Utbilda för, inte om (interkulturell dialog)

Det finns en utbredd övertygelse om att det alltid existerar ett bästa sätt att lösa problemen man står inför, och det finns även olika förväntningar på olika människor; vissa får alltid förtroende att ta sig an uppgifter och andra får det aldrig. Förutsättningslöst sökande efter svar fungerar bara i teorin. I praktiken beror all kunskap alltid på sammanhanget. Särskilt tydligt blir det i frågan om integration.

Under två år har jag ansvarat för en serie föreläsningar på temat interkulturell dialog som verktyg och tankefigur för att främja integration. Utgångspunkten för serien har varit att den kunskap som behövs alltid skapas i processen, den överförs inte från en kunnig och erfaren expert till okunniga åhörare som förväntas följa reglerna. Kunskap vill jag se som något som händer mellan den som föreläser och de som lyssnar på föreläsningen eller deltar i seminariet. Tyvärr går den kunskapssynen på tvärs mot rådande normer och grundläggande antaganden. Det spelar ingen roll att jag vet att det viktiga inte är VAD man läser eller VEM man lyssnar på, utan HUR man läser och lyssnar; om publiken förväntar sig entydiga svar och enkla lösningar kommer arrangemanget att bedömas, inte med utgångspunkt i hur väl det FUNGERAR, utan hur väl det lever upp till förväntningarna. En välkänd guru som ger publiken vad den vill ha kommer därför alltid att bli mer uppskattad än den som ger publiken vad den behöver.

Konsekvenserna av utbildning är alltid viktigare än provresultat, menar jag. Det är inte vad man vet (det vill säga vad man skriver på provet) som är det viktiga, utan vad man gör med insikterna, hur man använder erfarenheterna och vilka visioner om ett bättre samhälle som omsätts i gemensam handling. Det är inte mer och bättre kunskap som behövs, inte fler och kunnigare experter. För att främja såväl kunskapsutveckling som integration behöver människor föras samman börja samtala med varandra; vad som behövs är samtal där man lyssnar på varandra. Detta har jag tagit fasta på när jag skapat seminarieserien om interkulturell dialog. Det har inte handlat om att utbilda om, utan för interkulturell dialog. Integration är inte ett entydigt problem med en enkel lösning som går att debattera om; det är ett komplext problem och samtidigt något som händer mellan människor i olika sammanhang. Det är frågorna som driver utvecklingen framåt, inte svaren. Så länge man inte förstår det, så länge man väljer att skjuta på budbäraren, kommer integrationen att försvåras. Och väljer man att lägga hela ansvaret på de som kommer hit, om integration betraktas som en kompetens eller ensidig handling kommer problemet att finnas kvar.

Manualer, riktlinjer och system för effektiv ledning mot mål är idag universallösningen på alla problem. Alla kommer någon gång och på olika sätt i kontakt med eller utsätts för, tvingas hantera och anpassa sig efter, regler och krav på prestation. Det sättet att tänka tar sig in i och påverkar allt fler verksamheter i samhället och aspekter av tillvaron. Kontroll och målstyrning har blivit vardag och norm, och eftersom verkligheten aldrig låter sig tvingas in i en mall, den följer sin egen logik, uteblir resultatet allt oftare. Och i avsaknad av insikt om att det är metoderna och förväntningarna det är fel på, inte verkligheten, införs det tätare och mer rigidare kontroller, noggrannare utvärderingar och mer kraft i målstyrningen, vilket blir en ond cirkel som leder oss ännu längre bort från det önskade läget. Särskilt tydligt blir det ifråga om integration.

Det går inte att utbilda någon i, interkulturell dialog; det går däremot att skapa förutsättningar för samtal mellan människor, ömsesidigt förändrande samtal som uppstår mellan och som följer sin egen inneboende logik. Integration uppstår när man släpper taget och litar på processen, när den föränderliga kulturen får leva sitt eget liv; när människor får gå sin egen väg. Interkulturell dialog är en syn på och inställning till kunskap och människor, inte en metod man kan undervisa i.

Förhoppningsvis kan arbetet som inletts fortsätta, men i nuläget är det högst osäkert. Projektet anses vara allt för löst i konturerna, det bygger heller inte på beprövade metoder och resultatet går inte att utvärdera. Eftersom jag inte kan presentera evidens för den enda vägen fram ifrågasätts jag, trots att jag kan visa på massor av kunskap som säger att den enda vägen leder fel. Jag ger dock inte upp. Här i jul laddar jag batterierna, och jag kommer tillbaka efter helgerna på ett eller annat sätt.