Swish säger det, så säljs all objektivitet och oberoende ut

Efter att riksdagen beslutade om att Public Service skulle finansieras via skattsedeln har många försökt driva opinion mot beslutet; som trots allt antogs av en majoritet. Det blev dock ingen folkstorm, vilket får mig att misstänka att kritikerna nog var de som inte betalat licensen. Jag har dock alltid betalat. Först gjorde jag det under protest, men efter att jag blev vuxen på riktigt har jag gjort det utan att knorra, även under året efter skilsmässan då jag levde under existensminimum. Det är nämligen viktigt för demokratin att det finns en oberoende medieaktör som har uppdraget att tillgodose HELA befolkningens behov.

Att bedriva sändningar i allmänhetens tjänst innebär i huvudsak att det ska finnas en mångfald genom ett mångsidigt utbud, spegling av förhållanden i hela landet och en variation i produktionsformer. Det ska vidare finnas en allsidig nyhetsverksamhet och ett brett kulturutbud tillgängligt för hela publiken. Bolagen ska särskilt tillgodose behov hos vissa målgrupper, nämligen barn och unga, personer med funktionsnedsättning och minoritetsspråksgrupper. Denna sändningsrätt ska utövas sakligt, opartiskt och med hänsyn till den enskildes privatliv och till televisionens respektive radions särskilda genomslagskraft.

Jag minns hur det var innan reklam-TV slog igenom; hur olika aktörer ondgjorde sig över hur uselt utbudet var och hur mycket bättre det var i USA. Historien har visat att påståendena inte var sanna och att löftena om hur bra det skulle bli var minst sagt överdrivna. Det som hände var dels att Public Service såg sig tvingade att delvis anpassa sig efter reklamkanalernas flamsiga snuttefiering, dels att man konkurrerades ut av riktade betalkanaler och inte kunde sända lika mycket sport. Och sedan kom Netflix, HBO och andra avgiftsfinansierade kanaler som erbjöd delvis samma sak som vi tidigare fick genom att betala TV-licensen. Kanske, förhoppningsvis, kan det nya sättet att finansiera Public Service leda till att ekonomin förbättras och kvaliteten ökar. Demokratin behöver det!

Försöken att framställa Public Service som propaganda från staten bygger på samma felaktiga och illvilliga tankefigur som talet om att skatt är stöld. Innehållet, utbudet och Public Service uppdrag kan och ska omförhandlas kontinuerligt, för att följa med i utvecklingen, och försöken att underminera den processen genom att misstänkliggöra medarbetarna på SR och SVT är djupt problematiska. För att Sverige även fortsättningsvis ska vara ett öppet och demokratiskt samhälle behövs en fri och oberoende mediekanal. Och enda sättet att garantera det är att medborgarna går samman och äger den kanalen tillsammans och förvaltar den gemensamt.

Vad än de så kallade Swish-journalisterna (ingen nämnd, ingen glömd) säger är de varken fria eller oberoende. Inga medier kan sägas vara helt fria och oberoende, men Public Service styrs åtminstone av regler och granskas hela tiden. Och dess uppdrag är enligt avtalet med staten att tillgodose alla medborgares och även samhällets/demokratins långsiktiga behov. Mediehusen som blir allt större och ofta ägs av multinationella bolag svarar endast inför aktieägarna och lever på reklamintäkter, vilket styr både utbudet, inriktningen och vad man väljer att rapportera om. Betalkanaler ger tittarna vad de vill ha och måste anpassa sig efter målgruppens nyckfulla behov av lättsmält underhållning. Minst fria av alla är som sagt journalisterna som finansierar sin verksamhet via Swish, för de blir snabbt slavar under uppmärksamheten som betalar deras uppehälle; de lever på människors affekter och skapar inte sällan upprörande nyheter för att tillfredsställa bidragsgivarnas behov av nyheter. Inte sällan uppstår därför ett slags symbios mellan Swish-journalisten och de som ger bidrag till verksamheten, vilket ofta leder till radikalisering.

Problematiskt nog lever övriga medier, genom den logik som skapats på marknaden för rapportering och granskning, på att misskreditera och misstänkliggöra Public Service, vilket är allvarligt. Demokratin bygger på tillit och kritisk granskning av makten, men där och när Public Service försvagats eller utsätts för ständiga attacker och antydningar om att man brister i opartiskheten blir medierna själva makthavare. Därför hoppas och tror jag mycket på den nya finansieringsmodellen som garanterar långsiktig finansiering av Public Service.

Oavsett vad man tycker om utbudet och innehållet behöver vi Public Service, för demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull. Makten måste vara delad för att inte äventyra balansen mellan olika instanser. Förr var alla professorer garanterade frihet i forskningen från det att de antogs till dess de gick i pension, och det fanns ett skäl till det. Kunskap kan bara skapas om man som forskare kan och får följa kunskapen dit den tar en. Idag lovar politikerna väljarna arbete, och sedan skyller man på forskarna och lärarna på högskolan när resultaten uteblir. Forskning ska vara samhällsnyttig, sägs det. Därför infördes systemet med befordringsprofessorer, vilket bygger på att forskare konkurrerar om skräddarsydda tjänster och riktade forskningsmedel, utan den trygghet som professorerna åtnjöt förr i tiden. Särskilt allvarligt är det när medierna ifrågasätter forskare som sysslar med ämnen som vissa ledarskribenter och Swish-journalister inte gillar. Där och när förtroendet för forskningen rubbas förlorar den högre utbildningen sin status, och därifrån sluttar det brant nedåt för demokratin, öppenheten och den långsiktiga hållbarheten.

Jag bloggar inte för att få uppmärksamhet och har valt att inte fiska efter likes. Visst vill jag bli läst och nå spridning med mina tankar, men det är för kunskapens skull jag bloggar och Flyktlinjer saknar därför helt vinstintresse. Jag har inte ens funderat på att öppna upp för möjligheten att Swisha pengar, för det skulle innebära att jag sålde mig till marknadens nyckfulla känslosamhet. Kanske skulle jag tjäna pengar om jag öppnade upp bloggen för reklam, men det vore i så fall till priset av min frihet i ord och tanke som är värd mer än alla pengar i världen. Min anställning erbjuder mig den grundtrygghet som krävs för att jag ska känna mig fri och oberoende att följa kunskapen dit kunskapen tar mig.

Om någon av mina läsare tänker som jag och ställer upp mina grundläggande värderingar och kanske finner tröst och inspiration i texterna jag skriver får ni gärna hjälpa mig att dela länkar och sprida poster som ni gillar, och jag kommer gärna och föreläser mot arvode. Det är inte att sälja sig, tvärtom. Jag är inte beroende av arvodena och föreläser bara om det jag står för. Och pengarna jag tjänar återinvesterar jag i Flyktlinjer. Målet är att bygga en plattform för bildning och kritiskt granskande samtal om det samhälle och den kultur vi skapar tillsammans. Inte för min skull, utan för vår skull och för vårt samhälle, för demokratin och den långsiktiga hållbarhetens skull.