Rättssäker och kvalitetssäkrad eller akademisk, utbildning

Alla vill ha kvalitet, så den som säger att det är viktigt konstaterar det uppenbara. Ingen är emot kvalitet; det finns ingen rörelse som kämpar för sämre kvalitet i skolan och den högre utbildningen. Det förutsätts på något sätt att det skulle finnas två läger i denna fråga, och att det handlar om ifall man ska bry sig om kvalitet eller inte. Jag tror den föreställningen, den villfarelsen är en orsak till att kvaliteten i det svenska utbildningssystemet allt mer överförs från vardagen och människoras praktik till papper och planer, dokument och utvärderingar. Istället för att debattera om vi ska ha kvalitet eller ej borde vi samtala om den komplexa frågan: Vad menar vi med KVALITET, i utbildning?

Akademisk är en kvalitet i sig, och liksom alla kvaliteter är den ömtålig och undflyende; så när man inför system för att säkra den går något unikt och värdefullt förlorat. Kvalitetssäkringen och systemen för rättssäkerhet i skolan och den högre utbildningen införs så klart av omsorg och välvilja, men det riskerar att bli en björnkram. Bara för att man vill väl betyder inte att det blir bra. Och råder det ingen samsyn om vad kvalitet är eller om systemen för säkring av kvalitet införs uppifrån, om den administrativa bördan ökar och lärarna tvingas underkasta sig kontroller och serva utvärderarna, istället för att tilldelas ansvar, tas tid, energi, resurser och fokus från kvaliteten som systemet skulle garantera. Lärarna berövas som auktoritet i klassrummet och i mötet med elever och studenter, vilket de så klart märker av. Lägg därtill kravet på genomströmning och vi får ett köp-sälj-system där kunden alltid har rätt, vilket är en tendens som förstärks av att utbildning ska vara rättssäker.

I Sverige är det gratis att gå i skolan och studera på universitetet. Det kan och får aldrig uppfattas som en rättighet att få examen, men med nuvarande system för kvalitetssäkring och betoning på rättssäkerhet riskerar det att bli så (om det nu inte redan är så). Jag är engagerad i frågan eftersom jag värnar kvalitet och kunskap, överallt i samhället. Och akademisk kvalitet kan bara uppnås om alla förstår att studier på högskolan dels bygger på eget ansvar, dels handlar om kunskap och lärande för livet. En högskoleexamen är inget man får, det är något man skaffar sig genom eget, ihärdigt arbete. Som lektor delar jag aldrig ut betyg; jag bedömer och värderar studenternas inlämningar och deras engagemang i gruppövningar. Det är självklart att studenterna kan och ska kräva tydliga besked och transparens i bedömningarna. Ingen student ska någonsin behöva vara utlämnad till en lärares godtycke. Dagens syn på kvalitet och rättssäkerhet handlar dock inte om detta, och i praktiken går arbetet ut över den akademiska kvaliteten.

På grund av att utbildning ses mer som en rättighet än som en värdefull möjlighet och eftersom studier idag av många betraktas mer som ett nödvändigt ont eller som ett hinder på vägen mot ett arbete, än som en strapatsrik och spännande, utvecklande, personlig resa mot fördjupad kunskap och förståelse för livet och tillvaron, går idag allt mer av den krympande tid jag som lärare har till mitt förfogande för undervisning åt till att hantera ärenden rörande fusk och plagiat av olika slag. För varje år som går får jag fler och fler frågor om hur "vi gör nu är jag ska åka på semester(!?) och därför inte kan vara med på de obligatoriska momenten." Julbord med jobbet anförs som skäl att gå tidigare från seminarium och efter varje tentamen hopar sig mailen och växer kön av studenter som är missnöjda med min kvalificerade bedömning av deras inlämningar och vill diskutera betyget; som om det handlade om ett restaurangbesök där maträtten som serveras inte levde upp till gästens förväntningar. Det tär på mig, mer och mer för varje år, att ständigt möta alldeles för många studenter som försöker bedriva studier på högskolan i avsaknad av eget ansvar och utan engagemang för studierna och kunskapsinhämtningen. Det sägs att genomströmningskravet inte får påverka kvaliteten, men hur skulle det INTE kunna göra det? Vi är alla människor och det är i mötet mellan som kultur växer fram. Och verksamheten i dagens högre utbildning må vara rättssäker och kvalitetssäkrad, men den är allt mindre akademisk.

Systemen som blir allt fler och som används för att främja kvalitet i den högre utbildningen vänds allt mer och allt tydligare mot lärarna vars administrativa börda ökar samtidigt som tiden för att hålla sig ajour med aktuell kunskap på området man undervisar i samt möjligheten till kompetensutveckling stadigt minskar. Allt sammantaget underblåser utarmningen av den AKADEMISKA kvaliteten, vilket gör att det snart är berättigat att ställa oss frågan vad vi ska ha högskolan till. Jag menar, om skillnaden mellan gymnasiet och universitetet blir allt otydligare och om studierna på högskolan inte leder till utveckling av djupa kunskaper och breda kompetenser, om studenternas examen bara är ett papper utan mening, om det inte är ett bevis på att man visat prov på kritisk, analytisk förmåga och SJÄLVSTÄNDIGHET, vad är det då för mening att samhället lägger så mycket pengar som man nu gör på skola och utbildning?

Försäkra sig om att man uppnår kvalitet i verksamheten (vilket är något helt annat än att kontrollera) kan man bara göra genom att lita på lärarna och förlägga ansvaret för studierna och kunskapens kvalitet hos studenterna. Det behövs mer tid för och tydligare fokus på studierna, och mindre av kontroll, utvärdering, kvalitetssäkring, målstyrning och effektivitet för att den högre utbildningen ska kunna bli just högre och för att främja akademisk kvalitet. Akademisk kvalitet kan man bara få genom att bygga utbildningssystemet på TILLIT och frihet under ansvar. Rättssäkerhet och kvalitetssäkring låter bra, men leder inte till att vi får det vi önskar. I teorin fungerar det, men det är praktiken som ger oss den verklighet vi har att hantera. Högre utbildning och allt lärande är omvägar och kräver hårt EGET arbete för alla inblandade, särskilt den som ska lära (och det gör alla i en sant akademisk miljö; inte bara studenterna). Det finns inga genvägar till kunskap; därför leder alla försök att effektivisera utbildning till att man både rör sig bort från målen och försämrar kvaliteten.

Kanske måste utbildningssystemet likt en alkoholist nå sin botten innan det mödosamma arbetet med att bygga upp verksamheten igen kan inledas och bära frukt? Ingen kan dock säga att vi inget visste, för all kunskap om läget i akademin och den högre utbildningen finns mitt framför ögonen på oss alla. Det handlar bara om att rikta blicken dit, istället för mot kartan.