Mina bästa texter skrivs i farten, om ämnen som berör mig och när det finns en tydlig avsändare. Det går aldrig att planera för det; där och när det sker är jag bara tacksam för att få följa med på resan och får vara i känslan av flow. För ett tag sedan fick jag anledning att skriva om om mitt skrivande, närmare bestämt om de två monografier jag fått antagna på bokförlag. Tänkte dela med mig av tankarna som förmedlades i den text jag skrev som följebrev till böckerna som jag postade till en nyfunnen vän efter att vi mötts och samtalat om livet, samhället och framtiden. Jag tackade för mötet och skrev:
Jag känner mig utmanad intellektuellt på ett sätt som jag aldrig någonsin kommit i närheten av i akademin, vilket allt mer framstår som en trist, automatiserad, tom och intellektuellt död plats. Det är inte där den nya och nödvändiga kunskapen och förståelsen för vad det innebär att vara människa och leva sitt liv på ett vuxet och ansvarsfullt sätt tillsammans med andra vuxna människor kommer att växa fram.
Här kommer de två monografier som jag fått publicerade på bokförlag, vilka ger en bild av min resa fram till den mer självständiga tänkare jag idag vågar se mig som. I vederbörlig ordning följde jag akademins regler och blev docent. Där tog min akademiska karriär slut, inte för att jag slutade utvecklas eller för att jag inte har mer att ge utan för att jag vägrar anpassa tänkandet efter konventioner som hindrar mig att utvecklas. Efter att Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, publicerats och jag hållit min docentföreläsning började jag på allvar skriva och tänka kring sådant som verkligen intresserar mig, det vill säga kunskapsutveckling och kulturens väsen. Och jag använder de kanaler och verktyg som jag anser bäst lämpade för kunskapen, inte de kanaler som anses meriterande. Jag har gjort mina hundår i produktionsindustrin och sökte mig aldrig till universitet för att göra karriär. Jag vill inte luta mig tillbaka och vila på uppnådda meriter, jag vill fortsätta att lära och utvecklas som tänkare. Och efter vårt möte i tisdags vände jag hemåt fylld av inspiration och tillförsikt. Det har känts motigt ett tag och jag har fastnat i orosloopar, men här under hösten har jag läst några viktiga och kloka böcker som gett mig viktiga nycklar till förståelse för mycket av det som framstått som fullkomligt obegripligt. Vårt samtal förstärkte den känslan!
Så här ser min resa ut i korthet: 2011 startade jag Flyktlinjer som är min oas i tillvaron, min ventil och den plats där tankar först sätts på pränt. Det är ett flöde av texter om allt och inget, personliga reflektioner över svårigheter och tillkortakommanden blandat med kritik mot (bland annat) rådande utbildningspolitik och filosoferande. Jag kastar ut texterna som kommer till mig i stunden och det viktiga där är att jag får vara fri i tanken. Snart är jag uppe i 4000 poster. Jag har bland annat skrivit lite över 100 poster om Nietzsches samlade verk och har fortfarande som ambition att reflektera över alla kapitel i Mille Plateaux, men än så länge har det bara blivit fyra serier med poster. När jag började på min nya bok om kulturforskning, som bygger på Deleuze tankar om samtal, nomadologi och rhizom, fastnade jag i serien poster om refrängen, men jag hoppas kunna ta upp tråden igen. Jag fastnade även i serien om Heidegger efter ca 30 poster. Så där måste det få vara. Flyktlinjer är inte en megafon för färdiga tankar, det är en öppen plats att tänka på. Om och när jag känner mig tvingad att skriva något eller om det finns rigida formkrav (som jag inte förstår meningen med), vilka jag måste anpassa mig efter, går det trögt. Jag bloggar för att hålla igång tänkandet och skrivandet lika mycket för att dela med mig av mina tankar. Återkommer till det.
Allting började för mig med avhandlingen och jag kommer aldrig att glömma känslan när böckerna kom från tryckeriet och jag öppnade kartongen. Det var enormt stort. Där och då bevisade jag för mig själv att grundskolans omdöme om mig var fel. Därför är jag stolt och tacksam över boken, och den läses faktiskt fortfarande, vilket är ovanligt med avhandlingar. Etnologi är ett ämne där man kan och får skriva mer berättande och det bidrar så klart till ökat läsvärde. Så här i efterhand inser jag att det var en förutsättning för att jag skulle kunna doktorera, att det var i ett ämne där man kan måla med språket och där formkraven inte var så rigida. Jag lydde mina handledare, men har i efterhand för mig själv bevisat att man visst kan göra mycket av det jag ville göra redan som doktorand. Frihet i tanken är oerhört viktigt för att utvecklas och jag har lärt mig mest genom att misslyckas.
Alldeles i slutet av doktorandtiden kom jag i kontakt med posthumanism i allmänhet och Latour i synnerhet. Därför föll det sig naturligt att använda hans tankar när jag började skriva på nästa bok, Kung alkohol. Och andra drogaktörer. Utan handledarnas vakande ögon och förmaningar kunde jag äntligen tänka och skriva fritt. Tanken var initialt att jag skulle intervjua nyktra alkoholister, men jag fångades av filosofin istället. Det var där jag kände att jag saknade kompetens och självförtroende. Även den boken är alltså ett körkort eller ett slags gesällbrev (jag är som sagt bagare och har ett sådant hemma på väggen). Den boken kan jag mer känna att jag fortfarande står för, även om tankarna är prematura och en del av innehållet hade skrivits om eller strukits ifall jag hade suttit med manuset idag. Daidalos antog den dock, och för det är jag stolt och tacksam, även om den inte säljer särskilt mycket. Jag har fått höra att jag erbjuder ett konstruktivt perspektiv på drogbruk/missbruk som inte är anklagande, vilket värmer, för det var tanken, att förstå ett komplext fenomen. Och det faktum att professorn på SoRAD, som var värd när man bjöd in mig dit för att presentera boken, avfärdade mig och min forskning med orden: ”Jag tycker att alkoholforskning ska vara kvantitativ”, ser jag som en bekräftelse på att mina tankar behövs, för en sådan trångsynt syn på forskning är helt förkastlig. Kan man inte hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt kan man inte kalla sig intellektuell. Boken handlar om kulturen i alkoholen och drogerna, och om alkoholen och drogerna i kulturen, och jag tycker fortfarande att det perspektivet behövs. Även om jag fått vara ute och föreläsa en del om boken har jag insett att alkoholforskning inte alls är lika kittlande för medierna som lastbilschaufförer. Också en värdefull kulturvetenskaplig insikt. Med ett öppet sinne finns det så mycket kunskap och lärande att ta del av överallt, vilket man missar om man följer den akademiska vägen istället för kunskapen.
Efter att jag blivit docent ville jag höja ribban lite, inte fastna i något fack. Därför började jag blogga, för att lära mig mer om nätets logik och för att få en kanal där jag kan uttrycka mig fritt i realtid samtidigt som jag får respons på det jag skriver. Jag får inte så många kommentarer på bloggen, men via andra kanaler förstår jag att texterna jag skriver blir lästa och når spridning, särskilt bland lärare som bjudit in mig i deras community på Twitter. Och jag lär mig massor både om skrivande, kunskap och kultur genom att följa Flyktlinjers utveckling. Jag ser mig inte som dess skapare, jag ser mig mer som en nomad eller ambulerande smed som följer med och gör det bästa av det som kommer i min väg.
Efter några års bloggande väcktes tanken på att min stora bok om kultur och kulturforskning skulle kunna sättas samman av olika texter jag skrivit och publicerat på bloggen. På det sättet lurade jag mig själv att bli av med ångesten över att börja ett nytt och ambitiöst projekt. Jag hade redan ett råmanus. Det var så den första boken i serien Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle skapades. Den utgår från Deleuze text om samtalet och heter Samtal om samtal om kultur. Jag fick manuset antaget på ett förlag, men de krävde 80000:- för en första liten upplaga, så jag tackade nej och publicerade boken open access på nätet istället, 2016. Det har jag inte ångrat en sekund. Nästa bok serien, Studier av förändring, i rörelse, kom 2017 och utgår från tankarna om Nomadologin som Deleuze och Guattari utvecklar i platån om Krigsmaskinen (den boken har till dags dato laddats ner 2000 gånger, vilket jag är enormt tacksam för. Hur många som verkligen läst den har jag dock ingen aning om). Den sista boken Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki, publicerades för en månad sedan. Där använder jag rhizom som begrepp för att förstå organisering, kunskap och kultur.
Jag ser de tre böckerna, så här i efterhand, som ett slags förarbete till den bok jag sitter och redigerar just nu. Det är tre skisser som kastats ut i offentligheten på vinst och förlust. Det är allt mer så jag ser på kunskapsutveckling, som en ändlös serie av upprepade försök. Jag blir inte och vill heller aldrig bli, färdig; det är vägen fram som är målet. Och som Håkan Hellström säger, det bästa har inte hänt än. Gillar den tanken, och återvänder ständigt till Boyes ord: Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr.
Den nya boken har ingen titel än men jag ser den som mitt magnus opus, om jag tillåts vara lite grandios. Trots mitt livslånga dåliga självförtroende har jag inga problem att tänka stort, och idag vågar jag även tala om det; för jag vet av erfarenhet att inget som någon säger om mig eller mina eventuella misslyckanden kan skada min självkänsla och tron på att jag har något viktigt att säga. Det har tagit tid att nå den inre ro och trygghet jag känner idag och vägen hit har varit mödosam och fylld av problem, men jag har lärt mig massor och känner idag att det har varit värt varenda minut av resan, som fortsätter.
Jag förväntar mig verkligen inte att du läser allt, men nu vet du i alla fall lite om hur jag ser på texterna jag åstadkommit i livet hittills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar