Tempot är idag hårt uppdrivet, inte bara i arbetslivet utan även i skolan och på fritiden. Allt fler fyller sina liv med allt mer på allt kortare tid. Effektivisering har blivit ett mantra som upprepas överallt och som ses som en universallösning. Det må vara bra för ekonomin, men för hälsan och den intellektuella utvecklingen är det förödande. Stress leder till sjukdom och finns det inte tid att tänka tankar till slut kan ingen kunskap utvecklas, och utan bredd och djup i studierna är det omöjligt att främja bildning. Det går inte att köpa lycka, hälsa och en meningsfull tillvaro och det är inte genom att fylla vardagen och arbetet med fler uppgifter och upplevelser på kortare tid. Tid är vad som behövs, tid att läsa, skriva, tänka, lyssna, samtala och granska varandras åsikter kritiskt. Den första principen för att kunskapsutvecklande och hälsofrämjande arbetsliv handlar om behovet av marginaler och möjlighet att stanna upp och reflektera, i både arbetet och vardagen. Livet är en helhet och både arbetslivet och vardagen hänger ihop.
Kvalitet talas det om; allt mer ju hårdare effektiviseringen drivs på. Och det införs system för att säkra kvalitet. På pappret och i teorin låter det bra, men i praktiken kan personalens hälsa, kunskap, kvalitet och långsiktig hållbarhet endast främjas genom att skapa goda förutsättningarna för personalen att vara mer medvetet närvarande i yrkesvardagen. Kvalitet är ett allt för vagt begrepp för att kunna definieras på ett som gör det möjligt att skapa algoritmer för automatiserad, systematisk kontroll. Bygger man bilar går det bra, men ju mer komplext arbetet blir och ju mer det handlar om mellanmänskliga relationer, desto svårare blir det. Och är det lärande, kunskapsutveckling och hälsa man vill skapa förutsättningar för krävs ett helt annat sätt att se på kvalitet än det universella mått som används idag. Det är den andra principen.
Den tredje principen handlar om slump och om den så kallade mänskliga faktorn, som aldrig är undantaget utan regeln. Människor har lätt att drömma och bortse från sina egna inneboende brister och har svårt att skilja mellan är och bör. Det spelar ingen roll hur många som tror och menar att det BORDE gå, ifall principerna inte anpassas efter arbetslivets, mänsklighetens och livets realiteter kommer man förr eller senare att bli besviken. Den mänskliga faktorn är inte ett problem, utan en förutsättning som man måste acceptera. Annars kommer utvecklingen mot ökad effektivitet och minskad tid att leda till att maskinerna tar över; inte för att maskinerna har någon agenda för det, utan för att allt fler människor lever i förnekelse och låter sig vägledas av omöjliga drömmar.
Den fjärde principen handlar om framtiden, som allt mer fokus riktas mot. Planering och utveckling av kontrollsystem samt krav på ständigt ökad produktivitet leder till att ingen befinner sig här och nu. Dagens arbetsliv, skola och högre utbildning präglas allt mer av minskad medveten närvaro. Allt fler tvingas vara allt mer omedvetet frånvarande när historien bortträngs och framtiden betraktas som ett empiriskt faktum. Analytikerna på börsen bryr sig inte om det som är nu och morgondagens vinster är redan intecknade, och eftersom ingen har tid att blicka bakåt, eftersom det anses vara slöseri med tid, lever vi alla mer eller mindre i framtiden. Fast framtiden existerar bara i fantasin, så vi lever i praktiken i en drömvärld. I framtiden är snart sagt allt möjligt och det är drömmarna som sätter gränser. Problemet är bara att vi människor lever här och nu i det möjligheternas mellanrum är existerar mellan då och sedan. Kvalitet, kunskap och hälsa kan bara främjas genom att rikta fokus dit. Framtiden skapas här och nu; den är alltid mer eller mindre öppen och går inte att kontrollera. En tillvaro och ett arbetsliv som inte anpassats efter denna princip kan aldrig leda till något gott.
Paradoxalt nog hinner jag inte med att reflektera över fler principer, för arbetslivets krav pockar på uppmärksamhet och jag känner mig tvingad att tänka på annat, som är förment viktigare och som utifrån ett ekonomiskt perspektiv är mer lönsamt. Inte ens som docent och kulturforskare kan jag följa kunskapen, jag måste följa reglerna som skapats för att tvinga fram högsta möjliga produktivitet av nyckeltal och mätbara resultat, trots att det bevisligen går ut över både kunskapen och hälsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar