Fortsätter reflektera över vuxenhet och barnslighet, kunskap och samhällsutveckling. Det är en viktig fråga, för synen på skillnaden mellan barn och vuxna påverkar samhället och uppfattningarna om vad som är en önskvärd ansvarsfördelning.
Det var inte bättre förr, men när jag var liten möttes barnen med ett mer vuxet tilltal än idag. Som barn introducerades jag successivt i vuxenvärlden. Det är inte bara en äldre mans nostalgiska drömmar om en idealiserad barndom; titta på SVT Play, Öppet arkiv. Där finns en del av de barnprogram som jag och min generation växte upp med och som formade oss. Vi i femman, till exempel. Vi fick inte alltid det vi önskade oss, vi fick det vuxenvärlden ansåg att vi behövde. Det gjorde att värdet av önskningarna ökade, liksom glädjen när man någon gång fick det man ville ha. Jag tycker synd om dagens unga som befinner sig i centrum för de vuxnas uppmärksamhet och som nästan innan de hunnit tänka tanken får vad de önskar sig.
Tänker på Marshmallowtestet som visade på samband mellan tålamod och intelligens. Tänker att det som inte är värt att vänta på heller inte är värt att önska sig eller sträva efter. Min föräldrageneration övade omedvetet oss barn i tålamod på många olika sätt. Då sparade man veckopengen och drömde om vad man skulle köpa. Jag minns fortfarande min första bandspelare och kamera, just för att jag tvingades vänta. Våra föräldrar litade också på att vi tog hand om oss när vi gick ut och lekte, vilket var det enda vi kunde göra. Vi växte upp mycket mer på egen hand genom att vi fick ta ansvar för oss själva. Nej, jag idealiserar inte min barndom. Jag reflekterar över skillnaderna mellan då och nu.
Idag antar man att barn är vuxna, vilket i och för sig stämmer i många fall. Barn sägs vara kompetenta, vilket ingen sa om oss som växte upp på 1970-talet; fast dagens barn är mer övervakade och hela deras tillvaro är mer kontrollerad än någon gång i världshistorien. Vuxen blir man genom att lära sig nya saker på egen hand, genom att försöka förstå det som är svårt och kanske obegripligt. Det är genom att övervinna problem och skaffa sig erfarenheter man växer som människa. Det kan man inte göra i en allt för tillrättalagd och kvalitetssäkrad värld. Vuxenblivande handlar om att gradvis tillägna sig insikten om sin egen obetydlighet i det stora hela. Dagens unga växer upp i ett samhälle där de befinner sig i centrum, och där många vuxna agerar så där härligt spontant som bara barn kan, vilket över tid och i takt med att de förment vuxna blir allt äldre tar sig allt mer patetiska former.
Barn ska mötas med respekt. Barn har rätt att känna tillit, vilket liksom kärlek är något man bara kan lära sig förstå och uppskatta genom att få. Utan krav och tydliga regler är det svårt att känna sig respekterad, och utan tillit är det omöjligt att skaffa sig erfarenheter som gör att man växer som människa. Med omedelbar behovstillfredställelse och i en tillrättalagd tillvaro är det svårt att växa upp och lära sig ta eget ansvar och ännu svårare att inse sin egen personliga obetydlighet. Detta leder till att vi riskerar att samhället infantiliseras. Det är inte att möta barn med respekt, det är att lura barnen att de redan kan och vet allt man behöver kunna och veta för att leva ett lyckligt liv i ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är att bygga samhället på en lögn, vilket ingen tjänar på.
Vi behöver stanna upp och ta oss tid att reflektera över vad vi får för samhälle om vi fostrar generationer av medborgare som går ut i livet i övertygelsen om att de är färdiga och kan allt och vet bäst? Ett samhälle som förknippar vuxenhet med mossighet, där alla längtar tillbaka till barndomen och gör allt som står i deras makt för att undvika vuxenheten riskerar att bli ett naivt och barnsligt samhälle byggt på orimliga drömmar om det som inte går att få.
Jag vill inte tillbaka och menar inte att allt var bra på 1970-talet, men jag efterlyser en annan syn på barn och ser ett behov av uppvärdering av vuxenhet. Barn är man bara en försvinnande liten del av livet och man minns inte särskilt mycket av den tiden när man lämnat barndomen. Vuxen är man resten av tiden och ända tills man dör, om man nu inte blir senil och går i barndom vill säga. Vuxenblivandet är inget man blir klar med, till skillnad från barndomen som är en avgränsad fas i livet. Inte minst därför är det olyckligt att idealisera barn och barnslighet. Chansen att fler ska känna mer lycka och tillfredsställelse ökar i ett samhälle där vuxenhet och erfarenhet värderas högre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar