studier. Det är inte på något sätt förvånande eftersom de fostrats till lydnad i grundskolan och på gymnasiet. Förr skyllde föräldrarna på sina barn när betygen inte levde upp till förväntningarna, idag skyller man på LÄRAREN. Så kan och kommer man ALDRIG att kunna fostra ansvarskännande, bildade och kunskapsintresserade VUXNA medborgare. Jag vill se skolan och den högre utbildningen som trampoliner som man lär sig ta sats ifrån för att hoppa så långt ut i livet som möjligt, inte som ett tåg man reser mot mål med eller en katapult som kastar en mot drömmarna.

Vuxenhet har inget med ålder att göra och det är olyckligt om vuxenhet uppfattas som synonymt med allvar och bristande känsla för humor. Att vara vuxen uppfattas av barn som något tråkigt och kravfyllt, men jag menar att det är precis tvärt om. Jag har skrattat mycket i min dag och sökte mig länge tillbaka till den där rena glädjen jag kunde uppleva som barn. Jag bloggade om det här för något år sedan, med utgångspunkt i en bild på mig som barn. Där skrev jag följande:

Glädjen i blicken fyller mig med värme, men också med saknad. För jag minns hur jag kunde skratta, hejdlöst. Det där skrattet dog någon gång där under högstadiet och jag ägnade ganska mycket tid åt att försöka hitta tillbaka till det. Fast det har jag aldrig gjort. Jag älskar humor, men inte allt som görs av alla. Det måste finnas en tanke, ett allvar i botten. Fast skratta kan jag inte, inte på riktigt, inte som då. Det sörjer jag, men antar samtidigt att det är en del av livet. Det är vad vuxenblivandet handlar om, det är priset man får betala för att växa upp. Alla erfarenheter är inte bara av godo och positiva. Samtidigt är det erfarenheterna som formar en, som gör en till den man är. Jag vill inte vara någon annan. Ändå fyller mig bilden på den där pojken med vemod. Jag skulle vilja hålla om honom. Jag skulle vilja ta honom i handen och leda honom genom livet. 

Jag uppfattar inte att det råder brist på humor i dagens samhälle, tvärtom. Vem som helt kan söka och finna underhållning och förströelse var som helst, när som helt. Flams och trams finns i överflöd. Därför saknar jag allvaret, engagemanget, ömsesidig medmänsklighet och empati, som är egenskaper det tar tid att förvärva. För att klara en högre utbildning eller meritera sig som forskare; för att bli vuxen krävs uthållighet och långsiktighet. Tillfredsställelsen man känner när man tagit sig igenom problemen och klarat utmaningen är dock så oändligt mycket större än vad förströelsen för stunden någonsin kan ge. Fast om alla agerar som barn är det ju ingen som inser vad man går miste om. Vuxenhet förknippar jag med en annan typ av glädje, en djupare inre tacksamhet över att vara vid liv och ha hälsan som jag förknippar med dessa egenskaper. Jag skrattar inte lika mycket längre, men jag är gladare idag än jag var innan jag blev vuxen.

Jag är inspirerad av stoikerna och tänker att egenskaperna som beskrivs av den filosofiska skolan behövs idag för att hantera de problem mänskligheten står inför. Idag när ska allt ska vara kul, tillrättalagt och kvalitetssäkrat, när problem och obehagligheter förväntas vara undanröjda av någon annan och ingen ska känna sig krängt eller överraskad, kan man helt enkelt inte bli vuxen. Samhället vi byggt är infantiliserat och förhindrar oss att växa upp och bli vuxna.

Att vara vuxen är att veta när det är dags för humor och glädje och när det är dags för allvar. Det handlar vidare om att kunna hantera både och. Utan det ena kan man inte uppskatta det andra och först när man lärt känna livet i sin fulla vidd och kan hantera både dess inslag av glädje och sorg kan man ta tillvaron på allvar, och för att kunna det krävs förmågan att vara vuxen och agera vuxet.